Juni!
Att här skriva om låtar som handlar om innevarande månad har plötsligt blivit en tradition. Riktigt roligt att låta cyberspace ta fram låtar man inte hört på länge eller ens inte visste fanns. Kunde, ärligt talat, i mitt eget huvud inte få fram en enda låt med månadens namn men det finns ju hjälpmedel.
Den första här borde jag kommit på. Från Face to Face, en av Kinks bästa LP. Den kom 1966 och hade Englandsettan Sunny Afternoon som dragplåster. Men flera andra pärlor som Dandy, Rosie Won´t you Please Come Home och Most Exclusive House for Sale. Den här låten börjar lite ovanligt, minst sagt, och texten är riktigt dyster men det är ju Kinks och då förlåter vi.
(89) The Kinks - Rainy Day in June (Lyrics) - YouTube
När 60-talet var nutid och poplåtarna strömmade ur grammofonen eller radion så fort man fick chansen var utbudet av nya, spännande låtar så stort att man inte hade tid att utforska musiken som låg lite utanför de ramar favoritgruppernas musik satte. Därför kom det att dröja länge (”Vuxen ålder” kallas det visst) innan fantastiska Nina Simone kom in i skivsamlingen. Ingen skada skedd, bättre sent än aldrig och att få nya favoriter är alltid kul. 1961 sjöng Nina in en låt som skrevs 1945 och Annie Lennox också gjort.
(89) Nina Simone - Memphis In June (1961) - YouTube
Bara man börjar tänka på alla de hjältar som vi INTE har skrivit om så mycket som vi borde ha gjort på bloggen, svindlar det nästan till lite i skallen. Van Morrison, denne sångare, kompositör och evighetsartist som bara fortsätter att producera, är ju bara en i högen. Härom veckan gjorde han en konsert i vårt land som Aftonbladet berömde. När cyberspace erbjuder en juni-låt av honom slår jag till, även om den kom så sent som 2003.
(89) Van Morrison - Evening in June - YouTube
Kinks sjöng om att det regnar och i nästa länk är sommarmånaden lika kall som december. Men låten känns lika småvarm som många av Everly Brothers låtar. Duon låter som vi vill höra dom i denna från 1966..
(89) June Is as Cold as December - YouTube
Junilistan avlutas med det en låt om vad som skulle vara månadens sista dag om juni hade 31 dagar. I denna sorgsna kärleksballad sjunger Petula Clark om att ”du är lika långt borta som 31a juni”.
(89) Petula Clark - The Thirty First of June - YouTube
Visst hade hon en skön stämma? ”Hade” förresten. Vid 92 års ålder kan hon se tillbaka på en karriär som började på 40-talet och så sent som 2018 gav en franskspråkig LP och året därpå en musikalroll i Mary Poppins. För två år sedan kom en CD med en konsert från samma år. Snacka om krutgumma!
Dags att leta efter julilåtar!
Per
Gubben kan än! – Neil Young i Dalhalla
Att förväntningarna var låga var naturligt. Att han skulle spela låtar från sin nyss släppta och, ärligt talat svaga, LP han gjort med samma band kändes som en stor risk. Dessutom: Neil Youngs musik bygger så mycket på en slags själslig inlevelse som kräver stor energi. Kunde han verkligen ha det inom sig efter snart 60 år i popmusikens världstopp?
Jodå, verkligen. Inledningsnumret var visserligen ett solonummer. Neil ensam med den akustiska gitarren. Redan instrumentets första toner kändes igen, det var en av hans allra äldsta låtar. Den skrevs 1964.
(84) Neil Young - Sugar Mountain | Dalhalla, Sweden 2025-06-18 - YouTube
Jösses, gubben hade ju rösten kvar! Ok, viss osäkerhet kan skönjas i upptagningen (jo, alla länkar här från You Tube är från konserten!) men när man var där kändes det att detta skulle bli en härlig kväll i det gamla kalkbrottet.
Så kom bandet in. Bakom orgeln Spooner Oldham (82!) som spelat med Young tidigare. På gitarr Micah Nelson, Willie Nelsons grabb som var med i Youngs förra kompband. Tillsammans en urstark kvartett. Inte minst Micah och Neil visade ett härligt samspel med gitarrerna. Rockmusik i världstopp, helt enkelt.
De rev av en blytung version av Be the Rain från 2003 års LP Greendale och gick direkt över till ett par klassiska låtar från 69-70. Först den här
Och direkt därefter den här
(84) Neil Young and the Chrome Hearts - Cinnamon Girl | Dalhalla, Sweden 2025-06-18 - YouTube
Så fortsatte det. Vi fick klassiker som Hey Hey My My och Like a Hurricane i inspirerade versioner liksom min egen favorit Love and Only Love. Det var faktiskt lite oväntat sällan som musiken slappnade av men vi fick några akustiska favoriter som The Needle and the Damage Done och Old Man
Så sent som förra veckan kom Youngs senaste studio-LP. Man kunde vänta sig låtar därifrån. Men Neil har alltid gått sin egen väg utanför konventionerna och så blev det inte, bara att tacka för. Men konserten bjöd ändå på ett par lyckade överraskningar. Förutom ännu en låt från Greendale i en osande fullbandsversion fick vi en låt från Crosby, Stills, Nash & Youngs sista studio-LP från 1999. Kvintetten – utom Oldham – levererade vacker stämsång i stillsamma Looking Forward.
(84) Neil Young and the Chrome Hearts - Looking Forward | Dalhalla, Sweden 2025-06-18 - YouTube
Konserten var den första i en turné som har 13 konserter i Europa innan den fortsätter i USA. Att det var den första spelningen märktes inte mycket. Möjligen att det i stort väl samspelta bandet skulle behöva fila lita mer på några låtavslut. Men det är detaljer. Med härlig röst och, minst sagt, energiska solon, visade idolen att han fortfarande kan leverera härlig, klassisk rockmusik!
