perolarssextiotal

 

 

Så är det dags igen. Jag skriver gärna ”äntligen” eftersom det inte finns mycket roligare än att leda två lyssnarcirklar i Uppsala senioruniversitet i ämnet rockhistoria. Precis som tidigare terminer använder jag denna blogg för att introducera de artister/ grupper som veckans cirkelträff handlar om. I vår har jag satt ihop en tung sextett. Eller vad sägs om öppningen; Chuck Berry!

 

Medan Elvis var den tidiga rockens viktigaste artist kan man kalla Chuck Berry för  rockens arkitekt. Han var den tidiga rockens viktigaste kompositör, textförfattare och gitarrist. ”Om man ska ge rock ´n´roll ett annat namn kan man kalla det Chuck Berry”, sa John Lennon. 1986 tillhörde han den första omgången artister att väljas in i Rock and Roll Hall of Fame.

 

Chuck Berry föddes 1926 i S:t Louis, Missouri och började sjunga gospel i föräldrarnas kyrkokör som sexåring. Tidigt började han spela piano och lärde sig gitarren av en skolkamrat i femtonårsåldern. Det kom dock att dröja till 1950 innan han skaffade sig sin första elgitarr. 1952 fick han sitt första professionella jobb. 1955 fick han kontakt med skivbolaget Chess i Chicago. Chuck hade med sig en låt som han kallade ’Ida Red’.

 

Skivbolagsägaren Leonard Chess döpte om den till Maybelline. En stor hit, femte plats på Billboardlistan hösten 1955. Att notera är att Alan Freeds namn stod som kompositör på skivan. Utan att Chucken visste om det lades det till eftersom det garanterade att låten skulle spelas av Alan i radio för att ge denne inkomster. Först 1986 rättades detta till men Berry startade redan 1958 ett eget förlag för sina låtar.

 

(1670) Chuck Berry - Maybellene - YouTube

 

Uppföljaren blev en klassiker. Chuck Berry beskrev den amerikanska ungdomens situation på ett sätt som de kände igen. Inga kärleksdrömmar utan texter som vände sig direkt till ungdomarna och konkret reflekterade deras vardag. ”Roll over Beethoven and tell Tchaikovsky the news” - som Chuck skrev i protest mot att hans stora syster aldrig lät honom låna pianot hemma - sa allt som behövde sägas om att nu hade ungdomen fått en ny musik att lyssna till.

 

(1670) Chuck Berry - Roll Over Beethoven (1956) - YouTubek

 

Därefter följde en rad låtar som blev grunden i 60-talsbandens repertoar. Störst var den till synes självbiografiska ’Johnny B Goode’.

 

(1670) Johnny B. Goode - YouTube

 

När NASA 1967 skickade upp Voyager 1 för att utforska den yttre rymden fanns där hälsningar från jorden på 55 olika språk och annat som skulle visa levande varelser på andra planeter hur vi har det här. Där fanns musik, bl a Johnny B Goode som – ganska så rätt måste man säga – ansågs representera vad ung musik på jordklotet var för något.

 

Musikaliskt handlade det om låtar med stadigt fotfäste i bluesen men med countrykänsla. Chuck Berry har kallats ’The black hillbilly” just för sin förmåga att sammanföra rockens två viktigaste rötter. I fronten läckert gitarrspel med snygga riff och effektiva solon. Antalet gitarrister på sextiotalets scen som hade Berry som förebild är omöjligt att uppskatta, man kan gott skriva ”alla”.

 

Till Berrys härliga sound hör inte bara gitarren utan även pianospelet av Johnny Johnson. Med denne hade Berry bildat en trio redan 1952. Chuck Berry hade också en egen scenstil som innefattade hans s.k. duck-walk, ett sätt att förflytta sig på scenen som var svårt för andra att kopiera. Ännu viktigare var hans förmåga att få till gitarriff som var låtarnas signatur.

 

Tyvärr fick Berrys karriär ett dramatiskt stopp när han i slutet av 1959 anklagades för att ha "transporterat en minderårig över en statsgräns i omoraliskt syfte". Att hon var prostituerad gjorde så klart saken sämre. Den första rättegången underkändes men Berry dömdes i den andra och satt i fängelse 18 månader 1962-63. Att rasism spelade en roll i sammanhanget känns rimligt att anta. Det var den andra gången Chuck Berry suttit i finkan, på 40-talet satt han inne tre år för väpnat rån. I slutet av 70-talet var det dags igen, för skattefusk. Innan dess hade han spelat i Vita Huset för president Carter samtidigt som han jagades av skattemyndigheten!

 

När Chuck kom ut andra gången var det dags för den engelska invasionen med Beatles. Då fick han chansen igen och upptäcktes på allvar i Europa. Detta har Berryister kallat The second golden age, men någon jämförelse med 50-talets klassiska låtar kan inte göras. ’No Particular Place to Go’ blev i alla fall Tio-i-topp-hit här i Sverige. Här i live-version.

