perolarssextiotal

Statistik är ju inte så kul, eller hur? Eller kan det vara det? Jag kikade lite på Tio-i-topp-statistik och fick mig ett par rejäla överraskningar. Låt oss se.

 

Mindre överraskande var kanske att den artist/grupp (i fortsättningen för enkelhetens skull artisten) var The Beatles som hade 35 låtar med på listan varav 18 listettor. Därmed utklassade man tvåan Cliff Richard som nådde 21 respektive 6. Räknat flest låtar på listan av svenska artister blev Tages bäst med 13 stycken. Som sagt inga överraskningar. Mars 1963 debuterade Beatles.

 

https://www.youtube.com/watch?v=q3NTVkHwD5I

 

I grenen låt som låg längst på första plats var de däremot inte lika framgångsrika. Deras stora hits låg sådär 5,6,7 veckor på förstaplatsen men Creedence hade ett rejält övertag med 10 veckor före Elvis ”Devil in diguise” som räckte i 8. 1969 landade CCR sin tioveckare:

 

https://www.youtube.com/watch?v=Aae_RHRptRg

 

Sedan kom vi till grenen att hålla sig kvar på listan längst. Källan redovisar alla låtar som låg kvar 15 veckor eller längre. Den första överraskningen var väl att ingen, säger ingen, låt med Beatles höll så länge. Mindre för eftervärlden kända låtar som ”Blue eyes” med Don Partridge och Sounds Nices ”Love att first sight” hade inga problem med att klara spärren. Förstaplatsen delades av 1910 Fruitgum Co med ”Simon says” (en oförglömlig dänga) och Herman´s Hermits ”Sleepy Joe”. Den var det länge sedan vi hörde. Av förklarliga skäl vid en omlyssning.

 

https://www.youtube.com/watch?v=a-ey2jY1Uwg

 

One hit wonders, definierade som artister som blev etta med sin enda låt på listan fanns det en uppsjö av. Bland artisterna återfinns Floyd Cramer, Les Chats Sauvages, Scott McKenzie och Desmond Dekker. Du kan ju testa ditt minne.

Att dessa bara hade en listetta hindrade inte att just denna hit blev en klassiker även om långtifrån alla blev det. Jag väljer två ur denna kategori som jag av någon anledning har en klockarkärlek till.

 

https://www.youtube.com/watch?v=ENblHOxi1c4

https://www.youtube.com/watch?v=IcL5rz1V6dU

 

Kategorin Populäraste låtarna är de som samlat flest poäng per vecka. En förstaplats ger tio poäng, en andraplats 9 poäng och så vidare. Beatles – ja, jag vet att jag ständigt återkommer till dom – nådde inte mer än en tiondeplats med ”She loves you” och Elvis bara en nittonde med ”In the Ghetto”. ”Tell me”; Rolling Stones bästa placering blev inte bättre än 31.

 

And the winner is:

https://www.youtube.com/watch?v=Y9Vu6ASwdKE

 

Bästa svenska låt I denna kategori blev Jerry Williams. Känns rätt bra av någon anledning. Här är låten:

https://www.youtube.com/watch?v=L97zMkJFbRg

Lars

 

 

 

Det finns artister och grupper som verkar stå vid lite av rampljuset. Andra står längst fram på scenen och får de stora rubrikerna. Men den som försöker se en större bild vet att bredvid står andra som, egentligen, betytt väl så mycket för att föra popmusiken framåt.

 

Häromveckan läste jag en specialtidning från Uncut om The Band. Tidningen hade visserligen rubriken ”Bob Dylan & The Band” men det var nog bara för att sälja. Det var The Band som tidningen fokuserade på. Hela historien.  Ännu en gång kom tanken: Varför har vi inte skrivit om dom?

 

De LP-debuterade 1968 och hade redan ett par år tidigare spelat en avgörande roll i Dylans musikaliska utveckling. Idag nämns The Band ofta som gruppen som startade ”Americana”, ännu en av branschens många försök att sortera det underbart mångfacetterade som är popmusiken sedan 1955. Nu är The Band ganska hyggligt dokumenterade. Ett par CD-boxar har givits ut. Personligen räknar jag ”A Musical History” från 2005 till favoriterna i skivsamlingens box-avdelning.

