Svenskarna kunde också. Del 1.
Lite inspirerad av Polaren Pers genomgång av en NME-lista så började jag fundera lite över svenska kompositörer från epoken. Post-Big Bang (Beatles för den fåkunnige) handlade ju för alla grupper med självrespekt om att skriva musiken själv. Det fick genomslag på Brittiska- och USA-listor och sedan också på Tio i Topp. Och där fanns en hel del bra musik förstås även om lejonparten av grupperna huvudsakligen gjorde covers. Så – dags att uppmärksamma några av de svenska popkompositörerna. Jag går till min LP-box ”Swedish Graffiti” för att finna inspiration. Boxen innehåller, förutom sex LP, också ett spännande förord av den eminente Hans Sidén. Det blir några blogginlägg på temat svenska pop-kompositörer varav detta är det första. Vi börjar med Tages.
Tages, ja. Sveriges främsta vågar jag påstå med så mycket musikalisk kompetens, entusiasm och mångfald i sina kompositioner. När man letar efter kompositörsnamnen på deras produktioner så varierar dessa. Ibland är det gruppens samtliga medlemmar som tillskrivs kompositörsstatusen, ibland enstaka eller ett par medlemmar. Min bedömning är nog att utan Göran Lagerberg så hade gruppen aldrig haft så många egna hits som de nu hade.
Men 1964 kom deras första hit, ”Sleep little girl” vilken tillskrivs Tommy Blom. Det har skrivits en hel del skit om låten, men jag tycker den har en ton och en minimalistisk text som var tidstypisk för det tidiga sextiotalet. Med tanke på vad som hänt internationellt så var den förstås daterad, men det var välförtjänt att hela Sverige nynnade på den det året. Dessvärre märker man också tydligt vad som var gruppens stora svaghet och som säkert bidrog till att den internationella karriären dog i sin linda – just sångaren Tommy Blom.
https://www.youtube.com/watch?v=GcycSWIyCPc
1967 hade de hunnit bli mer slipade som kompositörer och som musiker och en av deras bästa låtar, denna gång en gruppkomposition, såg dagens ljud. Nu hade man också vid sin sida demonproducenten Anders Henriksson som lyfte produktionerna. Hans inflytande märktes inte minst i denna låt där man på hans förslag gjorde en mix av ballad (deras tidigare framgångsrecept) och rocklåt där Tommy fick ta balladdelen och Göran fick visa vem som var den kraftfullaste rösten i rockpartiet.
https://www.youtube.com/watch?v=Ej1YRDQcm-I
Göran var nog den som utvecklade sitt komponerande mest till mer intrikata melodier och texter. Här står han ensam som kompositör med en låt som tyder på långvarigt lyssnande på The Beatles och andra engelska grupper. Arret är genomtänkt och växlar mellan lite melodiskt vemodigt a la Eleanor Rigby och hejigt a la Dave Clark Five.
https://www.youtube.com/watch?v=pwnOGIphO_k
Det finns mer i Tages katalog som gjort gruppen förtjänt av ett internationellt genombrott. Jag nämner bara ”Miss McBaren” och ”So many girls”, den första en gruppkomposition och den senare signerad Lagerberg. Många har också ställt sig frågan just varför det aldrig blev något genombrott och det vanligaste svaret är dåligt management och det är nog en viktig del av svaret men inte det hela. Jag har emellertid alltid tyckt att de hade en musikalisk svaghet som jag nämnt och den var Tommy Blom. Hans röst blev visserligen över tid bättre och bättre rent tekniskt men saknade karaktär och karisma. En annan faktor var att de var för låsta av Beatles musik som inspirerade dem så starkt. När Beatles utvecklade sitt låtskrivande från gladpop via experimentellt till genialt nyskapande var Tagarna hela tiden förstås steget efter. De hängde på Beatlarnas senaste låt och när de var färdiga så skymtade Beatles bara vid horisonten på väg mot nya mål. De var därför hela tiden dömda till att bli akterseglade och omoderna utanför Sverige. Att de inte besatt samma genialitet som Big Bang Brothers är förstås en självklarhet, men det gjorde inga andra heller.
I nästa inlägg ska jag behandla den kompositör som i min bok är den bäste och kanske mest underskattade.
Lars
Den 22 juli 1967
Det var ett tag sedan, alltså hög tid för ett inlägg om Englandslistan för 50 år sedan. Mer precist New Musical Express lista, den vi hörde varje torsdag kväll i radions Pop 67.
Det var ju the summer of love och en mer perfekt listetta den sommaren finns ju inte:
https://www.youtube.com/watch?v=sWEEaH3QZoI
OK, det var inte exakt originalet men ganska nära och låten i sig är ju huvudsaken. (Som bekant blockeras Beatlesinlägg på You Tube).
