perolarssextiotal

Sextiotalet var omvälvningarnas decennium, inte minst för kvinnorollen. Det gick undan från femtiotalets underkjolsstinna timglasklänningar och Doris Day till ålskinn och Diana Ross. Att säga att musiken var orsak till detta är naturligtvis fel, det var istället samhällsutvecklingen som påverkade musiken om min gamla grundkurs i Marxism inte har fel (och det har den inte i detta fall). Att sedan det blev ett samspel mellan materiella faktorer och den ideologiska överbyggnaden … Oj. Ursäkta mig för denna utvikning. Min poäng är egentligen bara den att samhällsförändringen återspeglades i musiken som i sin tur påskyndade utvecklingen som i detta fall rörde kvinnorollens förändring från hemmafruideal till självständig. Från sedesam oskuld till en sexig tuff brud i lyxförpackning gick resan snabbt till mångas förvåning. Exemplen är otaliga:

 

Flickor kunde nu öppet attraheras av ”bad boys” som i ”Leader of the pack” och tuffa och utmanande mammor kunde läsa lusen av hycklande skolstyrelser i ”Harper Valley P.T.A.” och öppet – om än lite ängsligt – redovisa att sex utanför äktenskapet är ok som i ”Will you still love me tomorrow”. Mycket handlade om den sexuella frigörelsen och rätten till frihet och oberoende.

 

Så, åter till den box som jag hämtar inspiration till ur och som jag presenterade i mitt senaste inlägg. Här finns naturligtvis också låtar som på ett eller annat sätt återspeglar utvecklingen.

 

Mer känd med The Beatles är denna dock en Shirelles-låt där sångerskan ogenerat tillstår att hon är helt upptagen av tankar på gossar. Sådant tillstod fina femtiotalsflickor inte gärna.

https://www.youtube.com/watch?v=adSP9LVdTpQ

 

Samma grupp tvekade inte heller inför mer socialrealistiska texter som denna i vilken de kärleksfullt beskriver en älskad – om än reformerad – gängmedlem.

https://www.youtube.com/watch?v=ZK1-u0yHNSU

 

Rätten att få välja pojkvän själv oavsett vad föräldrarna tycker och tänker är en del av frigörelseprocessen, även om gossen är en ”bad boy”. Carole King beskriver hur det kan vara.

 https://www.youtube.com/watch?v=6QJvMnyd6B8

 

Men det var inte bara i texterna som den förändrade tidsandan avspeglade sig. Fräcka och sexiga attityder på scen och utmanande röster hörde också till. Ett av de tidigare banden, Goldie and the Gingerbreads blev tidigt ryktbara för sin – med tidens mått mätt – utmanade attityd och sångerskans Genya Ravans alltför ”svarta” röst.

https://www.youtube.com/watch?v=1zejXw_YjKM

 

”We´ve got the same things on our minds as you boys do”, Yeah, Yeah, Yeah!”. Tydligare kan det väl inte sägas? ”The Pin-Ups” gör slutligt och sist upp med femtiotalet och säger som det är. Till mångas fasa.

https://www.youtube.com/watch?v=1J36Kpla9Ns

 

Lars.

 

Ola & the Janglers, ja visst minns vi dom. Tio-i-topp-hitsen. De hade 13 varav 3 ettor.

 

Men i historieskrivningen har de hamnat i skuggorna bakom Tages (jo, Tages VAR bäst), Shanes och även Hep Stars även om de senare mest ihågkoms för att Benny var med och att Svenne Hedlund var mest poppis bland tjejerna. Även band som Hounds, för att inte tala om Namelosers, nämns med respekt. Men inte Olas band. Inga omtalade återutgivningar eller hyllningsartiklar.

 

Jag tror det kan förklaras av att Ola Håkansson aldrig fick respekt för sin nästan flickaktiga röst och lite svajiga sång. Sedan var väl inte kompet så där sylvasst heller. Men handen på hjärtat: hur många svenska band hade riktigt bra sångare och instrumentalister som höll sig tydligt över medelnivån??

 

Nej, detta är ingen hyllningsartikel men när jag av en slump lägger på Janglers soundtrack-LP till filmen ”Ola och Julia” måste det bli ett blogginlägg. Filmen minns jag som en riktigt dålig film som jag tror aldrig visats i TV. Men vi glömmer den här därför att redan när det begav sig 1967 blev jag förtjust i LPns fina låtar. OK, framförandena var av normal Janglers-klass, men bland Claes af Geijerstams låtar finns flera som jag vågar presentera här.

 

Strolling along kom femma på Tio-i-Topp.

 

https://www.youtube.com/watch?v=XsLigS7u5Ak

 

Filmens huvudlåt kanske känns lite patetisk i dag men den kom trea på Tio-i-topp. Lite småsöt är den i alla fall.

 

https://www.youtube.com/watch?v=hKcMZ6XNSNo

 

Ytterligare en singel släpptes från LP:n men den nådde inte Tio-i-Topp. Kanske inte så mycket att bråka om, det fanns ju så många andra bra låtar på den listan, men nog kan man lyssna på Story of Glory

 

https://www.youtube.com/watch?v=Sd8SrCb64Cs

 

Nu har du sett omslaget på LPn Pictures & Sounds ett par gånger. Den innehåller förutom singlarna ett par riktigt fina spår som det var härligt att återupptäcka häromdagen. This Ring öppnar LP:n:

 

https://www.youtube.com/watch?v=JHTqxD-jT0M

 

Your Melody är inte så dum den heller.

