Sverige efter 60-talets popvåg
Pugh Rogefeldt har en central roll i svensk rockhistoria. 1969 släppte han LP:n Ja, dä ä dä (Omslaget oven). Den lärde att rock kan sjungas på det svenska språket och var musikaliskt unik. Bonniers rocklexikan beskrev plattan så här: ”Musikaliskt en mycket personlig blandning av (akustisk) folkmusik och friformrock präglad av den psykedeliska scenen (som) fick stor betydelse för den senare svenska rockmusiken genom att förena svenska språket och svensk ton med rock i en dittills ohörd form”. Med sig hade Pugh två utomordentliga musiker, Georg Wadenius och Jan (”Loffe”) Karlsson. LPn innehåller en svensk klassiker
(2) Pugh Rogefeldt -[02]- Här Kommer Natten - YouTube
Hansson & Karlsson har fallit lite i glömska. Nyss nämnde Karlsson spelade trummor. Bo Hansson skötte ett antal tangentinstrument. Instrumental musik i det sena sextiotalets psykedeliska anda. Jimi Hendrix var en av de som imponerades. Han spelade in deras Tax Free. Bo Hansson gick solo och fick internationell uppmärksamhet med LPn Sagan om ringen.
Skarven 60/70-tal hade flera andra intressanta konstellationer som Made in Sweden (med Georg Wadenius), Heta Linjen, Solar Plexus och November, för att här bara ta upp några. Flera hade spännande jazzinfluenser men alla var lite i skuggan bakom Tio-i-toppmusiken och radions internationella bevakning. Musikaliskt vid sidan om men som förblev den envise överlevaren och toppade Tio-i-topp sensommaren 1969 var Jerry Williams. Här en scenversion så vi kan kolla in hans rörelser också.
(2) Andra pipel - Jerry Williams: Keep on (1969) - YouTube
Musikrörelsen var internationellt unik och speciell på flera sätt. Det var i runda tal ca 100.000 personer som kontinuerligt fanns med på något sätt. Vi pratar alltså folkrörelse på riktigt. Den hade ett mycket stort genomslag i media även om dess andel av skivförsäljningen var liten, som högst 3-4 procent i Sverige. Musiken, med några undantag, var enkelt uttryckt dålig. En av rörelsen idéer var att alla skulle få vara med, amatörism uppmuntrades. Det gjorde den näppeligen musikaliskt förnyande. Det var mycket sällan musiken i sig var intressant. Det var texterna som var det viktiga.
Här är inte plats för en längre utläggning om en rörelse som fram till 1972 var i sin begynnelse. Tidningen Musiken Makt skapades t ex året därefter. Sedan kom Musikforum över hela landet och snart ett 50-tal skivbolag varav Musiknätet Waxholm, som bildades 1969, är det mest kända.
Här fokuserar vi på musik. Två av musikrörelsens mest renormerade band gjorde notabla plattor tidigt. Hoola Bandoola Band var ledande, både konstnärligt och försäljningsmässigt. De gjorde fyra LP som alla var stora händelser när de kom ut. Tredje LP:n På väg från 1973 toppade listan.
Förgrundsfigur var Mikael Wiehe. Hans texter var skickliga, utan plakatmässiga slagord. Musiken var för det mesta fullt ok, med namn som Beatles, Neil Young och – självklart – Bob Dylan som inspiratörer. Men också en viss känsla av svensk folkmusik. 1972 kom LPn Vart är vi på väg med den fina Keobs pyramid
Blå tågets medlemmar kom från starkt intellektuella miljöer. Att höra dom är att gå in i en politisk föreläsningssal. Först hette dom Gunder Hägg men storlöparen gillade inte det så de bytte namn. Dubbel-LPs Brustna hjärtans hotell har den kända
(2) Blå tåget - Den ena handen vet vad den andra gör - YouTube
Ebba Gröns version må vara mer känd men jag tycker Blå Tåget framför låten som den ska höras. En lektion i marxism.
Musikrörelsen ebbade ut mot decenniets slut. Teaterturnén Tältprojektet, den svenska arbetarrörelsens historia var år 1977 en sista kraftansträngning. 1980 lades Musikens Makt ned. Dess upplaga hade varit runt 10.000 ex.
Musikrörelsens betydelse är svår att uppskatta. Att det svenska språket sjöngs alltmer i popmusiken är en given effekt. Jag tror också att amatörismen och viljan att låta alla spela har bidragit till att många fler vågat sig på att spela och sjunga än annars skulle varit fallit.
Hur som helst är den ett annorlunda minne i popmusikhistorien.
