perolarssextiotal

 

Min, i tidigare inlägg gjorda, redovisning av tävlingen ”Popligan” resulterade i tolv pojkgrupper. Ja, alltså inte bara min redovisning, utan tävlingen i sig, som alltså var en variant på temat Sveriges populäraste grupp. Jag är ingen vän av identitetspolitik så jag vågar påstå att det var svårt för tjejgrupper att klå pojkgrupperna i popularitet. Men det betydde inte att de inte fanns, så därför tar jag mig före att i detta inlägg fokusera på några av de som jag personligen uppskattade under det gyllene musikdecenniet.

 

Plommons var kanske den mest kända? I vart fall den mest långlivade, givet att de fortsätter sin gedigna musikverksamhet ännu i dessa yttersta dagar (med ett kort uppehåll mellan -67 och -85). Gruppen bildades i Sumpan och det har varit, jämfört med andra grupper, få byten av medlemmar. De blev mest kända för sina covers och några listframgångar att tala om blev det inte men detta kompenserades emellertid av ett flitigt turnerande i landet men också i Finland och Tyskland. Och förstås en hel del uppståndelse i pop-tidningar och några TV-spelningar. Höjdpunkten var kanske som förband åt The Who på Hovet.

 

Covers ja, men åtminstone en egenkomponerad låt slarvades bort då den lades som B-sida på en singel som testades för Tio I Topp. Maud ”Måddan” Lindqvist skrev ”Last train to Liverpool” som kanske i originalitet inte hade haft något att hämta internationellt, men som hade förtjänat ett besök på listan i kraft av schwung och entusiasm. Lite Crystals kanske?

https://www.youtube.com/watch?v=MqXQ0H3Qzs4

 

Tidigare ute än Plommons var Nursery Rhymes från Stockholm. Inte heller dessa flickor såg man spår av på listorna, men likt Plommons var de flitiga med turnerandet. Gruppen bildades redan -64 och också för dem blev covern det de levde på. Pressen var inte snäll emot dem och de nådde inte samma status som Plommons. Marie Selander som var med och bildade gruppen, fick efter gruppens upplösning en lång karriär inom musikbranschen med inriktning mot den under sjuttiotalet alltmer populär folkmusiken.

 

Barnkammarrimmen blev emellertid rätt kortlivad som grupp och -67 upplöstes den. Tre singlar lever kvar och jag väljer den jag tycker är käckast.

https://www.youtube.com/watch?v=zt6A2j5pp_g

 

Jodå, Göteborg kunde också! Mak Les Soers hade genuina rötter i landets främsta musikstad på sextiotalet. Eller vad sägs om att de upptäcktes på Rondo (!) där de jobbade som servitriser och tog sig friheten att sjunga lite under rasterna. Margareta Hamrefors, Agneta Wigforss och Karin Thörn var de tre ursprungliga och sedermera rutinmässigt utbytta medlemmarna. Likt andra tjejgrupper gjorde de det mesta själva allt ifrån att skriva till att sy scenkläder. På Svensktoppen placerade de 1968 ”Lyssna till musiken” men jag väljer ett inslag från Popsan som ger starka sextiotalspopvibbar om det nu finns ett så långt ord att beskriva något som bara den som var med kan förstå.

 

Inför beundrande Tagar framför de sin tolkning av ”So many girls”

https://www.youtube.com/watch?v=MR7N_4WotWw

 

En liten lustighet som avslutning. När jag gjorde lite nät-research på flickgrupperna så noterade jag att där de var omskrivna så kallades alla tre rutinmässigt för ”Sveriges första tjejpopgrupp” (sic).

Lars

 

 

    

Jodå, det fanns svenska tjejgrupper också.

 

I tre inlägg har vi följt tävlingen Popligan, i vilken tolv svenska popgrupper tävlade om titeln. Det var bara grabbar. Så det finns väl skäl att – återigen – uppmärksamma det faktum att det fanns duktiga tjejgrupper i Sverige också.

 

----------

 

Såhär långt kom jag i mitt tänkta blogginlägg denna vecka när jag nåddes av Peter Torks bortgång. Så jag får återkomma till de svenska flickgrupperna för att – återigen – kasta en blick på Monkees. Davy Jones gick bort redan 2012.

 

”Bort gå de,
 stumma skrida de
 en efter en till skuggornas värld.”

 

R.I.P. Peter.

