perolarssextiotal

Det verkade vara en så kul idé det här med tio bästa låtarna från sextiotalet. Men det blev mer vånda än jag väntat mig, framför allt kanske beroende av att det kändes som ganska självklara val. En närmare fundering visade emellertid snart att det svåraste var att bestämma vilka som inte skulle vara med. Och det är ju lika mycket det som det handlar om. Nog gnällt, såhär blev min lista i rätt ordning när jag nu idag fasar in den sista låten, "When a man loves a woman" med Percy Sledge.

http://www.youtube.com/watch?v=Y8raabzZNqw

Jag gör också något som jag måste, nämligen ändra mig (my house, my rules). Jag kan inte se fram mot en enda lugn natt om jag inte får med Supremes på listan och därmed får Little Eva stryka på foten. Min (för tillfälligt i alla fall) definitiva och slutgiltiga lista ser därmed ut på följande sätt:

1. She Loves you, The Beatles

Ordkriget om bästa Beatles-låt fortsätter, men denna drabbade mig som en klubba och definierade min musiksmak för resten av livet och har visat sig överleva tidens tand. Låten talar i bokstavlig mening direkt till dig som lyssnar med ett hoppfullt budskap. På denna etta är jag bombsäker!

1. Like a rolling stone, Bob Dylan. Vad ska man säga? En text som kan läsas som ren poesi och med den rockige Dylan som musiker. Ingen låt är mer Dylan än denna. Dylan är arg och hånfull som så ofta. Och Dylan är Dylan. Och få saker är bättre.
2. You really got me, The Kinks. Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag hörde låten i en plastig transistor under en fotbollsmatch med grabbarna där alla bara stannade upp och lät läderkulan rulla ensam. Vi hade hört riktig rock för första gången! Minimalism och ett riff som kunde återanvändas hur många gånger som helst.
3. Honky tonk woman, The Rolling Stones. Keith Richards stämmer om gitarren i öppet G och skapar musikhistoria med Jagger som sjunger en – säkert självupplevd – text som är så Rolling Stones något kan vara. Deras juvel i kronan.
4. W whiter shade of pale, Procul Harum. Fångade på något sätt det själsliga tillståndet hos generationen. Psykedelisk på ett lättillgängligt sätt. Laid back är väl ordet. Luta sig bakåt med något att röka… (det går lika bra med selleri)
5. My generation, The Who. Visste man inte att man var ung, arg, kunde ändra allt och ägde världen så talade Pete och Roger om det. Stammande och hackande med en nästan skrämmande utlevelse på scen förklarade de världen för oss. Det var vår generations tur nu…
6. When a man loves a woman, Percy Sledge. Sist in på listan men på sjunde plats. Powersoulens mästare som ibland betraktas som en one trick pony men lyssna vidare på honom bortom denna låt. Den här låten gjorde att vi finniga tonåringar förstod vad verklig kärlek var. Och vi har inte glömt det.
7. Stop in the name of love, The Supremes. Vem kan inte älska tre ghettotjejer som sätter en hand i sidan och håller upp den andra i ett stopptecken och kräver att man ger upp i kärlekens namn. Jag gjorde det. Och generationer med mig.
8. Good vibrations, The Beach boys. Om jag var tvungen att lyssna på en enda låt resten av livet så är denna en stark kandidat. Den är som en opera eller en symfoni som man vid varje genomlyssning kan finna något nytt i. Tog ett halvår att spela in men räcker ett liv.
9. House of the rising sun, The Animals. Dylan fick rysningar när han hörde den. Jag också. Riktig blues som parat sig med rock. Eric Burdons röst var en brygga mellan det svarta och det vita och gjorde det möjligt att ur detta göra något nytt, vad det nu var. Kanske hjärtat i sextiotalspopen?

Puh. Stolt men inte nöjd var det väl? En lista bland säkert tiotusentals. Gör en egen – det är kul. Men jobbigt.

Lars

För några veckor sedan uppmärksammade bloggen att det var exakt femtio år sedan världens mest populäre filmfigur debuterade och blev en viktig del av sextiotalets kultur. Ny, fräsch och fräck.

