Fusion
Det är populärt just nu med ”världsmusik”, fusion och liknande. Man blandar stilar från olika delar av världen och olika musikstilar. Ofta spännande, men nytt? Knappast. Inget är nytt under solen och redan bland sextiotalets musiker experimenterades friskt. Det finns många goda och lyckade exempel på detta. Jag tänkte ge några sådana i veckans inlägg.
”A whiter shade of pale” sägs, som bekant, ett bra exempel på inflytande från den klassiska musiken. Men hur sant är det? Var det verkligen Bachs ”Air på G-strängen” som var inspirationen. De inledande ackorden är förvisso desamma, men melodistämman på orgeln har inget gemensamt med Bach. Den upphovsrättsliga tvisten som sträckte sig över decennier gjorde slutligen att Matthew Fischer fick del av intäkterna. Högsta rättsliga instans i England gav honom rätt till 40 % av royalty-intäkterna eftersom man ansåg att han komponerat orgelsolot. Fischer menade att om det fanns någon referens till klassisk musik så var det snarast ett mindre känt koralpreludium. Att låten har drag av och har påverkats av den klassiska musiken är emellertid ostridigt.
https://www.youtube.com/watch?v=Mb3iPP-tHdA
En annan genre som man finner åtskilliga influenser från är förstås jazzen. Dessa influenser var ofta, enligt mig, väldigt lyckade. Georgie Fame har alltid tillhört mina favoriter då hans bluesiga röst och jazziga arrangemang ofta skapar ren magi. Att han inspirerades av en annan av mina favoriter, Chet Baker, hörs tydligt och klart. Georgie turnerar fortfarande och då mest i rena storbandssammanhag. Här är det inte en hoppig Yeh yeh utan snarast cooljazz.
https://www.youtube.com/watch?v=_3nNB8D_A1k
Brian Auger, legendarisk jazzpianist och -organist, gjorde tillsammans med Julie Driscoll och Trinity en del oförglömliga inspelningar med en utpräglad jazzkänsla. För egen del blev jag helt förförd första gången jag hörde ”Road to Cairo” även om den mer kända hiten ”This wheel´s on fire” lämnade mig ganska kall. Men i den här låten släpper Brian fram sin kärlek till jazzen och spelar ett rent jazz-solo som passar så bra i Donovans komposition. Det är väl en Hammond?
https://www.youtube.com/watch?v=ne7CFsVufy4
Jag har tidigare i ett blogginlägg om hur Kinks låtit sig påverkas av sin ungdoms musik i Music-hall, cirkus och vaudeville. Beatles lät sig också, mest på gamla dar, bli lite nostalgiska och tillbakablickande och då kröp också deras brittiska musikaliska rötter fram. Nostalgin i Penny och Strawberry var ju ren och skär, men på Sgt Pepper märks de musikaliska minnena tydligare. John beskriver igenkännandet när han såg den gamla affisch som inspirerade honom till Kite. Och musikaliskt blev den också tillbakablickande. Cirkus goes pop.
https://www.youtube.com/watch?v=8LCclVtFR6o
Inflytandet från blues, gospel och r&b är så välkänt så det blir närmast övertydligt att ta upp det, men WTF! Här är inflytande från en amerikansk bluesgitarrist så tydligt att de till och med sjunger om honom. Och har lagt sig till med hans, i och för sig oefterhärmliga, sätt att göra låtar i princip på ett ackord. Att de dessutom härmar stenarna, Beatles och andra ger en extra krydda. Lyssna på texten – den lär vara självbiografisk.
https://www.youtube.com/watch?v=Y8t387oPwQI
Tills vi hörs igen
Lars
En femtioåring mer värd att hylla än de flesta!
Nej, det gick inte att stoppa, efter Lars inlägg förra veckan bara måste det bli ännu ett Beatles-inlägg här på bloggen! Men nu snackar vi om ett femtioårsjubileum som överträffar det mesta i den vägen.
Det var den 5 augusti 1966 som Revolver släpptes. Det album som fortfarande efter det att många, många tusentals album släppts toppar listor över ”världens bästa LP någonsin”. Så sent som i februari presenterade vi här på bloggen en ny lista där den var tvåa.
Så är det. De artister och grupper som försökt går inte att räkna. En och annan gång har någon fått till något nästan lika bra men INGEN har slagit bort Beatles och Revolver från toppen.
Detta inlägg är inte någon kommentar till Lars läsvärda och insiktsfulla betraktelse över plattan i föregående veckas inlägg (se nedanför här). Dock måste jag på en punkt anmäla en avvikande åsikt: Here, There and Everywhere är Pauls bästa ballad i mina öron. Bara en av ungefär 12 topplåtar som lyfter Revolver till högsta toppen. (Tillägger här att länken i Lars inlägg har riktigt bra bilder till den låten)
I april 2014 avslutade jag här på bloggen min egen lista över sextiotalets bästa LP. Revolver toppade förstås och ni når artikeln via den här länken.
http://perolarssextiotal.blogg.se/2014/april/den-basta-lpn.html#comment
En sak jag tänkt på – och som blev så tydlig i Lars illustration förra veckan – är: var fick de titeln ifrån? Har jag läst det någonstans är det glömt så, snälla, vet du som läser, klicka på ”kommentar” nedan och upplys oss andra!
