Kanske en musikfilosofisk fråga eller kanske en helt meningslös?
Låt mig genast säga att detta inlägg inte är ett slutligt ställningstagande utan en första fundering kring något som Per och jag då och då har snuddat vid på några av våra gemytliga träffar över en kall eller två. Frågan som berörs är närmst filosofisk – vad är sextiotalspop? Begreppet sextiotalspop används ju regelbundet också av Per och mig. Men – finns det något sådant? Inom Pers och min vidsynta tolkning av sextiotalet i musikalisk mening som sträcker sig från mitten av femtiotalet (Elvis, Chuck och Haley till exempel) till 1972 (Bowie med flera) ryms ju ett otal genrer eller möjlig undergrupper. Vad har exempelvis Chuck Berrys raka rock gemensamt med Procul Harums intrikata melodislingor, mer än just begreppet sextiotalspop? Inom samma begrepp samsas också ”Rock around the clock” med ”A day in life” som väl inte har särskilt mycket gemensamt. Kan man dela in de olika musikstilarna kronologiskt eller i olika genrer som rock och pop? Eller ska man bara strunta i frågan? Som intellektuell övning på tågresor och under andra vilopauser kan den emellertid vara kul. Tror jag. En kronologisk indelning är väl den vanliga och kan väl tjäna som inledning till funderingar för mig och kanske kommentarer från dig? Och detta inlägg kommer att följas av minst ett till på samma tema. Alltså – om vi börjar med kronologin så kanske det löser sig med genrer?
In the very beginning av vår tideräkning var det rock med Chuck, Elvis, Little Richard, Jerry Lee liksom den tynande femtiotalsschlagern med Connie Francis som primadonna, men här petar jag också in de populära smörsångarna som Perry Como och gänget kring Frank Sinatra. Schlagern var på väg ut men visste inte om det. Rocken var på väg in men visste inte heller om det. En kort och intensiv tid av samexistens mellan helt olika musikaliska stilar alltså. Jämför själv:
https://www.youtube.com/watch?v=V8x5cUFoDnU
https://www.youtube.com/watch?v=LVIttmFAzek
Dessa sinsemellan så olika musikstilar skulle emellertid snart smälta samman till något som kom att kallas schlock – schlagerrock. Orsaken till detta var rocken hamnade i vanrykte. Orsakerna till detta var i sin tur flera. Chuck Berry hamnade på kåken för att ha smugglat en underårig flicka över en delstatsgräns och Alan Freed som var en känd radio-dj och förespråkare för rockmusik hamnade i en mutskandal, den så kallade payola-affären. Little Richard hoppade av sin musikkarriär under några år för att ägna sig åt religiösa studier. Rockens motståndare, främst den traditionella amerikanska musikindustrin, vädrade morgonluft och introducerade sin egen lilla musikaliska armé för att fylla ut tomrummet efter den vildvuxna rocken och förde in en smula back-beat i musiken för att piffa upp schlagerrytmerna för att tillmötesgå den yngre publikens längtan efter tuffare takter. Denna armé bestod huvudsakligen av välkammade unga män i prydliga outfits och med frisyrer som såg ut att vara gjorda i formgjuten plast. Vanligtvis hette de Bobby. Vinton, Vee, Rydell och Darin är några av de mer kända. Enstaka hette Dion eller Fabian. Brill buildning var den musikaliska katedral ur vilken de musikaliska evangelierna predikades.
Jag är ingen stor fan av denna tidsperiod men långtifrån allt var dåligt beroende av det fanns en hel del otroligt skickliga songwriters i Brill. Leiber/Stoller var geniala och Goffin/King likaså under denna period. Men – och det är min egen allvarligaste invändning mot musikstilen - är att den kom att präglas av massproduktion och med den följande själlösheten. Jag ska avsluta detta inlägg (jag kommer nog tillbaka till denna kronologiska genomgång senare) med ett exempel på en riktigt usel låt från schlockens tid (den första som är smörig och inställsam) och en riktigt bra (den andra som har ett riktigt coolt beat med smak av Latintakter).
