perolarssextiotal

Fredagen den 27 juli 2018. Ett färdigskrivet inlägg om Swinging Blue Jeans är klart att publiceras när jag går ut med soporna.

Så, WHOSH! Hettan slår emot en så att man nästan trycks tillbaka in i farstun. Vad är detta? Sverige? Svensk sommar? Den brukar vara dålig, alldeles för ofta kanske, men då är det ju liksom på motsatt sätt. Regn. Småkallt ibland. Ytterkläder på när man sitter ute på kvällen. Detta ÄR bättre, inser jag när en låt tränger sig in i min varma, förvirrade skalle. Nästan självklart, när jag tänker efter. Den kommer djupare in mellan öronen, den pockar på bloggpublicering och det skrivna inlägget måste bytas ut.

https://www.youtube.com/watch?v=kvzr2IT_AiQ

Javisst, jag vet inte hur många gånger vi gjort det här på bloggen, men det går inte att tänka sommar och sextiotalsmusik utan Beach Boys. Plötsligt blir det irriterande heta bortglömt när man hör de ljuvliga harmonierna i Warmth of the Sun.

Vid soprummet är det lite skugga. Skönt. Skugga ja, tanken kommer osökt in på en viss grupp. Spelad många gånger här. Helt enkelt för att de förblir idoler livet ut och för att de var så underbart bra. The Shadows har gjort en låt vars titel känns väldigt ok just nu, A Place in the Sun. Visst kan vi känna solens glitter i Hank Marvins gitarr? Lite ljuvligare än vad jag känner solen vara just i dag.

https://www.youtube.com/watch?v=MBAPcMA4pMQ

Därifrån är det ett mycket kort tankesprång till Stevie Wonder som använde samma titel till en hit.

https://www.youtube.com/watch?v=W8lVPMWLCBQ

Jag vet nu inte om det där var en så typisk sommarlåt men hettan förvirrar lätt ens hjärna. Jag tänker Tamla-Motown och att vi inte spelat Wonder särskilt ofta här på bloggen. På tal om skuggor, Tamla-Motown och artister vi borde spela mer av så hoppar tanken, liksom av sig själv, över till Four Tops.

https://www.youtube.com/watch?v=7oSYhNVaHwY

”Run, there´s no place to go”, sjunger Levi Stubbs. Ok, det handlar inte om skydd mot het sol men, för tusan, It´s only rock ´n´ roll, eller hur?

Det är alltid kul att upptäcka låtar man glömt att de fanns. Den här kom inte in min skalle under den korta promenaden till och från soprummet utan dök upp när jag i skivsamlingen letade efter ett femte klipp till inlägget. Sly & the Family Stone, har vi spelat dom? Vet inte, de känns 70-tal med sin tydliga soulfunkstil. Men de hann bli riktigt stora innan ”vårt” decennium tog slut, bl a var de ju med på Woodstock. Den här USA-tvåan från 1969 får bli ett positivt avslut på detta inlägg, Hot Fun in the Summertime.

https://www.youtube.com/watch?v=Bg0tFRea0wA

Nu ska jag svalka mig på något sätt, hur det nu ska gå till inne i stan. Hoppas att du som läser har en skön sommar i alla fall!

Per

Jag äger en bok som heter Rock Day-By Day. Den gavs ut 1987 och det var länge sedan jag tittade in de. Den är ganska kul. Förutom listor och artistporträtt finns det en allmän beskrivning av händelser i världen och den tekniska utveckling som var nödvändig för musikindustrin. Och – den innehåller en redovisning, år för år från 1964 till 1987, av det man kallar ”Årets artist”. Om vem som var årets artist det och det året kan man vara oense om, men för egen del är jag ganska ense med bokens lista. Få se vad du tycker.

1954

är det, i mina ögon liksom boken, självklara valet Chuck Berry. Hans Tyskland (jämför Beatles) var Saint Louis Missouri, där han lite i skymundan spelade med sin r&b-trio. Här slipade han på den stil som kom att bli stilbildande och hans kännemärke. Året efter gavs han första skiva ut och den fick en omedelbar framgång både på R&B- och poplistan. Och undra på det!?

https://www.youtube.com/watch?v=8RAfxiyMKAk

1955

Inte lika självklar är 1955 års val, Bill Haley. Hans filmmusik blev visserligen en väckarklocka för många ungdomar, men hans musikaliska påverkan var naturligtvis inte lika djupgående som Chuckens. Bill var född redan 1925 och hade faktiskt gjort skivdebut som ersättare för en av medlemmarna i gruppen Downhomers. Lite mer regelbundna skivinspelningar gjorde han med gruppen Saddlemen. Ett exempel var ”Rocket 88” 1951.

https://www.youtube.com/watch?v=TPLS2i9dSy0

1956

Elvis! Han började spela in på RCA Victor efter besöket på Sun och fick också sitt internationella genombrott. Min förtjusning för Elvis rör fortfarande mest hans katalog fram till -63 men den popularitet han åtnjöt under hela sin karriär är oomtvistlig. Jag sätter Big Mama Thorntons lite släpigare version främst med Elvis gör inte bort sig. Verkligen inte.

