1965 - ett stort år för svensk pop
Jodå, det är äntligen dags att säga något om det svenska pop-undret. Och den svenska pop-vågen sköljde förstås över Sverige från landets framsida - Göteborg. Likheterna mellan Liverpool och Göteborg är inte små. Hamnstad med stark internationell prägel och ett näringsliv baserat på hamn, handel och industri. Den som vill läsa om hur det började och slutade kan göra det i Hans Sidéns fantastiska bok "60-tals-pop i Göteborg". Vi hade de bästa och flesta besöken av internationella artister och de bästa svenska grupperna kom från Götet.
Tages förstås, störst och bäst. Bara ett missat arbetstillstånd vid en tilltänkt Englandsturné stoppade det som skulle kunnat bli en riktig internationell karriär. Musikalisk motor och geni var förstås Göran lagerberg som står närmast i den här videon:
http://www.youtube.com/watch?v=XyQ5zhtvwDw
Nu blev det istället en annan Göteborgsgrupp som satte Sverige på kartan - The Spotnicks i sina Pierre Cardin designade rymddräkter. Big in japan and Europé! Vem skulle inte ha givit sin högra arm för att få varit med på det legendariska jammet den 21 juli 1965 hemma hos Bosse Winberg på Kopparslagaregatan i Göteborg då Shadows dök upp hos honom efter en spelning på Lisebergs konserthall. WoW! Johnny Guitar var en standard för många tillräckligt skickliga gitarrgrupper och Spotnicks slarvar inte bort något, Eller hur?
http://www.youtube.com/watch?v=q4VKk4raEmE&feature=PlayList&p=943704F22914F491&index=1
Vad mer fanns det då i Göteborg? Jo, massor: Jackpots, Streaplers, Strangers och Shakers... Till exempel. Och legendariska Doris, Doris Svensson! Henen skall jag återkomma till.
Och hur var det i resten av landet då?
Tja Norrlands-Shanes´ Let me show you who I am kan man väl fortfarande lyssna till då o då. Namelosers i Malmö skramlade på och i Stockholm försökte Mascots spela r&b från pojkrummen......
Men det var i Göteborg det hände. Och jag var där.
Internationellt hände också en del. Bland annat gjorde Stones den första låt, säger Mick Jagger, som fick dem att tro att de kunde göra blues. Och såhär låter den från London Palladium. Charilie Watts är lika cool som alltid och förstås spelar deras "riktige" basist, Bill Wyman. Paul McCartney tillskrivs ibland skapandet av den vandrande basen, men i min värld var det Bill W. Håller du inte med? Kolla då hans spel här (du får dra på ljudet ordentligt):
Ses om en vecka i 1966
Lars
Woodstock - rättelse
Kära läsare!
I inlägget häromdagen om Woodstockfestivalen skrev jag att vi aldrig kommer att få höra Grateful Dead eftersom de spelade så illa. Så sade gruppen tidigare men nu finns det faktiskt musik från deras spelning utgiven på den box som släppts.
Ibland är det extra kul att ha fel - Dead var ju verkligen hippierörelsens band nr 1. Jag återkommer om boxen när jag hört den.
Och på tal om hippies: I dagens Svenska dagblad uttalar sig Ang Lee i samband med filmen som kommer nästa vecka.
- Kidsen ska ha cred för vad de åstadkom - tre dagar av fred och musik, en halv million kom dit, ingen brottslighet förekom, nästan ingen mat, heller inga toaletter och en massa dålig syra. Men alla hjälptes åt. Ganska bra gjort för att vara människa, va?
Per
1965 - mittpunkten
Beatles rullade på: Help, Ticket to Tide och hela LPn Rubber Soul är ju klassiker!
Rolling Stones gjorde sin signaturlåt Satisfaction och min egen favorit Get off of my Cloud.
