perolarssextiotal

Att de i vår ålder kommer ihåg de älskade sex-symbolerna som en gång i tiden satte tankarna igång hos oss gossar är inte så konstigt. De flesta är kända från filmduken, där de kunde leva högt på sin sex-appeal. Det hindrade emellertid inte att de samtidigt var smarta och duktiga affärskvinnor tillsammans med att de var lika duktiga skådespelerskor. Och sjunga kunde fler av dem. Riktigt bra. Här kommer ett urval.

 

Marilyn Monroe är väl bäst känd som sångerska genom de ikoniska låtarna Diamonds are a girl´s best friend och Happy Birthday mr President. Men hon kunde mer. 1954 var hon på turné och uppträdde för de amerikanska trupperna under Koreakriget. Hon hann med tio föreställningar på fyra dagar och sågs av hundratusen soldater. I februari stod hon i ett iskallt vinter-Korea i en nätt blåsa medan soldaterna huttrade i sina dufflar. Senare sa Marilyn att ”The highlight of my life was singing for the soldiers there. I stood out on an open stage and it was very cold, but I swear didn´t feel anything except good.

 

Lite varmare var det i filmen There´s no business like showbusiness som hon medverkade i senare samma år. Och den här kanske du inte hört?

 

https://www.youtube.com/watch?v=pxro_JPV4sQ

 

Två latinskor som förtjänar att nämnas i detta sammanhang är förstås Brigitte Bardot och Sophia Loren. Sophias karriär var först och främst som skådespelerska, både i USA och i Europa, men mest är hon väl ihågkommen som Den Italienska Drömmen för många män. Hon blev också något av en stilikon och att hon faktiskt vann en Oscar för sin roll i De Sicas De Två Kvinnorna är, märkligt och sorgligt nog nästan bortglömt. Sjöng gjorde hon förstås också, annars hade hon inte fått vara med här. Lite onödigt kunnande är kanske att hon tog sitt efternamn (hon hade flera innan dess) efter en svenska skådespelerska, Märta Toren. Det var Carlo Pontis idé. Så här kommer hon både som sångerska, sex-symbol och stilikon. 

 

https://www.youtube.com/watch?v=aDS-eeZfxn0

 

Nej, jag kan inte gå förbi Brigitte Bardot. Redan som femtonåring blev hon fotomodell och hamnade i Elle. Detta ledde naturligtvis till en karriär inom filmen. Det hon presterade där var väl av varierande kvalitet och hon levde väl rätt högt på sin oskuldsfullt sexiga uppenbarelse, men i sådana filmer som Sanningen och Gud skapade kvinnan visade att hon hade kvalitéter bortom sitt utseende. Sjöng gjorde hon också och till skillnad från många av de andra stiliga damerna landade hon då och då på listorna. Här är hennes mest kända tror jag. 

 

https://www.youtube.com/watch?v=ai2As4XFZDY

 

Jayne Mansfields karriär sträckte sig från allt från playboy-flicka till att hon redan som femåring (!) lärde sig själv att spela fiol, harpa och piano. Hon betraktades också som en av de smartaste artisterna i Hollywood och Las Vegas där hon gjorde mängder av shower. Dessvärre fick hon också ett kort liv, men hann också med att sjunga. Här kommer hon i That makes it, som var en svarssång till Big Bobbers Chantilly Lace och jag kan inte undanhålla dig klippet från Ed Sullivan Show där en fördomsfull och tvivlande publik fick se sig övertygad av hennes ifrågasatta fiolspel.

 

https://www.youtube.com/watch?v=0CRj_MIT_EM

 

 https://www.youtube.com/watch?v=PCLh9QNf7Ns  

 

Lars

 

 

Detta är bloggen perolarssextiotal. Alltså visar vi Fleetwood Mac från 1969: McVie, Kirwan, Fleetwood, Green och Spencer. 

 

Fleetwood Mac hade två olika karriärer. Under 60-talet spelade gruppen brittisk 60-talsblues. De genomgick flera medlemsbyten och flyttade till USA.  Andra delen av 70-talet blev de vuxenrockens största band genom ett par urstarka album.

Gruppen bildades i London 1967 av Peter Green (gitarr), Jeremy Spencer (gitarr) och Mick Fleetwood (trummor) plus en basist som snart byttes ut mot John McVie. Green och McVie hade båda spelat med John Mayalls Bluesbreakers. Som kvartett gav Fleetwood Mac tre LP med tidstypisk, brittisk gitarrblues.

Men gruppen gjorde också några minnesvärda singlar. Vi glömmer inte den mäktiga, instrumentala ’Albatross’ som toppade listan. Med gitarren får Peter Green fram känslan av att man ser den flygande jättefågeln även om man blundar när man lyssnar. Nu hade Danny Kirwan anslutet som tredje gitarrist. 

