perolarssextiotal

Jag fortsätter resan genom sextiotalspopen med hjälp av boken ”Rock dag för dag” som i ett avsnitt utser årets artist eller årets grupp. Vi är nu framme vid 1962 (jag har en känsla av att de närmaste åren blir höjdpunkter). Vill du läsa om de tidigare åren så bara scrolla ner.

1962 alltså.

Sa jag höjdpunkter. Denna artist är förstås klockren, nobelpristagaren Robert Zimmerman. 21 år gammal skrev han detta år kontrakt med Columbia och startade sin resa mot stardom. Han hade redan tagit sig ett artistnamn - självförtroendet var det uppenbarligen inget fel på – redan när han för ett par år sedan harvade på musikklubbarna i Minneapolis medan han skolkade från sina universitetsstudier. 1961 kom han till New York och bytte kubbarna på vischan till de i Greenwich. Det skulle dröja ända tills 1965 innan han fick sin första singel hit i UK samtidigt som han landade på Hot 100 i USA. Han var och förblev en albumartist men han hamnade i topp både i USA och UK, dock inte med egna inspelningar, men med egna låtar. Byrds och Manfred Mann var ombuden

Här berättar han lite om hur det kändes att komma till The Big Apple.

https://www.youtube.com/watch?v=2rowYBDHISU

1963!

Jag förärar detta årtal ett utropstecken. Egentligen går det inte att skriva om The Beatles längre. Så mycket, kanske för mycket, är sagt och skrivet. Men i alla fall, såhär började det. En singel med ”Love me do” och ”PS I love you”. Långt ifrån deras mer slipade och – om uttrycket tillåts – epokgörande senare musik, så förebådade platten ändå tydligt vad som komma skulle.

 https://www.youtube.com/watch?v=-fU5FRcG0Pc

1964

Logiskt att boken pekar ut Rolling Stones som årets grupp 1964. De följde ju liksom i Beatles fotspår på så många sätt i så många år. Medan Beatles (ständigt denna jämförelse!) nobbade att göra en cover som debutsingel ”(How do you do it” senare en smash hit med Gerry och han fredsmäklare) och istället gjorde en egen komposition så hade Jagger/Richards ännu inte kommit ikapp på det området. ”Come on” blev deras första och den var gjord av deras vid denna tid kanske främste inspiratör, Chuck Berry, så det var kanske logiskt. Något nyskapande var det emellertid inte, men en habil start var det och inte så lite skitigare än Beatles premiär. De skulle emellertid om inte komma ikapp, så inte långt efter. 1964 var deras år.

https://www.youtube.com/watch?v=NV62UcqbcQA

1965

…slog James Browne igenom. Och visst var han värd en nominering till bästa artist detta år även om jag, för egen del, valt Supremes som årets. Rötterna var i gospeln i gruppen Gospel Starlighters som emellertid snart utvecklades mot r&b i den nybildade gruppen Flames, senare Famous Flames. Gospeltekniken släppte han emellertid aldrig. De stora hitsen blev över tid bara en styv handfull (jämför Supremes) men hans första singel har förstås blivit ikonisk. Hans version har aldrig utmanats. Och vem fanken hade kunnat göra det? Om Chucken hade sin Duck-walk så har väl James en Zombie-walk?

https://www.youtube.com/watch?v=vruy2GRUsV8

Gissa gärna vilka som dyker upp 1966 – 70 i nästa inlägg.

Lars

Orden från Lars när vi för några år sedan diskuterade bloggen klingar fortfarande: - Vi ska inte skriva så många runor. De är så tråkiga.

Javisst. Detta med död rimmar ju så illa med vår livsbejakande, optimistiska musik. Rocken ger inte utrymme för filosoferande kring livet och döden. Som skribent blir man också lite nedtryckt av allvar när man skall hylla en bortgången artist. En motsatt känsla som när man skriver om en favoritlåt eller –artist. Då handlar det om att förmedla den glädje man känner.

Men det vore så klart tjänstefel om inte denna blogg uppmärksammar ett av inte bara sextiotalets utan hela musikhistoriens största namn när hon lämnar jordelivet. När vi hörde Aretha första gången slogs vi direkt av inlevelsen och den kraftfulla energin i rösten som förstärktes av det eminenta kompet hon hade bakom sig. Skoldansens golv fylldes när hennes musik spelades.