”När de sjöng Twist and Shout gjorde vi det, när de sjöng All you Need is Love, trodde vi det”, skulle Bra Böckers nöjeslexikon skriva senare. Rätt. Vi hoppar Monkees på andra plats. Alternate Title är inte Monkees bästa låt Trean Vikki Carr hoppar vi också men på fjärde plats kommer ett namn jag tror vi inte skrivit om men borde göra det:
https://www.youtube.com/watch?v=OCcPo8TPjlQ
Turtless She´d Rather be with me är ju bara en av flera tunga hits den gruppen hade. På platsen bakom kommer en verklig klassiker som fick lämna förstaplatsen när Beatles släppte sin låt:
https://www.youtube.com/watch?v=Mb3iPP-tHdA
A Whiter Shade of Pale är en sådan där låt som efter femtio år låter lika spännande och läcker som första gången. Kan ni begripa att det tog organisten Matthew Fischer 25 år innan han kom på idén att stämma Gary Brooker för att få del av kompositörsintäkterna för att det var han som kommit på orgelriffet, eller snarare att låna ett från Bach? Matthew fick rätt.
Vi lämnar så klart Engelbert Himberdink på plats sex men bara måste spela sjuan, ännu mer än Beatles klassiker signaturmelodin för the summer of love:
https://www.youtube.com/watch?v=7I0vkKy504U
Scott McKenzie hade inte någon annan hit men gjorde en bra LP som jag ägde ett tag, vill jag minnas.
Vi har bara hunnit till plats sju med fyra länkar. Åttan vore ju rent kriminellt att missa, klassiker!
https://www.youtube.com/watch?v=nPf56QaRXhg
Inget ont om Pink Floyds mäktiga 70-tal men nog var det synd att de inte gjorde fler låtar som See Emily Play!
Hollies Carrie Ann på nionde plats lämnar vi för den gruppen har varit vassare. Men på platsen under finns ännu en stor klassiker:
https://www.youtube.com/watch?v=nPf56QaRXhg
Arethas Respect, hur tung som helst. Lite kul video tycker jag också.
Att nöja sig med en sådan topp-10 är inte fel men en verkligt personlig favorit låg elva så den halkar med också:
https://www.youtube.com/watch?v=falI0baGhBQ
Groovin var en av låtarna jag spelade in på den då splitter nya rullbandspelaren 3 juni 1967. Kan inte sluta älska den där rösten, den mjukt gungande rytmen och det lite ensamma västernfilmmunspelet i bakgrunden.
Oj, det blev många länkar denna gång. Men så var det också en lista av högsta klass. På platserna bakom fanns Small Faces, Traffic, Four Tops, Stevie Wonder, Cream, Gladys Knight & the Pips, Lulu, Otis Redding & Carla Thomas ……
Ni fattar.
Per
Allt var inte bara musik
Nej förvisso – det dansades också. Jag skriver medvetet ”man” och inte ”jag” eftersom blygsel, medfödd o-musikalitet och självrespekt gjorde att jag sällan besökte dansgolvet. Eller så finurligt Cicero formulerade det: ”Nemo enim fere saltat sobrius, nisi forte insanit”. Eller i alla fall såhär var det.
I början var foxtroten. Lämpade sig väl för trad-jazz. Min sex år äldre syster lärde mig tidigt foxtrot. Dessvärre så tidigt att hon fick stå på knä vilket medförde att jag blev en hyfsad dansör tillsammans med kvinnor som saknade knäled medan de som hade det gjorde dansen till ett äventyr. När sedan buggen kom in var jag helt lost hur mycket jag än beundrade de som fixade det.
https://www.youtube.com/watch?v=nlc2tZ5xrZ4
Mest känd är förstås landsplågan från tidigt sextiotal känd – Twisten. Chubby Checker var förstås den dansen överstepräst och den spreds snabbt över världen och delar av rörelserna levde kvar långt efter det att stilen som sådan dött ut. Jag lägger ut en liten demonstration så det är bara att sätta igång och träna.
https://www.youtube.com/watch?v=ETX03Zjtarc
Sedan kom under en kort period någon typ av line-dance. Vet inte riktigt vad den kallades men jag minns tydligt hur man i veckorna tränade med några kamrater (flickorna som stränga koreografer) för att sedan visa upp sig på nästkommande lördags skoldans. Jag var ganska bekväm med detta, kanske för att det rörde sig om en kollektiv dans. Såhär kunde det se ut om vi bortser från de inledande presentationerna.
https://www.youtube.com/watch?v=cgHGLBMiX5I&list=PLBtL0kgw5wYQNJtUvsjLRhWEamc21LnZZ
Sedan kom de på ett snöre, de olika dagsländor till dansstilar som konkurrerade ut varandra. Ofta var de knutna till en viss låt som The Locomotion eller Dee Dees ”Mashed potato time”. Andra glömda storheter är The Pony, The Swim, The Watusi och…. Men här är det potatismos.
https://www.youtube.com/watch?v=mQBKpV9emKc
Till slut maldes stilarna ner till väl till och från i vart fall kallades Shake. Shake var en slags frihetlig dans som fritt lånade in rörelser från alla stilar och blev därmed inte en dansstil utan många som fasades in under ett begrepp. I samband med Shaken kom också Go go flickorna. Dessa är på något sätt det coolaste destillatet av sextiotalets dansstilar och en hel del var i vart fal halvproffs och rörde sig i gränslandet där de glada amatörerna håller till och dansarnas värld. Det är förstås väldigt politiskt inkorrekt i detta genusperspektivs och lättkränkthetens tidevarv men det kan jag tyvärr inte ta någon hänsyn till. Alla kan ju se hur fränt det är. Här kommer ett par låtar med sådana flickor både i svartvitt och i färg.
