perolarssextiotal

Fanns det en värld utanför den anglosaxiska? Eller var hela världen anglosaxisk? I pop-musikaliskt hänseende alltså. Det är svårt att värja sig mot det faktum att, i vart fall västvärldens, popmusik överallt påverkades på ett avgörande sätt av den brittiska invasionen som långtifrån bara omfattade USA, även om det var där flodvågen av engelsk pop fick sitt namn.

Det är faktiskt svårt att se särskilt många nationella eller kulturella särdrag i musiken från denna period. Vi kan väl titta på Frankrike en smula.

I Frankrike levde väl – då som nu – chansontraditionen, men den renodlade popen bar rockens, snarare än Merseyns, kännetecken. Det strävsamma paret Johnny Halladay och Sylvie Vartan´s framgångar byggde till stor del på rock-covers. Les Chats Sauvages hade en hyfsad hit med ”Twist a Saint-Tropez” som trots det franska anslaget i namnet var något av en Chubby Checker - klon. Ett undantag är väl Francoise Hardy som i vart fall vann mitt balladhjärta med ”Tous les garcons..”. Så franskt något kan bli med en väl förvaltad tradition från musiken i 50-tals-filmen ”Paraplyerna i Cherbourg”. Och ledmotivet från ”En man och en kvinna” ger mig fortfarande rysningar.

Se trailern till filmen ”En man och en kvinna” och hör ledmotivet.

http://www.youtube.com/watch?v=D43yjI6cles

I övrigt inte särskilt mycket, för vem kommer väl ihåg Frankrikes mest framgångsrika popgrupp Les Variations? Fanns också i tio i topp med ”What´s happening” -1970.

Men så var det Richard Anthony.

1965 var jag i Rimini med mina föräldrar. Nice place. Visserligen var Adriatiska havet inte på långa vägar så rent som det är nu, men solen sken, och vattnet var varmt. Exotisk mat kunde man också äta, till exempel pizza. Och svenskt kaffe fanns det, vilket stillade mina föräldrars djupa oro på just den punkten. Det fanns också en go-kartbana. Sedan var det en otroligt söt danska som arbetade som reseledare och som …. nåja, det är en annan historia.

Förutom dessa glädjeämnen så upptäckte jag (inte mina föräldrar) espresso. Fantastiskt! Och det var just när jag en eftermiddag satt och väntade på att en otroligt söt danska kulle sluta sitt pass, tillsammans med en espresso och en liten Amoretto som jag hörde Anthony för första gången. Smörsångare har jag inte direkt haft något till övers för men den här rösten var speciell. Samma bräcklighet som Bryan Ferry. Och jag är en sucker för bräckliga röster! Och njut bara av doakören – som kastrater på speed. Men alldeles underbart…

Låten jag hörde var ”Cin, cin”. Anthony gjorde en hel del låtar på italienska av samma skäl som Beatles och Siw Malmqvist spelade in låtar på tyska. Och den italienska versionen är bättre än den franska. Han låter om möjligt ännu mer andlöst hjärtekrossad på italienska. Tycker jag.

Annars var Anthony typiskt fransk pop-sångare för denna period. Mycket covers om jag säjer så. Men ovanligt hörvärd.

Sedan min espresso-Amoretto-stund har jag älskat denna otroligt catchy låt. Den tunna rösten i kombination med ett ganska fett, rullande komp gör den oemotståndlig och jag har den på alla mina spellistor tror jag.

Och så framkallar den ju minnen.

Av espresso.

Cin, cin (skål) säjer vi till Anthony, där han sitter och krökar skallen av sig för att tjejen gjort slut.

http://www.youtube.com/watch?v=NoYPTyVryUk

Lars     

 

Framför mig ligger en box, Picture book. Omslaget visar 4 män med sextiotalslook i frisyren och modskavajer. Bilderna och omslaget är filtrerat i en brun nyans.

Få grupper i historien har en så specifik look på bilder som the Kinks. Dom ler sällan - fast just här kan man ana en glimt i Dave Davies ögon - dom ser tyst bestämda ut. Bildernas färger går nästan alltid i brunt. En look som så otroligt väl speglar den känsla de utstrålade även i sin musik.

