perolarssextiotal

För några veckor sedan lanserade Bengt Palmers att han med stöd av kända svenska artister skulle fixa ett svenskt Rock and Roll Hall of Fame i centrala Stockholm. Ett efterlängtat initiativ. Om Norge har ett så är det svagt att vi inte haft det för längesedan med tanke på vår inhemska scens konstnärliga rikedom och internationella framgångar.

Den Amerikanska förebilden inrättades 1986 och är känd för att varje år välja in några artister eller grupper som betytt extra mycket för rockmusikens utveckling. Senast kom ABBA in tillsammans med bl a Hollies för att ta ett aktuellt exempel.

Om något motsvarande kommer att äga rum i vår svenska motsvarighet har inte omtalats men skulle så bli fallet så erbjuder vi oss här på perolarssextiotal.blogg.se att komma med några förslag på namn som inte får missas. Jag inleder denna serie med Sveriges första namn i popsvängen som fick en hit i England.



Redan 1957 hade Bo Winberg, Bo Starander (som senare skulle kalla sig Bob Lander) och Björn Thelin spelat tillsammans i en grupp hemma i Göteborg. 1961 bildade de Spotnicks med trummisen Ove Johansson. Björn spelade bas, Bo S kompgitarr (och sjöng de få vokallåtarna) och Bo W sologitarr.

Det blev genast uppenbart vad som var gruppens varumärke: Bo Winberg lanserade ett helt personligt gitarrsound på sina hemmabyggda gitarrer.  USA hade Ventures och England Shadows men Spotnicks unika sound var speciellt. På repertoaren fanns ofta svenska folkmusikmelodier som i gruppens tappning blev hur mycket samtida popmusik som helst. Undertecknad är bara en i en hel generation som spelat luftgitarr till Moraklockan och Den gamla spinnrocken (som förståss hade engelska titlar på skivorna). Låtarna hade precis den tuffa utstrålning som vi tonårsgrabbar efterfrågade samtidigt som där fanns

Mindre uppmärksammat är att the Spotnicks var tidigt ute med en egentligen ganska extrem scenkostymering. Gruppens namn var smart taget efter det ryska ordet för rymdsatellit. Det minns få nu men när Gagarin 1961 åkte tre varv runt jorden som den första i historien var det en sensation som fick hundratusentals svenskar att flockas kring radioapparaterna.

Som om inte namnet var nog fräscht uppträdda gruppen dessutom i kostymer gjorda efter rymddräkter på scenen. Garanterat unikt inte bara för sin tid. Det hade kunnat ses som fånigt, men icke, vi grabbar bara älskade det. Få band på 60-talet insåg betydelsen av en visuell image. Spotnicks var först!

Den låt som förde gruppen till englandslistans 13e plats var Hava Nagilah. Så sensationell är inte placeringen med dagens mått men verkligen med den tidens. Tyvärr kom gruppen att försvinna när Beatlesmusiken tog över listorna men de fick fortsatta framgångar internationellt, inte minst i Japan. Bo Winberg har sedan upplöst och återbildat gruppen i olika omgångar som nu annonserar sin "final tour" med Winberg och Bob Lander i sättningen. 

Om det svenska Hall of Fame utser de största svenska namnen kan man inte missa att The Spotnicks var det första internationellt kända svenska bandet i rockhistorien med en musik och ett sound som tidens tand inte kan erodera bort. De är självklara förstahandinval i Sveriges Rock and Roll Hall of Fame.

Vi lyssnar på två Spotnicksklassiker, först Hava Nagilah ochn sedan den kanske mest klassiska Spotnickslåten av alla, Amapola.

Trevlig Midsommar önskas alla läsare av bloggen!

Per

http://www.youtube.com/watch?v=9QCpTCstF2k

http://www.youtube.com/watch?v=ijSelZidm9k

Sextiotalet är ju, i ett historiskt perspektiv, inte särskilt långt avlägset. Ändå kan det vara svårt att fastställa avd som egentligen hände. Ett exempel är beatlarnas gemensamma bokprojekt där hågkomsterna går isär om allt från spellistor från konserter till vem som skrev vad i en viss låt. Ett annat som blir tydligt när man läser de olika memoarböcker som kommer då och då. Bill Wymans mastodontverk "Stone alone" skiljer sig på många punkter från andra memoarer och biografier rörande Rolling Stones. Ofta rör det detaljer, vilket är mänskligt, mer sällan på rent avgörande punkter. Men ibland dyker också sådana upp.

Jag läser just nu Marianne Faithful´s bok "Minnen, drömmar och reflektioner" som är en mycket personligt skriven bok som spänner över tiden från hennes genombrott till dags dato. Den ger ibland ett splittrat intryck men det kompenseras mer än väl av den öppenhjärtliga och självutlämnande tonen. Hon tycks inte väja för något, hur plågsamt det än kan tyckas att skriva om det. Det handlar om ett långt gången heroinmissbruk och livet på gatan som hemlöshet. Det finns alltså ingen anledning att ifrågasätta hennes ärlighet. Därför är det intressant att läsa när hon skriver att "Ruby Tuesday" inte – som det står i alla sammanhang – inte är en Jagger-Richards-komposition utan en Jones-Richards! Brian Jones skulle alltså vara, en enda gång, varit med som låtskrivare. Det skulle i så fall vara sensationellt att Brian som gång på gång försökte sig på låtskrivande utan att lyckas, ändå skulle vara med om att skapa en av sextiotalets stora hits. Låten gavs ut i England tidigt 1967 och kom med på Rolling Stones lista över de 500 bästa låtarna. Plats 303.

Det märkliga i sammanhanget är förstås att Brian själv, vad jag vet, aldrig gjorde anspråk på att varit delaktig. Keith Richards har sagt, bland annat i sin självbiografi "Life" att han var ensam om att skriva låten och då som en kommentar till det faktum att han fått sitt hjärta krossat av Linda Keith.

Vad sanningen är blir nog höljt i dunkel, men jag undrar ändå varför Marianne så starkt argumenterar för Brians roll.

Hursomhelst är det en fantastiskt låt.

http://www.youtube.com/watch?v=6DVCgKsqn30

 

Lars