Men allt detta är förstås en fråga om smak.
https://www.youtube.com/watch?v=QlGeKdUFjB4
https://www.youtube.com/watch?v=sChYwPZIFFw
Så sammanfattningsvis – det började med en rufsig och provocerande musik som snabbt nog dog och ersattes av en välkammad och en smula feg. Men rocken återuppstod senare. Och schlagern dog aldrig. Till detta återkommer vi. Eller, Per?
Lars
Vetenskaplig popmusik (?!)
Science Poption, javisst minns vi dem! Gruppen som hade bara en enda låt på Tio-i-Topp. Jag hade glömt att den ströks från listan efter det att gruppen erkänt att man kuppat in den. Men det är ju en kul låt, hör bara:
https://www.youtube.com/watch?v=Ep6Cp_fcsp4
Att vi ändå kommer ihåg gruppen beror nog på att de spelade en popmusik som kändes mer genomarbetad än i stort sett allting annat på Tio-i-Topp. ”Det intellektuella popbandet” skrev pressen och det stämmer ganska bra.
De satsade på stämsång som var snäppet elegantare än Hounds stämmor, för att nu nämna den ende svenska konkurrenten i den avdelningen. Science Poption kändes helt enkelt lite bättre än de flesta andra, åtminstone för oss som inte brydde oss om sångaren var snygg eller inte.
Gruppen försökte igen på Tio-i-Topp men kom bara på plats 14 med denna låt
https://www.youtube.com/watch?v=b0i6jPEBHkU
2013 kom en samling med 16 låtar av gruppen. Såvitt jag vet och finner efter letning på nätet ser det ut att vara gruppens samlade produktion. En enda LP och några singlar. Detta är inte tänkt som ett reklaminlägg för den. De hade nämligen den dåliga smaken att göra covers av låtar där de framstod som tämligen amatörmässiga i den oundvikliga jämförelsen med originalet. Att spela in Beatles och Beach Boys tyder i alla fall på bra smak för favoritlåtar. Men versionen av My Girl är oförlåtligt dålig.
Gruppens bekymmer var att den saknade en bra sångare. En frontröst som man kunde minnas. De hade inte heller någon profilerad instrumentalist. Det var istället de snygga arrangemangen och de ambitiösa låtarna som ger intryck när man lyssnar på skivan.
Att det fanns extraordinära kvalitéer i gruppen förstår man när man känner till medlemmarnas efterföljande karriärer. Trummis var Ola Brunkert. Den mannen kom ju sedan att med ABBA och annat samla på sig en meritlista som få i den svenska historien kan slå. Claes Dieden fick en egen hit med Da Do Ron Ron men komponerade hits åt andra liksom organisten Roger Wallis. Gitarristen Anders Gellner blev TV-producent för bl a ”Opopoppa”.
Vi minns Science Poption som ett av det många, många namn som gjorde sextiotalspopen speciell. Här en låt från deras LP som visar hur de kunde få till bra låtar med personlig profil.
https://www.youtube.com/watch?v=yGQ9u4MqkpQ
Science Poption var egentligen bara ett av väldigt många 60-talsnamn som utan att egentligen vara så där jättebra, ändå är värda att minnas. Typisk 60-talsmusik alltså
Per
En hyllning till Jerry
”Till flydda tider återgår min tanke än så gärna…” Nope, det är inte sant. Vare sig jag eller Polaren Per har en böjelse för detta. Min och vår kärlek till sextiotalpopen står på egna ben utan några nostalgiska förtecken. Detta sagt utan att det då och då kan förekomma saker som man gör en koppling bakåt till egna upplevelser. Då och då. För min del och för detta blogginläggs del handlar det om Jerry Williams, Erik Fernström. Något – med rätta – av en ikon inom svensk populärmusik. Och inspiration fick jag förstås av hans farväl show som nyss gick på TV. För övrigt riktigt bra.