Dom var upproriska men inte på det högljudda sättet som t ex Rolling Stones. Lite småsmutsiga, men inte alls som t ex Pretty Things som gav känslan av att de hade glömt morgonduschen. The Kinks behövde inte säga något -  man såg och KÄNDE att här var det fyra tuffa killar som inte flyttade på sig i onödan.

För två veckor sedan skrev jag om min första kärlek i sextiotalets popvåg, The Searchers. Jag överlåter åt någon psykoanalytiskt lagd person att finna något slags mönster bland mina favoritgrupper. För egen del kan jag inte finna någon logisk anledning till att samme 14-årige Per Davidsson hösten 1964 blev helt såld på You Really Got me. Annat än att låten är så bra att den knäcker vem som helst.

Låten har kallats den första hårdrocklåten med sitt ackordriff. Två ackord i ett mönster som slår en direkt. F G G F G. Till detta LJUDET. Skitigt. Tungt. Så där hade elgitarrer aldrig låtit tidigare. Ray Davies lite mässande stämma. Melodin lät inte så melodier brukar låta utan var en snygg bluesimprovisation över ackorden. Snart ett gitarrsolo. Så bra att man fortfarande inte är helt säker på att Dave Davies klarade av det utan att det var studioräven Jimmy Page som hoppade in. Jag tror det är Dave, men det är inte viktigt. Det är så himla bra hursomhelst. Så okontrollerat vilt hade aldrig ett gitarrsolo låtit tidigare.

http://www.youtube.com/watch?v=-2GmzyeeXnQ

Uppföljaren All Day and all of the Night hade ännu skitigare gitarr. Jag har alltid haft en svag punkt för mjukare låtar och när Ray Davies kunde behålla mycket av soundet och få det att passa till den ömsintare Tired of Waiting for you kunde lyckan inte bli större när också den gick upp till englandslistans första plats.

Nu är vi framme vid våren 1965. Veckopengen hade ökat och undertecknads tredje LP blev Kinks första. Fortfarande ett av de bästa omslagen någonsin. Nej förrresten, det ÄR det bästa. Basta! Fyra stenhårda killar står bredvid varandra och tittar in i kameran. Allt överdraget i mörkbrunt. LPn hade suveräna Stop your Sobbing och flera hårda låtar. Kraftfull njutning från första ton till sista.

Här kan inte hela karriären gås igenom. Gruppen inledde snart en andra karriär med en ny musikalisk vinkel när Ray Davies började skriva socialt kommenterande texter som Dead end street och A Well respected man. Nu var det skitiga borta men musiken lika spännande. Melodierna fick en slags voudeville-karaktär. Sunny Afternoon blev ännu en englandsetta. När flera andra grupper försvann i ramljuset var Kinks kvar i toppen. 

Av alla fantastiska låtar är nog ändå Waterloo Sunset bäst. Aldrig har en akustiskt kompgitarr haft en så fullständigt ljud. Så sprött, så vackert. Sologitarren spelar ut några enkla toner mot den den fina sångmelodin. På något sätt känns Waterloo Sunset som den fulländade poplåten.

http://www.youtube.com/watch?v=5J3gX47rHGg

Men allt har sitt slut, även det roliga. När sextiotalet blev sjuttiotal kunde Kinks inte hålla sig kvar i toppen. Gruppen fortsatte trofast att ge ut singlar och LP men bland 70-talets nya sound, som hördes på LP-skivor, var det svårt att hävda sig som en grupp där den perfekta 3-minuterslåten var signalementet.

För er som inte upptäckt the Kinks kan jag tipsa att boxen finns på Örat i Uppsala, vill du inte köpa den (snåljåp!) kan du studera den snygga lådan i skyltfönstret om inte annat. Nu ska i ärlighetens namn sägas att du med boxen får 6 cd varav en del musik efter the Kinks gyllene sextiotal. Gruppen var ju aktiv in på 80-talet. Bra, men inte essensiellt. Men du får alla de stora låtarna. Stor musik.

The Kinks namn har inte minskat med åren. De hyllades av efterföljare som the Jam och Blur. Deras så speciellt brittiska musik satte en krydda på sextiotalets pop som alltid kommer att finnas kvar i många, många hjärtan, inte bara mitt.

