Duell: Bästa Kinkslåten
Dags att gå in i OK Coral igen. Tycker vi har skrivit för lite om Kinks här på bloggen. De gjorde några av sextiotalets bästa hits, tycker jag. LP-skivorna var inte alls av samma klass även om även där fanns flera pärlor.
Men vilken låt var bäst? You really got me, den första sk power-chordlåten, första hård-rocklåten har jag också läst. Tired of Waiting för you är en annan favorit. Nej, dumt att skriva så, favoriterna är ju så många. Från de tuffare låtarna i början gick gruppen efter något år över i en vuxnare, mer berättande stil där Ray Davies gjorde iaktagelser om vardagslivet med ibland politisk udd. Dead end street och Well respected man är bara två exempel.
Men vilken är den bästa låten, den snyggaste juvelen i kronan? Ledsen Lars, det är ju jag som utmanar och det finns faktiskt ingen annan av Kinks låtar - och inte just så många andra äöverhuvudtaget - som håller bredvid
The Kinks – Waterloo Sunset
När rockjournalisten Lennart Persson gick bort skrev Andreas Lokko i sin runa i SvD att detta var kanske Lennarts allra främsta favoritsång. Andreas bor i London och slutade artikeln med att "i kväll åker jag och flickvännen ned till Themsen. Hon blir Julie och jag Terry när vi tittar på solnedgången vid Waterloobron och tänker på Lennart".
Per
Jag var i London på jobb för ett par år sedan och gjorde faktisk en kväll samma utflykt som Andreas. Jag var också inne på en pub i närheten och träffade ett par äldre herrar i min ålder och de berättade att deras kvarter var ett omtyckt utflyktsmål för Kinksälskande turister. De ljög också friskt - mycket övertygande faktiskt - om hur de var kompisar med Ray och Dave och hur de givit dem tips om text och riff... Mycket underhållande.
Waterloo är absolut en av deras absolut bästa. Jag skulle nog ranka den tvåa, men som tur var så sparade du det bästa till mig, You really got me. Bara det faktum att de lyckades återanvända riffet i lätt omstöpt form i så många andra hits är väl ett bevis för detta. För visst går ackorden igen i "Till the end of teh day", "Tired of waiting for you", "I need you" och "All day and all of the night".
För egen del blev en uppenbarelse. Jag minns exakt första gången jag hörde den (jag tror jag skrivit om detta monumnetala ögonblick i ett tidigare inlägg). Det var då jag fattade vad riktig rock var.
The Kinks – You Really Got Me
Hårdrock innan hårdrock fanns. Ray har spelat in den tillsammans med Metallica och Van Halen har gjort en lysande tolkning som du måste lyssna på:
Van Halen – You Really Got Me
Det finns bara en negativ sak att säga om låten - den är lätt att spela, men om man ska sjunga samtidigt så går det rent åt helvete! Till och med Ray säjer att det är svårt.
Men ändå, Per - tack för att jag fick vinna denna duell. Eller hur?
Lars
.
Kent Lundberg 1950 - 2011
Kent och jag var klasskamrater genom mellanstadiet och in på högstadiet. I gymnasiet hade våra skolvägar skiljts åt. Kent var suverän på att teckna. När vi andra (framförallt jag) kämpade med våra sneda streckgubbar skapade han fantastiska landskap och annat i sköna färger. Jag minns fortfarande stinget av avundsjuka när teckningsfröken utstrålade sitt beundrande leende när Kent gick fram vid lektionens slut och visade sitt alster.
Förra veckan läste jag boken "Sextiotalspop i Göteborg" (1991) av Hans Sidén. Den tecknar en personlig bild av stadens rika 60-talsscen med en massa band och spelställen. Trevlig läsning.
Umeå hade också flera band. I Ringo & the Mainers spelade min syrras klasskompis gitarr och munspel. I The Fact fanns två från min klass (När Kent frågade de andra om de skulle ta Per till trummis var det det närmaste jag skulle komma en musikerkarriär). På Umeascenen fanns Stamps, Lages, Sambandet (ännu en klasskompis), Theese, The V.I.P.s och ett antal därutöver. Bäst var utan tvekan The Zettlers som också fick spela in tre singelskivor.
Kent spelade i The Trappers. De fick göra två skivor och var populärast i stan, som jag minns det. I vart fall om man räknar antalet skrikande tjejer på spelningarna. Kanske bidrog deras i jämförelse med konkurrenterna längre hår och att de var något år yngre. Basisten Danne var en riktig röjare på scenen och gruppen gillade låtar med fart i. Att Anders körde same George Harrisonsolo från Roll over Beethoven i flera låtar gjorde inte så mycket när trycket i Folkets hus stora sal var på max.
Många år senare skrev jag i Västerbottens-Kuriren om den här tiden och Kent berättade för mig med stolthet att Trappers åkt till England som utbytesband. Då gällde nämligen den märkliga regeln att när ett engelskt band spelade i Sverige måste ett svensk band få chansen där. Kent mindes inte om det hade blivit någon spelning överhuvudtaget där borta men att få vara utbytesband till självaste the Who vägde tillräckligt tungt,
Jag beklagar läsaren att jag inte hittat något ljudillustativt med The Trappers på nätet. Då hade jag tagit med I could´nt see her eller If you lie, låtar från gruppens första singel 1965 som Kent skrev musiken till. Ingenting storartad på något sätt, ganska simpelt och gulligt. De återutgavs 1983 av det lokala skivbolaget Garageland - en kulturgärning som gränsade mot hjältedom!