Det är självklart att här länka till hennes främsta varumärkesmelodi, Otis Reddings låt som hon gjorde till en signatur för kvinnors kamp långt innan begrepp som jämställhet, för att inte tala om feminism, var på mångas munnar. Här en länk till Respect med snyggt bildgalleri.

https://www.youtube.com/watch?v=6FOUqQt3Kg0

Ni som läser denna blogg känner hennes historia. Hur hon växte upp med en berömd baptistpastor till pappa som var vän med Martin Luther King och, liksom så många andra svarta artister, lärde sig sjunga i kyrkan. Hur hon fick skivkontrakt genom den legendariska John Hammond. Men perioden på CBS fungerade inte. Efter sex år och nio LP gick hon över till Atlantic Records. I januari 1967 spelade hon in Carole Kings ‘I Never Loved a Man (the Way I Loved You)’. De rutinerade studiomusikerna var så imponerade att de tog upp en samfälld applåd.

https://www.youtube.com/watch?v=waS0rKeuzg8

Låten kom på topp-tio och blev startskottet för en räcka läckra soul-hits. Här länkar till tre tunga pärlor:  Goffin-Kings ’A Natural Woman (You Make Me Feel Like)’, ’Think’ (en egen komposition) och ’I Say a Little Prayer’.

https://www.youtube.com/watch?v=dEWuAcMWDLY

https://www.youtube.com/watch?v=hsL9UL9qbv8

https://www.youtube.com/watch?v=KtBbyglq37E

Snart var hon etablerad som ”Lady Soul”, vilket även var titeln på hennes bästa LP. Hon var 1968 omslagsfeature i Time Magazine, den andra svarta kvinnan någonsin. Samma år sjöng hon nationalsången på det demokratiska partiets konvent inför presidentvalet.

Även sedan 60-talets soulvåg övergått i 70-talet fortsatte hon att göra hits. Men, ärligt talat, det är inte enbart för att respektera denna bloggs tidsfokus de utelämnas här. I min värld står de i skuggan av hennes suveräna sextiotalsproduktion. Men att Aretha Franklin länge, länge kommer att behålla epitetet The Queen of Soul med ohotad överlägsenhet har naturligtvis också att göra med hennes samlade produktion. Men också med att hon så tydligt utstrålade ett starkt självförtroende, hon stod upp på ett sätt som gjorde henne till en ledargestalt för både kvinnor och färgades rättigheter utan att hålla upp plakat med politiska slagord.

När tidskriften Mojo i sitt oktobernummer 1998 lät ett stort antal artister lista världshistoriens bästa vokalister kom Aretha Franklin överlägset etta, före Frank Sinatra på andraplatsen. 10 år senare kom hon etta när amerikanska tidningen Rolling Stone gjorde en motsvarande lista. 

Soulens drottning är död men hennes arv kommer att leva långt efter det att vi som läser denna blogg också lämnat detta jordeliv.

Per

En höstdag 2017 satt jag i en bar på Miami International Airport. Tillfälligtvis utan mitt resesällskap hade jag sökt upp denna oas för att njuta av en för miljön passande drink och uppdatera mig en smula om tillståndet i Sverige via flygplatsens WiFi. Vid den långa bardisken satt jag armbåge mot armbåge med turister och infödingar och jag hade precis fått in min grönskimrande Mojito samtidigt som min padda kopplade upp mot Aftonbladet. Döm om de kringsittandes skräckblandade förvåning när den äldre fridsamme svenske turisten plötsligt och helt omotiverat sträckte händerna i luften, i rörelsen slog ut drinken och utbrast i ett pursvenskt ”Tjohooooo”. Bob Dylan hade fått 2016 års Nobelpris!

Det var förstås den, med förvåning blandade, glädje jag kände som förorsakat utbrottet, och jag kände mig tvungen att förklara mitt beteende för mina bargrannar. De terrorplågade amerikaner som satt närmast visade stor förståelse när jag förklarat och de insett att mitt ”Tjohoooo” inte var någon märklig skandinavisk variant av ”Allahu akbar” och den förstående bartendern – lika lättad – bjöd på en ny drink. Mina grannar var emellertid rätt oförstående och kallsinniga till det som förorsakat mitt utbrott. ”Dylan got a price again? Great, but I´m not really sure about what that Nobel thing is”. “A swedish prize?”. Well I´m not much of a Dylan fan myself”.

Som du nu kanske anar så har jag länge varit en förespråkare för att ge Dylan Nobelpriset. Per också och vi har här på bloggen fört en liten kampanj just för detta och denna långa ingress leder alltså fram till dagens inlägg. Som är en, lämpligt nog kort, recension av en bok i ämnet, Sara Danius nyutkomna ”Om Bob Dylan”.

Jag hade läst om boken i tidningen och även om den hade fått ganska krattiga recensioner så var min nyfikenhet väckt. Jag skickade en mig närstående hustru till Akademibokhandeln (hon hade egna ärenden på stan) att inhandla boken. När hon kom hem så överräckte hon en minimal bok (se bild) och frågade med en lång blick om jag tyckte detta var värt 199,-!? Hennes underförstådda kritik var berättigad.