 

https://www.youtube.com/watch?v=uJoM4WTb8ZU  

 

Visst återkommer känslan av att Clabbe snodde ganska oblygt från andra men om resultatet är OK, är det väl inte mycket att bråka om? Här en lite småsöt låt till, Today´s the Day.

 

https://www.youtube.com/watch?v=mkQi1sBcEs8   

 

Som sagt, detta var inte tänkt som en hyllningsartikel till Ola & the Janglers. Men det måste, i all rättvisas namn, understrykas att Claes af Geijerstam var en skicklig låtsnickrare. Ingen kan förneka styrkan i hitlåtar som Alex is the Man och Love was on Your Mind.

 

På Pictures & Sounds finns 14 av hans låtar. Inga covers, det var ju bandet inte särskilt duktigt på, måste sägas. Utan ren, ofta rar och fin popmusik av svenskt märke. En orättvist bortglömt LP, om ni frågar mig.

Per

Det har också sina positiva sidor med att fylla år. Presenter blir ibland mer än lovligt lyckade, särskilt om givaren känner till ens tycke och smak. Polaren Per känner till min böjelse för tjejgrupper och kvinnliga artister vilket resulterade i en gåva bestående av en box med just denna kategori artister från sextiotalet. Tack igen, Per.

Boxen heter ”Girl group sounds. Lost and found” och innehåller, förutom en tjock booklet, 4 cd späckade med just förlorat och hittat. Mycket förlorat faktiskt och få, om än några, av de mest spelade hitsen. Symboliskt (?) är boxen förpackad i något som närmast påminner om en hattask. Självklart kommer jag att för bloggens räkning ösa ur denna rika källa och jag inleder idag med ett första inlägg som jag helt enkelt kallat ”Personliga favoriter”. Åtminstone två till blir det och då ett med temat ”Tuffa brudar, ofta i lyxförpackning” och ett med temat ”De som aldrig slog igenom men borde ha gjort det”. Sedan får vi se.

Tjejgrupperna och de kvinnliga artisterna – i popversionen – dök tidigt upp i det glapp som brukar kallas ”rockens död” i decennieskiftet mellan 50- och 60-tal. Elvis gjorde lumpen, Chucken råkade i klammeri med rättvisan, Little Richard drabbades av religiös övertygelse, Payola-skandalen briserade och förslås - flygolyckan. De mer hårdföra rockarna ersattes av alla de Billiesar, Rickiesar och Bobbiesar som vi minns som den ganska slätstrukna och välkammade kategori som för en stund fyllde ut det tillfälliga halvhaltet i rockhistoriens marsch. Men redan tidigt dök de nya fräckare och poppigare tjejerna upp som lämnat Doris Day långt bakom sig.

I boxen ser man att det fanns många svarta artister. Jag tror man ska tacka Tamla för det. En ung sångerska beskrev det som att en svart tjej i Detroit kunde välja mellan barn, prostitution eller att bli sångerska. För många blev valet, av förståeliga skäl, enkelt och mer eller mindre talangfulla wannabees strömmade till producenterna. I England var kanske tillvaron för en vit lågutbildad arbetarklassflicka inte riktigt lika hårt, men karriärmöjligheterna utanför den växande populärkulturen var magra i ett arbetarklassområde i en industristad på dekis i ett UK som fortfarande led av sviterna av kriget. När jag skriver detta så inser jag att det finns vissa likheter mellan då och nu, minus den framtidstro som präglade sextiotalet.

Nåja, favoriter talade jag om. Här kommer några. Favoritskapet handlar både om artist och/eller låt. De lexikala uppgifterna lämnar jag denna gång därhän, det handlar ju ytterst om smak, i detta fall min egen.

Denna Goffin/King-låt älskar jag högt och rent och det har knappast gjorts en enda dålig inspelning av den, men i min värld gör Maxine den vassaste. Shirelles version är ju originalet, men här har man tonat ner gitarrerna och maracas vilket, tillsammans med Maxines röst som är klar som en höstmorgon i Hyde Park, gör hennes tolkning till den perfekta soulversionen (förlåt Aretha).

https://www.youtube.com/watch?v=JXokD5qOcMw

Jackie DeShannon som artist upptäckte jag tidigt, trots att hon mest skar lagrar som låtleverantör till andra artister och hon står fortfarande mitt hjärta och öra nära. Hon var ursprungligen ganska ren country innan hon växlade till popen och blev en musikers musiker. Låten nedan är en förtjusande efterskrift till hennes affär med Jimmy Page. Inledning med ringande gitarrer sätter tonen.  

https://www.youtube.com/watch?v=ZfYjMF0WSEo

Bessie Banks var bara månader före Moody Blues med sin inspelning av ytterligare en av mina topp tio låtar från det gyllene decenniet. Moody gjorde den till en proggpoplåt av bästa märke medan Bessie smeker fram den till en soft soulballad. Det känns som två helt olika låtar, men lika bra!

https://www.youtube.com/watch?v=PZkC8tlOcEk

För att detta inlägg inte ska bli på tok för långt så knyter jag ihop säcken här. Och snöret jag knyter med är ytterligare en favoritlåt som jag först hörde med Linda Ronstadt och som fastnade direkt. Denna version med Dee Dee Warwick (Yepp, syster) känns mer soul och mindre pop än Lindas version och det blir den inte sämre av. Upploppet på låten är magiskt men faden är lite tidig. Hade gärna hört mer.

https://www.youtube.com/watch?v=Rf8eaiZP1QQ

Lars