Per
Pattie Boyd
När man, som Per och jag, på djupet älskar musiken från sextiotalet så leder det förstås att man läser vad man kommer över i form av böcker och artiklar relaterat till ämnet. Att våra manliga hjältar från perioden var omgivna av kvinnor, alltifrån rena groupies till mer uttalade musor, förvånar förstås inte. Några av dem nådde av egen kraft ikonisk status som exempelvis Marianne Faithful som väl var lika känd som Mick Jaggers flickvän som mycket framgångsrik sångerska. De delade sina pojkvänners ibland minst sagt krävande livsstil bland annat genom att falla för de droger som tycktes omge artisterna lika frekvent som flickvänner. En som fick stor, om än indirekt, betydelse för musiken var Pattie Boyd. Hennes äkta makar, i tur och ordning George Harrison och Eric Clapton fann henne så betydelsefull i deras liv att de skrev musik till henne. Som musa och inspirationskälla var hon i det närmaste oöverträffad under perioden möjligen i konkurrens med Anita Pallenberg.
Hennes egen karriär var som modell där hon debuterade 1962 och blev mycket framgångsrik och hennes bilder fanns i så prestigefyllda magasin som Vogue och Elle. Hon blev med tiden själv en framgångsrik fotograf och hon specialiserade sig på kretsarna kring sextiotalets popscen. Hon gjorde också en del reklamjobb för TV och kom genom dessa i kontakt med Richard Lester som gav henne en liten roll i A hard days night där hon träffade George. De två blev ett par vilket gav hennes egen karriär ett riktigt lyft. Och Georges också i den meningen att hon inspirerades till och tillägnades några av hans vackraste sånger. Följaktligen gifte de sig 1966 och George skrev, bland andra dessa sånger till henne. Den första ger mig fortfarande gåshud när jag hör den. Inledningsackorden C, C7+, C7, F är en av de mest magiska inledningarna jag har hört.
https://www.youtube.com/watch?v=UelDrZ1aFeY
En annan låt som hon var bakgrunden till är denna, nästan lika vackra låt där texten är nästan rörande på sitt självutlämnande sätt.
https://www.youtube.com/watch?v=6t24nX_sak8
Nu visade sig att en av Georges bästa vänner, Eric också fattade tyckte till Pattie och det visade sig att känslorna var ömsesidiga (och nu måste jag bryta den tidsperiod som bloggen omfattar). Det hela resulterade i en skilsmässa och ett nytt äktenskap. Men innan dess fick Eric också en så stark inspiration av sin böjelse för Pattie att han producerade en av, i mitt tycke, vackraste låtar. Den landade i verkligheten 1970 på albumet Layla and other assorted love songs. Snyggt jobbat Eric. Och Pattie
https://www.youtube.com/watch?v=pKwQlm-wldA
Så gick det som det gick. Skilsmässa och nytt giftermål med Eric. Droger, alkohol och ett nytt kraschet äktenskap. Vänskapen mellan George och Eric bestod trots allt och jag tycker det är fint att de forna rivalerna ändå kunde samsas kring sin fascination över Pattie.
Elvis gjorde en cover som väl inte var så lyckad men eftersom du kanske inte hört den så får du den här.
https://www.youtube.com/watch?v=-0yp3F7wbZo
Lars
Den största supergruppen!
David Crosby hade ryckt in i Buffalo Springfield som ersättare för Young på Montereyfestivalen. Han satt med Stephen Stills hemma hos Cass Elliot (Mamas and Papas) eller Joni Mitchel (historien varierar) en kväll och testade stämsång på några låtar. Graham Nash råkade vara där och när han spontant bidrog med en tredje sångstämma sa det klick.
Crosby, Stills & Nash gjorde sensation med sin debut-LP som blandade Nash jämförelsevis enkla poplåtar med Crosbys lite avigt sökande och Stills tyngre bluesrockiga. I februari 2014 placerade jag den på bronsplatsen när jag listade 60-talets bästa LP. Kolla gärna i arkivet här till höger. Musiken varierade från akustiskt komp i snygga stämsångsballader till tuffare saker där Stills gitarr excellerade. Plattan inleds med hans Suite: Judy Blye Eyes. En lång historia som håller hela vägen,
(2) Crosby, Stills & Nash - Suite: Judy Blue Eyes (Official Audio) - YouTube
David Crosby skrev ett par starka, passionerade låtar med politisk underton. Första LPn har hans Long Time Gone. Här i live-version, från senare år. Det syns!
(2) CROSBY STILLS & NASH LONG TIME GONE - YouTube
Neil Young tillslöt för att gruppen skulle bli starkare på scen. Som kvartett gjorde de sin andra spelning på Woodstockfestivalen. 1969 kom LP:n Deja vu. En blandad historia där Nashs ’Our House’ och Youngs ’Helpless’ stack ut. Den första handlar om handlar om Nash tidigare kärlek Joni Mitchel. Här den officiella videon.
(2) Crosby, Stills, Nash, & Young - Our House (Official Video) - YouTube
Därefter gavs en live-dubbel ut men kvartetten upplöstes. Det gick inte att hålla ihop så starka egon.