 

I en intervju i Rolling Stone pratar de då överlevande tre medlemmarna om sin karriär och sina låtar. Den första de kommenterar är ”Last train to Clarksville” som de menar är en antikrigssång. Jag upplevde den aldrig som något annat än en dussintext om avsked men det kanske är lite snyggare i efterhand med ett ställningstagande mot krig? Clarksville lär i alla fall ha haft en armébas vid tillfälle dit uttagna till militärtjänst tog sig till med tåg. Intressant är att Micky Dolenz säger att di-di-di-di-partiet egentligen hade en text, men att han var så pressad av sina många åtaganden vid inspelningstillfället att han inte förmådde lära sig den. Och di-di-di fungerar alldeles utmärkt för mig.

https://www.youtube.com/watch?v=ZcXpKiY2MXE

 

Att Micky blev stressad var inget att bli förvånad över. Den självbetitlade TV-showen gjorde deras arbetssituation till en mardröm med kravet på åtminstone en ny låt till varje avsnitt till vilket ska läggas turnéer och annan promotion. Den krävande tiden gör att minnen från den tiden är vaga, förstår man av intervjun. Det bidrog också, enligt vad de själva säger, till att de bara gjorde begränsade insatser vid inspelningarna av skivorna, något de kom att kritiseras för. Hade de en signaturmelodi så var det väl denna:

https://www.youtube.com/watch?v=rcnsao7Y0gk

 

Davy sjunger på nedanstående eleganta ballad skriven av Kingston Trio-medlemmen John Stewart. Peter Tork säger emellertid att det var han som kom på den inledande pianoslingan vilken han var mäkta stolt över. Medan vi kanske mest minns refrängorden så tyckte Tork att ackordbytena vid ”Jean” i ”Cheer up sleepy Jean” är det som ”gör” låten. Har kanske inte tänkt så mycket på det, men lyssna själv. Kanske har han ändå en poäng? Micky visar vådan av att bära slips vid gitarrspel.

https://www.youtube.com/watch?v=xvqeSJlgaNk

 

Det känns rätt att avsluta med en komposition av Peter. Enligt honom hade han haft ackordbytena i bakhuvudet sedan college och under en paus i TV-inspelningarna i logen så lekte han med gitarren och fick ihop låten. Gruppen hånades till och från som en Beatles-kopia och hur det är med den saken har jag ingen uppfattning, men jag gissar att George Harrisons introduktion av indiska tongångar inspirerade Peter att göra en utflykt till det musikaliska Nordafrika. Den handlar dessutom, enligt Peter, om ”The Great Unknown”. Och koreograferad dans är – som jag så ofta påpekat – aldrig fel! Can we dig it? Yes we can!

https://www.youtube.com/watch?v=cAlNm1bYY7Q

 

So Peter – thank you for the music!

 

Lars

 

 

 

Vi har nu nått upploppet på Popligans lista över populäraste svenska grupper. Lågoddsarna har, som vi sett, inte riktigt hållit och också i topp fyra hittar vi, åtminstone i mina ögon, en riktig högoddsare. Men vi tar det i tur och ordning och redan på denna position kommer den. Var så god, på fjärde plats:

 

Science Poption! Science Poption!? Hur många låtar kommer du ihåg med gruppen? Kanske ”Buckingham Palace” som var en av bara två listträffar för bandet men kom ända att strykas på grund av – erkänd – röstkupp. Enda förklaringen skulle väl vara att den blev en hit året 1967 men tävlingen avgjordes i april och låten hade sitt kortlivade besök på Tio I Topp i juni. Å andra sidan upplöstes gruppen samma år.

 

Problemet för SP var vettigt material snarare än bristen på duktiga medlemmar. Claes Dieden var en utmärkt sångare och Roger Wallis talang på orgel ifrågasätter väl ingen liksom blivande ABBA-trummisen Ola Brunkerts. ”Buckingham Palace” var en liten lustifikation, ganska lika The Scaffolds skojmusik. Men det räckte liksom inte att vara skojig, jämför Gonks.

 

Så en smula förvånad är jag. Besöket i den psykologiska poppen blev inte heller framgångsrik. Lätt tröttna på ”Monica ahhh…”

https://www.youtube.com/watch?v=SkBVdjc8brM  

 

Bronsplatsen kneps av Lee Kings. Inte mig emot, jag gillade bägge deras hits. Lenne Broberg var förstås frontfigur även om hans namn efter en tid klipptes bort ur gruppnamnet. Också denna grupp drog sina sista andetag tävlingsåret då gruppen vid årsskiftet upplöstes, dock efter att ha medverkat i den till fascination gränsande egendomliga filmen ”Drrapå – en kul grej på väg till Götet”. Jag brukar titta på CD:n någon gång då och då för att meditera en smula över världsalltets mysterier och allts förgänglighet.

 

Ett habilt musikergäng och en cool sångare får bli efterskriften. Här deras första hit på listan (de hade en tidigare men också den raderades på grund av det vanligt förekommande röstkuppandet). Riktigt tunggung och låten inleds med en riktig gitarrvägg!

https://www.youtube.com/watch?v=ks2ukGtKOw4

 

Nu drar det ihop sig. Vi presenterar tvåan i tävlingen – The Shanes. Ingen överraskning här inte. Från att ha inlett karriären som instrumentalgrupp presenterade en rad listbesök och framför allt en närmast hysterisk live-karriär i folkparker och på klubbar. Hjälp med sitt första skivkontrakt fick gruppen, lustigt nog, av Thore Skogman. Också denna grupp nosade på sluttampen och denna gång på grund av den dåförtiden obligatoriska värnpliktstjänstgöringen. Kvar på listorna blev de emellertid även efter årsskiften 67/68. Sedan var det slut.

