Elvis filmmusik, hur bra/dålig var den egentligen?
För oss som var tonåringar på sextiotalet var Elvis inte mycket att ha. Det var storasyrrans favorit, hennes och inte min. När mellansyrran gav mig sin lilla, men inte alls dåliga, samling av singlar och EP med Elvis gav jag genast bort skivorna till en klasskompis. En liten förmögenhet, insåg jag senare när handeln med begagnade skivor började komma i gång.
Med tiden har man ju insett att Elvis inte bara var den största sångare historien hört, han var rockhistoriens näst främsta namn överhuvudtaget efter Beatles. Ändå har skivsamlingen med honom varit blygsam. Där finns de tre decennieboxarna, så klart, men annars inte mycket. En märklig sak med 60-talsboxen är att där saknas flera hitlåtar. Gemensam för dom är att de förekom i olika filmer.
En skivsamlare som undertecknad dyker ju ofta på mysiga överraskningar med namn från ens ungdomstid. Ibland snygga omslag som bara dom frestar till inköp. Otäckt, för plånboken!, ofta samlingar med låtar man längtat efter.
Förra året meddelade en kompis att han hittat en liten trevlig låda med inte mindre än 20 CD med Elvis filmmusik för det klart acceptabla priset av 280 spänn. Jo, du läser rätt, snittpriset per CD är alltså inte mer än 14 kronor! Nåja, speltiden per platta är under 30 minuter så det är mindre än 10 timmars musik. Men lådan är elegant och ett litet häfte ger information om filmerna. Av Elvis 31 filmer får vi musiken från 22.
Nu till rubrikens fråga: Är musiken så dålig som man läst att den var?
Det raka svaret är: Ja, för det allra, allra mesta. Detta enkla påstående retar säkert läsare för vilket allt Elvis Presley sjöng blev guld i hans mun. Ni som har honom som en, om inte Gud, så något i alla fall mellan människa och ett högre väsen.
Nu är det självklart så att bland mer än 250 Elvis-låtar finns en del bra, riktigt bra. 3 av soundtracken här gjorde han före militärtjänsten 1958. Loving you, Jailhouse Rock och Kid Creole är tre CD fyllda av härlig femtiotalsrock.
Men 17 CD handlar alltså om 60-talet och när jag bläddrar mellan låtarna i den digra samlingen för att sätta samma en liten lyssnarlista slås jag av att det är så förtvivlat långt mellan de riktigt bra spåren. Man hajar till när enstaka hits dyker upp, men de kan ju du som läser redan.
Detta var ju en tid när ungdomsmusik – VÅR musik - lät annorlunda än det som våra föräldrar lyssnade på. Producenterna runt Elvis var tydligt inriktade på den äldre publiken. De flesta spåren saknar det där rytmiska drivet vi ungdomar ville höra. Istället dyker calypso och andra rytmer i liknande stil upp överallt. Läser man namnen på kompositörerna hittar man mycket sällan de vi minns från våra egna singelskivor. Okända typer som tjänade oförtjänt med pengar eftersom Elvis skivor sålde ju bara för att det var han.
En sak måste dock sägas till kungens försvar: Visst kan man ibland tycka att han är en bit ifrån sin bästa form men överlag demonstrerar han sin klass och gör på det sättet även dåliga låtar hörbara. Här ett knippe Elvis-låtar som jag vågar gissa att du som läser inte hört men definitivt mår bara av att göra det.
Den första filmen Elvis gjorde efter vistelsen i Tyskland var GI Blues. Från den kommer här ett klipp med Shoppin´Around.
https://www.youtube.com/watch?v=ADjm8yzYFW4
Titellåten från Elvis 9e film, Follow That Dream, har just den där lättfotade rytmen som så många andra av låtarna, men när låten är bra så är den ju bra!
https://www.youtube.com/watch?v=ArnU5zQfEKY
Kissing Cousins från 1964 är en soundtrack-LP som faktiskt har flera fina låtar. Att Elvis är en bra balladsångare finns det uppsjö exempel på . Här ett till med scenen från filmen. Tender Feeling heter låten.
https://www.youtube.com/watch?v=Q8xoU1yRUZw
Hard Knocks från filmen Rustabout är en plankning av en tidigare låt men hederlig rock ´n´ roll låter alltid bra hur som helst!
https://www.youtube.com/watch?v=QEbJ10uwGmE
Till sist en låt som känns som ett självklart slut på detta inlägg. Jag menar bättre slut än en Happy Ending finns ju inte!
https://www.youtube.com/watch?v=njTu18PdefI
OK, ni som kollat dessa fem nummer förstår kanske inte det jag skrev om att Elvis kunde vara dålig. Det är nästan så att jag inte heller gör det!