Vi har nästan alltid varit i otakt, Erik och jag. Han har för övrigt nästan under hela sin karriär varit i otakt. Nå mer om detta senare. Nu istället: ”Let me take you down..” ja, inte till Strawberry fields utan till Norra Guldheden och tiden är prebeatles låt oss säga tidigt sextiotal. Introduktion till det som skulle bli min musik. Rocken kom till stan och till lekeparken (jo, det heter så i Göteborg) och kompisgänget. Ja, du vet Håkan, Tjocka Chrille, Per-Eric, Marianne, Rita (den ouppnåeliga) och framför allt ”Pösen”. Pösen var lite äldre, hade grammofon och kassa stor nog att inhandla skivor till denna. Och skivorna var, framför allt, Elvis och ja just det Jerry Williams. Jag älskade den musiken även om klubbslaget från Beatles och Kinks låg ett par år framåt i tiden. Men det gick inte att motstå Jerrys rock för oss som någonstans mitt i puberteten hade vidöppna sinnen för alla slags intryck. Såhär låt det som han erbjöd oss då:
https://www.youtube.com/watch?v=ZGCwOoX_fUM
Och det var ju Jerry det skulle handla om. Och de första åren ägde han men innan decenniet ens var halvgammalt tappade jag och marknaden intresset för honom. Han blev ett av många offer för den Brittiska invasionen. Att tänka sig att Jerry skulle bli något annat än en rocker är lika otänkbart som att Löfven och Kimberg Batra skulle ingå äktenskap (eller har dom gjort det förresten?).
Sjuttiotalet borde passa Jerry väl, väl förankrad i VPK som han var, men lyckades aldrig omsätta sin politiska övertygelse i sin musik. Kärleken till rocken höll.
Åttiotalet var inte heller hans. Visserligen blev det lite mer glitter på skinnjackorna men Abba och discon blåste i huvudsak förbi Jerrys segel.
Det musikaliskt anonyma nittiotalet (”Förbjud plågsamma syntförsök” var en bildekal jag såg och gillade) och senare blev trots allt något av en återkomst för Jerry i showbranschen, nu i musikalform och krogshow.
Ovanstående är inte sant. Jerry har hela tiden haft en trogen publik och en hygglig försörjning och förtjänar sin ikonstatus. Men ofta har han funnits lite i marginalen på den musikaliska scenen och den storhet han hade som musikalisk föregångare vid sitt genombrott återfick han aldrig.
Men jag lyfter på min keps på denne envise rockare, ständigt trogen sitt musikaliska ideal. Och han har gjort några oförglömliga och jag avslutar med ett par av dessa där han också visar sin underbara koreografi.
https://www.youtube.com/watch?v=WdyPjzAh-mw
https://www.youtube.com/watch?v=nsLJjrcUb2E
Lars
En annorlunda box från Joni
Tack o lov att det fortfarande finns några skivaffärer kvar. I Uppsala har vi Örat med ett spännande, expertartat utbud. Innehavare Peter tar in sånt som han vet att hans köpare gillar. Det är alltså inte affären där du kan köpa Ledin-boxen. Att prata om Lasse Stefans box skulle Peter nog inte ens uppfatta som ett skämt, undrar om han vet att den existerar. Jag kan tänka mig att du som läser inte heller gör det. 46 CD i den boxen. Det ni, kära vänner! Kvantitativt alltså.
Det var på Örat jag såg en liten, spännande box med Joni Mitchel på omslaget. Elegant målad bild (se ovan). Det blev ett givet tillskott på önskelistan till Jul. I min familj har vi en snäll tomte så även snälla vuxna, som jag, får paket.
Det visade sig snart att Joni Mitchel inte alls släppt den där vanliga, karriäröverspännande boxen som jag så gärna hade sett. Det är nu 47 år sedan hon debuterade och blev då en av de mer spännande på den snabbt växande folkrockscenen som växte upp i Bob Dylans spår kring Joan Baez, Leonard Cohen och andra vars musik låg en bra bit över den vanliga Tio-i-topp-låten. Framförallt texternas kvalitet.
