April!
Våra alltid så älskade – nja, där tog jag i något, inte riktigt ”alltid” men väldigt ofta! – popsångsleverantörer stoppar ibland in månaders namn i texterna. Nu är vi långt inne i årets fjärde månad, april. Den månad när våren bryter in, solen ger mera ljus. Sommaren nalkas. Vi längtar till den.
Ärligt talat är det den här låten som fick mig att formulera inlägget. Ville länka till bara en av många underbara låtar från Simon & Garfunkels genombrotts-LP, Sound of Silence.
Simon & Garfunkel - April Come She Will
Våren är ju kärlekens tid. Inom oss vaknar de härliga känslorna lite lättare när vi möter HENNE/HONOM (ditt val) så nästa länk är inte ett aprilskämt vilket man lätt kan tro av titeln. Vi har haft sparsamt med soul i bloggen så det är kul att presentera drottningen själv.
Tillbaka till rocken. Creedence Clearwater Revivial är ju en annan av de många grupper man kan höra hur mycket som helst av. I gruppens sista hit från 1972 sjunger John Fogerty om hur det är att växa upp och i andra versen får han en son. Ni fattar I vilken månad.
Someday Never Comes | Creedence Clearwater Revival | Lyrics ☾☀
Nästa länk presenterar en hit som 1968 placerade The First Edition bland garagebanden. Snart blev dom Kenny Rogers and The First Edition och gjorde ett par läckra hits (minns Tell it all Brother) innan han gick solo och blev lite smörigare, men fortfarande bra. Här starten på hans karriär. En tidstypiskt flummig text där han läser "April fool in big black letters on a dead end sign” i sista versen.
The First Edition - Just Dropped In (To See What Condition My Condition Was In) (1967)
Detta är första gången jag på bloggen skriver låtar om en särskild månad. Ämnet lär återkomma. Jag passar på att länka till en låt som kan användas till årets alla månader. Neil Sedaka var säker på att skriva hitlåtar. Släppt 1960 och 4a på USA-listan. En flicka för årets alla månader.
Nästa vecka firar vi sista april. Det blir majbrasa och vårtal. Låt oss alla njuta av den svenska våren!
Per
Nope inget kycklingtema.
Långfredag, Långfredagen tar mig alltid i minnet tillbaka till 1958. Jag var fortfarande så ung att mina föräldrar förbjöd utelek med kompisar som förmodligen också var inlåsta. Vattenkammad satt man i rummet med uppmaningen att leka tyst. 1958 var också ett minnesvärt år på andra sätt då jag för första gången mötte TV i form av Andy Pandy och lite senare fotbolls-VM. Det dröjde emellertid bara ett par år till dess den outtalade regeln om sorg på långfredagen bröts av Demokratisk ungdom (dåvarande kommunistiska partiets ungdomsförbund) och SSU som började anordna danser på långfredagen. Jag var entusiastiskt medlem i bägge organisationerna, men motivet var knappast politiskt utan snarare socialt, det var där man kunde träffa flickor.
Jag hörde inte mycket av den revolution som pågick på andra håll i popmusiken Radion spelade förstås inget av den sorten och en skivspelare var långt över önskelistans högsta ekonomiska nivå. Idag kan vi emellertid, med New Musical Express hjälp botanisera i vad som bjöds. Jag bjuder idag på några favoriter som senare kom att bli mina. Denna spelades in -57 men nådde engelska listan just 1958 Den ryckte verkligen undan den musikaliska matta jag stod på. Fanns det verkligen sådan musik?
https://www.youtube.com/watch?v=gj0Rz-uP4Mk
Everly Brothers förde samman country och rock och gjorde det till oförglömlig pop. De kom att bli mina musikaliska följeslagare under många år och är det förresten fortfarande. Snabba gitarriff (prova själv ska du se hur lätta ackordsbyterna är) och en enastående stämsång blev en förbild för många efterkommande band, inte minst Beatles.
https://www.youtube.com/watch?v=6c3M2jGkzko
Men det vi fick till livs, när vi väl kommit in i TV-åldern var verkligen inte rock. Ett outslitligt program som mina föräldrar slaviskt följde var Perry Como Show. Jag hade det lite svårt för Perry själv, men han hade ofta gäster som bröt av mot den sockersöta crooningen. En av de återkommande var Dean Martin som också väl får sorteras in i crooner-facket, men han tillförde humor och lite rytm som va välgörande. Och mycket vassare röst än Perry vilket hörs i denna duett.
https://www.youtube.com/watch?v=SYyGK118e3E
En av de först skivorna jag kunde spela var på min äldre systers plastgrammofon och jag var förstås utlämnad till henne musiksmak som ofta omfattade Frank Sinatra, men då och då dök det upp något som också jag gillade. Tommy Steele var på väg upp och utmanade Elvis om tonårsflickornas gunst. Inte en chans tyckte jag, men bättre än Frankie boy. Så denna smygspelade jag ofta. Ingen kioskvältare idag, men då…..
https://www.youtube.com/watch?v=pMnKKvyZq04
Sex började också smyga sig in i text och musik, ofta förtäckt, men den som bjöd på ren rå sexualitet var Peggy Lee tidigt ute med. Elvis höftvickningar var ingenting för oss gossar på väg in i puberteten jämfört med Peggys coola, sexiga sång. Vi fattade precis vad hon sjöng om – Fever! Basgångarna är en perfekt inramning och när trummisen slår stockarna i kanten på bastrumman är det fullkomnat!
https://www.youtube.com/watch?v=1EM88Xhcqsg
Vi får väl ändå, avslutningsvis, anknyta till påskhelgen och vi flyttar oss då till rockoperan från 1970. Webber och Rice fick ihop en i mina ögon lysande opera. Jesu sista dagar ur Judas perspektiv, bara det genialt. 1973 blev det film. Vassego.
https://www.youtube.com/watch?v=5AIRBpW1drE
Glad Påsk!
Lars
Duell: Bästa Beatles-LPn?
Det har blivit dags för en liten duell igen. Denna gång de två bästa albumen av Beatles. Sådant kan, som bekant, ändras över tid, men såhär är läget just nu.
