perolarssextiotal

…utan istället en födelsedagshyllning. Till vem? Sir Mick Jagger förstås som häromdagen passerade 80-årsgränsen. Snyggt jobbat.

 

Du, kära läsare, får förlåta mig att jag – igen – blir en smula personlig. Jag har alltid tänkt mig Beatles som The Soundtrack of My Life, men Stones och sir Mick var nog det i lika hög grad. Så vi får flytta oss tillbaka långt, långt tillbaka i tiden. Efter att ha lyssnat till min storasysters plattor med Frank Sinatra så slog förstås det tidiga sextiotalets musik som en bomb i mitt musikaliska universum. Mitt halvvuxna jag tillbringade jag först Majornas läroverk för pojkar och sedermera på Majornas gymnasium i Göteborg, mitt lika älskade Alma Mater och hemstad. När Stones bildades var jag fjorton år och var förstås ett lätt byte för deras fräcka r/b och framtoning. Jag hade lyssnat en del på Jimmy Witherspoon men detta var blues på speed. Min först EP innehöll denna Sinatradödare. En tidig singel.

 

https://www.youtube.com/watch?v=0UWd4CZSvnc

 

Senare, under min gymnasietid träffade jag min första stora kärlek, B. Klasskamrat och hon blev min följeslagerska ända till vi tog studenten. Jag vet inte om det är nostalgi eller om det är så att just den låten är riktigt högklassig. Den fick inte särskilt bra kritik, men who the fuck gave a shit! Jag tycker att den är Rolling Stones så mycket och Mick är i tidernas form. Aggressiv men samtidigt cool. Den, låten alltså, smyger sig liksom på en med lugna partier innan refrängen dundrar in. Bill är Coolare än någonsin och Brian spelar fortfarande sologitarr. Rak, enkel och ändå så smart.

 

https://www.youtube.com/watch?v=F21m0R8zE1A

 

Och sedan var det C. En annan klasskamrat som hade en mer sofistikerad musiksmak än jag (Beatles) och min bästis P. (Shadows) som på det fik som låg tvärsöver skolan där vi samlades lunchraster för att fika röka och göra läxor introducerade mig tlll en mer otillgänglig musik, som Elmore James. Tack C! Det var också hennes lärdomar som fick mig att, om inte lämna gladpopen, ändå fick mig att hitta mer djup i musiken. Med det följde också ett intresse för den mer komplexa musik som Stones och Mick levererade. Det tog sin tid innan jag riktigt greppade denna låt, både text- och musikmässigt. Men nu sitter den, efter alla dessa år, som gjuten eller hur? Här är den live så det är väl ok men skivan är taskigt mixad där både trummor och bas dränks i skränet från gitarrerna. Bortsett förstås från Bills eleganta avrundning.

 

https://www.youtube.com/watch?v=FoNSFFhyEi8

 

Nå, det hela handlar ju egentligen om Mick. Men dom är ju oskiljaktiga. Man kan spela vilken låt som helst med stenarna, men det är alltid Mick som dominerar. Både med sin röst och sin personlighet. 80 år! Stiligt! Som sista låt får vi se på ett par som ser Mick i denna låt för första gången. Och mer Mick än Mick kan det inte bli. Koreografin är lysande. Fräck och sexig och hans röst är bättre än någonsin. Använd nu din split vision och titta både på Mick och henne när hon följer hans rörelser. Hennes leende när han vickar på rumpan är ett så gott som något ett kvitto på hans status som sexsymbol.

 

https://www.youtube.com/watch?v=6A-aYRS3v4E

 

Återigen grattis sir Mick. U give us all hope!

 

Och förlåt mig om jag tråkat ut dig med gamla minnen. Det ska inte hända igen. Kanske.

Lars