Avslutningsnumret kändes både väntat och självklart. Neil har ju hamnat på kant med USAs president och under åren kommit med vassa politiska uttalanden. Som vanligt var han nästan helt tyst mellan låtarna men musiken talar ju bra för sig själv.
När klockan närmade sig halv elva på kvällen var den svenska sommarhimlen fortfarande ljusblå. En vacker färgkontrast mot Dalhallas grå, mäktiga bergväggar runt folkmassan som sakta slingrade sig mot parkeringen, upplyfta av ett härligt konsertminne. Jag tittade upp och kände att Sverige kan vara bra fantastiskt.
Glad Midsommar, käre läsare!
Per
Brian Wilson 1943-2025
Det är naturens gång men nog är det trist när leden tunnas ut. Visst har vi musiken och skivorna kvar men det känns liksom tryggare och ”riktigare” när vi vet att våra hjältar fortfarande finns kvar bland oss levande.
Ordet ”geni” (genius) är använt ovanligt ofta i samband med Brain Wilson. Helt rätt. Det finns något speciellt, något mer genialt över många av hans kompositioner som gör att de står över det allra mesta av allt bra som populärmusikhistorien har uppvisat. I min högst personliga men sanna, åtminstone för mig själv, lista över de bästa låtarna någonsin är den andra platsen sedan många år den härlåten.
(64) God Only Knows (Remastered 1996) - YouTube
Men vi kan ta det lite från början. Brian bildade med sina bröder Carl och Dennis det som skulle bli The Beach Boys. Snart stabiliserades sättningen med kusinen Mike Love och kompisen Al Jardine. Bandets manager var pappa Murray vars ansträngda relation med grabbarna har diskuterats i flera biografier. Det var i Kalifornien. Många ungdomar surfade i Stilla Havets vågor och bandets första singel hette just ”Surfin”. Den kom 75a på listan. Uppföljaren Surfin Safari kom 14e och genren surfmusik var född.
Brian skrev låtarna. Det blev många hits där Brians sopran tillsammans med de andra formade de snyggaste stämmor popvärlden då hade hört. Här på bloggen har vi jag vet inte hur många gånger länkat till någon av gruppens tidigarlåtar när vi skrivit om sommarmusik. Musikvärlden har inte upplevt en annan grupp som så starkt utstrålat sommar och sol i sin musik. Var glad åt din ungdom, framtiden är ljus!
Keep An Eye On Summer (Remastered 2009)
Efter ett nervöst sammanbrott i december 1964 hoppade Brian av scenframträdandena. Han koncentrerade sig på låtskrivande och på skivstudion med höga ambitioner att utveckla gruppens musik. Låtarna blev allt snyggare och utförligare arrangerade och 1966 kom LP:n Pet Sounds där God Only Knows var bara en av en räcka underbara låtar. ”It compasses everything that has ever knocked me out and rolled it into one. We´re all gassed by it. Brian Wilson is without a doubt a pop genius”, sa t.ex. Eric Clapton i en samtida intervju. Albumet förekommer fortfarande högt på listor över historiens bästa. Den Uncut-lista jag under våren återkommit till har den på 9e plats. Efter 59 år!
Tyvärr klarade inte Brian av att fixa en uppföljare. Han avbröt arbetet med det planerade albumet Smile som istället under decennier var en mytologisk ”tänk-om-snackis” bland om popnördar. Några låtar kom ut på andra album men det var först 2003 som Brian Wilson turnerade solo med alla låtarna. En av de vi redan hört var den underbara
Brian hade nu stora bekymmer med sin psykiska hälsa och hans medverkan i Beach Boys fortsatta skivproduktion var begränsad. Så kom det att fortsätta länge. Men 1988 var han tillbaka med sin första solo-LP som visade i alla fall glimtar av den forna storheten. Det kom att bli 12 solo-LP, Den sista 2021.
En text om ett bortgånget musikaliskt geni måste avslutas med en låtlänk. Valet blir enkelt. Good Vibrations toppade USA-listan på senhösten 1966. En låt så komplex att den inte borde haft en chans på listorna men den är lockande suverän från första takten till den sista. Där kan man snacka om goda vibrationer!
Att bloggen kommer att återvända till Brian Wilson och Beach Boys för evigt levande musik behöver knappast sägas!
Good Vibrations - The Beach Boys (Remastered 2022)
Per
Klassisk Elvis-LP
Jag skrev den 10 januari här om en lista som den engelska tidningen Uncut gjort över de 500 bästa LP-skivorna. Mycket kan sägas om en sådan lista och en sak som slog mig var att Elvis första LP placerades som nummer 429. Jag kan förstå att en redaktion vars medlemmar inte var födda på femtiotalet inte tagit in den tidiga rockmusiken i sina hjärtan. Det ska också medges att femtiotalet såg inte så många riktigt bra LP. Det var ju singlarna som gällde.
Men 429e plats!?! Plattan är ju så mycket klassiker som en LP kan bli! Kolla låtlistan och häpna:
Sid 1: Blue Suede Shoes / Im Counting on you / I Got a Woman / One Sides Love Affair / I Love you Bacause och Just Because
Sid 2: Tutti Frutti / Trying to Get to you / Im Gonna Sit Right Down and Cry (over you) / Ill Never Let you Go (Little Darling) / Blue Moon och Money Honey
Man ser direkt att här finns klassiska låtar men ingen av the Kings många stora hits. LPn gavs ut i mars 1956. Elvis första singel på RCA, Heartbreak Hotel, klättrade då snabbt upp för listan för att i april komma högst och stanna där i 8 veckor. De närmaste två åren kom the King toppa USA-listan 58 veckor, dvs drygt varannan vecka i snitt! LPn kom att toppa USA-listan i 10 veckor, den första rock-LPn som toppade.