För sextiotalet var inte bara Rolling Stones, de stora namnen, England eller USA eller Tio-i-topp. Sextiotalet hade också myllrande scener över hela vårt land. Där fanns också The Trappers med Kent Lundberg.
Per
Något om Mary
Lite sent kommer detta inlägg. Verkligheten med arbete och annat kom i vägen…
Lite bortglömd och i skuggan av Cilla Black, Sandie Shaw, Lulu, Petula Clark och andra är dock Mary Hopkin en av mina favorittjejer från sextiotalet. Med en röst klar som en fjällbäck, ett utseende som fick varje pojkhjärta att smälta och ett par megahits producerade av Paul McCartney tog hon det sena sextiotalet med storm. Upptäckt blev hon i en ”Idol-tävling” (inget är nytt under solen), Opportunity Knocks. Så här låter hennes största hit:
http://www.youtube.com/watch?v=lNVit7cesj8
Medge att det är något speciellt med den rösten. Hon sjunger som Hank B. Marvin spelar gitarr. Mjukt men ändå precist.
Hon var en av de första artister som knöts till Beatles bolag Apple och 1969 kom hennes första album, ”Postcard” också det producerat av Paul. Donovan skrev några av låtarna till skivan och medverkade också på den.
Mary hade den perfekta popsångerskerösten, men hon hade startad sin skivkarriär med att sjunga Walesiska folksånger. Hennes talang för folkmusik stod inte Joan Baez vemod efter:
http://www.youtube.com/watch?v=tNgtCrWVL_U
1969 följde Mary upp sin hit med ”Thoose were the days” med en ny singel, ”Goodbye” skriven och producerad av Paul. Och det är klart att den blev en chartbuster den också. Och undra på det! Det är nog min favorit.
http://www.youtube.com/watch?v=J3iDFmHT6_o
Mary drog sig tillbaka från pop-scenen i början av sjuttiotalet, besviken på hur denna fungerade. Hon gav under första hälften inte ut några skivor i eget namn men medverkade på plattor med bland andra Thin Lizzy och Bowie.
Hon återkom sedan till scenen 1976 och har varit verksam sedan dess, senast tillsammans med dottern, Jessica, och sonen Morgan.
Hennes peak var emellertid i slutet av sextiotalet och det är därifrån vi minns henne.
Eller hur?
Lars
Rock-Ragge (1938-2011)
Egentligen skulle det stå Ragnar Nygren i rubriken men hur många vet att så hette han egentligen, mannen som hade det tuffaste namnet av alla svenska femtiotalister med ett artistnamn som började med förstavelsen Rock-.
Detta är en blogg om sextiotalsmusik men emellanåt gör Lars eller jag ett avsteg. För ett par inlägg sedan berättade Lars om när vi för ett par år sedan fick chansen att gästspela på scenen i Fyris park. I en kommentar berättade jag om när Rock-Olga, Rock-Ragge och Little Gerhard alla spelade samma kväll.
Rock-Ragge var bäst, inte bara den kvällen utan bäst på den svenska femtiotalsscenen överhuvudtaget. Visst var Little Gerhard kommersiellt mest framgångsrik men han var hela tiden killen som försökte men aldrig riktigt blev den sanne rocksångaren.
Nu ska sägas att det svenska femtiotalsscenen redan då för oss som var tonåringar på sextiotalet framstod som rejält töntig. Inte bara det att just Little Gerhard hade gjort Den siste mohikanen på svenska (och med artistnamnet ändrat till Lille Gerhard!), det lät helt enkelt inte bra. Professorn i musikvetenskap, Lars Lilliestam, visade 1988 i sin doktorsavhandling - där han närgånget dissikerade 14 svenska versioner av låten Hound Dog - att de svenska femtiotalsartisterna, för att inte tala om deras kompmusiker, inte hade lärt sig rockmusikens grundläggande tricks. Musikerna spelade i en jazztradition som blev fel. Sångarna hade dessutom inte riktigt lärt sig hur engelskan skulle uttalas.
Även om Rock-Ragge spelade in skivor med egna musiker var också dessa influerade av jazzen. Men det gör inte så mycket för att det är Ragges röst som bevisar hans förstaplats i det svenska femtiotalet.
I början av sjuttiotalet hade han en ny storhetstid med Rockfolket som skickligt red på den nostalgivåg som rocken då genomgick. De var inte särskilt bra men jag minns ändå med viss tacksamhet att de kom till regementet i Sollefteå där jag gjorde lumpen och gav oss rekryter någon timmes trevlig omväxling. Röj var det hur som helst!
Rock-Ragge hade flera hits i Sveriga. Diana var den första. men den här låten blev hans mest kända. Hör femtiotalets bästa svenska rockröst (Spotify har för övrigt många fler låtar med Rock-Ragge)
Rock-Ragge – Be-Bop-A-Lula
Per