Först Lars
Det är en kamp, närmande sig en kramp, att välja bland dessa så epokgörande album, men det som jag väljer idag är Abbey Road främst för att det är så otroligt väl producerat. Beatles förmåga vid denna tidpunkt stod på dess högsta nivå. Innehållet – det är oundvikligt – spretar kvalitetsmässigt, men ska jag välja en låt som pekar ut produktionens kvalitet tillsammans med det mycket snygga låtsnickrandet får det bli (ja, det var förstås nära att bli Something) Come together. Det ursnygga och lite mystiska introt kunde inte ha gjorts av några andra än Beatles, i detta fall John. Lite var snott från en tidig Chuck Berry, You can´t catch me” men resultatet blev förstås hans helt egna. Här i en lite senare och råare version.
https://www.youtube.com/watch?v=uSM5MpKSnqE
Som tvåa har jag valt Help, mest därför att det är så jämnt vad gäller låtval. Hittarna Yesterday, Ticket to ride och titellåten sticker förstås ut men i övrigt är det en jämn ström av högklassiska Lennon/McCartney låtar från en tid då deras energi och skrivande nådde en ny och högre nivå. Men jag väljer Harrisons bidrag, I need you, eftersom den textmässigt är så enkel och samtidigt hjärtevärmande. Han skrev den till Pattie Boyd och använde för första gången en volympedal (föregångare till wah-wah-pedal) vilket gav hans tolvsträngade Rickenbacker ett nytt djup. Epokgörande på sitt sätt.
https://www.youtube.com/watch?v=FcEY7tCfSrg
Så Per.
Tvivlar på att det finns någon läsare som minns den lista jag gjorde våren 2014 över sextiotalets bästa LP. Sedan dess har jag ändrat mig vad gäller Beatles. Sedan 2014 har flera LP kommit i boxar och efter ännu mera moget övervägande än tidigare blir min etta denna gång Stg Peppers lonely Hearts Club Band.
Mer än någon annan LP överhuvudtaget, och då menar jag ALLA, handlar det om helheten. Ingen låt sticker ut som någon bland gruppens 25 – 35 bästa. Men helhetsintrycket! Det historiska omslaget. Plattan börjar med rock och fortsätter med Ringos gulliga poplåt och Johns halvflum. Vi får ett par snygga Paulnummer innan en stråkballad. John knasar till det läckert igen innan vi vänder LPn. Där inleder George, mer ”indiskt” än någonsin innan Paul tar över i Voudevillestil. Efter tre en smula blekare spår kommer så avslutningen. Mäktigare avslutning har aldrig någon LP fått. Någonsin.
(2) A Day In The Life (Remastered 2009) - YouTube
Min tidigare etta har alltså backat ett steg. 2014 skrev jag att Revolver är ett koncentrat av Beatles storhet. Åter handlar det om helheten samtidigt som 12 av plattans 14 spår konkurrerar om en plats på den övre halvan i Beatles samlade produktion. Here, There and Everywhere är Pauls allra bästa ballad. And Your Bird can Song är klassisk Beatles-pop på topp. Sedan har vi låtarna i popen stilmässiga utkanter, det som skulle bli så mycket mer av på Stg Pepper, Elenor Rigby, Got to Get You in to my Life, Love you too och det mäktiga avslutaren Tomorrow never knows behöver inte ytterligare kommentarer här. Den sista slår inte föregående länk som avslutning så länken här blir till Pauls barnvisa som sitter så perfekt i Ringos mun.
(2) Yellow Submarine - YouTube
Till sist kan jag inte låta bli en kommentar till Lars inlägg: Kompis, jag sätter inte Help! bland gruppens fem-sex bästa LP. Något för oss att fortsätta diskutera!
Vad säger du som läser??? Utnyttja kommentarsfältet!!
Lars och Per
70-talets största idol
Vårens lyssnarcirklar vid Uppsala senioruniversitet avslutas med David Bowie, 70-talets störste idol. En trendsetter. Den förste rockartisten som påstå sig vara homosexuell. En utmanande sminkning. Hans klädstil gjorde honom också till en modeikon på ett sätt som ingen annan rockartist. Images var Bowies stora specialitet. Han gjorde rollspelandet till det centrala och var en mycket duktigt marknadsförare. Han utnyttjade nätets möjligheter redan på 90-talet och var en smart affärsman. Han avslutade sin karriär och sitt liv på ett sätt som bara han kunde göra.
David Bowie har spelat in filmer, åtskilliga snygga videos och arbetat med teater. Han prövade många musikaliska stilar men det är inte främst med musiken i sig som David Bowie motiverar sin hedersplats i rockens historia. Men han var en bra sångare med personlig röst och stark närvaro.
Han föddes den 8 januari 1947 i London som Davy Jones. När han var 9 fick han singeln ’Tutti Frutti’ av sin pappa och sa senare: ”Mitt hjärta nästan brast av entusiasm. Jag hade hört Gud.” Snart började han spela piano och ukulele. År 1962 bildade han sitt första band. Första skivinspelningen kom 1964 men floppade. Det skulle bli ytterligare 10 singelfloppar i olika bandkonstellationer och en LP-flopp innan David fick sin första hit. Här länk till en flopp som fångade mitt intresse när den spelades i radions ”pop 67”.
David Bowie - "Love You Till Tuesday" - 1967
’Space Oddity’ släpptes lagomt till den första amerikanska månlandningen 20 juli 1969. Då hade han sedan ett par år ett nytt artistnamn, David Bowie. Han kunde inte heta Davy Jones, för det gjorde en gullig engelsman i Monkees. Låten kom femma på Englandslistan. Det skulle dröja ett par år innan Bowie var tillbaka på den listan men låten visade att popmusiken fått ett nytt namn att räkna med
David Bowie – Space Oddity (Official Video)
Nu kom nya LP varje år. 1971 års Honky Dory blev ett konstnärligt genombrott med en spännande blandning låtar. Några har blivit klassiker, som den här
David Bowie – Life On Mars? (Official Video)
Det definitiva genombrottet kom 1972 med LP:n Ziggy Stardust and The Spiders From Mars. Nu antog David rollen som Ziggy Stardust, en messias från yttre rymden som besöker mänskligheten.
Tillsammans med Marc Bolan och dennes T-Rex räknas Bowie som grundare av Glamrocken. En svårdefinierbar genre som egentligen bara fanns i England och i mycket handlar om en färgglad klädsel och sminkning. Just Bowies klädsel och skivomslag är synnerligen representiva för Glamrocken. Roxy Music måste nämnas när vi är inne på det.
Nu passerar vi den gräns -1972 - som Lars och jag bestämt att bloggen ska handla om så låt mig bara göra en kort sammanfattning av Bowies fortsatta karriär.
Figuren Ziggy Stardust övergavs snart och Bowie gjorde en kort stilmässig avstickare med av honom själv kallat ”plastic soul”. En länk som känns ofrånkomlig är USA-ettan 1975. Ett samarbete med inte vem som helst, John Lennon. Här de båda tillsammans.
DAVID BOWIE AND JOHN LENNON Singing Fame Live 1975 mpeg2video
Han gjorde sedan ett par plattor som plockade upp den elektroniska pop som tyska grupper introducerat. Därmed blev han föresgångare till 80-tals syntpopvåg. På 80-talet hade Bowie sin glansperiod bakom sig men 1983 års diskopåverkade Let´s Dance blev hans största säljare.
2005 stoppade en hjärtinfarkt en turné. Sedan blev det märkligt tyst från David Bowie i 8 år innan världens skribenter samfällt jublade åt en ny LP som kom från till synes ingenstans. 2014 fick han en cancerdiagnos som han hemlighöll.