Plattan hade fem låtar inspelade på Sun, fyra av dom redan 1954. Men det är de andra sju, inspelade under fyra dagar i januari, som är plattans höjdare. Redan inledningsspåret är en av femtiotalets mest kända låtar. Vi behöver inte påpeka att Elvis version slår kompositören Carl Perkins inspelning. Elvis versioner var så gott som alltid bättre än källan (se nästa stycke). Men oftast fick han specialskrivna låtar, Elvis skrev ju inget själv.
Carl Perkins spelade in den på Sun, Elvis gamla bolag, och det var producenten Sam Phillips som föreslog att Carl Skulle ändra första raden från ”Go, boy, go” till Go, cat, go”. En liten justering, bara tre bokstäver, men visst fick låten ett skarpare bett?!
(53) Elvis Presley - Blue Suede Shoes (Official Audio) - YouTube
Detta om Elvis version alltid var bäst förtjänar en närmare diskussion. För det mesta fick han specialskrivet material men på hans inspelningar från 70-talet fanns ett par covers som bara den enörade Elvisfantasten tycker slår originalet.
På första LPn vågade sig the King på en annan klassiker, Little Richards genombrott och en av den tidigare rocken allra största klassiker, Tutti Frutti. Vänner jag frågat tycker att Richards version är bättre. Den är definitivt råare men jag tycker att Elvis får till ett sväng som är minst lika bra. Vi kollar bägge inspelningarna
Elvis Presley - Tutti Frutti (Official Audio)
Det var också modigt av Elvis att ge sig på Ray Charles I Got a Woman som Ray släppte som singel i december 1954 och toppade R&B-listan med. Den kom att spelas in av flera men nog är Presley the King här.
LPn avslutas med en låt som släpptes i september 1953 med sångaren Clyde McPatter. Kanske inte ett känt namn för alla med det var hans debut med vokalgruppen The Drifters, de som tvingade The Shadows att byta namn. Även den en låt som toppade R&B-listan och är inspelad av andra, inklusive Little Richard. Nog måste man säga att Elvis hade känsla för att hitta bra låtar!
(53) Elvis Presley - Money Honey - YouTube
LPn måste också nämnas för sitt omslag. Ni har sett det ovan och i varje länk. Ikoniskt med så mycket rockkänsla det går att få i bild. Kopierat, närapå rakt av, av the Clash på deras LP från 1979, London Calling.
Vi minns femtiotalet främst för alla härliga låtar men en LP som ”Elvis Presley” hör definitivt hemma på en topp-100-lista. Skäms Uncut-redaktionen!
Per
Återigen några glömda svenska musikhjältar
Vi återkommer då och då till artister som vi tycker är orättvist obesjungna. Oftast rör det sig om utländska artister som rört sig i utkanterna av listorna men förblivit one hit wonders även om det också kan ha rört artister som haft en god karriär, men som sjunkit in i skuggorna. Beatles, Kinks och Stones hörs nästan till leda medan en så framgångsrik artist som Neil Diamond nästan aldrig hörs.
Men det finns också svenska artister som rönt liknande öden. I min barn- och ungdomstid var det inte, med undantag för Tio I Topp och några knastriga mottagningar på kristallradio från Luxemburg, annat än de hembakade artister som hördes oavbrutet. Jag ska inte räkna upp även om det finns en ganska lång lista, utan jag nöjer mig med några utvalda exempel. Long gone and not remembered.
Först ut blir den självklara Povel Ramel. Han radade upp radiohits och regerade den musikaliska bakgrunden i svensk eter och revy- och krogshower. Du, som liksom jag, tillhör den äldre generationen kan säkert rada upp och kan säkert också texterna till många av hans visor. Friherrens ”flugighet” sitter säkert, än så länge, i den svenska folksjälen. Han får också tillskrivas den första svenska bluesen. Nu hör man nästa aldrig hans melodier. Här är blues på svenska. Hör man lite Fats Waller i slingorna?
https://www.youtube.com/watch?v=e7CrWWJE8Xk
Talskivor och lustiga visor stod ständigt på menyn. Särskilt talskivorna tyckte jag om när de dök upp i radions tablå. Pågående samtalen i mitt hem tystnade oavbrutet för en tre minuter av andäktigt lyssnade. Det gjorde ingenting att man hört dem många gånger tidigare och ibland kunde man texten nästa utantill. En av de främsta i den genren var Povels vapendragare Martin Ljung som tidsmässigt hade en parallell karriär med honom.
https://www.youtube.com/watch?v=YgzFt_bOfX8
Ja, humor är en av de genrer som åldras tidigt och tydligt i vårt perspektiv, men god musik överlever alltid. Eller? En av mina favoritartister är Svante Thuresson vars musikaliska arv borde ha rönt ett bättre öde än den tystnad som nu blivit också hans eftermäle, trots en rekordlång karriär i Mello och med kören Gals and Pals. Kanske var åttio- och nittiotalen hans bästa tid men han debuterade inom ramen för denna bloggs tidsspann. Det är något i hans röst som leder till jazz och blues, stilar som han inte var främmande för. Från 1968.
https://www.youtube.com/watch?v=VvZslQpj9lM
Vem som är Sveriges bästa jazzsångerska är frågan som sällan ställs, eftersom en majoritet samlas kring Monica Z. Hon platsar emellertid inte i de bortglömdas skara eftersom hennes vackra röst då och då tonar ut i etern. I min värld finns det emellertid en stark konkurrent i Sonya Hedenbratt (jaja jag är också göteborgare). Hennes röst är olika Monicas ljusa och klara och lutar istället åt något från New Orleans klubbvärld. Det är för mig en gåta att hon ratas i dagens musikutbud. Hon drogs också mot det diskbänksrealistiska och det burleska (Jubel i Busken). Här sjunger hon vackert om en vardaglig fest i en Stockholmsförort.
https://www.youtube.com/watch?v=EtxXgSFSsxY
Lars
Maj!