Därför var det så spännande att följa Jonis karriär. LPn Ladies of the Canyon från 1970 presenterade 60-talets folkrock när den var som bäst. Nästa LP, 1971 års Blue, lyfte musiken till en mer komplicerad nivå. Inte så mycket gitarrackord som gick att ta ut. Det var främst ett personligt trakterat piano och det annorlunda instrumentet dulcimer som gav de djupa, vackra texterna en skön bakgrund. En sådan där LP man fortfarande fascineras av varje gång.
Efter ett par LP som var nästan lika bra började Joni inrikta sig mot jazzen på ett sätt som en rockälskare inte riktigt hängde med på. LPutgivningen blev påtagligt glesare och storhetstiden kom att ligga allt längre tillbaka i tiden. Sedan sekelskiftet har hon bara släppt en LP med nytt material.
Detta är alltså ingen box utan istället en samling låtar i fyra delar. Det är resultatet av två idéer som Joni jobbat med men som inte funkat för henne, en låtsamling och en balett. Nu är hon alltså nöjd och vi kan njuta av ”Love Has Many Faces” med underskriften ”A quartet, a ballet, waiting to be danced”. Den har en lång text av Joni där hon presenterar sin idé.
Utgåvan har formen av en bok och innehåller naturligtvis låtarnas texter. Jag har valt att lyssna på det sätt som måste vara det bästa, i lugn och ro i gungstolen (jo, det står en sådan i mitt lyssnarrum hemma) och med lexikon till hands för Joni Mitchel skriver inte på vardagsspråk alla gånger.
De fyra delarna (CD-skivorna) har var sitt tema och låtar från Jonis karriär som speglar det. Den första heter The Birth of Rock ´n´roll Days. I låtarna känner vi spänningen på dansgolvet, tonårstiden med sin längtan efter livserfarenhet. Jonis fokus har varit två 15-åriga tjejer på femtiotalet.
Andra CDn har rubriken The Light is Hard to Find. Här är tonen mörkare. Låtarna handlar om tillvarons baksidor, både i världen och politiken men framförallt i privatlivet och de egna funderingarna. Låtarna blir dock ljusare allteftersom.
Det övergår i tredje skivan med rubriken Love has Many Faces och låtarna speglar just det. Här finns den underbart vackra texten ”Love” och i ”A Strange Boy” läser jag strofen ”Love – the strongest poison and medicine of all”. Inte många samtida låtskrivare klarar sånt.
Sista skivan blir lite av en befrielse efter allvaret. If you want med I´ll be in the Bar heter den Här är låtvalet betydligt mer splittrat men kan väl sammanfattas i ”att nu struntar vi i det här eländet!”.
Låter det tungt? Jo, det är det. Joni Mitchel har aldrig gjort musik för den halvt ointresserade slölyssnaren. Den kräver engagemang liksom hennes ofta utsökta texter.
Självklart måste jag invända mot att inget av hennes tidiga produktion är med. Vi får inte Big Yellow taxi, som hade passat perfekt på andra CDn, eller den förbisedda Circle Game, också från Ladies of the Canyon. Both Sides now är med men i den sega orkesterversionen som kom år 2000. Det verkar som om Joni, nu 70 år, vill glömma sin egen ungdomsperiod. Istället blir det väl många, riktigt sega, jazzinfluerade låtar från senare tid.
Ändå måste man hylla det originella, men för Joni ändå så typiska, greppet med denna utgåva. Musiken avhöres lämpligen med studium av de medföljande texterna. De tål att läsas fler gånger.
Vill du höra lite Joni så passar det kanske bättre här att ta ett par av nämnda favoriter utanför boxen som jag nämner ovan. Varsågod!
https://www.youtube.com/watch?v=94bdMSCdw20
https://www.youtube.com/watch?v=Pbn6a0AFfnM
https://www.youtube.com/watch?v=V9VoLCO-d6U
Per
1965 var bättre än 2015 kommer att bli
Först av allt – ett Gott Nytt År från Per och mig. Hoppas att det nya året blir bra på alla sätt.