2016 på födelsedagen den 8 januari kom Blackstar, en LP som åter visade David Bowie som en experimenterande, spännande artist. You Tube har den video som svenske Johan Renck regisserade till låten Lazarus efter Bowies anvisningar.
Två dagar senare avled David Bowie. Även hans sätt att dölja sin sjukdom in i slutet visar hans mästerliga sätt att hantera media in i slutet.
Per
Fyra bästa album!
Det är oundvikligt i en blogg som denna att vi, Per och jag, låter våra egna preferenser styra innehållet. Oftast, när det inträffar, rör det sig om ”bästa låten” även om vad som i vår uppfattning är det bästa så ändrar det sig över tid. Du vet säkert vad jag menar.
Detta inlägg kommer att behandla de fyra album jag, alltså för närvarande, tycker är de bästa som gjorts i den meningen att de är de som jag just nu mest återvänder till. Här finns alltså goda möjligheter för synpunkter och – om det är nödvändigt – kritik. Så alltså – utan inbördes ordning – de fyra bästa album som gjorts.
Beatles kan förstås vara starka utmanare på samtliga platser. Ett är förstås det banbrytande Please Please Me som vände upp och ner på vad pop kunde vara med sådana ikoniska sånger som I saw her standing there och Twist and shout. Ett annat är det underskattade albumet Beatles for sale och ett annat är det, med rätta, hyllade Rubber soul där Michelle och In my life var höjdpunkter. Jag kan emellertid inte gå förbi det självklara valet. I min bok det bästa konceptalbumet och som var inramat av vaudeville- och cirkustoner. Det går inte att undvika det, helt enkelt – ett av de fyra bästa!
https://www.youtube.com/watch?v=bJVWZy4QOy0
I en helt annan genre rör sig live-albumen. Här är kanske kvalitetsskillnaderna mellan de bästa och de sämsta störst, beroende av sådana saker som inspelningskvalitet och produktion. The Whos Live at Leeds är förstås en stark konkurrent. Jag stannar emellertid för ett lite mer obskyrt album som saknar inte så lite vad gäller kvalitet på inspelningen men som kompenserar med frejdighet och entusiasm - Supremes at the Copa. Närvaron är emellertid perfekt och man känner sig rent av delaktig i konserten, vilket väl är hela idén med ett live album. Får se vad du tycker om ca 20 minuter.
https://www.youtube.com/watch?v=y3PVHPWQczY
Bob Dylan då, frågar någon? Jodå, men inte det som många kallar hans bästa – Blonde on Blonde. Jag har för alltid fastnat för Highway 61 revisited. Dylan skrev huvuddelar av materialet efter sin Englandsturné som lämnat honom fysiskt och mentalt utmattad. Han själv håller inte albumet högt utan har beskrivit innehållet som ”a worm of vomit”. Jag förstår inte allas det. Även om albumets låtar går lite upp och ner beroende av hans tillstånd så finns ändå här ett par av dem som kom att definiera Dylan. Spretar som sagt, men det är ju Dylan! I den sång jag valt spelar texten stor roll så lyssna och läs noga.
https://www.youtube.com/watch?v=we37yX3zpKA
Jag kan inte gå förbi The Velvet underground and Nico. Andy Warhol producerade som bekant bandet och hans inflytande märks tydligt, även om nästan alla låtar skrevs av Lou Reed. Underground passar utmärkt i titeln eftersom (det är nog också ett konceptalbum när jag tänker efter) text och musik rör sig på ett nytt och självklart sätt runt sex, droger och den subkultur som fanns runt The Factory. Jag har verkligen en soft spot för Christa Päffgren och man förstår verkligen att hon tog sig ett artistnamn. Hennes senare album Chelsea Girls kunde ha platsat på min lista, men är för ojämnt. Hennes mörka alt speglar här verkligen stämningen kring dessa hårt prövade själar och hennes tolkning av All tomorrow Parties skulle kunna platsa i filmen Apocalyse Now i dess mest kända scen i det tidiga helikopteranfallet mot den vietnamesiska byn. Rys och njut:
https://www.youtube.com/watch?v=nK1gMHz1izY
Lars
Den 20 mars 1965
Det var bra längesedan jag gjorde en neddykning i New Musicals Express lista för 60 år sedan. Alltid en lika kär uppgift.
Särskilt denna vecka då det riktigt kryllar av gobitar och favoritgrupper/artister bland de 30 låtarna. Vi börjar från början. En säker etta, om man säger så.
The Rolling Stones - The Last Time - Live
Har ni tänkt på när man hör en Stones låt som man inte hört på en tid upptäcker man att även de låtar som inte tillhör deras allra mest kända är så bra! Detta var första gånger Stones vågade ge ut en egen komposition på singel och det gick ju alldeles utmärkt bra!
Som sagt, listan kryllar av gobitar. Tvåa låg Tom Jones It´s Not Unusual. Trea Silhuettes, i mina öron Herman Hermits näst bästa låt. Därefter följde Seekers I´ll Never Find Another you och Marianne Faithfuls Come and Stay with me.
Oj!! dag att stoppa uppräkningen. Jag biter ihop och hoppar över mina idoler Searchers på plats sju för att därunder hitta en grupp som, orättvis tycker jag, hamnat lite i glömska. Manchesters Wayne Fontana & the Mindbinders gjorde några läckra låtar. Frågan är om inte den här är bäst av dom.
Wayne Fontana & The Mindbenders - Game Of Love / Original 45Single 1965 / HD 720p
På tal om Manchester. Om min kärlek till Hollies har jag skrivit tidigare här men det var ett tag sedan. Så kul att de på listan för 60 år sedan hade en av mina personliga favoriter på 10e plats. Jo minsann, jag tog ut den på gitarren och skrev ned den gulliga texten. Att jag inte gjorde någon inspelning som finns kvar kan jag leva med.
(6) THE HOLLIES - Yes I will - YouTube
På plats 11 återfinner vi ett härligt gäng som är ännu ett av de där många som borde få en egen presentation här på bloggen. De fick ett par hits – ok, inga stora – och utmanade Stones rejält i kategorin ”mest utmanande, skitiga band”. Att dom kallade sig Pretty Things var precis så ironiskt som 60-talet kunde vara. Här i TV-upplaga av låten
The Pretty Things - Honey I Need (T.V. appearance)
Hur avsluta länkkvintetten från NME-listan 20 mars 1965? Vi får hoppa The Who, Roy Orbison, Elvis (Dålig låt: Do the Clam), Shadows (Första vokalsingeln: Mary Ann), och Moody Blues. Såg att The Animals snart spelar i Uppsala. Då kommer den här låten att spelas. Bakom trummor sitter som alltid John Steele. Men här med Eric Burdon på plats 13.