Lars inlägg innehåller sju länkar till hälften av LPns låtar. Har du inte använt dom redan är det bara att sätta igång. Naturligtvis kommer här några till andra låtar.
Yellow Submarine brukar inte nämnas bland de riktigt stora Beatles-låtarna och det kanske är OK med tanke på konkurrensen. Men tänk barnvisa och du hör den fullständigt perfekta melodin och hur rätt det är att just Ringo sjunger den. Ljudeffekterna sitter också snyggt. Har du tänkt på att efter 1:42 kommer en röst som ropar ”och så fortsätter vi resan” – för visst säger den det? Varför har inte experterna talat om namnet på den snubben?
https://www.youtube.com/watch?v=xj_xf_wCpRY
Pauls Got to Get you into my Life kunde vi höra på Antologi 2 utan blås och då notera att redan i en tidigare version hade Paul fått in rejäl stuns i låten. Sedan var han på en jazzklubb och kom på att det fanns plats för ett musikaliskt tillägg. Bara genier fixar sånt.
https://www.youtube.com/watch?v=bxhhFOnXs2M&index=12&list=PLLVYxeORZw5xTVPaTA5FE5liD5V1WSHGS
I min tidigare artikel sa jag att två låtar inte riktigt höll samma nivå som en övriga. Bland all guldglans ger de lite utfyllnadskänsla. Men Beatles på halvfart är också bra och här är en de låtarna, Dr Robert, Johns hyllning till tandläkaren som introducerade LSD.
https://www.youtube.com/watch?v=niuNlPo1q9M&index=10&list=PLLVYxeORZw5xTVPaTA5FE5liD5V1WSHGS
Så har vi i de båda inläggen fångat 10 av albumets 14 spår. Att You Tube är rensat från Beatlesoriginal ska vi inte ifrågasätta (även om det är synd för vår blogg!). Men det finns en låt jag älskar så mycket att jag fuskar här bara för att få med And Your Bird Can Sing, en låt som har närapå allt gör en tidig beatleslåt så bra.
På 70-talet var the Jam ett av de större namnen. Inte spelar dom låten som John och grabbarna men den är så bra att klippet får komma med ändå.
https://www.youtube.com/watch?v=6-vSueyB-5s
I min betraktelse från april 2014 betonades albumets helhetsintryck. Här ska inte upprepas det jag skrev då men plattans till synens självklara omfamnande av så många musikaliska stilar som transformeras till musik som låter så självklart Beatles och sextiotal är något man alltjämt står stum av beundran inför.
Per
Ett album som pekar åt alla möjliga håll
Jag funderar ibland på vad som är ett ”konceptalbum”? Är det ett album med en tematisk uppbyggnad eller är det bara ett album med bara ”bra” låtar? Vid tillfälle ska jag närma mig denna fråga, men dagens inlägg ska handla just om ett av de mest kända, så kallade konceptalbumen, Beatles revolver. Närmast då några enskildheter som jag tycker är spännande och som visar att LP:n var något som kom att ändra Beatles och därmed popmusikens inriktning.
Vi kan börja med namn och omslag. Det hade förvisso experimenterats med snygga omslag men Revolvers lyfte dessa till en tidigare okänd konstnärlig nivå. Det var, som alla känner till, Klaus Voormann som gjorde det och han signerade det, som den noggranne betraktaren kan se, i Georges hår. Namnet sägs syfta på en plattas snurrande på skivtallriken och ersatte idigare namnförslag som Magic cirkles och Pendelum.
”Tomorrow never knows”, den mest ikoniska låten på detta ikoniska album, var inspirerad av Tim Learys ”The psykedelic experience” i sin tur baserad på den gamla Tibetanska dödsboken. Därav den – hrm - svårförståeliga texten. För att använda ett understatement så är den väl en smula överproducerad med mellotroner, bandloopar, baklängesspel och sitar. Det verkar som de ville trycka in allt de hade upptäckt och börjat intressera sig för i låten. Underskattat i debatten om låtens betydelse är att Ringo här har utvecklat sitt spel till den excellens som från och med nu blev hans trade-mark.
https://www.youtube.com/watch?v=Ah2ckzXgrx4
”I´m only sleeping” är Johns bekännelse om sin egen lättja. Erkänt lat var han och kunde tydligen sova som vilken tonåring som helst långt upp i åren. En märklig detalj i denna bagatell är att han, till skillnad från i ”Tomorrow never knows” flyter upstream och inte downstream. Tolkning någon? Att det är en inte så genomarbetad text visar väl också att den först var hastigt nedtecknad på baksidan av ett brev med påminnelse om att betala radiolicensen.
https://www.youtube.com/watch?v=38wIuDAq2yg
”Good day sunshine”, Pauls optimistiska sång, som svär rätt mycket mot det övriga innehållet på plattan, är mindre känd för att den användes som inspirationsmusik för besättningarna inför starten av rymdfärjorna. Undertexterna är för min gode vän Frippe.