Per
Supergrupper
Supergrupp – börjar du också bli trött på begreppet? På sextiotalet uppstod det och från början var det väl ganska kul när de bästa av de bästa slog sig ihop för att göra den bästa av den bästa musiken. Ibland bra. Blind Faith från 1969 med Steve Winwood, Eric Clapton och Ginger Baker är väl ett sådant exempel. Dessvärre infriades inte förväntningarna i längden och gruppen blev kortlivad trots försäljningssuccéerna. Magin från Spencer Davies Group, Traffic och Cream (som väl i sig ansågs vara en supergrupp) kunde inte omplanteras i en ny grupp hur som helst. CSN&Y blev betydligt mer långlivad med sina representanter från Hollies, Buffalo Springfield och Byrds, men blev främst ett kultband. Så det var inte ett absolut framgångsrecept att plocka ihop frontfigurer från framgångsrika grupper och förvänta sig en multiplikatoreffekt även om Traveling Wilburys nog får betraktas som en ren succé. Ändå är tanken med supergrupper lockande och tål verkligen att lekas med. Det tänker jag göra här. Först blir det en svensk. En framgång beror förstås mycket av personlighet och annat, men här har jag bara tagit hänsyn till teknisk förmåga och kompositörstalang. Jag har modellerat gruppen i en Beatlessättning vilket innebär att också sångaren får bidra med gitarrspel.
Sologitarristen är självklar – Bo Winberg från Spotnicks. Hans insatser som sångare är väl mer tveksamma men kan nog hänga med Göran om harmonierna inte blir för avancerade och det ska dom inte bli i min supergrupp.
https://www.youtube.com/watch?v=nq2jeWr0y9U
På bas och sång hittar vi förstås Tages Göran Lagerberg som inte bara är grym på den melodiösa bas som han hämtat så mycket inspiration till från McCartney. Han är dessutom Tages bäste sångare, tyvärr oftast åsidosatt av ”den söte” Tommy Blom. Hans röstomfång är väl inte det största med han har säker tonträff och har en röst med inte så lite karaktär.
https://www.youtube.com/watch?v=Z59NGC2eXec
På kompgitarr blir det knepigare. Anders Töpel frestar med sitt skickliga gitarrspel men jag vill peta in någon som kan tillföra något till komponerandet också (det är väl oklart hur mycket Anders bidrog med till tages egenproduktion). Det får bli Claes ”Clabbe” af Geijerstam, med hits som ”Alex is the man”, ”Birds eye view of you” och ”Love was on your mind” i bagaget.
https://www.youtube.com/watch?v=TXVhwrcsAzk
Och så till slut ska vi ha en bra trummis. Något åt Ringo-hållet som inte bara är säker utan också kan tillföra något personligt. Man letar i dåtidens toppgrupper och hittar Totte Päivärinta i Hep Stars, Freddy Skantze, Tommy Tausis och Lasse Svensson i Tages och Rolf Adolfsson i Mascots. Tor-Erik Rautio bankade i Shanes och Leif Johansson i Janglers. Knepigt. Här ser man att om Sverige på sextiotalet producerade sångare (Björn Skifs) och gitarrister (Winberg) av internationell eller semiinternationell klass så var det magrare med trummisar.
Tommy Tausis var ju säkerheten själv så han blev nästan mitt val men jag stannar ändå för Urmas Plunt från Beachers i Göteborg. Jag såg och hörde dom några gånger och gillade vad jag hörde. Här är det enda clip jag hittade på Youtube med gruppen.
https://www.youtube.com/watch?v=zLd9whLkJOw
Så var min supergrupp formad, fattas bara ett namn. ”The Brickmountains” låter väl både coolt och lämpligt?
Glad midsommar!
Lars
Sommar!
Hurra! När detta skrivs den 11 juni är det för andra dagen en riktig sommardag här i Uppland. Det var ingen vidare maj månad eller början av juni. Men nu. Äntligen..
Det är självklart för oss på bloggen att blicka bakåt 50 år i tiden, till det fantastiska året 1965. Nej, jag struntar i hur vädret var just då. Det handlar om det minne vi har från sommaren i de LÅTAR som vi hörde på då. De må inte alltid handlat om sommaren i texterna, Men de spred glädje och värmde våra sinnen när de ljöd ur våra små transistorapparater.
Jag slår upp den i varje bokhylla obligatoriska boken med Tio-i-topp-listorna. Vad hittar jag på första plats för EXAKT 50 år sedan om inte den låt som jag för några år sedan skrev ett helt blogginlägg om bara för att jag inte kunde få den ur skallen. Van Morrison sjunger i Thems fantastiska Here Comes the Night
https://www.youtube.com/watch?v=MzMZGL-Z2E4
OK, en låt som handlar om att natten kommer stämmer kanske inte så bra med vår ljusa, svenska sommar men, som det heter, en bra låt är en bra låt!