 

Det var fyra kanadensare som stött ihop med en trummis från Arkansas när denne kom med sångaren Ronnie Hawkins till Toronto. Men vi tar inte hela storyn från början. Så småningom började de spela med Bob Dylan som ville ha ett tyngre komp. Det blev turnerande och i England gjorde dom den 17 maj 1966 Like a Rolling Stone i en knäckande, klassisk, version den som föregicks av att en kille i publiken ropade ”Judas”. Den är borttagen från Youtube men där finns en inspelning fyra dagar senare från Newcastle:

 

https://www.youtube.com/watch?v=uCcc-XRAf5s

 

Ni noterade ett obekant ansikte bakom trummorna. Micky Jones hade hoppat in för Levon Helm som inte hade klarat publikens hårda kritik av Dylans nya sound. Inte långt därefter råkade Dylan ut för den omtalade olyckan och drog sig tillbaka till Woodstock där han och bandet jammade dag efter dag. Resultatet fick vi höra 1975 när The Basement Tapes gavs ut. Samarbetet ledde också till The Bands debut där Bob ritade omslaget och bidrog med ett par låtar. Plattan tillhör fortfarande pophistoriens främsta. George Harrison sa att det var den bästa LP han någonsin hört. Topplåten är The Weight.

 

https://www.youtube.com/watch?v=FFqb1I-hiHE

 

Kolla in Levon Helms röst här. Finns där inte en klangbotten som ekar av historia men också tidlöshet? Vi tar en låt till från plattan, basisten Rick Danko hjälpte Dylan med This Wheels on Fire.

 

https://www.youtube.com/watch?v=-mlzUHxNMV8

 

Här fick du se omslaget som Dylan målade. På förra inslaget hade någon istället satt in omslaget till gruppens nästa LP, bilden ovan här. Jag tycker den är ikonisk. Där SER man det man känner för gruppens musik. Ärlig, stram, sökande.

 

Music from Big Pink var en suveränt bra LP men den är ändå ett par snäpp under uppföljaren som kom hösten 1969, The Bands verkliga mästerverk. LP:n hette kort och gott The Band. Gruppen bestämde sig för namnet när de tänkte att ”ok, vi är ett kompband till Bob Dylan men borde vi inte ha ett eget namn”. Då noterade någon i diskussionen att ”vi kallar oss ju bara för The Band och då kan vi väl heta så?”

 

Plattan har tolv låtar som alla känns som fullständiga berättelser. Rösterna är fyllda av inlevelse och kompet väl utsnidat med många instrument. En musikalisk stil rotad i decenniers amerikansk tradition men ändå någonting nytt för oss popnördar då. Vi länkar till första spåret, Across the Great Devide.

 

https://www.youtube.com/watch?v=xUPbIbHUem0

 

Det nästa ett lotteri att välja låtar. En jag tidigt föll för var Up on Cripple Creek,

 

https://www.youtube.com/watch?v=EisXJSsULGM

 

Det var så klart omöjligt att upprepa en sådan platta. Fortfarande fanns där den särskilda känslan och personligheten i musiken men låtarna var inte riktigt lika bra. Tredje LP:n, Stage Fright, hade dock en makalös titellåt.

 

https://www.youtube.com/watch?v=jTbX_XYo6xI

 

1972 kom dubbel-LP:n Rock of Ages, en av historiens bästa live-plattor. Att bandet började få slut på idéer demonstrerades året därpå när de gav ut en LP med covers på gamla låtar. 1974 blev det en gigantiskt turné med Bob Dylan som dokumenterade på dubbeln Before The Flood. Avslutningen blev snygg: The Last Waltz var en konsert från 1976 som blev den kanske bästa rockfilmen någon i Martin Scorseses regi.

 

Tre av medlemmarna är nu borta. De som några medlemmar gjort efter The Last Waltz kan vi lämna då det inte alls kan jämföras med de första skivorna storhet. Men dessa lever hur länge som helst.