För en månad sedan skrev jag om några låtar som handlade om eller åtminstone nämnde april månads namn. Det var en idé som gjord för att återanvändas. När jag letade efter låtar om månaden maj visade det sig svårt. Men med lite trixande, inklusive överträdande av bloggens självpåtagna tidsgränser, fick jag ihop en handfull.
Vi är inne i vårens månad. Romantikens. Den första låt man får i huvudet när man tänker på maj månad är den här, ärligt talat väl gulliga balladen.
Bee Gees - First Of May (Lyrics)
First of May James Taylor 1988
(23) May This Be Love - YouTube
Pauls favoriter och hur de märks i hans musik
Vilka som är Pers och mina favoriter har väl inte undgått någon som läser bloggen. I topp tror jag nog jag kan säga att The Beatles ligger och de blev ju också en inspirationskälla för så många musiker som kom efter dem. Därför är det väl av intresse att veta vilka som inspirerade dem och på vilket sätt de satte spår i Beatles musik. Paul har över åren pratat om detta i olika intervjuer och de är de källor jag har hämtat underlag till detta inlägg. Han kunde, enligt samstämmiga uppgifter tillbringa timmar med att studera andra musikers texter och ackordföljder. Så vassego.
The Beach Boys
1963 kom Paul i kontakt med Beach Boys musik och han kom att följa dem från den stunden. Framför allt var det deras harmonier som imponerade på honom. Han lär ha spelat Surfing USA gång på gång och med nästan vetenskaplig metod analysera låten, men det var när surfarna släppte Pet Sounds, som för övrigt var inspirerad av Rubber Soul, som han riktigt knockades. Han spelade God only knows mer än hundra gånger på raken för att komma till tals med magin i låten. Några av de tydligaste influenserna finns på Because på Abbey Rd och Wings album Back to the egg.
https://www.youtube.com/watch?v=NADx3-qRxek
https://www.youtube.com/watch?v=hL0tnrl2L_U
The Everly Brothers
Bröderna var en inspirationskälla inte bara för John och Paul, men det som kom att påverka Paul mest var deras förmåga att få två röster att låta som en. Deras röster föreföll att vibrera på exakt samma frekvens och i de tidiga Beatles kom inspirationen och ambitionen att få till något liknande att få genomslag i deras musik. Främst var det låtar som Bye bye love och Wake up little Susie som satte tydliga spår. Täta harmonier kom på så sätt också att bli Beatles signum.
https://www.youtube.com/watch?v=LRyrWN-fftE
https://www.youtube.com/watch?v=-XTB3bCYMK0
Chuck Berry
Inte förvånande med ännu en ikon, men det var något speciellt som Paul fastnade för i Chucks musik. Det var hans förmåga att berätta en historia i sina låtar. Paul kallade Chucks sånger för en tre minuter lång roman och kämpade i sina tidiga år för att nå dit där det inte bara var en bra låt utan också en bra historia. Oftast nämner han Memphis Tennessee men den första låt han hörde var Roll Over Beethoven vars text han analyserade i detalj för att förstå hur varje vers förde historien framåt. Han sökte ett sätt att inte bara föra historien framåt utan också ge karaktärerna en personlighet. Och det lyckades han med längre fram.
https://www.youtube.com/watch?v=VSE9qfafuY4
https://www.youtube.com/watch?v=Dypv4SLyAfg
Lars
Mer Tamla Motown! (Marveletts)
Georgeanna Tillman fick i början av 1965 rådet av sin doktor att lämna och Marvelettes blev en trio. Wanda Young (som gift sig och hette Rogers) tog över som förste sångerska då producenterna kände att hon passade bättre än Horton. Nu var det Smokey Robinson som styrde gruppen. 1965, släpptes hans Dont Mess with Bill, Den nådde plats sju och blev deras andra att sälja över en miljon.
1971 musiken dog inte
Efter Beatles uppbrott (vi ska inte gå in på vems fel det var eller vem av fab four som var först med att lämna) så tog, som bekant, inte musiken slut. Alla fyra medlemmarna startade mer eller mindre framgångsrika solokarriärer. Vilken av dem som var mest framgångsrik behöver vi inte heller diskutera. Sådant lämpar sig bättre för långa eftertänksamma kvällar i trevlig miljö. Vi stannar för vad som 1971 hade att erbjuda och vi börjar med Paul.