CSNY var en central del av vad som ibland kallades ”Woodstock Nation”. Det var hundratusentals, främst ungdomar, ofta från universiteten, som protesterade mot Vietnamkriget och gärna ville leva ett hippieliv. I maj 1970 dödades fyra studenter vid en protestmarsch vid Kent State University, Ohio. Young upprördes starkt och skrev den bästa protestlåten jag vet. Snabbt samlades de i studio och födde en rockklassiker. Här med stämningsbilder från dåtidens USA
(2) Crosby, Stills, Nash, and Young "Ohio" - YouTube
Efter upplösningen 1970 gav de fyra ut soloplattor. Vi fick fantastiska LP som Youngs After the Goldrush och Harvest och Stills första LP. Även Nashs och Crsobys debuter var starka. År 1974 var de emellertid tillbaka tillsammans och undertecknad fick en av mitt livs största upplevelser på Wembley Stadium i London tillsammans med 72 000 andra den 14 september. Den här låten har ni hört i originalversion med en viss annan grupp (eller basisten ensam om vi ska vara noga). Den spelades på Wembley. Här en senare inspelning från Japan.
(2) Blackbird - Crosby, Stills & Nash - YouTube
Året därpå gjorde Stills och Young en LP ihop med den notoriskt opålitlige Neil Young hoppade av turnén. Därefter har kvartetten tillfälligt samlats och givit utstudio-LP 1988 resp. 1999 som båda är ofattbart bleka jämfört med storhetstidens. Trion CSN har släppt fyra. De fyra återförenades 2006 med en turné som drevs av kritik mot USAs krig mot Irak. Under alla år har kvartettens stjärnstatus gjort att frågan om en återförening ständigt varit på tapeten. Men då David Crosby gick bort förra året vet vi att 2006 var sista gången.
Kvar är skivorna med den bästa supergruppen som funnits.
Per
En annorlunda musikstil
Ja, i bloggen förekommer nästan uteslutande pop- och schlagermusik av kanske naturliga skäl. I detta inlägg vidgar vi blicken och betraktar arvet efter den nyligen bortgångne Georg Riedel som jag vågar påstå att, rent musikaliskt, ha präglat vår generations musikupplevelser lika starkt som någon popartist eller grupp. Vi smickrar oss ibland med att kunna texterna utantill till si eller så många Beatles- eller Stoneslåtar, men Riedels kompositioner är den lägereld som vi alla kan samlas omkring.
Hans karriär började tidigt. Jazzen var hans huvudrätt och han fick spela med sin basfiol med de bästa. Lars Gullin, Arne Domnérus och Bengt-Arne Wallin är väl kvitton på det påståendet. År 1961 var Riedel arrangör, kapellmästare och basist vid Monica Zetterlunds inspelning av Sakta vi gå genom stan. Även vi som är uppvuxna i Göteborg kunde ändå relatera till magin i låten även om den fysiska miljön var annorlunda. Jag menar, vem har inte någon gång upplevt en liknade promenad? Lyssna hur långt fram i ljudbilden basen ligger, utan att störa, bara styra.
https://www.youtube.com/watch?v=y1Z2xNmOVTM
Året efter, 1962, spelades Sveriges mest sålda jazzalbum in, Jazz på Svenska. Två magiska musiker möttes och skapade något som jag tror går rakt in i den svenska folksjälen, jazz på folkviseton. Eller rättare sagt folkviseton i jazzdräkt. Jan Johansson skapade toner som egentligen inte finns på ett tangentbord och Georg visade än en gång att en bas inte behöver ligga i bakgrunden och mullra utan kan kliva in direkt i melodistämman som både rytmhållare och kontrapunktisk dialog.
https://www.youtube.com/watch?v=t2D5HlKLh34
Nåja, vi måste förstås hit. Barnvisorna. Som för oss en smula äldre är självklara. Hur det ser ut idag vet jag inte, men TV hjälpte nog till att föra kulturarvet visare och jag tror det lyckades. Men bortsett från hans insatser under tidiga sextiotal som den famösa filmen 491.
Jan Johansson komponerade musiken till Pippis sång, men hans alltför tidiga bortgång gjorde att man sökte efter en ersättare och denne blev, förstås, Georg. Han blev hennes trogen följeslagare genom de följande filmerna och skrev klassiker som:
https://www.youtube.com/watch?v=ZQq0uSh1Ncg
https://www.youtube.com/watch?v=0zmG_GjYy20
Ska man ta ut något ur Georgs digra repertoar så blir det nog denna. Det har diskuterats om vad man skulle kunna ersätta vår nationalsång om det blev ett krav på något (skamligt) sätt. Lundells Öppna landskap ligger väl bra till i undersökningar, men här levereras en utmanare.
https://www.youtube.com/watch?v=Fm8W2SuKyA8
Håken vet.
Glad vår snart.
Lars