The Who slog igenom med - bokstavligen - dunder och brak. I november kom My Generation med hackande sång, underbart bassolo och en energi som slog allt som hörts tidigare. Textraden "I hope I die before I get old" är klassisk. The Who var ett band som kändes extra fräscht då de inte tog avsteg i tidigare musik på samma tydliga sätt som alla andra gjorde. Utgångspunkten var den musik och det sound som då var NU.
Soulmusiken moderniserades när James Brown slog med Papa´s got a brand new bag. Tyngre, råare.
Viktigast år 1965 var att Bob Dylan vände den akustiska folkmusiken ryggen samtidigt som han demonstrerade sin frihet från den politiska rörelse som tagit honom till sin talesman. När han pluggade in gitarren på Newportfestivalen den sommaren fusionerades två musikstilar. Många amerikaner hävdar envist att då föddes rockmusiken som vi känt den sedan dess. Begreppet klassiker har tjatats sönder men om bara en enda låt får kallas det ligger Like a Rolling Stone bra till. Ett gäng förvirrade Nashvillemusiker gör det dom kan av en musik de inte kan och magi uppstår. Fast jag måste tillägga att min egen Dylanfavorit är den mer melodiska uppföljaren Positively 4th street.
På tal om Dylan slog Byrds med Mr Tambourine Man den sommaren. Unikt gitarrsound. Vilka stämmor! Nya idoler för mig.
Favoriter ja, 1965 skapade åtskilliga. Men i många många år har jag alltid först tänkt på Hollies I´m Alive när frågan "bästa sextiotalslåten någonsin" dykt upp. Vilken energi, vilken glädje! Trummorna smattrar igång. Gitarrerna hugger in med läckert vibratossound. Allan Clarkes röst förkunnar att livet hade ju inte varit så kul men så i refrängen, Hollies alltid så ljuvliga trestämmor med Graham Nash omisskänsliga i topp, så får vi veta att NU har den rätta hittats och låtens jag LEVER. Innan det snygga slutet - på sextiotalet visste man hur en poplåt skulle sluta! - har vi också fått ett läckert gitarrsolo. I´m Alive illustererar allt det underbara som sextiotalspopen stod för. Det livsbejakande, det unga, energiska och optimistiska.
Vännen Lars ska ha någonting kvar att skriva om nästa vecka men ett par titlar till bara måste med från år 1965: It´s not Unusual, You´ve got That Loving Feeling, Go Now!, For your Love, I Got You Babe, Californa Girls.
Jösses! Vilket år!
Per
Woodstock
Viktig då så många av samtidens namn inom rockmusiken samlades samtidigt som den så tydligt manifesterade hippiekulturen. Där spelade Jimi Hendrix, Janis Joplin, Grateful Dead, Jefferson Airplane, The Band, The Who, Blood, Sweat & tears, Creedence Clearwater Revivial och Sly and the Family Stone, för att nu bara plocka ut några. Festivalen blev också genombrottet för kommande namn som Santana, Joe Cocker och Ten Years After. Crosby, Stills, Nash & Young gjorde sin andra spelning på Woodstock. Ingen festival kan eller kommer att kunna visa upp en motsvarande laguppställning.
Vi i Sverige kände inte till festivalen när den pågick, den fanns ingen nöjesjournalistik som var i närheten av dagens. Men den läckra trippel-LPn, med ett omslag man vek ut i tre delar, slog oss med häpnad. Vi fick veta att där hade varit nära en halv miljon människor och att de flesta kommit in gratis.
Snart kom filmen till våra biografer och vi fick se alla påtända fans, en del badade nakna i lervällingen efter regnandet. Det verkade på något sätt overkligt men just därför spännande och lockande. På scenen visade filmen många häftiga ögonblick som när Country Joe körde som "gimme a F" etc-grej, eller när Hendrix gjorde en häpnandsväckande läcker version av den amerikanska nationalsången. Med ljud av krig blev det en protest mot Vietnamkriget som satt hårdare än det största demonstrationståget.
