Joe Cocker 1944-2014

 

Det var på hösten 1968. Någon av de vanliga rösterna i radions fåtaliga popprogram presenterade en ny sångare. Musiken började med en orgel som sakta växte fram, några smattrande slag på kaggen och så en attackerande, tretoners gitarrslinga. Basen svarade. Det gick märkligt långsamt, lät nästan segt. Det upprepades innan musiken liksom stannade till innan den kom in.

 

Rösten. Den lät som ett mellanting mellan stön och vrål. Den hade en urkraft man aldrig hade hört tidigare. ”What would you do if I sang out of tune….”

https://www.youtube.com/watch?v=cSxzEy-m9KY 

Så kom Joe Cocker in i ens medvetande. Den långa listan över spännande band och artister utökades.

 

Låten var en Beatlescover. Sådana hade man ju hört, ingen dock i närheten av Beatles standard. Men den här var så annorlunda att varje jämförelse med den inspelning Ringo sjunger på var omöjlig. Så vågat, så makalöst läckert!

 

Klart att man tog till sig den oemotståndliga rösten. I studentkorridorerna i Umeå snurrade snart Cockers två första LP och fler bra låtar lade till ens musikminne. Här några exempel. Första singeln, som Cocker släppt före With a Little Help from my Friends, Marjorine, föll jag för genast

https://www.youtube.com/watch?v=jKYSEzldN7o

Sedan förstås nästa singel, Delta Lady, en låt med personlighet och som kombinerade pop och soul på det där särskilda sättet som gjorde musiken i det sena sextiotalet så oemotståndligt spännande:

 https://www.youtube.com/watch?v=UYmKWXawC1c

 Så gjorde han en Beatlescover till och visade ännu en gång att John och de andra inte alls var de som självklart gjorde sina egna låtar bäst:

 https://www.youtube.com/watch?v=PCSDFKIQJ-I

Joe Cocker fick ett bredare genombrott på Woodstockfestivalen. Hans viftande med armarna kändes inte så hippt just då men energin krossade alla tvivel om att detta var en artist att räkna med.

 

I studentrummet snurrade sedan dubbel-LPn från USAturnén Mad Dogs and Englishmen och vi förstod alla att pop- och rockmusiken hade hittat en ännu högre nivå.

 

Sedan försvann Joe Cocker på något sätt. Några hits och en omtalad LP, 1982 års British Steel, gjorde att vi visste att han fanns där någonstans och fortfarande kunde leverera, men andra stod längre fram i rockens stadiga utveckling.

 

Nu har alltså Joe Cocker gått ur tiden, 70 år fyllda. Vi på bloggen hyllar och bugar oss för en artist som gjort livet snäppare bättre än vad det annars hade varit.

 

Per

 

PS

Självklart ska vi på bloggen också önska alla läsare en GOD JUL. Men det var aldrig aktuellt att skriva ett  inlägg om jullåtar. Denna i mina öron rent ut sagt hemska företeelse som innebär att man under några veckor får höra en dålig låt av John Lennon flera gånger varenda år, samtidigt som man hör hans bästa kanske på sin höjd ett par gånger under samma tidsperiod.

 

Sextiotalet skapade inte så många julpoplåtar och vi saknade inte detta. Säga vad man vill om ”vårt” decennium men det var innan kommersialismens hårda grepp förvandlade pophistorien från något där var och varannan ny låt på radio var spännande till ett tjockt flöde av listanpassat utbud. När kommersialismen har förminskat Julens betydelse är det logiskt att julmusiken går samma väg. Men jag hakar inte på här!


Dave släpper nytt album

Först av allt – eftersom detta skrivs på Keith´s sjuttioförsta födelsedag – ett hjärtligt grattis till en man känd för sitt fantastiska gitarrspel och sin sunda livsföring.

Så till dagens ämne. Deve Davies återkomst.

Bråket mellan bröderna Ray och Dave tycks aldrig ta slut. Det senaste bråket gäller vems idé det var med disten i Daves gitarr i ”You really got me”. Vem kom på idén till detta? Både Ray och Dave gör anspråk på den och det tycks som ytterligare ett moment i historien kommer att gå till myternas och spekulationernas värld. Det enda nya som kom fram var nog att Dave sa att kan skar upp membranen i högtalarna med en rakkniv istället för med en penna som tidigare sagts. Nyheter bara för de extrema nördarna, alltså.

Men Dave har nu kommit med en ny skiva – ”Rippin´it up” – och det förtjänar förstås att kommenteras. Dave har hållit en låg profil under många år, inte minst beroende av att han drabbades av en tuff stroke som har tagit tid för honom att återhämta sig från. Då och då har han emellertid dykt upp i olika intervjusammanhang, tydligen mest för att hålla liv i bråket med Dave, men förra året kom en första trevande musikalisk återkomst med albumet ”I will be me” som emellertid inte satte några djupare spår. Ambitionerna är högre med hans nya album.        