Hans debutsingel blev en listsuccé med en andraplats i UK och en femteplats i USA. Ursprungligen avsedd att ingå i albumet RAM så blev det en singel. Linda anges som medkompositör trots en avsaknad av erfarenhet från komponerande och många anser att det bara var ett sätt att komma undan de royalty som Paul fortfarande var bunden till I Northern songs. I min bok är det en bagatell, typisk för Paul, men den har djupa trådar som leder både till She´s leaving home och A day in life med sin diskbänksrealism. Trots listframgångarna hör man den sällan nuförtiden. Inspelad i januari 1971 med Linda i chorus. Paul blev ju flitig efter uppbrottet, inte minst med Wings, men nu tycks komponerandet gå på sparlåga.
https://www.youtube.com/watch?v=dyulvup3WEA
Ett starkare avtryck än Pauls gjorde Johns singel Power to the people som kom i samma tradition som Give peace a chance och den producerades enligt etiketten av förutom John också av Yoko och Phil Spector. Inte samma framgångar, märkligt nog, som Pauls debut nådde den med mer blygsamma listplaceringar. Den spelades in samtidigt som albumet Imagine producerades och blev sexa i UK och elva på Billboard. Senare i livet kom John, som med så många andra låtar, att tycka mindre och mindre om den. Jag gillar den förstås skarpt, inte minst för att den så typiskt manifesterar brytningen mellan sextitals- och sjutiotalspop och mellan protest och progg. Den lever än.
https://www.youtube.com/watch?v=HOsvWZ4p3_Q
George rivstartade sin solokarriär med trippelalbumet All things must pass och från det släpptes också singeln My sweet lord som blev den första låt som blev listetta med någon av ex-Beatlarna. Kontroversen som uppstod genom dess likhet med He´s so fine kulminerade några år senare och låten blev väl lätt befläckad som ett plagiat. Syftet med låten var enligt George var att hylla Hindiguden Krishna och gav därmed utlopp för den religiositet som George känt sedan länge. Rent musikaliskt så blev låten ett landmärke i den meningen att här presenterade George sin nu finslipade slide-gitarr. Spector hade inte bara ett finger med i spelet vilket hörs tydligt.
https://www.youtube.com/watch?v=AR4lpQWcT5g
Ringo ville inte vara sämre än dom andra grabbarna utan släppte sin första singel skriven av honom själv (med inte så lite hjälp av George som också producerade plattan). Köparna uppskattade hans hejiga jargong och han blev fyra både i UK och US. Låten var ursprungligen skriven redan 1968, men fick nu sin slutliga puts.
Hans karriär lever fortfarande och han, liksom Paul regelbundet. Hans senaste skivsläpp var en country-LP som inte alls är dålig.
https://www.youtube.com/watch?v=anpjEN9KeJ0
Lars
April!
Våra alltid så älskade – nja, där tog jag i något, inte riktigt ”alltid” men väldigt ofta! – popsångsleverantörer stoppar ibland in månaders namn i texterna. Nu är vi långt inne i årets fjärde månad, april. Den månad när våren bryter in, solen ger mera ljus. Sommaren nalkas. Vi längtar till den.
Ärligt talat är det den här låten som fick mig att formulera inlägget. Ville länka till bara en av många underbara låtar från Simon & Garfunkels genombrotts-LP, Sound of Silence.
Simon & Garfunkel - April Come She Will
Våren är ju kärlekens tid. Inom oss vaknar de härliga känslorna lite lättare när vi möter HENNE/HONOM (ditt val) så nästa länk är inte ett aprilskämt vilket man lätt kan tro av titeln. Vi har haft sparsamt med soul i bloggen så det är kul att presentera drottningen själv.
Tillbaka till rocken. Creedence Clearwater Revivial är ju en annan av de många grupper man kan höra hur mycket som helst av. I gruppens sista hit från 1972 sjunger John Fogerty om hur det är att växa upp och i andra versen får han en son. Ni fattar I vilken månad.
Someday Never Comes | Creedence Clearwater Revival | Lyrics ☾☀
Nästa länk presenterar en hit som 1968 placerade The First Edition bland garagebanden. Snart blev dom Kenny Rogers and The First Edition och gjorde ett par läckra hits (minns Tell it all Brother) innan han gick solo och blev lite smörigare, men fortfarande bra. Här starten på hans karriär. En tidstypiskt flummig text där han läser "April fool in big black letters on a dead end sign” i sista versen.
The First Edition - Just Dropped In (To See What Condition My Condition Was In) (1967)
Detta är första gången jag på bloggen skriver låtar om en särskild månad. Ämnet lär återkomma. Jag passar på att länka till en låt som kan användas till årets alla månader. Neil Sedaka var säker på att skriva hitlåtar. Släppt 1960 och 4a på USA-listan. En flicka för årets alla månader.
Nästa vecka firar vi sista april. Det blir majbrasa och vårtal. Låt oss alla njuta av den svenska våren!
Per
Nope inget kycklingtema.
Långfredag, Långfredagen tar mig alltid i minnet tillbaka till 1958. Jag var fortfarande så ung att mina föräldrar förbjöd utelek med kompisar som förmodligen också var inlåsta. Vattenkammad satt man i rummet med uppmaningen att leka tyst. 1958 var också ett minnesvärt år på andra sätt då jag för första gången mötte TV i form av Andy Pandy och lite senare fotbolls-VM. Det dröjde emellertid bara ett par år till dess den outtalade regeln om sorg på långfredagen bröts av Demokratisk ungdom (dåvarande kommunistiska partiets ungdomsförbund) och SSU som började anordna danser på långfredagen. Jag var entusiastiskt medlem i bägge organisationerna, men motivet var knappast politiskt utan snarare socialt, det var där man kunde träffa flickor.