Ska man snacka sextiotal och sommar finns det ju en grupp som alltid är den man tänker på först, The Beach Boys. Ingen annan artist eller grupp symboliserar sextiotalets ljuva tonårssomrar så bra. Deras musik utstrålar värme och glädje när helst man sätter på deras plattor även femtio år senare. En av deras fina låtar kom in på listan för femtio år sedan
https://www.youtube.com/watch?v=QSCibaH9AvU
Nej, inte sommar i den titeln heller. Jag får gå till veckan därpå. Den 19 juni kom Alma Coogan in på andra plats med en låt vars titel handlar om den varma årstiden, då luften surrar av fåglar och bin:
https://www.youtube.com/watch?v=ch7oD1Nrcjw
Alma Coogan gick upp i listans topp veckan därpå, stannade i topp en vecka. Veckan därefter, den 10 juli, dök en låt upp som hade solen i titeln och hör hemma i detta inlägg. bara därför
https://www.youtube.com/watch?v=_Uk_6WWy0RA
Fyra låtar från sommaren för femtio år sedan. För att vara Beatles är den sista inte alls bland deras bättre, även Beach Boys kunde toppa den låt jag spelat här. Men - visst är tanken underbar, medge det kära låsare – fyra nästan slumpmässigt valda låtar från 1965 blir härligt underhåll i 10 minuter.
Sextiotalsmusiken dör aldrig, ett enkelt, självklart och alltid lika härligt konstaterande!
Per
Låtar som berättar en historia.
Jag har alltid fascinerats av de låtar som berättar en historia. Och det finns en hel del varav de flesta är korthistorier baserade på det mest klassiska av alla temata – boy meets girl. Elvis ”His latest flame” och Hollies ”Bus stop” kan väl tjäna som exempel. Ibland vinklar man det åt det lite lustigare hållet som i ”Love potion n:o 9” eller åt det mycket mörkare som ”I´m waiting for my man” med Velvet undergound. Men det är de som har en mer mystisk berättelse elelr en med sens moral som intresserar mig mest och som jag ska beröra här.
Mitt första val blir Kinks ”Lola”. Berättelsen spänner inte över mer än en kväll men intrigen är desto mer spännande och ovanlig. Som alla vet handlar det om Ray´s möte med en attraktiv transvestit och de blandade känslor han har inför mötet. Både lockad och avståndstagande beskriver han i denna lilla miniopera mötet och sin kamp med sina blandade känslor. Man skulle trott att låten, med sitt ovanliga och på den tiden kanske kontroversiella tema, skulle väcka anstöt men Ray kom undan med det och det var väl kul?
https://www.youtube.com/watch?v=NGdqCtX4VCM
En mörk ton har också ”Eleanor Rigby”. En närmast socialrealistisk skildring av Eleanors hela liv, om än bara antytt. Det krävs inte mycket av förmågan att läsa mellan raderna för att föreställa sin denna Eleanors ensamma och sorgliga livsresa. Inte mycket tröst ges heller inte ens det trista slut resan fick med en begravning till vilken ingen kom och en oengagerad präst som inte kunde erbjuda vare sig tröst eller frälsning. ”Noone was saved”. Genialiskt på ett sätt som bara Paul kan åstadkomma. Det har spekulerats mycket om varifrån han hämtat namnet, men ska man tro honom (och varför skulle vi inte det?) själv så var det en kvinna i ett låglönejobb på Liverpool City Hospital som fick släppa till sitt namn till texten.
https://www.youtube.com/watch?v=xajQUEPXRyg
Min kanske absoluta favorit på temat episka låtar är nog ”Road to Cairo” med Julie Driscoll som kanske är mer känd för sin tolkning av Dylans ”This wheel´s on fire”. Här får vi en story berättad i undertext av en liftare på väg tillbaka till Cairo med minst sagt blandade känslor inför återkomsten. Återvändaren ska besöka några ”folks I used to know” efter flera år på luffen (?). Tydligen har beslutet att återvända föregåtts av en hel del tvekan och kanske ångest. Låten, vars musik speglar känslorna hos återvändaren på ett nästan spökligt sätt, lämnar lyssnaren utan svar, bara med frågor. Vem ska hon återvända till? Varför lämnade hon? Vad har hon gjort de senaste åren? Varför ångrar hon sig vid stadsgränsen utan att fullfölja resan tillbaka? Genialt. Genialt!
https://www.youtube.com/watch?v=WWh6xkVNPmw
En annan typ av berättelse ger Jeannie C. Riley. Varje gång jag hör låten om den baktalade mamman som får ta så mycket skit av ”Hem och skola” slutligen kliver in på deras offentliga möte och bildligen drar ner brallorna på sällskapet. Uppkäftig feminism i korta kjolar – annat det än många av våra nutida urtrista feministtanter.
https://www.youtube.com/watch?v=4ivUOnnstpg
Om Beatles historia vet vi det mesta, eller hur? Också om tiden innan Beatles, hur de växte upp, möttes och så vidare. Men om det för John, Paul och George var med The Quarryman det mesta började så hade Ringo ett musikaliskt förflutet i en av de populäraste pre-Beatles-grupperna i Liverpool. Ringo har ett tydligare formulerat nostalgiskt drag än de övriga Beatlarna (”When we was fab” är förstås ett bidrag till denna genre) och har återkommit till deras historia som i ”Liverpool 8”. Nu är han tillbaka, men denna gång är det inte Beatlarna han skriver om utan om sin tid med Rory and the Hurricanes. Inget musikaliskt mästerverk men en historia som platsar här.
https://www.youtube.com/watch?v=zvw52sXS2Jg
Trevlig helg
Lars