Hösten kommande år kom ännu en LP. Nu en dubbel med en hel sida Jimi Hendrix, en hyllning till den store som just hade gått bort. På senare år har flera CD givits ut med artisters hela show på Woodstock, bl a Hendrix. Däremot lär vi inte få höra Grateful Dead, de vägrade ge ut sin musik därför att de gjorde sin sämsta spelning någonsin, enligt de själva!
Rockepoken har sett hundratals festivaler men ingen kan matcha Woodstock. Förutom musiken var den också en markör av tidens hippiekultur. Där fanns mycket knark men "kanske började vi ana att vara full och leva ansvarsfullt hänger inte rikrigt ihop" som en deltagare sa senare. Tre dog under festivalen, en av överdos, en blev överkörd av en traktor och en tredje av brusten blindtarm. Under festivalen föddes också två barn.
Woodstock kan inte upprepas, något som många drömt om. Den markerade SIN tid. Jubileumsfestivalerna 1994 och 1999 handlade om 90-talet utan att ge tillnärmelsevis motsvarande intryck som originalet.
Och den tiden sammanfattade Graham Nash när han 20 år senare mindes Woodstock: "Sextiotalet hade en särskild glöd. En entusiasm för framtiden som inte finns längre".
Om denna glöd kan Du läsa mer på denna blogg!
Per
1964 - puberteten!
Året 1964 representerar en slags musikalisk pubertet för mig. Det var genombrottsåret där storsyrrans Elvis och, faktiskt, även mellansyrrans Beatles fick lämna plats åt EGNA favoriter. Nu blev jag "vuxen" och valde favoriter helt efter den egna känslan. Och det fanns att välja på!
Startskottet kom tidigt på året. Självaste Olle Björklund presenterade en ny grupp från Liverpool i Sveriges centrala nyhetsprogam, Aktuellt. Han intervjuade trummisen. Jag gick i en trumskola på ABF och kunde inte drömma om att en trummis också inte bara kunde vara ledare utan även sjunga! The Searchers hade ett murrigare sound med mer finputsade stämmor och aktivare trumspel än Beatles. Mina första idoler i sextiotalets popvåg hade anlänt.
Ute i sommarstugan den sommaren sov jag i gäststugan. Ville vara ensam med transistorradion och höra på radio Luxenburg på kvällarna. Genom bruset strömmade den NYA musiken.
Vilka låtar! It´s all over now (Stones), Doo wah Diddy Diddy (Manfred Man); House of the Rising Sun (Animals) och nu sorgligt glömda Tobacco Road av Nashville Teens, för att ta fyra ur högen. Hösten kom, jag började läsa New Musical Express och radion spelade Kinks You really Got me, Honeycombs Have I the Right?, Zombies She´s not there och många fler. Så stort var pophjärtat att Hermas Hermits I´m into something good och Sandie Shaws Always something there to remind me fick komma in av bara farten. Dessa låtar och en massa andra framkallar fortfarande njutning 45 år senare, långt mer än återhörandets leeende.
Till år 1964 hör också Bob Dylans The Times they are a-changing. Bob gav rocken en ny dimension, den verbala. Tamla-Motownbolaget slog igenom med Surpremes i spetsen. Som en liten udda ensling fanns där också jamaicaflickan Millie vars My Boy Lollipop hade en annorlunda rytm som kallades back beat. 10 år senare hette det reggae.
Och vid årets slut kom den svenska popbandsvågen. Dess anländande kan dateras till den 5 december då Shanes Let me Show you who I am slog bort Tages Sleep Little Girl från toppen av tio-i-topp-listan. Inte lika bra musik som de utländska förebildernas men så kul det var att det fanns band man kunde se hemmavid och vars medlemmar hette Sven eller Göran!