Jag hörde inte mycket av den revolution som pågick på andra håll i popmusiken Radion spelade förstås inget av den sorten och en skivspelare var långt över önskelistans högsta ekonomiska nivå. Idag kan vi emellertid, med New Musical Express hjälp botanisera i vad som bjöds. Jag bjuder idag på några favoriter som senare kom att bli mina. Denna spelades in -57 men nådde engelska listan just 1958 Den ryckte verkligen undan den musikaliska matta jag stod på. Fanns det verkligen sådan musik?
https://www.youtube.com/watch?v=gj0Rz-uP4Mk
Everly Brothers förde samman country och rock och gjorde det till oförglömlig pop. De kom att bli mina musikaliska följeslagare under många år och är det förresten fortfarande. Snabba gitarriff (prova själv ska du se hur lätta ackordsbyterna är) och en enastående stämsång blev en förbild för många efterkommande band, inte minst Beatles.
https://www.youtube.com/watch?v=6c3M2jGkzko
Men det vi fick till livs, när vi väl kommit in i TV-åldern var verkligen inte rock. Ett outslitligt program som mina föräldrar slaviskt följde var Perry Como Show. Jag hade det lite svårt för Perry själv, men han hade ofta gäster som bröt av mot den sockersöta crooningen. En av de återkommande var Dean Martin som också väl får sorteras in i crooner-facket, men han tillförde humor och lite rytm som va välgörande. Och mycket vassare röst än Perry vilket hörs i denna duett.
https://www.youtube.com/watch?v=SYyGK118e3E
En av de först skivorna jag kunde spela var på min äldre systers plastgrammofon och jag var förstås utlämnad till henne musiksmak som ofta omfattade Frank Sinatra, men då och då dök det upp något som också jag gillade. Tommy Steele var på väg upp och utmanade Elvis om tonårsflickornas gunst. Inte en chans tyckte jag, men bättre än Frankie boy. Så denna smygspelade jag ofta. Ingen kioskvältare idag, men då…..
https://www.youtube.com/watch?v=pMnKKvyZq04
Sex började också smyga sig in i text och musik, ofta förtäckt, men den som bjöd på ren rå sexualitet var Peggy Lee tidigt ute med. Elvis höftvickningar var ingenting för oss gossar på väg in i puberteten jämfört med Peggys coola, sexiga sång. Vi fattade precis vad hon sjöng om – Fever! Basgångarna är en perfekt inramning och när trummisen slår stockarna i kanten på bastrumman är det fullkomnat!
https://www.youtube.com/watch?v=1EM88Xhcqsg
Vi får väl ändå, avslutningsvis, anknyta till påskhelgen och vi flyttar oss då till rockoperan från 1970. Webber och Rice fick ihop en i mina ögon lysande opera. Jesu sista dagar ur Judas perspektiv, bara det genialt. 1973 blev det film. Vassego.
https://www.youtube.com/watch?v=5AIRBpW1drE
Glad Påsk!
Lars
Duell: Bästa Beatles-LPn?
Det har blivit dags för en liten duell igen. Denna gång de två bästa albumen av Beatles. Sådant kan, som bekant, ändras över tid, men såhär är läget just nu.
Först Lars
Det är en kamp, närmande sig en kramp, att välja bland dessa så epokgörande album, men det som jag väljer idag är Abbey Road främst för att det är så otroligt väl producerat. Beatles förmåga vid denna tidpunkt stod på dess högsta nivå. Innehållet – det är oundvikligt – spretar kvalitetsmässigt, men ska jag välja en låt som pekar ut produktionens kvalitet tillsammans med det mycket snygga låtsnickrandet får det bli (ja, det var förstås nära att bli Something) Come together. Det ursnygga och lite mystiska introt kunde inte ha gjorts av några andra än Beatles, i detta fall John. Lite var snott från en tidig Chuck Berry, You can´t catch me” men resultatet blev förstås hans helt egna. Här i en lite senare och råare version.
https://www.youtube.com/watch?v=uSM5MpKSnqE
Som tvåa har jag valt Help, mest därför att det är så jämnt vad gäller låtval. Hittarna Yesterday, Ticket to ride och titellåten sticker förstås ut men i övrigt är det en jämn ström av högklassiska Lennon/McCartney låtar från en tid då deras energi och skrivande nådde en ny och högre nivå. Men jag väljer Harrisons bidrag, I need you, eftersom den textmässigt är så enkel och samtidigt hjärtevärmande. Han skrev den till Pattie Boyd och använde för första gången en volympedal (föregångare till wah-wah-pedal) vilket gav hans tolvsträngade Rickenbacker ett nytt djup. Epokgörande på sitt sätt.
https://www.youtube.com/watch?v=FcEY7tCfSrg
Så Per.
Tvivlar på att det finns någon läsare som minns den lista jag gjorde våren 2014 över sextiotalets bästa LP. Sedan dess har jag ändrat mig vad gäller Beatles. Sedan 2014 har flera LP kommit i boxar och efter ännu mera moget övervägande än tidigare blir min etta denna gång Stg Peppers lonely Hearts Club Band.
Mer än någon annan LP överhuvudtaget, och då menar jag ALLA, handlar det om helheten. Ingen låt sticker ut som någon bland gruppens 25 – 35 bästa. Men helhetsintrycket! Det historiska omslaget. Plattan börjar med rock och fortsätter med Ringos gulliga poplåt och Johns halvflum. Vi får ett par snygga Paulnummer innan en stråkballad. John knasar till det läckert igen innan vi vänder LPn. Där inleder George, mer ”indiskt” än någonsin innan Paul tar över i Voudevillestil. Efter tre en smula blekare spår kommer så avslutningen. Mäktigare avslutning har aldrig någon LP fått. Någonsin.
(2) A Day In The Life (Remastered 2009) - YouTube
Min tidigare etta har alltså backat ett steg. 2014 skrev jag att Revolver är ett koncentrat av Beatles storhet. Åter handlar det om helheten samtidigt som 12 av plattans 14 spår konkurrerar om en plats på den övre halvan i Beatles samlade produktion. Here, There and Everywhere är Pauls allra bästa ballad. And Your Bird can Song är klassisk Beatles-pop på topp. Sedan har vi låtarna i popen stilmässiga utkanter, det som skulle bli så mycket mer av på Stg Pepper, Elenor Rigby, Got to Get You in to my Life, Love you too och det mäktiga avslutaren Tomorrow never knows behöver inte ytterligare kommentarer här. Den sista slår inte föregående länk som avslutning så länken här blir till Pauls barnvisa som sitter så perfekt i Ringos mun.
