Pop-grytan puttrar vidare.
Vad är sextiotalsmusik part II ?
I mitt tidigare inlägg avslutades det i skiftet femtio- och sextiotal. En lite blek start kan tyckas, men som jag skrev så rörde det sig mycket under ytan både i USA och UK. Spretigheten, som jag tidigare nämnt började här. Det är förstås omöjligt att gå förbi Bob Dylan här. 1962 kom hans första och självbetitlade album. Här började en resa, som till synes, aldrig tar slut. Han plockade upp trådar från Woodie Guthrie, Pete Seeger och många andra i folkmusiktraditionen, men moderniserade den och gav den en egen sälta som kom att bli hans varumärke. Det finns många låtar på hans debut som visar på en brygga mellan folk och pop, men här kommer en cover som jag visar detta tydligt.
https://www.youtube.com/watch?v=7Kp1mawNJMM
Beach boys formerades också tidigt sextiotal. De skulle ju bli de ohotade mästarna av surf-musik, men kom också att påverka andra musiker. 1962 kom deras debutalbum Surfing Safari, som väl kom att, i sin genre bli banbrytande. Bröderna och kusin bröt ny mark musikaliskt och även om det är frestande att lägga ut titelspåret så har jag ändå stannat för en låt som kanske kom att bli mer känd genom Everly brothers så tycker jag att den har en sådan energi och entusiasm som nästan överskuggar den mer kända versionen även om koreografin inte återspeglar det. Brian producerade.
https://www.youtube.com/watch?v=4ZmNWU0QEhI
Om vi sedan lämnar USA och ser vad som hände i UK samtida så hittar vi ytterligare en popgryta på väg att koka upp. Nu tänker du Beatles och Mersey, men vi är inte riktigt där än. Big Bang kommer något år senare, men till dess har vi en hel del att götta (jag är från Göteborg) oss åt. Cliff och hans band kom för många av oss bli en följare i våra unga år. Tidigt ute var han också. Redan i slutet av femtiotalet formerade han sina Drifters, senare Shadows kring en musikstil som, inte minst i Europa, kom att dominera pop-scenen. Redan 1958 slog den låt som ofta kom att kallas den första rocklåten. Nog en viss överdrift, men hur bra är den inte? Och hur bra är inte kompet?
https://www.youtube.com/watch?v=k5mIq3yF6Nc
En underskattad, eller bortglömd betydande musikstil, inte minst i UK är skifflen. Den blev, som de hopkok den var av jazz, blues och country en viktig ingrediens i den brittiska pop-grytan. Likadant var det här i Sverige där många stora pop-grupper, läs Tages, började som skifflegrupper. Numera är väl genren i det närmaste utdöd, med i vårt koncept platsar den definitivt. Här kanske den främste i stilen. Ta fram tvättbrädan. Och fiolen.
https://www.youtube.com/watch?v=ODEShfdxoR0
I nästa inlägg möter vi popens Big Bang!
Lars
Är gullighet fel?
När Hermans Hermits slog igenom hösten 1964 var det mitt i en våg av nya, spännande Engelska band. Manfred Mann, Animals, Kinks och Zombies för att ta fyra exempel från året. För att inte nämna att det var då Stones slog igenom med kraft. Vi tonåringar sög i oss med glupande aptit. Ett livsintresse väcktes.
Men den här Englandsettan kändes lite udda i sammanhanget.
(1331) HERMANS HERMITS - I'M INTO SOMETHING GOOD - YouTube
Välklippta gossar, eller hur? Tjejer tyckte sångaren Peter Noone var gullig. Något man som grabb fnös åt. Rösten lät inte precis som en pophitsångare skulle låta. Inte det minsta tuff eller, som vi sa, frän.
Men när jag nu lyssnar på en dubbel-CD som samlar gruppens fram- och baksidor känns det som om de fem manchestergrabbarna blivit lite orättvist bortglömda. Att de inte var lika bra som många av sina samtida betyder ju inte att allt det gjorde var kasst. Låten jag länkade till ovan skrevs av Goffin-King, bara det en kvalitétsstämpel. Som sagt, etta på Englandslistan. Visserligen gruppens enda men den första av 10 låtar gruppen hade till och med 1970 på listans topp-tio.