Vad ska man då säga om albumet rent musikaliskt? Jag skulle sammanfatta det så att han söker sig till rötterna från Kinks-tiden men förtar vilt med hårdrocken. Nästa för vilt, i min sin smak. Titelspåret är belysande. Titta bara på kompgitarristens ackordsättningar, som är en återanvändning av så många Kinks-riff men som nästan drunknar i Daves hårt distade Les Paul.

https://www.youtube.com/watch?v=uOJ9nCynHnc  

Betydligt bättre anpassade till min (jaja, jag sägs vara konservativ) smak är ”Through my window” så rent stämningsmässigt och tematiskt ligger nära tidiga Kinks. En ballad som närmast ger associationer till ”Waterloo sunset”. Vemodig och tillbakablickande. En pärla som skulle ha platsat i Kinks-katalogen, absolut.

https://www.youtube.com/watch?v=3ZCapXOGDms

Ett av de mer spännande numren är ”Mindwash” som också bär ett arv från Kinks men som Dave bakar om en slags duett mellan en Kinks-ballad och ett rått riff som för tankarna till Beatles ”Helter skelter”.   

https://www.youtube.com/watch?v=uAhjbj2OtsE

För Kinks-älskaren är förstås varje släpp ett måste. Daves nya album bör förstås genomlyssnas noga i väntan på två saker. För det första den så många gånger annonserade och lika gånger återtagna löftet om en återförening. För det andra hur Kinks musik kan möta vår tid och utvecklas och möta vår tids tekniska möjligheter och sociala miljö. Daves nya album är ett steg i denna utveckling. Bra eller dåligt är förstås i envars gena öron. Nedan har jag lagt en länk till Spotify där hela albumet finns.

Dave Davies – Rippin' Up Time

God lyssning och jag är nyfiken på vad du tycker.

Lars

         

 

Detta är en hyllning till Paul.

 

 

Kanske någon läsare av rubriken trodde det skulle bli ännu ett Beatlesinlägg på bloggen. Inte denna gång, det finns fler Paul att skriva om.

 

Låt oss uppmärksamma en sångare som åtminstone jag tycker har blivit lite bortglömd med åren. Paul Jones, sångaren när Manfred Mann slog igenom 1964. Just det, för femtio år sedan. Många av sextiotalets röster har hyllats i olika återblicksartiklar och på listor över de största genom tiderna. Men sällan Paul Jones. Det ändrar vi lite på här och nu.

 

Jag tycker Paul borde få en plats på en sådan lista. OK, han kanske inte var bland de allra bästa men jag älskar hans röst. Ni vet hur läckert han låter när han tar i och liksom driver på låten. Som i gruppens genombrottslåt

 

https://www.youtube.com/watch?v=T0EDCAVsEDM 

 

Etta både i England och USA. Manfred Mann följde upp Do Wah Diddy Diddy med den ganska likalåtande Sha-la-la (två snygga titlar på raken måste man saga!) men sedan bytte man fot med nästa hit. Åter är Paul Jones i låtens uppenbara centrum. Den där varma rösten, mjuk och mysig på ett sätt som knappt någon annan sångare någonsin låtit. Rösten som säger ”förlåt älskning, ge mig en chans till”. Manfred Manns tredje hit är en av mina ständiga favoriter. Bara det där lilla gitarrintrot är ju så läckert. Men rösten kära läsare, RÖSTEN:

 https://www.youtube.com/watch?v=9WZwFG9yHtY  

Efter Come Tomorrow kom ännu en pärla. Här är rösten inte lika återhållen. I refrängen spänner Paul tonsíllerna, men så slappnar han av i frasen efteråt, ”not, my girl”, och jag ryser i hela kroppen.

 https://www.youtube.com/watch?v=5MkcbocLTb8  

Det var Goffin-King som skrev Oh, no not my baby. Bara så att ni vet det.

 

Efter dessa fyra låtar hade gruppen bara två hits kvar i hemlandet. Vi känner till Pretty Flamingo och If you Gotta Go, Go now. Förutom ett par LP, som en tonåring då ofta inte hade råd med, gjorde gruppen också ett par självständiga EP. På en av dessa vågade man sig på instrumentala låtar. Vibrafon, sax och trumpet gav gruppen en egen plats i sextiotalsmusiken. På en annan släppte man en version av en Dylan-låt som spelades i många svenska tonårsrum, inte minst hemma hos mig. Håll med, visst är detta den definitiva versionen av With God on our Side?

 https://www.youtube.com/watch?v=o9V_ZrXP6aw 

 Så hoppade Paul av gruppen, liksom Mike Vickers som stod för blåsinstrumenten. Mike Dábo tog över mikrofonen. Här ska inte rackas ned på honom. Han sjöng ju på flera stora hits, men inte blev det samma sak inte!