(2) Yellow Submarine - YouTube
Till sist kan jag inte låta bli en kommentar till Lars inlägg: Kompis, jag sätter inte Help! bland gruppens fem-sex bästa LP. Något för oss att fortsätta diskutera!
Vad säger du som läser??? Utnyttja kommentarsfältet!!
Lars och Per
70-talets största idol
Vårens lyssnarcirklar vid Uppsala senioruniversitet avslutas med David Bowie, 70-talets störste idol. En trendsetter. Den förste rockartisten som påstå sig vara homosexuell. En utmanande sminkning. Hans klädstil gjorde honom också till en modeikon på ett sätt som ingen annan rockartist. Images var Bowies stora specialitet. Han gjorde rollspelandet till det centrala och var en mycket duktigt marknadsförare. Han utnyttjade nätets möjligheter redan på 90-talet och var en smart affärsman. Han avslutade sin karriär och sitt liv på ett sätt som bara han kunde göra.
David Bowie har spelat in filmer, åtskilliga snygga videos och arbetat med teater. Han prövade många musikaliska stilar men det är inte främst med musiken i sig som David Bowie motiverar sin hedersplats i rockens historia. Men han var en bra sångare med personlig röst och stark närvaro.
Han föddes den 8 januari 1947 i London som Davy Jones. När han var 9 fick han singeln ’Tutti Frutti’ av sin pappa och sa senare: ”Mitt hjärta nästan brast av entusiasm. Jag hade hört Gud.” Snart började han spela piano och ukulele. År 1962 bildade han sitt första band. Första skivinspelningen kom 1964 men floppade. Det skulle bli ytterligare 10 singelfloppar i olika bandkonstellationer och en LP-flopp innan David fick sin första hit. Här länk till en flopp som fångade mitt intresse när den spelades i radions ”pop 67”.
David Bowie - "Love You Till Tuesday" - 1967
’Space Oddity’ släpptes lagomt till den första amerikanska månlandningen 20 juli 1969. Då hade han sedan ett par år ett nytt artistnamn, David Bowie. Han kunde inte heta Davy Jones, för det gjorde en gullig engelsman i Monkees. Låten kom femma på Englandslistan. Det skulle dröja ett par år innan Bowie var tillbaka på den listan men låten visade att popmusiken fått ett nytt namn att räkna med
David Bowie – Space Oddity (Official Video)
Nu kom nya LP varje år. 1971 års Honky Dory blev ett konstnärligt genombrott med en spännande blandning låtar. Några har blivit klassiker, som den här
David Bowie – Life On Mars? (Official Video)
Det definitiva genombrottet kom 1972 med LP:n Ziggy Stardust and The Spiders From Mars. Nu antog David rollen som Ziggy Stardust, en messias från yttre rymden som besöker mänskligheten.
Tillsammans med Marc Bolan och dennes T-Rex räknas Bowie som grundare av Glamrocken. En svårdefinierbar genre som egentligen bara fanns i England och i mycket handlar om en färgglad klädsel och sminkning. Just Bowies klädsel och skivomslag är synnerligen representiva för Glamrocken. Roxy Music måste nämnas när vi är inne på det.
Nu passerar vi den gräns -1972 - som Lars och jag bestämt att bloggen ska handla om så låt mig bara göra en kort sammanfattning av Bowies fortsatta karriär.
Figuren Ziggy Stardust övergavs snart och Bowie gjorde en kort stilmässig avstickare med av honom själv kallat ”plastic soul”. En länk som känns ofrånkomlig är USA-ettan 1975. Ett samarbete med inte vem som helst, John Lennon. Här de båda tillsammans.
DAVID BOWIE AND JOHN LENNON Singing Fame Live 1975 mpeg2video
Han gjorde sedan ett par plattor som plockade upp den elektroniska pop som tyska grupper introducerat. Därmed blev han föresgångare till 80-tals syntpopvåg. På 80-talet hade Bowie sin glansperiod bakom sig men 1983 års diskopåverkade Let´s Dance blev hans största säljare.
2005 stoppade en hjärtinfarkt en turné. Sedan blev det märkligt tyst från David Bowie i 8 år innan världens skribenter samfällt jublade åt en ny LP som kom från till synes ingenstans. 2014 fick han en cancerdiagnos som han hemlighöll.
2016 på födelsedagen den 8 januari kom Blackstar, en LP som åter visade David Bowie som en experimenterande, spännande artist. You Tube har den video som svenske Johan Renck regisserade till låten Lazarus efter Bowies anvisningar.
Två dagar senare avled David Bowie. Även hans sätt att dölja sin sjukdom in i slutet visar hans mästerliga sätt att hantera media in i slutet.
Per
Fyra bästa album!
Det är oundvikligt i en blogg som denna att vi, Per och jag, låter våra egna preferenser styra innehållet. Oftast, när det inträffar, rör det sig om ”bästa låten” även om vad som i vår uppfattning är det bästa så ändrar det sig över tid. Du vet säkert vad jag menar.
Detta inlägg kommer att behandla de fyra album jag, alltså för närvarande, tycker är de bästa som gjorts i den meningen att de är de som jag just nu mest återvänder till. Här finns alltså goda möjligheter för synpunkter och – om det är nödvändigt – kritik. Så alltså – utan inbördes ordning – de fyra bästa album som gjorts.