Varje vecka kom någonting nytt och spännande. En ny röst, ett nytt riff, ett fräsch sound eller bara ett nytt namn (Kinks t ex - kan det bli tuffare?). Dagens hits utmanades av nästa, blev gårdagens och inaktuella. Utbudet var som en välfylld godisbutik, överallt fanns sånt man ville ha mer av, och det fick man!
Men framförallt: Jag hade funnit MIN musik. Farsan fick fnysa och morsan vända ryggen till, jag gick min egen väg för att aldrig vända tillbaka. Lyssnade, tog in och njöt, njöt, NJÖT!
Per
Så var det 1964
Mopedåkning. Skoldanser. Mestadels tradjazz med When the saints och St Louis blues och Petit fleur. Tjejer - nu lite mer entusiastiskt och konkret. Kläderna var viktiga. Nerifrån och upp: Högklackade beatlesboots, ljusblå Wrangler, svart polotröja och över den en lösstickad o bylsig röd eller ljusblå bomullströja och till det bryggarfrack i mocka. Och som pricken över I-et en låååååååååång stickad halsduk. Det började bli mods-läge. Och håret växte hos dom som kunde fixa föräldrakontrollen.
Men vi spelade fortfarande fotboll. I vart fall så sent som på den tidiga hösten -64. Radio med tio-i-topp på. Och då hörde jag den för första gången. LÅTEN som vände upp och ner på min musikaliska värld. Bara sex ackord. Högtalarmembranen sönderpetade med en penna (säjer legenden och dom flesta på nätet) för att ge rätt distorsion. Och trycket i gitarrerna tillsammans med den hartandade sångarens energirika sång. Basisten, som inte så litet liknar mr Bean, hade sin höjdpunkt i just denna låt. Men - when it all comes around - så handlar det bara om riffet. F-G, G-A, C-D. No more no less. Diskussion om vad som är pop och vad som är rock är överspelad! Detta är rock! Detta är pop! Inte undra på att gruppen återanvände detta riff gång på gång på gång i nyskrivet material. Per - detta kan vara den bästa låten från sextiotalet! Minimalistisk med ett beat, en text som beskriver hormonstinn tonårskärlek så gott som någon poets. Och - återigen riffet som håller dej i ett järngrepp från första till sista takt. Bokstavligen.
Såhär dags vet du förstås vilken låten är och såhär låter den :
http://www.youtube.com/watch?v=dvyDWGF290M
Och inte nog med det - min kanske bästa live-konsert någonsin just detta år. Konserthallen 2 maj. Animals. Eller ska jag säja Eric Burdon. Det här är en av de grupper som består nästan bara av frontfiguren. Burdon har den där hesa nästan lite släpiga rösten som verkligen trollbinder en. Jag minns denhär konserten som kanske den bästa jag såg under sextiotalet. Oerhört tät med den där känslan av gemenskap och nästan euforisk god stämning som ibland uppstår på en konsert. Magiskt är ingen överdrift. Här hör du dom i en av deras bästa låtar där man, på det typiska sättet för gruppen, står med ena benet i bluesen och det andra i popen. Yeah!
http://www.youtube.com/watch?v=HNzmrEgz_GI
Jag såg Burdon för en tid sedan och han har allt i behåll - jag lovar!
Beatles slog igenom stort och hade ett albumsläpp som av många sägs vara deras sämsta, Beatles for sale. Dom sägs vara trötta och oinspirerade. Tja, inte i min värld. Kan man få till en lite svart pärla som denna låt så är man inte oinspirerad.:
Bättre på skiva än live, den blev lätt lite tungfotad på konserter som du hörde.
Tja, nog för denna gång. Läser just nu "The Beatles erövrar Sverige, Yeah! Yeah!, Yeah!" Ska återkomma till denna när jag läst klart. Nu nöjer jag mig med att citera Peter Lemarc som är intervjuad i boken:" Beatles gjorde hela soundtracket till min uppväxt och har funnits med ända sedan dess".
Kunde inte formulerat det bättre själv.
See You -65.
Lars
