perolarssextiotal

När detta publiceras är jag i London. En semesterweekend då jag, bland annat, ska se musikalen ”Sunny afternoon” om The Kinks musik. Det fick mig att fundera över om städer har någon betydelse för musiken som uppstår där. Liverpool är ju profilerat med sin mjuka Mersey-beat som ju är ett alldeles eget sound, British made, om än förstås med rötterna i amerikansk musik. Musiken från London, som den formats av dess mer framträdande popgrupper ser lite annorlunda ut.

Rolling Stones var först ut bland Londons riktigt stora band. Världens största rockband som det brukar kallas. Och det verkligen rock an roll. De brukar (inte minst brukar Keith hävda det) att det är ett blues- eller r&B-band, men i mina öron är deras signum den rena raka rocken i vart fall efter de första trevande inledningsåren i coverfacket. Och det kanske är symptomatiskt att den storstadspuls som präglar London är en bra mylla för rock. Högt tempo, högt ljud och ganska råa texter, i vart fall i dåtidens medelklassöron. Musiken var inte rädd för att chocka, livsstilen och utseendet bland utövarna uppfattades provocerande. Det var big city music.

https://www.youtube.com/watch?v=DXqQh7Y30eg

Kinks bildades bara något senare än Stones och tog också inledningsvis upp den rocktradition som importerats från USA. Men i takt med att deras musik utvecklades kom den mer att likna Merseyn med sina berättelser och en alldeles egen ton som var starkt influerad av både skiffle och vaudeville. Den är brittisk på ett helt annat sätt än stenarnas musik med en mjukare ton och med berättelser direkt hämtade ur Rays vardag och erfarenheter. Här beskriver Ray sina känslor för skattemyndigheten på ett sätt som för tankarna till George Harrisons ”Taxman”. Lite vaudevill och lite reggae finns i gunget.

https://www.youtube.com/watch?v=2JJszWo8Aow

1964 bildades The Who som också tog upp den tuffare rockstilen. Deras utlevande stil med sönderslagna gitarrer och högtalare spädde på provokationen. Det närmaste släktskapet finns, liksom med stones, till den tidigaste amerikanska rocken, snarare än blues och r&b. Men – och det är ett viktigt men – de fogade till rocken en egen ingrediens som också var typiskt brittisk. Man skulle kunna att de blev modsrörelsen musikaliska biografer. Både mods och rockers hörde – trots att de var inbitna motståndare – till arbetarklassen. Men modsrörelsen var en rent inhemsk rörelse och även om den oftast var klädd i en rock-rock så hörde texterna hemma i UK. Det vara också tidigt ute med en rockopera – Tommy, som var lokalt förankrad. Den ironiska tonen här är bara så brittisk och klassbakgrunden tydlig i denna låt.

https://www.youtube.com/watch?v=eswQl-hcvU0

Liverpool och London. Pophuvudstäderna i UK. Liverpool och främst Beatles kom att dominera utvecklingen av Merseyn. Londons musikscen spretar lite mer men har ändå en gemensam ton av storstad. Det skrivs och det gör Per och jag också, om dessa städer när vi skriver om engelsk pop. Kanske borde vi någon gång nämna Manchester. Eller vad sägs om Hollies och Hermans Hermits?

Maybe next time.   

Lars

Snart tar jag tåget till min hemstad, Göteborg. Det huvudsakliga syftet med besöket är att besöka en konsert med Marianne Faithful, men jag tycker mycket om stan och prognoserna lovar riktigt mysigt Göteborgsväder – blåst och regn. Nåväl.

Mariannes karriär har minst sagt varit upp och ner. Drogerna blev för henne, liksom för så många artister i hennes generation, en förbannelse som tidvis har varit henens följeslagare i livet. Hennes karriär blev därför inte bara en utan flera, avbrutna av långa perioder av missbruk.