Att hoppas på att det blir musikaliskt bättre än det år som började för femtio år sedan är emellertid nog att hoppas för mycket, eftersom just 1965 – kanske – var det bästa året någonsin i detta hänseende. För att få detta påstående bekräftat bör man gå till källan och för oss var källan förstås New Musical Express publicerade topplistor. Tio i topp vara snarare återskenet från NME:s och Billboards listor. Det var inte lätt att få tag i dessa publikationer i dåtidens Göteborg, men en god vän och klasskamrat hade en hemlig butik (som han aldrig avslöjade) där dessa åtråvärda tidskrifter tillhandahölls och han delade generöst nog med sig om det senaste från popvärldens listor.
Årets fyra första listettor satte ribban för året. Samtliga fyra tillhör fortfarande mina absoluta favoriter. I detta inlägg ska jag stanna vid dessa fyra första.
Den första var Georgi Fames version av ”Yeh yeh ” ursprungligen inspelad som en rumba av Mongo Santamaria 1963 men som Fame och hans Blue Flames drog upp hastigheten på och förvandlade till en skumpande, gungande och minst sagt charmig poplåt av det snällare slaget. Såhär låter original och kopia:
https://www.youtube.com/watch?v=vWF8UOhLgdk
https://www.youtube.com/watch?v=RdrdN1PFa-U
Den andra listettan blev ”Go now” med Moody Blues. Inte heller den ett original vilket fortfarande var vanligt inom brittpopen. Moody blues var något av ett one-hit-wonder med denna som sin första och enda listetta. Gruppen tillhörde genren jazzpop där man bland andra hade sällskap med exempelvis The Zombies. Påverkan av cool jazz var tydlig. Låten har blivit odödlig vilket bevisas exempelvis att jag på mitt första besök i London kunde lyssna på den på puben Shakespeares head inte långt från Carnaby street och när jag för ett par år sedan var där igen fanns den fortfarande med i juke-boxen. Är inte det ett tecken på att det är en klassiker ska jag äta upp min skivspelare!
https://www.youtube.com/watch?v=prlWGe2EHro
https://www.youtube.com/watch?v=sUFFRd27YDw
Den tredje listettan hos NME 1965 är ”You´ve lost that loving feeling” med Righteous brothers och här rör det sig om ett original av Barry Mann, Phil Spector och Cynthia Weil. Första amerikanska bidraget alltså. ”Blue eyed soul” kallades den genre där vita artister sjöng bluesinriktat material. Och få var väl så väl lämpade för detta som de rättfärdiga bröderna (som inte var bröder). Här rör det sig om klassisk soul med dragning till gospeln men som – förstås – också fått sin prägel av Spectors ljudvägg. Och medge att det blir en mäktig blandning som står sig än idag.
https://www.youtube.com/watch?v=0jlKcpE3j-U
Fjärde och sist ut av de fyra första är Kinks. Redan etablerade efter sitt genombrott året innan och här återanvänder det på ett förtjänstfullt sätt riffen från ”You really got me”. Om detta ska jag inte säga mer, möjligen ett ord till alla amatörgitarrister. Det ser ju verkligen inte så svårt ut att spela riffet när Dave gör det. Men försök att göra det och samtidigt sjunga texten! Det är ett mandomsprov! Detta bygger på egna försök och notera att Ray gör det enkelt för sig…
https://www.youtube.com/watch?v=F4DV-5d6a5g
För att ytterligare stärka min tes om att detta – kanske – är det bästa popåret ska jag ge några ytterligare listettor i NME från detta år:
”The last time”, ”Satisfaction” och ”Get off of my cloud” Rolling stones
”For your love” The Yardbirds
”Ticket to ride”, ”Help” och ”Day tripper/We can work it out” The Beatles
”I´m alive” The Hollies
”Mr tambourine man” The Byrds
”I got you, babe” Sonny and Cher
Sug på den, 2015!
Lars