 

Paul övergick till en solokarriär som gav hela tio låtar på Tio-i-Topp, det dubbla han hade med gruppen. Hemma i England hade han bara två hits. Så här i efterhand måste man medge att Paul solo var betydligt mer ojämn. Flera singlar var utsökta men några var såsidär. Hans två LP var som helhet inga höjdare alls. Jag räknar då inte Privilege som var ett soundtrack och de senare skivorna som kom när han hade försvunnit från listorna.

 

Vi tar en sista länk, min absoluta favoritlåt med solo-Paul.

 https://www.youtube.com/watch?v=sMEgDBj6n9g  

Efter 60-talet är Pauls kanske mest notabla insats att han formade Blues Brothers. Han har uppträtt med återuppståndna varianter av Manfred Mann, varit programledare och skådespelare. Men när man hör hans underbara låtar från 60-talet känns det fullständigt ointressant. Han är odödlig.

 

Per


Sextiotalet och mansrollen

Jag har i de senaste veckornas inlägg skrivit om hur sextiotalspopen speglade den förändring som familjen och jämställdheten mellan könen genomgick. I det senare fallet om hur tjejerna på allvar började ta plats. Familjen ifrågasattes som den enda tillåtna samlevnadsformen och den kvinnliga sexualiteten gavs plats (ja, jag vet att detta låter som artonhundratalet, men så var det). Men hände något med mansrollen? Jodå – sextiotalet var ett dynamiskt decennium som satte spår på många områden som vi fortfarande – beroende av ståndpunkt och sinnesstämning – kan glädjas eller förfasas över. Oavsett vilket så finns spåren där. Och mansrollen påverkades också. Den tuffa (sic) femtiotalsmannen levde förvisso kvar, men det upp en ny karaktär i den manliga könsstereotypen. Men det hängde till en början på håret. Det var så det började. Mannen som bejakade sin kvinnliga sida och som, så småningom, tillät den androgyna.

Först ut id etta avseende var förstås – vilka annars? – The Beatles. Deras, till en början, rätt anspråkslösa luggar tolkades på sitt mer konservativa håll som en dragning till det homosexuella. Trots mångordiga invändningar och hänvisningar till sjuttonhundratalets mansfrisyrer hände denna ståndpunkt med ett tag. Men bara ett tag eftersom det snart visade sig att beatlarna och deras frisyrer var veritabla flickmagneter. Beatles gick inte så mycket längre än så i att överskrida genusgränserna men blev förstås pionjärer. En skakad luggfrisyr fick flickorna att skrika. Och därmed var bögstämpeln död.

 https://www.youtube.com/watch?v=zASskE2WrWA

Efter detta genombrott öppnades nischen för artister med en mjukare sida. Det var visserligen långt till sjuttiotalets velourman (låt denne vila frid, saknad av få) men det bisexuella och androgyna hade fått en plattform. Rykten om Lennons och Epsteins gemensamma semester skapade rykten liksom antydningar om Jaggers och Bowies gemensamma äventyr. Och Jaggers scenframträdanden kallades av många ”fjolliga”. Men flickmagneter var de lik förbannat och tog därmed slutligen död på myten om att mannens roll vara att var stark och tyst, kanske rent av inåtvänd. Tyst och inåtvänd är inte Jaggers grej. Och ändå fick den mer välkammade delen av den manliga mänskligheten finna sig i ett detta var ett nytt koncept för att attrahera damer. I någon mening mer mjukt och feminivt. I andras ögon coolt och extremt manligt. Men Jaggers struttande och rumpvickande var långt ifrån allt bredbent rockande.

https://www.youtube.com/watch?v=ThT7csEZLio

Den som emellertid den som bejakade sin feminina sida till det rent androgyna var förstås David Bowie. Han rollfigur saknade förankring i någon av könsstereotyperna och han bjöd upp till dans med alla förespråkare av ”god smak”. Han kom att utveckla detta under sjuttiotalet och senare, men allt inleddes under sextiotalet.

 https://www.youtube.com/watch?v=CGQo6zpVzt8&list=PL10C11328DB26C275

Sammanfattningsvis så ledde sextiotalspopens ikoner mot en större öppenhet för envars personlighet. Den behövde inte vara det ena eller det andra fullt ut. Den trista mansrollen med ett inkapslat känsloliv och den undergivna, följsamma kvinnans tid var förbi. Man kunde finna en balans i sin egen personlighet som inte styrdes av åldrande former.

Detta sätter spår än idag. Den friare tid vi lever i idag ska lyfta på hatten för sextiotalet och den musik som tolkade tidsandan.

Lars  

 

 

 

    

 

 

 

RSS 2.0