(6) The Animals - Don't Let Me Be Misunderstood (HQ • HD • 4K) - YouTube
Per
Det är vår i luften
Ja, det har blivit ljusare - och ja - fåglarna utanför mitt fönster har bytt till sina vårläten. St: Patricks Day har kommit och gått och snart lurar första april runt hörnet. Det är alltså vår. Detta tema uppmärksammades också förstås i musiken från det gyllene musikdecenniet och är därmed värt att uppmärksamma. Så här kommer en vårbukett av sånger som hyllar den ljusa årstiden som knackar på dörren.
Jag tänjer återigen på vår tidsram och börjar redan 1956 med en riktig vår-standard. Vi vänder oss mot en av de rottrådar som vi då och då utforskar och i detta fall jazzen – storbandsjazzen. Count Basie tror jag inte har haft ett eget inlägg, vilket kanske han borde ha haft. Uppvuxen i New Jersey saknade han den musikaliska bakgrund som så många svarta musiker från södern hade och var redan som mycket ung med om att forma den stil som på många sätt bär hans signum. Från början var han mest intresserad av att spela trummor, men visade sig vara en naturlig på piano som han bytte till. Mest känd är han förstås som bandledare där under mer än femtio år satte ett outplånligt avtryck. Här hans tolkning av våren.
https://www.youtube.com/watch?v=wCmcoZktZG4
Vi fortsätter på April-temat. April – den kanske vårigaste av våriga månader. Brytningstid. Pat Boone klädde månaden i en typisk crooner-dräkt och nådde förstaplatsen på Billboard 1957. Sången är temat från en film med samma namn med bland andra Shirley Jones. Intrigen var för sin tid komplicerad och handlade om en gosse som flyttade till sin faster och farbror, men blev inte särskilt välkommen. Det visade sig att deras son blivit dödad i Korea-kriget och som satt outplånliga spår hos familjen. Filmen är bortglömd, men sången lever kvar.
https://www.youtube.com/watch?v=ki2cJli-s5U
Första april spelar förstås en viktig roll i ett inlägg om april. Matt Monro var en britt som väl få kommer ihåg. Han har dock satt spår i musik- och filmhistorien genom att sjunga ledmotivet till ”Agent 007 ser rött” 1963. Han kom att kallas mannen med den ”golden voice”, därmed förutspående en kommande Bond-film. Här är det dock April fools day som är i centrum.
https://www.youtube.com/watch?v=j04VvANgIDI
Representerande en annan genre är förstås Aretha som också uppmärksammar första april. Kanske inte lika bluesig som vanlig, men passar förstås in i inläggets tema. Från hennes tyvärr bortglömda album ”Young, Gifted and Black”. Har något album, någonsin, haft en smartare titel?
https://www.youtube.com/watch?v=k79rIGy5y6w
Avslutningsvis på detta vår- och apriltema blir det lite krampaktigt när jag petar in Teach me tiger. Den påläste ser emellertid kroken in och det blir därmed överflödigt att presentera sångerskan. Sexigare än såhär blir det inte.
https://www.youtube.com/watch?v=iNj0YuOlPEY
Glad vår!
Lars
Singer - songwriters
Vårens lyssnarserie på Uppsala senioruniversitet fortsätter med två träffar där vi lyssnar på singer-songwriters. Uttrycket Singer-songwriter handlar inte om en genre. Det handlar, enkelt uttryckt, om artister som skriver egna låtar och sjunger dessa. Det gör väldigt många, minst sagt, men för att få någon avgränsning vill jag säga att det ska vara i en enkel sättning med artisten/ kompositören tydligt i centrum. En singer-songwriter låter ofta angelägen och lite ensam.
I början på 70-talet var de så många att man nästan kan kalla det för en våg, den begynnande hårdrockens motsats. Tidsmässigt fanns ett samband med att Bob Dylan hade ett par lugna år vilket gav utrymme för andra som hade texter man ville höra på. En annan förklaring var att den genomsnittlige rockmusiklyssnaren nu hade passerat 20-årstrecket och ville ha vuxnare musik än den som mest dög till hålligång på skolfesten.
Men vi kan inte begränsa singer-songwritern till en viss tid. Föregångare var artister som Joan Baez och egentligen hela folkmusikvågen under 60-talet. Vid sidan av Dylan var Leonard Cohen en riktigt typisk singer-songwriter.
Singer-songwriter-stilen lyfte fram flera kvinnor. Joni Mitchel blev känd när Jody Collins fick en hit med hennes Both Sides Now år 1968. Joni tillhörde västkustkretsarna. David Crosby pruducerade hennes första LP. Mitchels LP Ladies of the Canyon som kom 1970 innehöll hennes fina Big Yellow Taxi. Här den officiella videon
Joni Mitchell - Big Yellow Taxi (Official Lyric Video)
Jonis LP Blue från 1971 tillhör rockhistoriens främsta med fina, personliga texter. Joni var också en bra och personlig ackompanjör på gitarr och piano. Hon kom sedan att närma sig mer jazziga tongångar och måste räknas bland rockens allra främsta kvinnor. Här på bloggen presenterades hon i november 2022. (klicka på arkivraden till höger)
Kommersiellt bäst i början på 70-talet lyckades Carole King (bilden ovan). Även hon har mer utförligt presenterats här (februari förra året). Hon var tidigare ena halvan av enormt framgångsrika kompositörsparet Goffin-King men hon skilde sig och gjorde solokarriär i början av 70-talet. LP:n Tapestry från 1971 har numera sålt 24 miljoner ex och är den mest sålda LP:n någonsin av en kvinnlig artist. Den inleds med
Carole King - I Feel the Earth Move (Official Audio)
Bland låtarna finns ’You´ve Got a Friend’, en låt som många har spelat in. Bl.a. James Taylor som också tillhörde västkustkretsarna och blev också ett stort namn. På hans inspelning spelar Carole King piano och Joni Mitchel körar men här en liveinspelning medd Taylor och King tillsammans.
James Taylor & Carole King - You've Got A Friend (BBC In Concert, 11/13/71)
Paul Simon följde upp den framgångsrika tiden med Simon & Garfunkel med tre storsäljande album 1971-74. På 80-talet skrev han historia med LPn Graceland som hade sydafrikanska musiker och gav fart åt världmsusiktrenden. Det var en beteckning som skivbolag kom på för att få en plats i affärerna att ställa de plattor med musik från alla världens hörn som nu dök upp. Men här tar vi 70-talets Paul Simon. Singer-songwriters var egentligen inte pålitliga hitmakare på singel-listan men 1975 kom Paul i topp med
(2) Paul Simon - 50 Ways to Leave Your Lover (Official Audio) - YouTube
England producerade färre singers-songwriters som utmärkte sig. Mest framgångsrik var Cat Stevens, som slog redan 1967 med Matthew and Son, en låt som passade väl in sextiotalets rika poputbud. 1970 kom LPn Tea for the Tillerman, den första av några starka, framgångsrika album som visade en artist med personlighet. 1972 satte Stevens text till en religös sång från 1931. Cat Stevens är fortfarande aktiv under namnet Yusuf som han tog 1977 när han konverterade till Islam.