 

En grupp som jag själv inte såg live men hade gott rykte som liveband. Och deras hit ”Let me show you who I am” skakade om mig rejält. Och gör det fortfarande. Sa jag tunggung?

https://www.youtube.com/watch?v=JlTgwkYmLl4

 

Paramparrapaaa! Segraren i Popligan -67!

 

Denna skönsjungande hundgrupp hade ytterligare ett år kvar på listorna när tävlingen avgjordes. Kanske bidrog det till segern. De hade också ett framgångsrikt besök på listan just i april som kanske också påverkade. Deras plats på listan är välförtjänt inte minst beroende av deras smarta stämsång och coola framträdande. Balladmästare skulle jag säga.

 

Frontman förstås Janne Önnerud som i skrivande stund, efter en framgångsrik Svensktoppskarriär, genomför en turné med gamla polare från sextiotalet, som Geijerstam och Hedlund.

 

Så grattis till vinsten 1967 och lycka till med den fortsatta karriären.

https://www.youtube.com/watch?v=6X-kZ1VUVDI

 

Lars

 

 

 

Vi fortsätter, från föregående vecka, vår granskning av tävlingen ”Popligan” från våren 1967 mellan svenska popgrupper. Vi har nu nått till platserna åtta till fem. Med tanke på hur populariteten bland grupperna som jag minns dem så innehåller också dessa placeringar åtminstone en överraskning. So, without any more ado, let´s take a look at this part of the list.

 

Som åtta hittar vi Spotnicks, Göteborgs stolthet och vår första riktigt internationellt framgångsrika grupp. Deras ståltrådsmusik var deras signum och den vilade tungt både på gruppmedlemmarnas tekniska virtuositet och några medlemmars skicklighet med tekniken. Framför allt var det Bo Winbergs experimenterande tillsammans med Herbert ”Hubbe” Forsblom med tekniken som gjorde att de fick förstärkare som både ljudmässigt och ur ett farlighetsperspektiv överträffade det mesta på marknaden. Många tror att Spotnicks musikaliskt i första hand hämtade sin inspiration från Ventures och Shadows men det var gitarristen och gitarrbyggaren Les Paul som väckte Bos intresse.

 

För Spotnicks del markerade året 1967 slutpunkten på besöken på Tio I Topp, men deras karriär fortsatte oförtrutet. Innan dess hade de också haft, som första svenska grupp. en listplacering i England. Och det är just den låten vi ska lyssna till.

https://www.youtube.com/watch?v=JJB_M8WOR7k

 

På sjunde plats landar Ola And The Janglers, bandet som, med mitt mått mätt, hade den bäste kompositören bland sextiotalsgrupperna. Claes af Geijerstam var en starkt bidragande orsak till gruppens listframgångar som dock inleddes 1965 med en cover på ”She´s not there”. Om Spotnicks var först på Englandslistan så kunde Janglers skryta med att vara första svenska grupp på Billboard-listan med en annan cover, Chris Montez ”Let´s dance”. Blygsam 92:a, men ändå!

 

Både Ola och Claes fortsatte sina karriärer framgångsrikt med lite olika inriktning efter det att Janglers gått i graven ett par år efter det att de slutat turnera men återfanns i skivstudion ända till 1971. Mitt låtval är en av Geijerstams kompositioner som jag menar kunde ha stått sig väl internationellt.

https://www.youtube.com/watch?v=1KqqQbF3ibA

 

Ovanför Janglers i listan hittar vi Mascots, den kanske mest bortglömda sextiotalsgruppen. När hörde du en Mascots-låt på radio senast? Ändå var deras katalog inte dålig. Mascots hade sina rötter i Adolf Fredriks musikskola och var verksamma mellan 1963 och 1969, då delar av medlemmarna elegant flöt över i proggen, närmare bestämt i Fria Proteatern. De tillhörde alltså de grupper som blev en brygga mellan sextio- och sjuttiotalets musikstilar.

 

De saknade en monsterhit, vilket kanske är en orsak till att de så sällan hörs numera, men de var väldigt populära bland kritikerna inte minst för deras tränade sångförmågas skull. Men inga dåliga instrumentalister heller – lyssna till de mjuka gitarrerna.

https://www.youtube.com/watch?v=kDNSljPQV5c  

 

Femte plats intas av – och här kommer den utlovade överraskningen – Tages! De ikoniska ”Västkustens Beatles” trodde nog jag skulle landa betydligt högre. Även om jag med mina Göterborgsglasögon kanske är en smula opartisk, så talar mycket för en högre placering. De var väletablerade på listan och hade rejält med egenkomponerade hits även om deras listbesök just 1967 då mest bestod av covers. Jag växte upp i utkanten av deras umgänge och kan därför vittna om två saker, deras stjärnstatus och deras otroliga liveuppträdanden. Flickfaktorn var förstås hög men också vi avundsjuka gossar uppskattade deras musik. Bortsett från det så var de bland svenska grupper dominanter på listan och bara det borde väl ha borgat för en högre placering. Låten jag valt är en Leslie Gore-cover (god smak) just från 1967.

https://www.youtube.com/watch?v=D2-oIvNb7Is

 

Nästa vecka når vi toppen. Ytterligare minst en överraskning utlovas.

Lars