Goffin-King skrev även uppföljaren Show me Girl. Däremot inte den fina efterföljaren. Snygg gitarrslinga! Jag tror att studiomusiker Jimmy Page står för den. Jag brukar spela videos med skivomslag men detta är playback med snygga (nåja) kvinnliga danssteg!
Hermans Hermits hade lika stora framgångar i USA; 10 topp-tio-placeringar och en etta. Beträffande ettan måste man berömma skivbolaget som förstod att INTE ge ut denna låt med överdriven engelska dialekt i hemlandet samtidigt som de amerikanska tjejerna grät floder.
(1331) Herman's Hermits - Mrs. Brown (You've Got A Lovely Daughter) - YouTube
Nej, jag tycker inte heller att den är bra om ni händelsevis undrar. Men ska gruppens presenteras är denna låt svår att ignorera.
För att avrunda listreferenserna ska sägas att även på vår Tio-i-topp hade gruppen 10 låtar. Ingen etta men dock en av de två som låg längst på listan. Hela 18 veckor för Sleepy Joe. Den skippar vi här för att spela mina två egna favoriter med gruppen. PF Sloan skrev bl a Eve of Destruktion och Secret Agent Man, för att inte tala om Searchers Take me for what I´m Worth. Hans A Must to Avoid var topp tio på båda sidor Atlanten. Visst har Shanes lånat härifrån till deras Chris Craft no 9?!
(1331) HERMAN'S HERMITS - A Must To Avoid - YouTube
Jag skrev i maj 2017 om kompositören Graham Gouldman. (Här länk till inlägget perolarssextiotal - (blogg.se) ). Jag länkade där till min andra favoritlåt med Hermans Hermits. Gullig, javisst men en bra låt!
(1331) No Milk Today - YouTube
Är gullighet fel? Njao, lite är den allt det, tycker jag fortfarande. Om vi snackar 60-talspop alltså. Men, tänker vi efter så var det sällan ett störande inslag i helhetsbilden. Det var längesedan min första samling med den fem grabbarna från Manchester kom i samlingen och den försvarar sig plats där.
Per
Vad är sextiotalspop`?
Jag återvänder till den gamla frågan om vad sextiotalsmusik är. För många, tror jag, inskränker sig uppfattningen till att tänka på den brittiska popen i mitten av sextiotalet, men den var ju så mycket mer. Den kan indelas i många olika genrer och man kan ha olika uppfattning om dessa också förstås, men här kommer min lite grovhuggna och personliga kommentar. Jag tycker mig se och höra att den på allvar framträdde under andra halvan av femtiotalet och där som tre huvudspår.
För det första hade vi den svarta musiken vars rottrådar sträcker sig mot soul och gospel, men fick syre när detta arv omtolkades av många artister till rock och r&b. Här är det omöjligt att gå förbi en sådan nyskapare som Chuck Berry så honom måste vi lyssna på. I den hemsnickrade låten får jag intrycket att det finns inte så lite av självbiografi.
https://www.youtube.com/watch?v=6ROwVrF0Ceg
Parallellt med denna svarta musikstil växte en vit fram. Här var nog förfäderna snarare country än soul och gospel. Men också här gjordes arvet om och hottades upp mot en tydligare rockabilly som snart utvecklades mot renare rock. Jämfört med r&b var den kanske mer lättillgänglig för den vita publiken – gladpopen var född och den kanske främste av dem alla var förstås Buddy Holly. Den som, likt mig, har försökt spela Buddys riff får först lära sig vad träningsvärk är.