Cat Stevens - Morning has broken
Som sagt, detta är en mycket översiktlig genomgång varför vi här nöjer oss med att nömna några till. Nick Drake var det inte många som hörde talas om när han 1969-72 släppte tre album. Han avled 1974 och har sedan fått en rejäl kultstatus. England hade också Ralph McTell som gjorde ’The Streets of London’. Skotten Al Stewart producerade hela decenniet flera plattor med lågmäld vispop med viss nerv. Chris deBurgh gjorde några fina LP innan han på 80-talet flöt in i mainstreammusiken med hiten ’The Lady in Red’.
Bland de många amerikanerna måste nämnas Jackson Browne som tillhörde västkustgänget och gjorde några starka LP. Jim Croce hade en varm, underbar röst men dog tyvärr i en flygplansolycka. Egen favorit. Randy Newman hade etablerat sig som kompositör redan på 60-talet. Hans berättande röst och texter har något särskilt tidlöst över sig. Bland kvinnorna i USA bör nämnas Melanie som sjöng med lite pipig röst. Hon hade några hits som ‘What Have they Done to My Song, Ma’. Carly Simon toppade listan med You´re so Vain som lär ska handla om Mick Jagger. Hon sjöng temat i James Bond-filmen Älskade spion.
Här bara ett urval av de många singersongwriters som från slutet av 60-talet gjorde intryck. Det fortsätter ständigt att dyka upp spännande artister med denna profil. Men då inlägget redan överträtt bloggans slutgräns stannar vi här!
Per
En resa med en låt.
Vi, Per och jag, har då och då återkommit till ämnet om hur musiken utvecklades och växlade in på nya spår under sextiotalet. Detta oftast med artister och grupper som förde in nya tendenser i den saliga blandning som sextiotalspopen var. Denna gång har jag valt att följa en enda låt genom decenniet och beyond och titta lite på hur olika musikstilar kom att påverka och förändra låten. Det rör sig alltså inte i första hand om rena covers där man försöker låta så likt som ursprungslåten utan mer bearbetningar som sker under musikens utveckling. Får se om du förstår vad jag menar.
En lika ikonisk låt som dess skapare var får bli starten som sker redan 1957 då den spelades in första gången. Kompositör var förstås Buddy Holly själv, även om det förekommer uppgifter om medkompositörer som Jerry Allison och Norman Petty, den senare som producerade singeln som låten egentligen var b-sida på. A-sidan var Oh Boy. Låten är både en typisk gladpoplåt med tydliga rötter i femtiotalsschlagern men var också musikaliskt påverkad av blues, inte minst Bo Diddley. Buddy introducerade också här på allvar sitt typiska gitarrspel baserat på både rytm och hastighet med helackordssolon som ett signum.
https://www.youtube.com/watch?v=NChUN0Thf24
Rolling Stones tolkning av låten blev en av deras första hits och här har man injicerat en inte så liten dos r&b som under deras långa karriär blev deras kännetecken. Det riktiga lyftet till denna nya musikaliska nivå var förstås Brians munspel. De västafrikanska rytmerna från originalet har tonats ner till förmån för rockinfluenserna. Videon i sig själv är ett tydligt tidsdokument från sextiotalet och visar hur långt utvecklingen gått från de äldre herrar som försökte spela med i ungdomsspelet till de nya idolerna. Stenarna är emellertid tålmodiga med farbrorn och coolast redan då är förstås Bill och Charlie.
https://www.youtube.com/watch?v=P6RWnGQ3XqQ&t=174s
Om Rolling Stones tog med sig rocken till låten som förvaltade Bo Diddley sitt musikaliska arv från Mississippi och Chicago och gav den en mer uttalad bluesprägel. Hans karaktäristiska gitarrspel och bluesinfluenserna fullbordade nästan den musikaliska cirkel som leder tillbaka till tiden som inspirerade Buddy Holly till låten. Det är i sig vackert på något sätt.
https://www.youtube.com/watch?v=x6YSAGZ1EtQ
Sist ut i detta inlägg blir Grateful Dead som klär låten i ett drömskt och psykedeliskt skimmer, jag kan inte formulera det bättre än så. Det var ett tag sedan jag hörde denna version, men den flyttade mig rakt in mina sjuttiotalsminnen. Versionen är kärleksfull om än omstöpt till nära nog oigenkännlighet. Välkommen till hippietiden igen.
https://www.youtube.com/watch?v=ryHatTtaSn4
Lars
Van the Man
Min tredje träff i vårens cirkelserie i Uppsala om rockhistoria behandlar en annan av rockens större peronligheter. Van Morrison, från Belfast i Nordirland, blev bekant för oss när vi på torsdagskvällarna våren 1965 efter skolan kunde höra andra singeln med hans kvintett Them komma in på englandslistan
Them - Baby Please Don't Go.mp4
Baby, Please dont Go, en för tiden ganska typisk, tuffare låt i Rolling Stones anda med rötter i bluesen. Låtens baksida kom sedan att bli Thems mest kända låt, Morrisons komposition Gloria. Ofta omtalade är gruppens spelningar på HollyWood Bowl i Los Angeles våren 1966. Några kvällar var förbandet inget mindre än The Doors, som änu inte slagit igenom. De två grupperna jammade tillsammans med låten som kom att bli en del även av the Doors repertoar. Men här originalet
Them - Gloria (Audio) ft. Van Morrison
Them hade bara två hits i England. Den andra kom 2a på listan våren 1965 och toppade Tio-i-topp. Typisk sextiotalspop i topp!
Here Comes the Night Van Morrison Them ReStorCut Video STEREO HiQ Hybrid JARichardsFilm
Kan inte låta bli att länka till gruppens nästa låt på vår lista. Uppföljaren till Here Comes the Night missade helt listtorna i öriket men vi svenskar hade bättre smak och röstade in den tre veckor på vår radiolista. Skriven av Van själv blev den en av de första låtar från vilken jag lärde mig den läckra gitarrslingan.
(51) One More Time (UK Single Mono Mix) - YouTube
I slutet av en USA-turné blev gruppen osams med sin manager och de upplöstes. Van stannade i USA och spelade in en LP han inte gillade. Inte heller att en singel gavs ut som med marginal kom att bli hans mest spelade låt överhuvudtaget. Ingår i kretsen ”The 500 songs that shaped rock´n´Roll. Den spelas fortfarande i radio.