Häftet, jag kan inte kalla det något annat trots de styva pärmarna är på exakt 100 sidor. 27 av sidorna består av bilder som verkligen inte tillför något nytt. Dessutom handlar inget, noll, zero, nada om kommitténs diskussioner. Jag vet att den är stadgemässigt hemlighetsfull, men något hade jag ändå väntat mig. Däremot får man läsa om Dylans Sverigebesök – 66. Inget nytt! Däremot får man läsa något om Danius analyser av ett par av Dylans texter som verkligen inte tillför något nytt eller ens är särskilt spännande. Name-dropping är legio rörande Dylans inspirationskällor. Inget nytt! Och sen är det slut.

Jag kan inte tänka mig någon som helst anledning att ge ut denna platta essä annat än för att tjäna pengar. På sådana som mig. Så mitt råd blir att om du har 199,- över så är alla sätt att använda dem (inklusive inköp av argsinta katter, brännässlor, skadliga droger och flugsvamp) bättre än att köpa denna bok.  

Finge jag tillfälle att träffa Danius skulle jag säga ”You´ve got a lotta nerve!

https://www.youtube.com/watch?v=WOP6R3JvNHg

Lars

I detta inlägg fortsätter jag att kommentera boken ”Rock dag för dag” som har en lista över Årets artist/grupp som jag inledde för fjorton dagar sedan. Vi slutade senast med Cliff Richard 1958 och här kommer följaktligen bokens förslag för de följande fyra åren.

!959

Man kan undra vad denne artist utvecklats till om det inte varit för den olycksaliga dagen den 3 februari 1959 som satte stopp för denne artist korta, men lysande karriär. Buddy Holly var, liksom så många amerikanska artister, påverkad av många musikstilar. Hans musikaliska bana inleddes med pianolektioner men han bytte snart till banjo och steel-guitar influerad av hillbilly och blue-grass. Hans första kända inspelning gjordes på familjens bandspelare och avslöjade hans böjelse också för country. Låten var ”Footsteps in the snow”, en Bill Monroe-låt.

Buddys talang upptäcktes, sägs det, vid en konsert i hemstaden då han och hans mannar var förband till Bill Haley. Detta ledde till Decca och en lång rad hits som i sin tur blev inspirationskällor för många av sextiotalets popstjärnor. Hans första inspelning blev ”Blue days – black nights” med ett redan utmejslat Buddy-sound.

https://www.youtube.com/watch?v=qJK_RReJl2U

1960

Här gör boken ett litet ologiskt hopp från artist/grupp-temat och gör Tamla Motown till årets, vad det nu blir. Men inte mig emot, någonstans måste de väl med när man talar om vad som är betydelsefullt. En av sextiotalets populärmusiks finaste effekter var den att den kom att överbrygga många av de rasgränser som var så tydliga vid den tiden, särskilt i USA. Populärmusiken blev både ett gemensamt språk och en mötesplats för unga människor ur olika etniska grupper. Berry Gordy jr kom att starkt bidra till detta när han skapade en fantastisk plattform för svarta artister på deras egna villkor. Jag är definitivt nöjd med det ologiska språng boken gör och har bara svårt att välja en representativ låt. Att tala om Tamla som en ”stil” har jag alltid känt mig tveksam till eftersom musiken spänner över så många stilar, från Do wop, via r&b till ren popschlager. ”Reet petite” var mycket betydelsefull men jag tar nog deras första miljonsäljare (rätta mig om jag minns fel) som kom just 1960.

https://www.youtube.com/watch?v=AQGXa3FiXKM

1961

Javisst blev det dags för Chubby Checkers och twisten! Ernest Evans, som han hette, upptäcktes egentligen därför att han var så skicklig på att imitera rockstjärnor och det var Tv-producenten Dick Clark som såg talangen bakom imitationerna. Det var Dicks fru, Bobbie, som föreslog namnet Chubby Checkers som en blinkning till Fats Domino som var en av de artister Chubby härmade. Den danshysteri som han skapade behöver väl inga kommentarer och inte behöver väl hans största hits spelas igen, så därför blir det en av hans tidigare låter, mindre hörd.

https://www.youtube.com/watch?v=XTwqSiwB8YM

1962

Detta blir Bob Dylans år. Hans första och självbetitlade LP kom detta år. Nuff´said. Dylans betydelse behöver inte utvecklas mer, den är lika självklar som solen. Från hans första LP:

https://www.youtube.com/watch?v=ub0Dtbfy0Ko

Lars