Per

Det är dags att skriva om Doris. Doris Svensson från Göteborg. En av svensk pophistorias mest spännande kvinnliga röster. Kanske tycker du, Per, att hon är i snällaste laget (Per har Da doo ron ron-smak vad gäller flickgrupper) men du får lyssna igen. Då hör du säkert att i den silkeslena tassen finns vassa klor, om än indragna. Rösten, ja. Den låter sig inte lätt beskrivas. Hon är för det första rätt tonsäker. Lite mjukt flickaktig men åt det lite bluesigt jazziga hållet. Varm. Uttrycksfull. Lite Peggy Lee kanske? Eller Lisa Ekdahl utan Lolita - stuket. En röst som förtjänade mer än två LP och ett par singlar. Och lite bättre material än det hon fick. Hennes debut - LP – ”Svenssons Doris” – går idag nästan inte att få tag i. Många exemplar lär finnas i Japan där hon nått något av kultstatus. Den andra, “Did you give the world some love today, baby?” finns på cd.

Doris karriär sträckte sig over hela sextiotalet. Redan 1960 debuterade hon på Uggleklubben på Rondo i Göteborg. Uggleklubben var lite avtant-garde, kanske lite som Harlem på Nalen och där sjöng hon och ackompanjerade sig själv på gitarr. Första låten var Cottonfields. Sedan gick det undan i Göteborgs popvärld. Hon hann göra skivdebut med Strangers (Singin´the blues), och till och med uppträda i det legendariska Drop In-programmet på TV med Beatles.  Våren 1965 sjöng hon bara sporadiskt men jobbade huvudsakligen som biträde i Skandinaviska Musikaffären på Korsvägen i Göteborg. Inte på Waidele på samma gata, som det står på en del ställen. Jag kan personligen intyga detta eftersom det inte var sällan jag och mina kompisar kombinerade nöje med nöje och kilade ner till nämnda skivaffär för kolla de senaste skivsläppen samtidigt som vi i smyg kikade på den ursnygga Doris.

Men gamla kompisar till Doris dök upp och snart var hon med band igen, denna gång Weeds, ett ganska traditionellt dansband. Efter ett tag sprack Weeds och Doris och ett par till av medlemmarna bildade Plums. Doris bangade inte för att ta sig an basgitarren då man hade svårt att få fram en basist. Och blev bra på den. Med Plums hade Doris sin bästa tid och spelade, bland annat, in ”Mama didn´t lie” som Jan Bradley gjort i en stötig och oattraktiv version. Med ett gott hantverk i arrangemanget och med Doris varma stämma förvandlades den till något som är en klassiker inom svensk popmusik och som borde vara det inom svensk jazz. Denna inspelning är juvelen i kronan för Doris, även om hon senare gjorde en riktigt fräck ”Go back to daddy” tillsammans med Dandys.

Det mesta som finns inspelat med Doris speglar snarast hennes potential än den fullgångna produkt som skulle vara möjlig. Bernt Egerbladh slog i slutet av sextiotalet klorna i henne för att göra henne till renodlad jazzsångerska. Tyvärr tyckte han att han själv skulle bidra till huvuddelen av detta andra album med eget material. Jag menar fortfarande att den gode Bernt är skyldig Doris en karriär, eftersom detta album snarast markerade slutpunkten på något som kunde blivit, snarare än på något som varit. Jag förlåter icke!

Men hennes röst den finns där, både i dåligt och bra material. Och det räcker långt. Du som är välsignad med Spotify hittar en hel del med Doris.

Nog med prat. Här kommer hon och du får tre riktigt, riktigt bra låtar med henne. Luta dig tillbaka och njut!

Lars

http://www.youtube.com/watch?v=iU1AKFaQP68

http://www.youtube.com/watch?v=qEVOZTZFP8s

http://www.youtube.com/watch?v=0RO2dJ0Ev8A

 

 

Det var en kväll som måste ha varit alldeles i början av 1964. Beatles hade under några månader lett en våg av ny popmusik som obevekligt trängde in i de svenska hemmen. Till och med vårt nyhetsprogram - som jag undrar om det inte hette Aktuellt redan då - måste hänga med och en nyhetssändning avslutades med att redaktören - Olle Björklund? - påannonserade att nu hade ännu ett engelskt popkombo (Ok han kan ha sagt något annat ord, allt minns man ju inte allt!) kommit till Sverige och nu skulle TV-tittarna höra deras senaste, stora hit.