Van Morrison - Brown Eyed Girl (Official Audio)
Van spelade 1968 in den jazzorienterade LPn Astral Weeks som fortfarande kommer mycket högt på experters listor över historiens bästa LP. I januari presenterade jag tidningen ”the 500 greatist Albums of all Time!” där den kom på elfte plats. Plattan är inte en egen favorit så här hoppar jag till nästa LP. Moondance kom 1970 och inledde en rad av personligt färgade LP som blandar soul, rock, folkmusik i en den speciella mixen som bara är Vans egen. Vi kollar den mysiga titellåten.
(51) Van Morrison - Moondance - YouTube
Van Morrisons karriär fortsätter än. Han släppte förra året sin 48eLP. Han har samarbetat med åtskilliga. På scen bestämmer hans humör om det blir bra eller dåligt. Är det bra blir det lysande. Lyssna t ex på livedubbeln It´s too late to stop now från 1974 - omslaget avbildat ovan - som få har lyckats överträffa.
En legend, en av många som 60-talet frambringade.
Per
Nya instrument
Vi var ju vana vid den traditionella sättningen med två gitarrer, en bas och trummor när saker och ting började hända. Nya och mer exotiska instrument gjorde entré bland de grupper som vågade nya vägar. Som regel var dessa experiment lyckade och förde musiken framåt och uppåt. Beatles var förstås ledande, men mest med experiment i kontrollrummet med George, men sitaren var väl deras främsta bidrag till den instrumentala utvecklingen. Georges intresse för indisk filosofi förde med sig intresset för sitaren, men senare adderades också tabla, den indiska trumman, till sättningen.
Vi börjar alltså med Beatles även om Brian Jones också blev en habil hanterare av instrumentet. Såhär började det.
https://www.youtube.com/watch?v=RxI6IkH9Mvo
Och omsatt i popmusiken blev det på en mer sällan spelad låt från Revolver, med både sitar och tabla, såhär:
https://www.youtube.com/watch?v=tE93TJDKTQU
Autoharp, eller cittra som den kom att kallas var ett gammalt instrument, patenterat redan 1882. Den byggde på ett system med en mekanism som tystade vissa strängar när man tryckte på den och levererade så att säga färdiga ackord och som gjorde den relativt lättspelad. Den fick sin mest framträdande roll i en inspelning av Pinkerton's Assorted Colours i deras inspelning av Mirror, Mirror, men kom att mest associeras med Lovin´ Spoonful och John Sebastian. Tidigare hade den använts mest av country-artister, men tog nu på allvar plats i popen och gav de nya låtarna en speciell klangfärg.
https://www.youtube.com/watch?v=VKSn5_W3Y5w
https://www.youtube.com/watch?v=b8qZ4qzDICg
Ian Anderson är, mig veterligen, den enda rockare som trakterat tvärflöjt i sättningen. Riktigt fräckt! Jag såg gruppen för ett tag sedan och de var fortfarande fräscha med tanke på att deras genombrott på skivmarknaden kom så tidigt som 1969. Då var de fortfarande starkt påverkade av bluesen och det var väl förts ett par år senare med albumet Aqualung som det hittade den stil som skulle bli deras signum den kommande decennierna. Den genre som det hittade var något som de var ganska ensamma om med en blandning av hårdrock, folkmusik och progg. De har väl inte alltid varit min kopp av te, men som musikaliskt nydanande inte minst vad gäller instrumentalisering så förtjänar de sin plats, inte minst i detta blogginlägg.
https://www.youtube.com/watch?v=m__wmsIn99E
Lars
Soul brother number one
”Soul brother number one” är bara ett av de många epitet som givits James Brown, en av de största i rockens historia. Han var en etablerad artist redan före 60-talets soulmusikvåg i vilken han bidrog med några tunga hitlåtar. Hans musikaliska betydelse blev än större genom den musik han gjorde på 70-talet som en av de främste inom funken. Hans rytmer bildade musikalisk bas för många hiphop-låtar.
James Brown är ännu ett bra exempel på att rockhistorisk betydelse inte står i paritet med hur många och stora hits man får. Han har bara haft 7 låtar på USA-listans topp-tio. De 6 första kom åren 1965-68, storhetstiden för 60-talets soul. 1986 var han en av de första som valdes in i Rock ´n Roll Hall of Fame.
James Brown föddes 1933 i ett fattigt skjul i South Carolina. Som barn plockade han bomull, putsade rikare människors skor och stal i Augusta, Georgia. Redan som 16-åring tillbringade han 3 år i ungdomsfängelse för väpnat rån.
År 1952 gick han med i en gospelgrupp. Han blev snart dess centralfigur och omvandlade gruppen till The Famous Flames, sin egen kompgrupp. Redan från början skrev Brown de flesta låtarna själv.
James Brown utvecklade en otrolig, koreografisk genomtänkt scenshow med inövade överraskningar som att han låtsades falla död ned på scenen. Han turnerade non-stop över staterna och hans rykte spred sig. Michael Jackson skrev så här i sin självbiografi Moonwalk:
"Innan James Brown dök upp var en sångare en sångare och en dansare en dansare. En sångare kanske kunde dansa och en dansare sjöng ibland, men om det inte gällde Fred Astaire eller Gene Kelly kunde man vara säker på att han gjorde det ena bättre än det andra, i synnerhet om det var ett liveuppträdande. Men James Brown förändrade allt. Det fanns ingen spotlight som kunde hänga med när han virvlade fram över scenen - man måste belysa hela scenen när han dansade! Sådan ville jag bli."
Live-LP:n At The Apollo från 1963 sålde över 1 miljon ex, första live-LP:n som gjorde det, och låg 114 veckor på listan, som högst tvåa. James Brown lät kalla sig ”Mr Dynamite” och “The hardest working man in showbusiness”.
(47) James Brown - I'll Go Crazy (Live at The Apollo) - YouTube
Utvecklingen av den svarta musiken mot country och entertainment, representerad av namn som Ray Charles och Sam Cooke, lämnade utrymme för artister som ville framföra mer genuint svart musik. År 1965 kom det stora singelgenombrottet på den stora listan med ’Papa´s Got a Brand New Bag’, den låt som blev genombrottet för den musik vi känner som 60-talets soul - tuff, själfull och rytmisk.
(47) James Brown ~ Papa's Got A Brand New Bag (1965) - YouTube
Snacka om tunggung! Uppföljaren I got you (I Feel good) är ju minst lika bra
(47) James Brown - I Feel Good 1965 (Remastered) - YouTube
Nu fick vi européer upp ögonen för den tyngre soulmusiken från södra USA. Poppigare Tamla-Motown-musiken var OK men detta kändes som the real thing. 1966 kompletterade Brown sin hitrad med sköna Its a Mans Man´s world. Här i liveindspelning från 1981
(47) James Brown - It's A Man's Man's Man's World - Live - 11 July 1981 • World of Jazz - YouTube
James Brown blev något av en företrädare för alla svarta i USA. Han spelade för trupperna i Vietnam och ställde upp i TV i Boston för att lugna alla svarta från oroligheter efter mordet på Martin Luther King.