https://www.youtube.com/watch?v=bfu_gfPBPWc
Som bekant smälte dessa olika musikstilar ihop och blev den underbara blandning som blev grunden till den breda och spretiga pop/rock som framträdde så tydligt ett par år in på sextiotalet. Men en som var tidigt ute och blev, framför allt tidigt i hans karriär, en brygga mellan svart och vit musik. Faktum var att många som hörde honom på radio trodde att det var en svart artist. R&b förädlad till rock. Denna låt hade han snott från Big Mama Thornton. Svart och vitt alltså.
https://www.youtube.com/watch?v=aNYWl13IWhY
Därefter dog rocken, sas det. Chuck Berry hamnade på kåken, Payola-skandalen slog ner som en bomb, Little Richard blev frälst och Elvis gjorde lumpen. Rocken fick dåligt rykte. Det öppnade för en helt ny stil eftersom ungdomarna hade vant sig vid egen musik och ville ha mer. Tomrummet fylldes av välkammade och städade vita Billiesar, Johnniesar och Jimmiesar och någon enstaka Fabian, Musiken var ganska tillrättalagd och slätstruken jämfört med den tidigare epoken och har aldrig riktigt varit min kopp te. Men det fanns guldkorn och här är ett.
https://www.youtube.com/watch?v=SibAcskfhbY
Medan schlocken, som den sistnämnda musikstilen kom att dominera några få år, så bubblade det i popgrytor i New York, Detroit, London och Liverpool och snart skulle den musikaliska soppan vara klar.
Och dessutom närmar vi oss musikens BIG Bang, men fortsättningen återkommer jag i kommande inlägg.
Trevliga sommar
Lars
Tom Hanks är kung!
För oss popmusiknördar är ett biobesök i sommar obligatoriskt: ”Elvis” med Tom Hanks i rollen som managern Tom Parker och Austin Butler som Elvis. Att filmen heter som den gör är inget att säga om. Det Elvis historia som behandlas. Men filmens kung är Tom Hanks som gör ett suveränt framträdande i rollen som Tom Parker, också kallad Översten. Mannen som tidigt fick kontrakt med Elvis och ledde honom med fast hand genom hela karriären efter de första skivorna på Sun.
Tidigt i filmen fokuserar kameran på Hanks ansikte som fått en rejäl mask för att de åldriga dragen ska framträda tydligt. Det är också Hanks som emellanåt kommer in som filmens berättarröst. Hanks levererar rollen som bara en rutinerad skådis i den absoluta världstoppen kan. Han övervakar sin adept hårt och bestämt. Är skrupelfri i affärsuppgörelserna men är också smart nog att retirera när han inser sig ha gjort felbedömningar. Då är det ”vi” som gjorde rätt säger han rakt in i Elvis ansikte bara några centimeter bort och ler med hela ansiktet åt den succé som Elvis fixat mot hans råd.
Austin Butler som Elvis borde också ligga bra till för nästa omgång Oscars. I grunden en osäker figur som kastas emellan de föräldrar han älskar och en urstark manager men hela tiden med sin musik som den inre drivkraften. Det är i samspelet emellan honom och Översten som filmens nerv ligger. Butler har en Elvisliknande röst och får med beröm godkänt för sina sånginsatser.
Som rockhistoriker och Elviskännare är det svårt att finna några luckor i filmen även om en del av de genom åren sönderanalyserade bitarna passerar i förbifarten. Manuskriptförfattarna låter Elvis affärer med olika flickor få en underordnad roll liksom hans makalösa slöseri med pengar och alla ”kompisar” som följde och levde av honom, främst under de sista åren. Främst gillar jag att Elvis tablettmissbruk och usla matvanor som blev hans för tidiga död inte lyfts fram.
Samtidigt blir Elvis inte en ensidig hyllning till stjärnan utan ger överlag en bild som känns realistisk även om de naturligtvis förekommer tillspetsningar för att ge filmen dramatisk udd. Allt som är viktigt att ta med i berättelsen om Elvis Presley är med. De första övningarna med gitarr, Sam Phillips, militärtjänsten, mammans död, Prescilla, filmerna, TV-specialen 1968, Las Vegas och slutet. Detta inte bara med en rad av Elvis bästa låtar utan också korta framträdanden av duktiga imitatörer som spelar Little Richard, Big Mama Thornton, Mahalia Jackson, BB King med flera.