Så flyttas bilden till en kvartett välklädda unga män som sjunger Needles & Pins. Jag hade den gångna höstterminen kämpat med trummorna i ABFs trumskola en gång i veckan. Drömmen var så klart att få spela favoritmusiken med ett band hemma i Umeå.

Här var ett gäng där inte bara trummisen också sjöng andrastämman, han satt FRAMFÖR de andra tre och det var han som intervjuades efter spelningen. Han var ledaren! Klart att man blev intresserad av The Searchers.

Men snart var det inte trummisens unika ställning i bandet som höll fast intresset. Det var det mjuka, lite murriga soundet, de tajta, varma sångstämmorna, gitarrljudet som vibrerade mjukt med många bastoner. Men också förstås det aktiva trumspelet.

Men ännu mer de fina låtarna. Needles & Pins är ju en sån där låt som det bara inte går att ogilla. Samma sak gäller för uppföljaren Don´t throw your love away som också den toppade englandslistan våren 1964.

Men min verkliga favorit var singeln som kom därefter, till sommaren. Someday we´re gonna love again har ju närapå allt jag gillar med en poplåt. Ett ursnyggt intro, exakt stämsång och ljuvligt spel från alla instrument. Att den låten inte blev lika stor hit som de tidigare bevisar ju bara det man visste: att jag har rätt och andra fel!

Men Searchers fick sedan en större hit med When you walk in the room, kanske den av deras låtar som hållit längst. Den julen fick jag mitt livs första LP, Its the searchers. Mina systrar har berättat att efter det paketet var öppnat fanns det inget annat som intresserade mig av klapparna även om min familj hade en generös tradition med många paket under granen.

Fast i ärlighetens namn ska sägas att LPn inte riktigt imponerade på mig. Knappt något låt kunde matcha det man hade hört. The Searcers var, som många sextiotalsband, ett hitband och gjorde väl egentligen bara en (av fem) bra LP. Jag tänker Sounds of som kom 1965.

Då hade andra grupper tagit över som mina favoriter. Dom får ni läsa om i senare inlägg. Det året var också The Searchers sista i toppen. Låtarna kom allt längre ned på listorna och PF Sloans vackra Take me for what I´m Worth blev som en slags avslutning i december. Men undertecknad fortsatte att följa singelsläppen som inte nådde till listorna, t ex den utmärkta Popcorn Double Feature.

The Searchers kom snabbt in på nostalgisvängen och redan 1972 kom de till självaste Umeå där Kurirens utsände, signaturen pede, fick en underbar pratstund med de gamla idolerna i köket på hotel Dragonen där de hade spelat tidigare. Det lät inte direkt som förr men det hade man nog inte väntat sig. Den engelska artigheten ("Do you want a cup of tea") var motsatsen till senare idolers väntade divalater. Vi pratade mindre kända låtar som en nörd som undertecknad naturligtvis ville kolla upp och imponera lite med.

1978 kom något som kunde blivit en comeback men ett par oväntade LP försvann snabbt. Sedan dess har det varit återutgivningar och live-konserter som gällt för de som blivit kvar i gruppen. Trummisen som en gång fångade mitt intresse, Chris Curtis, lämnade gruppen redan 1966. Han var sedan med i bildandet av kommande hårdrockgruppen Deep Purple, något man har lite svårt att tro.

The Searchers var naturligtvis i skuggan av Beatles av banden från Liverpool men John Lennon lär ha sagt en gång att de var hans favoriter bland kollegorna. Han hade bra smak han, Lennon.

OK, idag kan jag inte påstå att The Searchers egentligen var så bra som jag tyckte då. Men minnet ens beundran för dom året 1964 sitter kvar där långt inne någonstans i mig. Och deras bästa låtar skickar en krusning av njutning genom kroppen varje gång. Fortfarande.

http://www.youtube.com/watch?v=5g89woAMlJg

Per