https://www.youtube.com/watch?v=Hom0fYd5uX4
Slutligen en dans som jag först i efterhand upptäckt men som jag gärna tar med mig till den dag – Gud förbjude – som jag hamnar på institution – The Stroll. Risken för lårbensbrott och andra malörer tycks väldigt begränsad och kan möjligen också utföras med rollator. Man ser ju också på minspelen vilken glädjespridare dansen är.
https://www.youtube.com/watch?v=UrGLNtZ0rEg
God fortsättning på sommaren.
Lars
Det kan man kalla jubileumsutgåva!
Som bekant kom Stg Pepper ut för en dryg månad sedan i en 50-årsupplaga. Lite mer än enbart en LP-, eller CD-skiva som synes. Den kommer i ett LP-stort paket, drygt 4 cm tjockt. Omslaget är, självklart!, detsamma som originalets. Det trär men försiktigt av lådan och därunder ser det ut som en förvaringsbox där skivbolag förvarar originalband. Denna låda öppnas och fram kommer något som ser misstänkt likt ut LPn. Men viker man upp finns där fack för 4 cvd, 1 dvd och 1 blue ray. Därunder finns de klippark som fanns i originalet och under dem en tjock bok.
Boken är värd ett eget blogginlägg. På hela 145 sidor med massor av snygga bilder och illustrationer får vi veta närapå allt som överhuvudtaget finns att veta om skivan. Artiklar om Beatles väg fram till inspelningarna och skivans intryck i England och USA. Artiklar om London undergroundscen och läget i världen fångar tidsandan. Allt om omslagets tillblivelse. Med mera.
Den verkliga guldgruvan i boken är en genomgång av varje låt och hur den kom till. Även "The Run-Out Groove". Där förklaras urvalet på CD 2 och 3, 30 spår med olika outtakes från inspelningarna, ordnade efter den ordning de spelades in. Dessutom ny stereomix av singeln Penny Lane/Strawberry Fields Forever som inte fanns på LPn men i denna utgåva behandlas som om de ingick eftersom de spelades in i samma svep. George Martin har sagt att det var största misstaget i hans karriär att inte låta de vara med på LPn.
Vi kan gnälla på att skivorna bara är drygt 50 minuter var när arkiven borde ha ännu mycket mer spännande. De borde tagit med John Lennons demo där han sjunger låten ensam med gitarr. Har hört den bara en gång och den är aldrig utgiven, såvitt jag vet.
Att strölyssna på skivorna utan att guidas av boken blir kanske inte SÅ kul. Ska vi peka ut spår som är snäppet mer hörvärda gillar jag She´s Leaving Home med enbart orkestern, utan sång. Riktigt snygg. Georges Within you without you som instrumental med sitarer är också läcker. Lite småkul är att höra John och Paul hamra fram slutackordet i A Day in the Life i drygt 2½ minut. För oss Beatlesnördar är skivorna en upplevelse.
CD 1 + 4 ger oss plattan i nymixad form, stereo resp mono. Ingen tvekan om att stereoversionen känns klart tyngre och bättre än ursprunget. Man borde redan 1967 förstått det riktiga i att lägga sången i mitten. Skillnaden mellan denna monoversion och den som kom 2009 måste jag däremot medge att jag inte uppfattar. Men det är ju väl bekant att det var monomixen som energin satsades på så vad kan George Martins son göra 50 år senare?
De två bildskivorna har samma innehåll. Videos till Penny Lane, Strawberry Fields Forever och A Day in the Life tål att ses många gånger. Men framförallt en lysande dokumentär från 1997 om skivan. George Martin och de tre då levande medlemmarna guidar genom flera av låtarna och berättar om hur plattan passade in i tidsandan. ”Du kan ta tre av de bästa trummisarna idag och ingen begriper hur Ringo spelade på A Day in The Life”, säger Phil Collins, för att här bara ta ett citat. Drogerna hoppas inte över. Vi har sett den förut, men bra är den. Textning till svenska får man dock klara sig utan.
En överraskande bonus finns på CD 4, monoversionen. Här har man lagt ytterligare 6 mixar av olika låtar. Jag jublade över något jag hört i radio för längesedan och letat efter: En version av Penny Lane med en avslutande trumpetsnutt. Det var en promomix för USA. Att man tog bort den är obegripligt,. I inläggets enda länk hör du hur läckert det är.
lhttps://www.youtube.com/watch?v=DKVUSlwe5So
För en månad sedan hyllade vi plattan här på bloggen med text från oss båda. Något säger mig att denna artikel inte är sista gången vi kommer in på Stg Peppers Lonely Hearts Club Band.
Med glädje överlåter jag avslutningsorden till Ringo:
- It was colourful, it was peace, it was love and it was music.
Per