https://www.youtube.com/watch?v=lzQ8GDBA8Is

1957

Jerry Lee Lewis kliver in på scenen. Med en musiksmak som omfattade allt ifrån hillbilly till Al Jolson och ur denna soppa kokade han fram en ren, rak och fräck rock. Verkligen ren, rak och fräck rock som också blev stilbildande. Han introducerade också pianot som verktyg för att skapa rock bland alla mer eller mindre fingerfärdiga gitarrister. Chuck var en virtuos men vare sig Bill eller Elvis var egentligen mer sångare än gitarrister. Elvis en sångare med påhängd gitarr. Från 1957 finns bara en låt att välja, hans andra singel och hans första storhit.

https://www.youtube.com/watch?v=Fw7SBF-35Es

1958

Detta år kom Cliff Richards första (och enda säger en del) rocklåt. Han hade tränat som Elvis-imitatör i skolgruppen Quintones innan Drifters bildades. Drifters genomgick ett antal personalförändringar och återföddes som Shadows. Men ”Move it” skrevs av Drifters-medlemmen Ian Samwell. Cliffs starkaste avtrycks gjordes hemma i UK och intresset var länge svalare i USA. I Sverige togs han däremot, tillsammans med det allt självständigare kompgruppen, med öppna armar. Särskilt av flickorna vill jag minnas.

https://www.youtube.com/watch?v=985tHD1Pw5w

Det kanske finns skäl att återkomma till listan men tills vidare önskar jag trevlig sommar från en fantastisk insjö i djupaste Småland.

Lars

Det här inlägget handlar om något verkligen personligt. Favoritlåtar som det är lätt att gissa att du inte hört talas om. I vart fall kan det inte vara många som gjort. Alltså: Ingen av dessa har någonsin övervägs i samband med ”Den bästa låten”. Ni fattar.

Men i min egen värld är de superbra. De har bara liksom fastnad i min skalle någon gång där de spelades i radions årliga ”Pop 67” (eller vad det var för aktuellt år) och sedan har jag längtat i åratal innan jag hittat en skiva där de ligger.

Hört talas om gruppen Smoke? Nej, inte 70-talsbandet Smokie utan en grupp från York som först hette Shots men som bytte namn och 1967 släppte den här underbara låten. Den kom bara 45a på listan i England men spelades åtminstone en gång i radio, fullt tillräckligt för att jag skulle föreviga den på min rullbandspelare.

Jag njuter fortfarande av hur tremologitarren svajar sig igenom hela låten, en oemotståndlig melodi och en drivande rytmisk andragitarr. Jodå, luftgitarrspelandet var igång ordentligt hemma i tonårsrummet. Ja, lite grand nu också, om sanningen ska fram. My Friend Jack är namnet på första pärlan i detta inlägg.

https://www.youtube.com/watch?v=MNdLt24eOlc

Ser nu i Wikopedia att gruppen släppte en radda singlar fram till 1974 och My Friend Jack i en ny version 1976. De släppte en LP i Tyskland 1967`där låten kom på andra plats. Kanske värda att kolla upp?

Tomorrow hade kanske inte det läckraste gruppnamnet men gruppen kom fram som en av flera när musiken blev mer psykedelisk. Gruppen släppte också bara en LP och endast två singlar men har återkommit i mer utförliga rockhistorieskrivningar.Var beredd urtypisk, brittisk psykedelia i My White Bycycle

https://www.youtube.com/watch?v=7JhZqWCqKs8

Basisten i Tomorrow, Twink, gjorde ett inhopp i Pretty Things. Senare lärde vi oss att gitarristen hette Stevie Howe och senare dök upp i Yes. Mer känd på sextiotalet var sångaren Keith West som fick en hit med sin fina "Excerpt from a Teenage Opera (Grocer Jack)". Jag passar på att ta med den också. En läcker sak, se det som lite bonus när jag ändå håller på!

https://www.youtube.com/watch?v=ENblHOxi1c4   

Så till mannen på färgkortet ovan. Simon Dupree & the Big Sound är det mest meriterade bandet i detta inlägg. De kom från Portsmouth och gjorde några verkliga låtpärlor bland de totalt 10 singlar de släppte 1966-69. En LP blev det också. Simon hette egentligen Derek Shulman och hade en soulstämma med vilken bandet gärna gjorde covers av Otis Redding etc. I bandet fanns också brorsorna Phil och Ray.

De kom nia i England med fjärde singeln Kites 1967 som gruppen utdömde som väl psykedelisk. Någon av Sveriges Radios skickliga popbevakare (Klas Burling?? Leif H Andersson?? Lennart Wretling??) hade redan tidigare spelat föregångaren som jag lyckligtvis bandade. En version av Daytime, Nightime av Mike Hugg, trummisen i Manfred Man som inte alls lyckades lika bra med sin inspelning av denna pärla.

https://www.youtube.com/watch?v=H3pI7t9H2DQ

OK, jag vet att läsare av bloggen är riktiga 60-talskännare så ni hade kanske hört låtarna. Men, vare sig du gjort det eller inte, erkänn att det var bra låtar! För du verkligen ska hinna njuta nöjer jag mig med tre favvisar (plus en bonus) i detta inlägg.

Har du en egen favorit som kommit lite vid sidan om? Återkom gärna i kommentarsfältet!

Per