Titlar som ‘Get Up (I Feel Like Being Like a Sex Machine)’ och ‘Say It Loud I´m Black and I´m Proud’, med textfrasen ”We´d rather die on our feet than be living on our knees”, säger rätt mycket. De svarta sjöng om sex på ett mer öppet erotiskt sätt än vita och musiken hade som viktig uppgift att bygga upp de svartas självkänsla i en tid med rasmotsättningar och kravaller. Bloggen länkar så klart till båda. Get Up (I Feel Like Being Like a Sex Machine)’ här i en 10-minutersversion. Häng med!
Get Up I Feel Like Being A Sex Machine
(47) "Say It Loud It Loud ~ I'm Black & I'm Proud" - YouTube
James Brown hade också många konflikter med skivbolagen, han hade full koll på det ekonomiska. ”I´m 75 percent business och 25 percent entertainer.”
Han var en stenhård ledare. Musiker som inte levde upp till hans förväntningar fick veta det. När hans band 1969 sade sig tröttna på det hårda ledarskapet fick de snabbt sparken och ersattes av nya som klarade jobbet minst lika bra. De var mer funkinriktade musiker och Brown blev ”The godfather of funk”. De första åren på 70-talet var singlarna fortfarande i topp på R&B-listan men fick blygsamma placeringar på den stora listan.
Han fick med tiden svårare att hantera sitt narkotikabruk och satt i fängelse 1988-1991. Han fortsatte dock att ge ut skivor och spelade faktiskt i Uppsala 1996. År 2004 diagnostiserades han för prostatacancer. Den klarade han och turnerade sista gången 2006 innan han den 25 december samma år drabbades av en hjärtinfarkt som tog hans liv.
Efter sig lämnade James Brown ett mycket, mycket stort avtryck i musikhistorien.
Per
Några sällan spelade Beatles-låtar.
Man kan tycka att Beatles katalog är välkänd för alla och envar, men de flesta, framför allt den yngre generationen, har nog bara bekantat sig med de vanligaste spelade låtarna. Men, men det finns mästerverk, i min mening, som närmast är bortglömda. Jag tänkte återuppliva minnet av några av de som jag anser förtjänar en mer framträdande roll. Så håll tillgodo.
På albumet The Beatles rymdes mycket genialt och en hel del skräp måste jag tillstå. En pärla som har försvunnit i svallet från de mest spelade låtarna är denna. Den tillkom en sen kväll på Abbey Road när de tröttkörda beatlarna fick för sig att där och då tota ihop något som skulle lämpa sig att framföra live. Liksom det var med textraden ”We´d like to take you home with us” från Sgt Pepper så passade låten bra som en avslutning på en konsert – det var ju alltid någon i publiken som fyllde år. Låten är lite besläktad med Helter skelter i mina öron, men intressantare är att riffet inte så lite är inspirerat av Roy Orbisons Pretty woman. Till det ska läggas att stamningen i cha,cha,chance var inspirerat av f,f,f, i The Whos My Generation. Senare kom Beatles stamning att i sin tur inspirera Bowie i hans Changes. Så går allt runt och runt och bra blir det.
https://www.youtube.com/watch?v=Cs5vUfddkT8
Albumet Revolver betraktas av många (inklusive Per, tror jag?) som det som på allvar revolutionerade Beatles musik. Själv stannar jag som oftast för Rubber Soul, men det är en annan historia. Mitt val från Revolver är den sällan i media spelade For No One, Den handlar förstås om uppbrottet från en kärlek i allmänhet och hans egna uppbrott från Jane Asher i synnerhet. Den poetiska, nästan Dylanska, texten har sin djupaste rottråd i textens ”and in her eyes you see nothing, no sign om love behind the tears”. Alla som har varit med om ett uppbrott från en djup relation kan nog relatera till den raden. Jag tycker texten och låten har ett djup som man kanske missar på grund av den catchy melodin.
https://www.youtube.com/watch?v=HuphFPEqJqw
Härnäst kommer en bagatell som jag tror de flesta läsare har glömt. Paul var ett geni när det gällde att hitta slagkraftiga dängor även om en hel del borde ha stannat på ritbordet. Det gäller framför allt den musik han skrev efter Beatles och som undgick Johns salta och granskande öra. Men denna tycker jag är kul. En hälsning till drottningen som Paul senare fick tillfälle att träffa många gånger. Paul är rojalist, i vart fall när drottningen regerade och denna snutt är en liten hyllning till henne. När jag hör den tänker jag på vad som hade kunnat bli av snutten om han bearbetat den. Kort och fin och lite kul blev den i alla fall och på något sätt tycker jag den speglar Pauls geni. Från Abbey Road.
https://www.youtube.com/watch?v=Mh1hKt5kQ_4
Sista låten är kanske inte lika okänd som de tidigare, men den bär på en hemlighet som alla kanske inte uppfattar. Om man letar ackordföljder på nätet finns det förstås olika tolkningar, men det är egentligen bara ett ackord som är hemligheten. De flesta låtarna av Beatles så här långt var basic raka triadvarianter med bekantingarna C, Am, F, G och nåt inslängt D men här stökar dom till det. Redan i inledningen (jag ska inte trötta läsaren med fler ackord) gör dom ett musikaliskt hopp i förhållande till versen vilket gör att man, liksom när man hör Help, lystrar. Men det som verkligen sticker ut och visar att de var tidiga med att experimentera, denna var baksida på She Loves You, är ackordet som ackompanjerar ”pretend”. Det hör inte alls hemma där i en skala, men ger låten en färgton bortom treackordsfloden. Och ackordet sitter som en smäck, eller hur?
https://www.youtube.com/watch?v=-K65wYAx-0Y
Lars
Två tidiga hjältar
Så drar Senioruniversitetets rockcirklar i gång igen, nu är det 11e terminen som vi är ett par gäng 65+are som diggar bra musik tillsammans. Lika roligt som alltid att tillsammans med intresserade och nyfikna få gräva i favoritmusiken.
Som vanligt tar vi något äldre artister i första träffen på torsdag och denna gång två tidiga hjältar som inte varit med i tidigare cirklar. Gene Vincent och Eddie Cochran var stora förebilder för sextiotalet popmusik. De fick båda korta karriärer men satte tydliga spår i rockhistorien.
Gene Vincent kom från Norfolk, Virginia och ville göra karriär i flottan. Men en motorcykelolycka satte käppar i hjulet och Gene satsade på musiken. Redan första singeln blev en hit 1956. Det vill säga, A-sidans Woman Love slog inte men skivan blev känd hos DJs som upptäckt baksidan. Vincents mest kända låt, Be-Bop-a-Lula, en av femtiotalets, ja hela rockhistoriens mest ikoniska rocklåtar.