En film som är längre än två och en halv timme får så klart kritik för att den är för lång. Bullshit, skriver jag. För mig hade den gärna fått vara längre. Elvis liv var så intressant och när det berättas så bra som här i är det bara att sitta stilla i fåtöljen och njuta.
Inget blogginlägg utan länk. Jag väljer Elvis första singel från 1954. Tänk att det ni hör är en 19-åring som knappt varit i en studio eller stått på scen tidigare och låter så här fullvuxen, så perfekt.
(1309) Elvis Presley.... Thats Alright (Mama)- First Release - 1954 - YouTube
Min absoluta Elvisfavorit måste så klart med också. En perfekt låt i alla delar och detaljer.
(1309) Elvis Presley - Suspicious Minds (Audio) - YouTube
Som sagt: Se filmen om ni inte redan gjort det!
Per
Inte lika bra som Shadows, men ändå
Gruppen bildades 1958 i Seattle av Don Wilson och Bob Bogle. De spelade ihop som duo och träffade Nicke Edwards som fick spela bas. Don och Bob spelade komp- resp sologitarr. Det var Edwards som hade hört Walk Don´t Run på en Chet Atkins-LP. Det blev första inspelningen. Trummisen Skip Moore hoppade av för att jobba på en bensinmack och nöjde sig med 25 dollar för att vara med på inspelningen av låten. Den kom att sälja över en miljon och har förblivit Ventures signaturmelodi.
(1300) The Ventures - Walk -- Don't Run (original) - [STEREO] - YouTube
Med en andra plats i staterna blev den gruppens högsta placering. För att vara så stora i pophistorien är det lite konstigt att de bara 6 gånger placerade sig på topp 40 i hemlandet. Inte en låt på Englandslistan. På Tio-i-Topp kom de aldrig in även om en nyinspelning av Walk Don´t Run – en hit hemmavid – nästan kom in.
1961 bytte Bob och Nicke instrument. Med Mel Taylor bakom trumsetet var den klassiska sättningen som höll till 1968 bildad. Med en LP-utgivning om 3-5 stycken per år etablerade sig Ventures som det enda elgitarrband som hotade The Shadows i världstoppen. Inte minst blev de populära i Japan där bara Beatles var mer poppis. 1965 hade de fem av tio låtar på topp-tio där. Att de bara kom 35a i USA med den här pärlan 1964 förstår jag fortfarande inte.
(1300) The Ventures Slaughter On Tenth Avenue (Super Sound).wmv - YouTube
Den har också Shadows gjort men den gången kunde de inte slå amerikanarna. Ni såg omslaget på LPn Knock me out. Den står i min hylla sedan sextiotalet och visade att gruppen verkligen kunde få till det. En kalas-LP som jag med glädje lägger ut ytterligare tre länkar från. Sju av spåren är covers från samtida hits som får gruppens specialbehandling. Kolla in följande två:
(1300) The Ventures Oh, Pretty Woman (Super Sound).wmv - YouTube
Fyra spår är kollektiva kompositioner av de fyra i gruppen. Inte alls dumma, speciellt inte den här:
Efter 1964 hade de ingenting på top 40 och efter 1966 inte heller på LP-listan i USA. Men 1969 gjorde de en tillfällig come-back med temalåten till serien Hawai Five O som kom fyra. Men där var gruppen en bra bit från det klassiska stålpopsoundet så den får ingen länk. Den låter nästan precis som vilken temalåt i vilken TV-serie som helst.
Vad gruppen gjort sedan dess kan vi lämna därhän. Gruppen fortsätter ännu med nya förmågor och har släppt över 250 LP. Ventures kom in i Rock n Roll Hall of Fame 2008. 22 januari detta år avled Don Wilson, 88 år. Han hade spelat med gruppen till han var över 80 och sedan fortsatt när de var i studion. Han var den siste av originaluppsättningen.
Per