(109) Fleetwood Mac ~ Albatross (1968) - YouTube  

Peter Green skrev snygga singlar som ’Man of the World’ och ’Oh, Well’ som båda nådde andraplatsen 1969. Av de tre vokala hitsen de gjorde är min favorit dock tiondeplacerade The Green Manalishi från 1970. Här med en bild på fina LPn Then Play on

(109) The Green Manalishi (With the Two Prong Crown) (2013 Remaster) - YouTube 

Nu kom en tid av medlemsbyten. Green hoppade av. De andra gjorde LP:n Kiln House innan John McVies fru Christine rekryterades på keyboards och sång. Därmed fick gruppen ännu en kompositör och en intressant röst.

Så försvann Jeremy Spencer. Han hade varit en scenprofil med sin Elvispastich och  duktig på slidegitarr.  Ny sångare och gitarrist blev amerikanen Bob Welch som också bidrog med kompositioner på fem LP. Efter två LP hoppade Kirwin av 1972 och ersattes av två. Sångaren Dave Walker medverkade endast på en LP och Bob Weston (gitarr, sång) på två.

Gruppen flyttade till USA. Där kom den stora förändringen. Fleetwood + 2xMcVie fann paret Lindsey Buckingham och Stevie Nicks från San Fransisco. De hade gjort en skiva ihop. Gruppen hade nu tre sångröster och låtskrivare, Christine McVie, Nicks och Buckingham.

De gjorde i början av 1975 LP:n Fleetwood Mac som sålde över 4 miljoner ex och toppade USA-listan. Med sitt för den tiden tunga ljud och inlevelserika sång är plattan en briljant representant för den tunga, vuxeninriktade rockmusik som alltfler spelade. Journalister fann termen AOR, Adalt oriented rock. Snygga arrangemang, själfull sång och genomgående rocktryck oavsett tempo. Idealisk musik för radiolyssnande.

Så blev det trassel i de båda relationerna inom gruppen. Spän­ningarna omsattes i den ännu vassare LP:n Rumours som kom att sälja i mer än 25 miljoner ex och toppade LP-listan i ofattbara 31 veckor! Fyra låtar kom på singellistans topp-10. Skivan blev därmed också typisk för en annan trend, singelhits som hämtades från redan utgivna LP. Två länkar här. Först Buckinghams klara besked till Nicks: Go Your Own Way. Hon svarade med USA-ettan Dreams.  Här i den officiella videon

(109) Fleetwood Mac - Go Your Own Way - YouTube

(109) Fleetwood Mac - Dreams (Official Music Video) - YouTube

1979 års dubbel-LP Tusk nådde inte alls upp till föregångaren. Storhetstiden var snart förbi.  Både Buckingham och Nicks lyckades bra med sina soloalbum som släpptes i samma veva. Gruppen led av inre motsättningar. Till problemen hörde även droger, såväl Nicks som John McVie genomgick behandlingar.

Gruppen gjorde dock comeback 1987 med albumet Tango in the Night som hade flera stora hits. Här länk från kvintettens tredje kompositör, Christine McVies fina Everywhere

(109) Fleetwood Mac - Everywhere (Official Music Video) - YouTube  

Albumet kom att bli det sista med den klassiska "Rumours"-sättningen. Lindsey Buckingham lämnade bandet kort innan en turné skulle påbörjas.

Jag väljer därför att stanna historiebeskrivningen här. John och Mick fortsatte att vara den trogna grunden i ett band som mest låg i träda för att göra enstaka turnéer. Tre LP efter 1987 blev det, den sista 2003. När ChristineMcVie avled förra året sa Mick Fleetwood att gruppen var slut. Då hade Peter Green gått bort 2020.

Per

Att skriva sånger om krig är inte ovanligt. Jag har tidigare berört de många som föddes ur motståndet mot Vietnamkriget. Här kommer tre ytterligare sånger som behandlar krigets fasor, samtliga utspelar sig i det som kom att bli USA.

 

Om jag ska ta dem i någorlunda kronologisk ordning så får vi börja med 1812 års krig som utspelade sig mellan den amerikanska milisen och engelsmännen. Det för alltför långt att redogöra för det ganska okända kriget, men det varade ända fram till 1815 och blev, som de flesta krig, mycket kostsamma i människoliv och elände. Trots att freden var nära (egentligen var fredshandlingarna redan undertecknade) så återstod ännu ett stort slag innan freden äntligen uppnåddes den 17 februari 1815. Det var slaget om New Orleans. Låten skrevs av en viss Jimmy Driftwood, en lärare i Arkansas, som ofta skrev sånger till sina elever för att göra det lättare att minnas historiska händelser och Johnny Horton filade på den och gjorde den till en hit. Hur korrekt i sak den är tvistas det om, men man tycks ense om att huvuddragen stämde (dock inte om alligatorn).

 

https://www.youtube.com/watch?v=mjXM6x_0KZk

 

Nästa två sånger överlappar varandra nästan tidsmässigt eftersom de rör sig om det amerikanska inbördeskriget, om än om skilda händelser. Det förtjänar att tilläggas att det stupade fler soldater under amerikanska inbördeskriget än under alla andra krig USA deltagit i sedan dess.