I denna spalt har tidigare påpekats att detta med listplaceringar och historisk status inte hänger ihop särskilt bra. I fallet Gene Vincent är det nästa löjligt tydligt. Be-Bop-a-Lula kom på USA-listans sjunde plats och blev hans enda placering på topp-tio. Utöver den fick Gene bara två låtar på topp 40 (Lotta Lovin och Race with the Devil) och inte en av hans sex LP från femtiotalet kom topp 40 på LP-listan!
Gene Vincents tuffa utstrålning gjorde honom till idol för t ex John Lennon. Bara det något att minnas. Han hade precis det där som gav den första rockmusiken en upprorisk udd. Reaktionerna från stora delar av vuxengenerationen gav de yngre en särskild känsla av att rocken var deras musik, något eget, något särskilt.
Första LPn hade ett spår som Beatles plockade upp. Vi minns tio-i-topphiten men här förebilden
Gene Vincent - Ain't She Sweet (1956)
Innan femtiotalets slut hade Gene Vincent hamnat i skymundan av alla stora namn som kom fram. Han bodde en tid i England men inte heller där lyckades han bli ett stort namn trots flera skivbolagsbyten och skivsläpp. Han avled 1971.
Eddie Cochran har bättre lyckats stanna i det rockhistoriska medvetandet trots att hans karriär blev kortare. Han föddes 1938 i Minnesota men det var sedan familjen flyttat till Kalifornien 1952 som han förstod att musiken var hans grej. I januari 1955 hoppade han av skolan för musiken.
Han skivdebuterade 1956 utan att nå högre listplaceringar. Han fick samma år vara med i den viktiga filmen The Girl can Help it som hade flera av dåtidens nya stjärnor. Han spelade där låten som var den som Paul imponerade på John med att kunna när de två träffades allra första gången året därpå. Inspelad av många och fortfarande bra! Här ett klipp från filmen
(43) Eddie Cochran - Twenty Flight Rock - YouTube
Precis som Vincent hade Cohran bara tre låtar på USA-listans topp 40 och bara en på topp tio. Men även här snackar vi KLASSIKER med stora bokstäve. Hösten 1958 kom han 8a med
(43) Summertime Blues - YouTube
Den har spelats in av många, vi glömmer inte The Whos version på Live at Leeds, den bästa live-LPn i historien om ni frågar mig. Sittin in the Balcony, C´m on Everybody och Something Else är andra låtar som återkommit och säkert kommer igen.
Att Eddie Cochran lyckades bättre på englandslistan än i hemlandet kan delvis bero på att rocken hade kommit på vår sida Atlantensamtidigt som snällare artister tog över i USA. Tyvärr var det också där som hans liv ändades. Det skedde i en bilolycka den 16 april 1960 när han var på turné med Gene Vincent. En oförsiktig förare körde för fort och av vägen. Eddie satt i baksätet och kastades ut genom vindrutan. Vincent bröt några ben men kunde snart återvända till USA.
Snart gick Cohrans Three steps to Heven gick upp till toppen av Englandslistan. Inte en rockare men inte så pjåkig låt ändå
(43) Eddie Cochran ::: Three Steps To Heaven. - YouTube
Eddie var borta men hans – och Genes – avtryck i rockens historia stannade. Två hjältar.
Per
Inramningen
Jag återkommer till ett ämne som jag behandlat tidigare, men som det alltid finns utrymme för.
Det fascinerar oss nördar när vi reflekterar över hur mycket olika musikstilar som vårt (Pers och mitt) sextiotal levererade. Gospel, blues, r&b, rock, pop och hur vi nu än vill kalla det. Det var långtifrån en linjär utveckling mellan mitten av femtiotalet till det tidiga sjuttiotalet, även om vissa rottrådar stack djupt i den musikaliska myllan. Jag tänkte, i detta inlägg, titta något på vad som var början och vad som blev slutet av denna musikaliska resa. Subjektivt förstås – många läsare har förstås helt annorlunda minnesbilder, men jag tror i alla fall att vi är ense om att det var musiken från de tidiga svarta musikerna som lade grunden till det vi kallar pop. För min del så kom jag i kontakt med de tidiga musikstilarna från deltat och Chicago först när det omformats av vita, främst amerikanska och brittiska, musiker. På gott och ont, naturligtvis. Men såhär såg början och slutet ut för min del.
Alabama-födda Big Mama Thornton är ett lysande exempel på hur den tidiga musiken la sig i gränssnittet mellan blues och rock. Att Elvis gjord den till en ännu större hit än Mama själv lyckades med är på något sätt symptomatiskt för min tes. Hon sålde en halv miljon plattor innan Elvis tog den under sina vingar. Redan 1952, så jag får tänja en smula på våra tidsregler, skakade hon om världen med denna. Det gungar tungt.
https://www.youtube.com/watch?v=BmpwvxW0gW0
Mississippi visade sig också vara en god grogrund för musik. John Lee Hooker. I sin barndom fick han bara lyssna till gospel för sina mycket religiösa föräldrar, men hans musikaliska ådra ledde honom på villospår och vid 14 års ålder stack han hemifrån för att pröva sin lycka. Han landade i Detroit där han också kom att utveckla sin musikstil som succesivt fjärmade sig från gospeln och närmade sig bluesen. Trots att han var analfabet så lyckades han skriva både engagerande och smarta texter. Han utvecklade det tidiga bluesens en-ackords-stil till intrikata slingor på gitarren. Det enkla blev hans kännetecken, inte minst genom denna tidiga sextiotalare. How, how, how, how!
https://www.youtube.com/watch?v=nUUyFrHERpU
1972 var bluesen en bit borta för att uttrycka sig försiktigt. 1970 bildades den skotska gruppen Middle of the Road och introducerade oss på allvar för discon och Europopen. Fler hits i början av sjuttiotalet med låtar som inte satte texten i förgrunden som Chirpy, Chirpy, Cheep, Cheep och Soley, Soley. Istället premierades gunget och en stående frestelse att sjunga med i de lättillgängliga refrängerna. Jämfört med den tidiga musiken kanske någon tycker den är lite för kommersiell och blodlös, men de representerar verkligen något som slog an hos den unga publiken. Man ska inte malla sig – jag tycker det är catchy.
https://www.youtube.com/watch?v=HSNSTerj2Kc
Den låt, som för mig, bäst representerar Lynn Anderssons rosträdgård. Hon förvaltar väl arvet från Dusty Springfield och Brenda Lee, men har en egen schlager-touch som visar framåt och bort ifrån sextiotalets mer innerliga sångerskor. Men missförstå mig inte – låten är bra och förtjänar sin plats bland hitsen från det tidiga sjuttiotalet och visar på att schlagern överlevde.
https://www.youtube.com/watch?v=2-eclUz-RYI
Nå det hände ju en del emellan också och det återkommer vi till.
Lars