Beatles kan förstås vara starka utmanare på samtliga platser. Ett är förstås det banbrytande Please Please Me som vände upp och ner på vad pop kunde vara med sådana ikoniska sånger som I saw her standing there och Twist and shout. Ett annat är det underskattade albumet Beatles for sale och ett annat är det, med rätta, hyllade Rubber soul där Michelle och In my life var höjdpunkter. Jag kan emellertid inte gå förbi det självklara valet. I min bok det bästa konceptalbumet och som var inramat av vaudeville- och cirkustoner. Det går inte att undvika det, helt enkelt – ett av de fyra bästa!
https://www.youtube.com/watch?v=bJVWZy4QOy0
I en helt annan genre rör sig live-albumen. Här är kanske kvalitetsskillnaderna mellan de bästa och de sämsta störst, beroende av sådana saker som inspelningskvalitet och produktion. The Whos Live at Leeds är förstås en stark konkurrent. Jag stannar emellertid för ett lite mer obskyrt album som saknar inte så lite vad gäller kvalitet på inspelningen men som kompenserar med frejdighet och entusiasm - Supremes at the Copa. Närvaron är emellertid perfekt och man känner sig rent av delaktig i konserten, vilket väl är hela idén med ett live album. Får se vad du tycker om ca 20 minuter.
https://www.youtube.com/watch?v=y3PVHPWQczY
Bob Dylan då, frågar någon? Jodå, men inte det som många kallar hans bästa – Blonde on Blonde. Jag har för alltid fastnat för Highway 61 revisited. Dylan skrev huvuddelar av materialet efter sin Englandsturné som lämnat honom fysiskt och mentalt utmattad. Han själv håller inte albumet högt utan har beskrivit innehållet som ”a worm of vomit”. Jag förstår inte allas det. Även om albumets låtar går lite upp och ner beroende av hans tillstånd så finns ändå här ett par av dem som kom att definiera Dylan. Spretar som sagt, men det är ju Dylan! I den sång jag valt spelar texten stor roll så lyssna och läs noga.
https://www.youtube.com/watch?v=we37yX3zpKA
Jag kan inte gå förbi The Velvet underground and Nico. Andy Warhol producerade som bekant bandet och hans inflytande märks tydligt, även om nästan alla låtar skrevs av Lou Reed. Underground passar utmärkt i titeln eftersom (det är nog också ett konceptalbum när jag tänker efter) text och musik rör sig på ett nytt och självklart sätt runt sex, droger och den subkultur som fanns runt The Factory. Jag har verkligen en soft spot för Christa Päffgren och man förstår verkligen att hon tog sig ett artistnamn. Hennes senare album Chelsea Girls kunde ha platsat på min lista, men är för ojämnt. Hennes mörka alt speglar här verkligen stämningen kring dessa hårt prövade själar och hennes tolkning av All tomorrow Parties skulle kunna platsa i filmen Apocalyse Now i dess mest kända scen i det tidiga helikopteranfallet mot den vietnamesiska byn. Rys och njut:
https://www.youtube.com/watch?v=nK1gMHz1izY
Lars
Den 20 mars 1965
Det var bra längesedan jag gjorde en neddykning i New Musicals Express lista för 60 år sedan. Alltid en lika kär uppgift.
Särskilt denna vecka då det riktigt kryllar av gobitar och favoritgrupper/artister bland de 30 låtarna. Vi börjar från början. En säker etta, om man säger så.
The Rolling Stones - The Last Time - Live
Har ni tänkt på när man hör en Stones låt som man inte hört på en tid upptäcker man att även de låtar som inte tillhör deras allra mest kända är så bra! Detta var första gånger Stones vågade ge ut en egen komposition på singel och det gick ju alldeles utmärkt bra!
Som sagt, listan kryllar av gobitar. Tvåa låg Tom Jones It´s Not Unusual. Trea Silhuettes, i mina öron Herman Hermits näst bästa låt. Därefter följde Seekers I´ll Never Find Another you och Marianne Faithfuls Come and Stay with me.
Oj!! dag att stoppa uppräkningen. Jag biter ihop och hoppar över mina idoler Searchers på plats sju för att därunder hitta en grupp som, orättvis tycker jag, hamnat lite i glömska. Manchesters Wayne Fontana & the Mindbinders gjorde några läckra låtar. Frågan är om inte den här är bäst av dom.
Wayne Fontana & The Mindbenders - Game Of Love / Original 45Single 1965 / HD 720p
På tal om Manchester. Om min kärlek till Hollies har jag skrivit tidigare här men det var ett tag sedan. Så kul att de på listan för 60 år sedan hade en av mina personliga favoriter på 10e plats. Jo minsann, jag tog ut den på gitarren och skrev ned den gulliga texten. Att jag inte gjorde någon inspelning som finns kvar kan jag leva med.
(6) THE HOLLIES - Yes I will - YouTube
På plats 11 återfinner vi ett härligt gäng som är ännu ett av de där många som borde få en egen presentation här på bloggen. De fick ett par hits – ok, inga stora – och utmanade Stones rejält i kategorin ”mest utmanande, skitiga band”. Att dom kallade sig Pretty Things var precis så ironiskt som 60-talet kunde vara. Här i TV-upplaga av låten
The Pretty Things - Honey I Need (T.V. appearance)
Hur avsluta länkkvintetten från NME-listan 20 mars 1965? Vi får hoppa The Who, Roy Orbison, Elvis (Dålig låt: Do the Clam), Shadows (Första vokalsingeln: Mary Ann), och Moody Blues. Såg att The Animals snart spelar i Uppsala. Då kommer den här låten att spelas. Bakom trummor sitter som alltid John Steele. Men här med Eric Burdon på plats 13.
(6) The Animals - Don't Let Me Be Misunderstood (HQ • HD • 4K) - YouTube
Per