Hennes första karriär, som ung och fräsch poptjej på sextiotalet blev mycket framgångsrik. Hon hade listframgångar med ”As tears go by”, ”Summer nights” och Come and stay with me”. Hon gifte sig och fick en son och hennes liv verkade nästa idylliskt. Tills hon träffade Brian Jones i Rolling Stones som introducerade henne till marijuana. Det visade sig vara en olycksalig bekantskap som i sitt släptåg hade kokainet vilket ledde till att hon greps i samband med ett tillslag i Keith Richards hus. Slutet av sextiotalet var hon flickvän åt Mick Jagger, sjönk allt djupare i drogmissbruk och fick ett missfall. Inget låtval kan väl vara mer passande än ”Sister Morphine” som hon skrev tillsammans med Mick men först efter en rättsprocess gavs erkännande för.

  https://www.youtube.com/watch?v=rdtM2YGaJ4k

1970-talet blev en dyster period i Mariannes liv. Drogmissbruket inkluderade nu heroin vilket ledde till att under perioder var hemlös. Hon förlorade vårdnaden om sin son och gjorde ett misslyckat självmordsförsök. Enstaka försök att ta upp sin sångkarriär gick relativt spårlöst förbi. Det hårda livet ledde till ätstörningar och en hel del sjukdomar. Hennes tidigare ljusa och sköra röst ”sprack” och sjönk. Ur allt detta reste sig Marianne och sjöng in ett album som har alla tecken på att vara en klassiker – ”Broken english”. Hon har själv i sina memoarer beskrivit detta album som höjdpunkten i sin karriär och jag är beredd att instämma i det. LP:n är ett konceptalbum som tematiskt rör sig kring svek, övergivenhet och uppgivenhet. Albumet var ingen listsuccé även om det tog sig in på listorna både i USA och UK men betraktas numera som ett av popens stora album. Titelspåret är tillägnat Ulrike Meinhof, den kända terroristen i Baader-Meinhof-ligan. Mest spelad numera är nog ”The ballad of Lucy Jordan”, en sång om hur tiden går och drömmarna underhand dör. Hennes cover av Lennons ”Working class hero” är i mina öron bättre än originalet och för mig plattans höjdpunkt. Den över sex minuter långa ”Why´d Ya Do it?” som med sitt explicita språk väckte både upprördhet och ilska. Varför frågar vi oss idag?

  https://www.youtube.com/watch?v=3mvAMEaWgTQ

Stackars Marianne. Trots ”Broken english” blev henens åttiotal inte så mycket bättre. Drogerna hemsökte henne, självmord hos närstående, inget tycktes hon vara förskonad mot. Hon lyckades ändå ge ut ett nytt album, Strange weather” som blev en stor kritikerframgång men inte gjorde samma avtryck som hennes ikoniska album från det föregående årtiondet. Hon närmade sig på albumet jazzformen på de covers det bestod av. En smula överproducerat i min värld och det hade kunnat bli något nytt och uttrycksfullt om hennes röst fått stå mer för sig själv och sluppit de smäktande stråkarna. Men visst är det bra.

https://www.youtube.com/watch?v=LzImOSVYoWI

1990-talet blev vänligare mot Marianne. Musikaler, ett stadigare liv, memoarer och en DVD med tillbakablickande material gjorde detta decenniet bättre ekonomiskt och socialt. En låt står ut tycker jag och det är Patti Smith-kompositionen ”Ghost dance” som vi ska lyssna på. Jag skulle älska ett album av Marianne med Pattis musik. Det skulle kunna bli något sensationellt. Här är ”Ghost dance”

https://www.youtube.com/watch?v=-1o-aSKfYb0

Under tjugohundratalet har Marianne fortsatt att ge ut musik utan att i någon utsträckning besvära några listor med sin närvaro, men hon har också fortsatt att medverka i musikaler och filmer. 2007 återupptog hon sitt turnerande med det uttalade syftet att tjäna så mycket pengar att hon kan pensionera sig i bekvämlighet, något som jag innerligt unnar henne.

Slutligen ska sägas att hon inspirerat Jagger till många låtar, oklart hur det förhåller sig med den saken. Den som oftast sägs handla om henne är ”You can´t always get what you want” från albumet ”Let it bleed”. Så vi avslutar med denna.

 https://www.youtube.com/watch?v=EM_p1Az05Jo

PS Omslaget på ”Broken English” är gjort av den kände fotografen Dennis Morris DS