https://www.youtube.com/watch?v=JcjOeoEsBaQ
”For no one” är en indikation på att gruppen började lossna i fogarna. Pauls låt innehåller bara Paul och Ringo av medlemmarna.
https://www.youtube.com/watch?v=SuvMcoZVYUM
På Eleanor Rigby för Paul (han skrev det mesta av låten) in socialrealismen på allvar i deras musik som därefter blev ett återkommande tema i bland andra ”She´s leaving home”. Det är också den första låt där ingen av Beatlarna spelar något instrument och det finns inga gitarrer med i sättningen.
https://www.youtube.com/watch?v=twFbweJfUUo
”Here, there and everywhere” rankar Paul, med instämmande av John, som en av hans bästa låtar någonsin. Tja, säger jag. Texten är förvisso ”mysig” men låter mer som en låt skriven för Wings. Att Paul säger sig inspirerad av ”God only knows” är inte lätt att höra. I jämförelse med Beach Boys mästerverk låter den lite lättviktig.
https://www.youtube.com/watch?v=0Whz1jIEBI0
Slutligen en liten udda kommentar till Harrisons ”Taxman”. Denne lysande sologitarrist överlät solot till … Paul som alltså både spelar bas och solot. U wonder why!
https://www.youtube.com/watch?v=sQPSZKWXeoE
Så är detta album ett konceptalbum? Mnja inte i min värld. Mycket bra låtar men ett sammanhållande tema saknar jag. Det är långt mellan den Tibetanska dödsboken och Georges sura kommentar till det brittiska skattesystemet.
Lars
Sommar-plattan vi glömde
Veckans inlägg handlar om en platta som aldrig kallats för sommarplatta. Den släpptes i slutet av november 1968 så det var inte riktigt rätt säsong för det, kan man säga.
Men när jag idag lyssnar på The Kinks sjätte LP infinner sig en skön, slapp sommarkänsla. Jag får samma känsla som av en lugn promenad samtidigt som solen blickar stilla emot en från en molnfri himmel och vinden bara fläktar lite, lite. Semester. Inga utmaningar. Inga bekymmer. Livet bara liksom tickar på. Gott.
Village Green Preservation Society försvann alldeles när den var ny. Att den släpptes samma dag som Beatles vita dubbel-album innebar bara det en krossande konkurrens om köparna. Men 1968 var också året då Jimi Hendrix var jättestor och Stones gjorde en lysande comeback med Beggars Banquet. Cream var bara ett av alla andra band som gjorde allt tyngre rock.
Att då komma med en lågmäld, halvakustisk platta med låtar som berättar om det stilla livet på den engelska landsbygden var inte rätt om man ville sälja. Att LPn inte syntes till på någon lista berodde också på att Kinks sågs som en singelhitband och som sådant inte lyckats så bra året efter Waterloo Sunset.
Men allt eftersom åren gott har skivans status växt. En bra LP ÄR en bra LP. Så enkelt är det.
I den fina deluxe-version jag kommit över läser jag att Pete Townshend sagt att skivan inte bara är Ray Davies mästerverk, det är ”hans Sgt Pepper”. Hm, vi kanske ska vara en smula försiktiga med jämförelser här, Beatles milstolpe har en musikalisk variation som är rena motsatsen till Village Greens 15 visor. Ja, utan att anknyta till Lars inlägg förra veckan känns ”visor” minst lika rätt här som ”låtar”, ett ord som associerar till tuffare musik. Men, oj! så mysigt sköna de är!
Att välja favoriter från skivan är inte enkelt. Jag tror att jag själv inte memorerade skivan som favorit när den kom just för att den där potentiella hitlåten inte fanns på den. Men det hör till dess historia att Ray Davies medvetet inte ville vara kommersiell. Han struntade i skivbolagets krav på hits. Han såg till att singeln Days, som nått topp-tio, inte kom med på LPn och ändrade låtordningen in i det sista. Men visst har den många melodier som är små mästerverk vart och ett.
Så här börjar plattan med titellåten. En slags programförklaring som tydligt talar om vad lyssnaren har att vänta sig av LPn. Elegant och så otroligt Engelskt!
https://www.youtube.com/watch?v=lc7dmu4G8oc&list=PL40xdWb-2paezlG0eNJH6EuYDqIaZb3nj
Tredje spåret har en gitarrslinga som vilken kompositör som helst kan vara avundsjuk på. Pigga Picture Book.
https://www.youtube.com/watch?v=B7encWb7lNQ
Animal Farm har också en sådan där suverän slinga i botten. Är inte detta en snygg popvisa? Bara Ray Davies kan göra sånt här.
https://www.youtube.com/watch?v=-TNlt5DKWEs
Plattan avslutas med People Take Pictures of Each Other, inte precis en rocklåtstitel men så var också The Kinks ett unikt band.
https://www.youtube.com/watch?v=xkwqiqsfoZw
Som avslutning här slår det mig att the Kinks två år tidigare gjorde en låt som på alla sätt verkligen var en sommarlåt. Listetta mitt i sommaren. Självklart måste bloggen ta med detta femtioårsjubileum!
https://www.youtube.com/watch?v=pIKsHh3BFPI
Per