Per

 

Så har vi kommit till slutet av resan genom sextiotalet med hjälp av boken ”Rock dag för dag”. Dags alltså att ta vid där vi slutade för fjorton dagar sedan då James Brown, enligt boken, blev årets artist. Nu således:

1966

Art Garfunkel och Paul Simon hade verkligen ett ”on and off relationship”. Det inleddes redan under skoltiden när de spelade som Tom & Jerry utan någon större framgång utanför klubbarna. Så de gick skilda vägar för att återförenas1962 då de tagit sig till stället där så mycket hände – Greenwich Village, New York. De fick ett kontrakt med Columbia och spelade in ”Sounds of Silence”, som skulle bli deras stora genombrott, men medan mixning och pålägg gjordes så skildes de på nytt och Simon reste till Europa som folksångare. Färdig blev den en av 1966 års stora hits och jag har inget att invända mot att boken utsåg dem till årets artist. Sedan tog det slut igen 1970 för att återuppta samarbetet så sent som 81 genom konserten i Central Park. Efter det har de bägge haft solokarriärer, Simons dock överskuggande Arts.

Den här var det nog ett tag sedan du hörde. Från 1957 alltså.

https://www.youtube.com/watch?v=w9e3hU6KIZo

1967

Ohotad detta år var, både enligt boken och mig, Jimi Hendrix. Liksom så många andra wannabees var han redan i tidig ålder med i ett antal hobbyband. När han gick en fallskärmsjägarutbildning (!) bildade han sin första egna grupp, Casuals. Han fullföljde emellertid inte utbildningen helt, utan började få kompa storheter som Little Richard, BB King och Jackie Wilson men under namnet Jimmy James. Till hans lycka blev han upptäckt av Animals-basisten Chas Chandler som tog honom till England där han trivdes väl om inte för annat än att rasfördomarna inte satt lika djupt där som i hans hemland. Det var emellertid i USA han ändå till slut fick sitt stora genombrott vilket var på Montereyfestivalen. Efter det blev han stor stjärna och hans singlar är numera ikoniska.

Svårt välja men jag tar en personlig favorit.

https://www.youtube.com/watch?v=_PVjcIO4MT4

1968

”Hello, I love you”. Kanske inte den mest kända låten kanske, men blev faktiskt etta I USA detta år. Doors första US-etta. Jim Morrison och Ray Manzarek hade bildad gruppen redan 1965 där bägge studerade film vid UCLA. Gruppnamnet togs, som bekant, av en dikt av Blake använd av Aldous Huxley i boktiteln ”The doors of perception”. Deras första LP kom -67 i och dess följe singelhiten ”Light my fire”. Mest typisk för Doors poetiska, nästan meditativa, stil var albumet avslutning, elvaminuter ”The end”. Bandet var och förblev en album-grupp, om uttrycket tillåts, och personkulten kring Jim tog nästan bisarra proportioner. För Jim och Doors blev, som för så många andra, drogerna slutet och Jim avled1971. Jim Morrison var stilbildande för många epigoner, men Rays keybordstil bildade också skola. En personlig favorit får bli illustration.

https://www.youtube.com/watch?v=iv8GW1GaoIc

1969

Decenniet avslutas med CCR som var deras genombrottsår. De levererade tre album, ”Bayou Country”, Green River” och Willy and the poor boys”. Gruppens rötter sträcker sig ända till 1959 då bröderna Fogerty bildade Blue Velvets, senare Golliwogs. Jag har alltid upplevt deras karaktäristiska spelstil som en sydstats-country och jag har alltid varit tilltalad av sydstatsanstruken musik. Deras hitlista är lång som Nilen och visar inga tecken till att sina trots att gruppen splittrades av inre slitningar, kanske framför allt beroende av Johns dominanta roll i gruppen. På olika sätt fullföljde gruppens medlemmar på olika håll sin musikaliska tradition.

https://www.youtube.com/watch?v=Aae_RHRptRg

1970

Här utsåg boken Led Zeppelin till årets grupp och därmed var sextiotalet över.

Sammanfattningsvis var det trevlig att fundera lite grann kring årets-grupp-temat och boken lyckades väl ganska bra, även om den i min värld var väldigt USA-inriktad. Min lista – och kanske din – hade nog sätt annorlunda ut.

Lars