 

(1670) Chuck Berry No Particular Place To Go (HQ Audio) - YouTube

 

1972 blev Chuck Berrys alldeles oväntat etta över hela världen, något som kanske kan förklaras av att vi då var inne i en femtiotalistisk nostalgivåg. Låten hette ’My Ding-a-Ling’ och vad den handlade om är kanske inte svårt att räkna ut. Riktigt kass. Ingen länk här, alltså!

 

Även om skivutgivningarna kom allt glesare fortsatte Chuck Berry som scenartist med upp till 100-talet spelningar per år på 80-talet. Seder lite lugnare. Ofta rekryterade han lokala musiker att kompa sig. Berättelserna är många om hur dessa fick lite tid att öva med legenden som kunde vara oförutsägbar vad gäller låtval. 1986 ledde Keith Richard jobbet med en dokumentärfilm där Chuck spelade med Keith, Eric Claption och andra. Keith har sagt att Berry var bland de värsta han arbetat med. Att legenden skulle ta regi var det liksom inte tal om.

 

Chucken gifte sig 1948 med Thermetta som var honom trogen till hans död i hemmet i Missouri den 18 mars 2017, 90 år. Samma år kom därefter den första LP:n med nyinspelat material med Chuck Berry sedan 1979. Den försvann dock utan nämnvärd uppmärksamhet. 2008 var sista spelningen i Sverige.

 

Som sagt, Chucken var en förebild för 60-talets musik. Allra mest påverkades Rolling Stones. Inga dåliga grabbar. Vi avslutar länkarna med deras version av Around and Around

 

(1670) Around And Around ((Original Single Mono Version)) - YouTube

Per

 

 

Det är inte ofta på senare år som det funnits anledning att skriva om idolen Neil Youngs nya skivor. De sista drygt 40 åren har han varit en skugga av sitt tidigare jag. Inte bara med LP-debuten solo 1968 utan även ännu tidigare med Buffalo Springfield visade han att han var inte enbart en sångare och gitarrist utan även kompositör med något alldeles extra.

 

Ni har han fyllt 77 och det fanns ingen anledning att vänta sig annat av den nya LPn än ännu ett gäng ganska småtrötta låtar som vi vet redan efter ett par takter att vi kommer att ha glömt innan vi lyft stiftet från andra sidans innerspår.

 

Men som ni redan fattat av rubriken ovan är World Record, som LPn heter, riktigt inspirerad. Med sig har Neil Billy Talbot, Ralph Molina och den nya rekryteringen Nils Lofgren. Alltså Crazy Horse, bandet som genom åren starkt bidragit till den lockande profilen i Youngs musik. Detta är det femtonde albumet de gjort tillsammans. För Neil är det hans 42a.

 

Vi känner så klart igen Neils sätt att göra melodier. Enkla ackordföljder. Snyggt snidade, okomplicerade, melodier som får en att tro att man hört det förr men kan inte komma på var. Men denna gång känner man redan i öppningslåten att den där känslan av gammal trötthet inte alls är med. Utan att det är nyskapande känns en fräschör som suger in ens intresse mot högtalarna på ett sätt som var länge sedan sist. Det är främst det sköna, typiska Crazy Horse-gunget som får mig att sitta ner vid tangentbordet. Vare sig låten bygger på Neils piano, tramporgel eller gitarr har vi det där lugna svänget i botten som mer än något annat genom året gjort Neil Young så unik som artist.

 

Texterna är fokuserade på miljöfrågor, eller kanske man kan säga världens kommande undergång. ”No more war, only Love” skanderar de fyra i kör på ett ställe. Naivt, javisst, idolen har aldrig varit stor poet. Annars känns pessimismen som ett genomgående drag. Jag undrar också varför omslaget visar bilder på den familj Neil en gång växte upp med. Börjar gubben blir nostalgisk?

 

Musiken varierar inom Youngs stilpalett. Från stillsamt countrygung till mullrande elgitarr. Nils Lofgrens dragspel på några låtar är kanske lite nytt. Gitarrsolona är bättre än på länge. Här fyra lockbeten för dig som inte hört skivan. Först lite countrylunk med piano

 

(1596) Neil Young with Crazy Horse - This Old Planet (Changing Days) (Official Audio) - YouTube

 

Neil gillar ju sin gamla tramporgel. Här blir det riktigt ösigt.

 

(1596) Neil Young with Crazy Horse - The World (Is In Trouble Now) (Official Audio) - YouTube

 

Mer orgel, nu en stilla countryvals

 

(1596) Neil Young with Crazy Horse - The Long Day Before (Official Audio) - YouTube

 

Naturligtvis ska vi ha en längre gitarrmanglare också. Denna gång är det Chevrolet som är 15 minuter lång. Visst glöder gitarren snyggt?

 

(1596) Chevrolet - YouTube

 

Vet inte om World Record platsar in bland Youngs 10 bästa. Men den finns definitivt bland den översta tredjedelen bland de 42. Ni som känner mig vet att det är riktigt, riktigt bra

 

Per