Att hålla en filmhjälte vid liv under en längre tid är svårt, ingen har lyckats tillnärmelsevis så bra som Agent 007. Receptet handlar om att följa med sin tid utan att släppa grundupplägget. Måste medge att när Daniel Craig debuterade år 2006 med en betydligt mer hårdför Bond kändes det tveksamt. Inte så att det var fel att göra huvudpersonen tuffare. Däremot att så mycket släppa på annat som gjort serien framgångsrik. Jag tänker på brudarna, på de mer eller mindre realistiska tekniska grejerna men framförallt på humorn, alla de rappa one-liners som gör motståndaren mållös – om han nu lever när orden sägs – och som får oss i biografen att skratta spontant. Daniel Craig verkade inte kunna le överhuvudtaget.

Hans tredje film fick så strålande recensioner i pressen att man blev nästan misstänksam. Bondfilmer brukar inte hyllas av kritiker som främst tänker på skådespeleri, bildproduktion och sånt som vi Bond-dårar inte fäster så mycket avseende vid. Men när även goda vänner som tänker som riktiga Bond-fans applåderade var det inte utan att jag äntrade biografen med vissa förväntningar.

Och så de infriades! Skyfall är tveklöst en stark kandidat till Bondhistoriens topp-5. Recensionerna har plockat fram viktiga saker som att fotot är ursnyggt och att Bond i Javier Bardem fått en av sina förnämsta motståndare någonsin. Sällan eller aldrig har väl en psykopat spelats så skickligt. Ola Rapace har en större roll än man väntar och han genomför den bra. Han säger inget men som alla vet handlar mycket i Bondfilmerna om kroppsspråk.

Det som särskilt glädjer en Bondfantast som undertecknad är att filmen blandar in klassiska Bondelement samtidigt som Craigs råhet består och filmen känns helt 2012. Det är mer tjejer än tidigare. De intima scenerna är korta men realistiska, inget Roger Moore-fjantande här inte! Q är tillbaka i en ung och trovärdig upplaga. Filmen har inte mycket av tekniska prylar, men lite och det räcker.

Men framförallt är humorn tillbaka. Underbara repliker och ett tillfälle – som inte ska avslöjas! – där publiken inte annat kan än skratta spontant och jubla.

Filmens enda svaga sida är musiken. Adeles titellåt är blek och musiken i övrigt sticker inte ut. När det krämas på bland alla kravader blir det stundtals väl mycket.

Men det är bara en randanmärkning. Med Skyfall har Bond rest sig efter ha verkat uträknad. Igen. Han är tuff, han vinner även med oddsen rejält emot sig, han är bäst. Precis som det ska vara, alltså. 

Per

Like a rolling stone, Bob Dylan

Honky tonk women, Rolling Stones

The Locomotion, Little Eva

You really got me, The Kinks

A whiter shade of pale, Procul Harum

She loves you, The Beatles

My generation, The Who

Så ser listan ut såhär långt. Utan inbördes ordning än så länge. Och nu är det knepigt på allvar därför att kandidaterna är långt, långt fler än de två platser som återstår på min tio i topp lista på bästa låtarna från sextiotalet. Inga överraskningar än – den enda låt jag fått någon kommentar om är väl Locomotion som några inte tycker platsar. Men jag står fast!

En grupp som jag inte kommer förbi är förstås Beach Boys som säkert också kandiderar på en topplista för album. Och urvalet är stort men jag stannar för en låt som inte bara är en personlig favorit utan en som i min värld till och med skulle kunna utmana några av de bästa Beatleslåtarna. Ett landmärke alltså.

Uppgifter säger att det tog Brian Wilson ett halvår att färdigställa under sjutton inspelningstillfällen i ett antal olika studior. Och man förstår nästan det när man hör den komplexa musikaliska strukturen. På något sätt påminner den mig om "Strawberry fields forever" på det sättet att den ger intryck av att bestå av åtminstone två olika låtar som bakats ihop. Låten hamnade på albumet "Smiley smile". Det är egentligen ett under att den någonsin blev kvar eftersom Brian då var på väg rakt ner i drogträsket.

Låten väckte också uppmärksamhet på många sätt. Till de egendomligare hör väl den metodistpastor i mellanvästern som menade att den borde förbjudas att det för honom var alldeles klart att den musikaliskt återgav ett samlag (sic). När jag återgav denna anekdot för en kvinnlig bekant så betraktade hon mig en smula, la huvudet på sned och sa "Är den inte lite för kort för det"? Och visst har hon väl rätt i det men vi känner ju inte den gode pastorn…

http://www.youtube.com/watch?v=NwrKKbaClME 

Lars