 

Den första känner vi igen från The Bands tolkning, men låten skrevs ursprungligen av Robbie Robertson och utspelar sig i slutet av kriget. Sydstaterna var i princip slagna men hade ännu inte gett upp vilket gjorde att nordstaterna utnyttjade sitt övertag och härjade brutalt i den sönderfallande konfederationen. Famöst är inte minst general Shermans plundringståg där inga hänsyn togs till vare sig krigets (då oskrivna) lagar eller civilpersonernas lidande. Röveri, våldtäkter och mord var inte främmande för de hämndlystna soldaterna. Denna låt, som beskriver situationen ur en fattig vit sydstatares ögon upplevde general Stenemans härjningståg i Virginia. Här kommer Virgil Canes berättelse i Joan Baez tolkning. Lyssna till texten.

 

https://www.youtube.com/watch?v=28cg3iCEtWM

 

Nästa sång beskriver en händelse som dessvärre varit helt bortglömd för den stora massan om inte Buffy Sainte-Marie skrivet en sång om den som också blev ledmotivet i en film, Soldier Blue. Mer känd är kanske den senare massakern vid Wounded Knee som inträffade långt senare, 1890. Denna utspelar sig 1864 och handlar om The Sand Creek Massacre, som den kom att kallas. En by bebodd av Chyenne- och Arapahoindianer överfölls av en lokal milis i Colorado. Det som följde blev en nästan oöverträffad orgie i mord och våldtäkter. Vare sig kvinnor eller barn skonades. Buffy, själv Creeindian, skriver sällsamt vackert om den fruktansvärda händelsen.

 

https://www.youtube.com/watch?v=LlrOaJFf6tg

 

Lars

Hur det började? Ja, det var i vart fall tidigt. Mitt intresse för musik. Det var i tidiga tonåren i Göteborg i ”lekeparken” som det hette på den tiden och på göterborgska. En gång i veckan kom det en tant och öppnade det lilla huset där det fanns leksaker i form av bollar, styltor och annat som vi samlades kring, vi ungar. Och så fanns det förstås musiken. Och kompisarna. Kenta, Tjockekrille, Håkan och Per-Erik bland andra. Och förstås tjejerna, framför allt Marianne och hennes hund (Tessan?) och ouppnåeliga och skitsnygga, sexiga Rita. Och ”Pösen”, lite äldre än vi andra som hade en skivspelare utan sladdar så vi kunde lyssna i vår park och digga en alldeles fräsch och ny musik som vi aldrig hört. Förförda? Klar vi blev. Undra på det.

 

https://www.youtube.com/watch?v=93-Za2O63PQ

 

Sedan tog det fart på allvar. I läroverket och i gymnasiet mötte man plötsligt musikens Big Bang i forma av Beatles och de som följde i spåren efter dem. Peter, klasskompis och bäste vän, och jag fick upprepade tillsägelser under lektionerna då vi försökte klura ut ackorden till den senaste låten i stället för att följa läraren väg mot kunskap och framgång. Valet var enkelt när vi skaffat oss varsin begagnad gitarr på något obskyrt ställe (för min del på Postgatan) där man tillhandahöll allehanda saker. Många saker som jag förts senare förstod jag. Men i mitt fall var det en röd akustisk gitarr. Många låtar var det som förändrade mitt musikaliska universum som dittills varit begränsat till schlager. Fatta hur en tonåring, på lunchen på gymnasiet smygrökte på näraliggande LaSalle drabbades av detta. Den läxa vi borde ha gjort på lunchen bara flög iväg.

 

https://www.youtube.com/watch?v=FoNSFFhyEi8

 

Sedan kom Big bang med Beatles och inget blev detsamma. Jodå, Kinks, Spencer Davies Group och andra följde förstås, men det var, för mig en lång resa Med John, Paul, George och Ringo. En resa som inte tag slut. Nostalgi? Naturligtvis för oss som levde den perioden men den musik som de skapade lever långt utöver de som var där. Svårt att säga när musiken på allvar drabbade mig, men det är svårt att komma förbi den enkla, men för oss tonåringar så betydelsefulla, låten om ung kärlek. Det direkta tailltalet i ”She loves you” var helt nyt och ja- det talade direkt till oss som mig som just mött Berit.  And here we go.

 

https://www.youtube.com/watch?v=x7prHYwxWPY

 

Yepp, så började det och så fortsätter det i min musikaliska resa. En ny dimension kom när jag flyttat hemifrån och bodde i en halvmodern (hette det på den tiden) etta i Haga under min första termin på universitetet. Bland många andra nya bekantskaper blev Dylan en mer bestående. Flummigt? Brass? Damer? Javisst, men det som besår är musiken. En del av mina vänner kallar mig en ”Dylan-man” lite nedlåtande tror jag. Men jag står upp för det. Jag är en Dylan-man!

 

https://www.youtube.com/watch?v=cCV84dTevX0

 

Lars