Ja, dom borde vi ju också skriva om: Foundations
För två veckor sedan gjorde jag ett nedslag i Englandslistan den 18 november 1967. Ett enkelt sätt att ta fram låtar som man inte hört på länge och direkt inser att det var alldeles för länge sedan. Då kom jag också på att det inte var bara låtar, utan också grupper och artister som, lite orättvist kan tyckas, fallit lite åt sidan i tidens minnesströmmar.
Ta The Foundations till exempel. Etta på listan på 50 år sedan. 2005 noterade man i England att man haft 1000 listettor så det må vara förlåtet om en och annan blivit glömd med tiden. Men inte den här, eller hur?
https://www.youtube.com/watch?v=EWdeWITHb6c
Gruppen bildades i Bayswater, London, i början av 1967. Namnet kom de på för att de repade i en källare och var omgiven av byggnadsställningar. Redan från början väckte det ett visst intresse att gruppen bestod av hela åtta man. Kanske ännu mer att bland dessa var åldersskillnaden 20 år mellan äldst (38) och yngst (18 år). Där fanns också en blandning av bakgrunder, såväl forna Västindier som infödda engelsmän. Gruppen hade en blåssektion med stor erfarenhet av jazz. Sångaren Clem Curtis hade varit proffsboxare från Trinidad.
Edwin Starr hörde gruppen och lät dem följa med på turné. Det gav erfarenhet och tillbaka till London fick de skivkontrakt. Gruppen ansågs av många vara det mest souliga som kommit fram i England då.
Baby Now That I´ve Found you var den första singeln. Den såg ut att floppa men när BBC startade Radio 1 för att möta piratstationerna letade man singlar som piraterna missat att spela. Listmusiken hade på ett par år fått mer av soul och tyngre rock i sig och låten låg perfekt I tiden.
Tony Macaulay var den producent som fixade kontraktet och han skrev även låten. Till hans meritlista kan läggas Hollies Sorry Susanne, Edison Lighthouses Love Grows (Where my Rosemary Goes) och en av mina definitiva favoritlåtar så jag tar chansen och lägger in en länk lite utanför ämnet. Läsare: Njut av Johnny Johnson and the Bandwagons underbara Blame it on the Pony Express, en låt som påminner en hel del om Foundations, eller hur?
https://www.youtube.com/watch?v=EWdeWITHb6c
Till uppföljare valde Foundations en låt som – ett återkommande recept på 60-talet – var ganska lik hitten. Ser nu till min förvåning att den bara kom på 18e plats. Borde varit högre!
https://www.youtube.com/watch?v=RZde8iXKr04
Nu blev det slitningar inom gruppen. Glem Curtis tyckte att de andra var lata, bara för att man hade en stor hit och var efterfrågade måste man anstränga sig för att vara på topp. Han lämnade gruppen som kollade in 200 aspiranter innan de hittade en bra ersättare I Colin Young. Med honom I fronten fick man till ytterligare ett par vassa hits. I november 1968, ett år efter genombrottet kom de tvåa med den här gobiten:
https://www.youtube.com/watch?v=wwx8Voq373A
Build me Up Buttercup följdes upp våren 1969 med ytterligare en topp-10-låt
https://www.youtube.com/watch?v=hAFb-00mXJQ
In the Bad Bad Old Days (Before You Loved me) avslutade en liten fin hitrad i England med snyggt melodiska soulpopnummer. Men där tog det inte slut, inte om vi tar vår svenska horisont dvs kollar in vårt stolta Tio-i-topp. Två av ovan spelade låtar kom 7a på listan. I början av 1970 kom den här ännu bättre, sjunde plats:
https://www.youtube.com/watch?v=lE-KgjNPNsQ
Så mycket soul har kanske inte Baby, I could ´nt See men som poplåt är den ju helt OK. Ytterligare några singlar släpptes fram till 1971 när det hela var färdigt. Sedan dess har det - som vanligt vill man nästan tillägga - funnits nya Foundations med gamla medlemmar men ingen har lämnat något avtryck. Clem Curtis dog tidigare i år, 76 år.
Foundations släppte tre LP I England, varav en live. Medger att i min skivhylla står endast en samling med 20 låtar så jag ska inte skriva mer om dessa än att de inte nämns i samband med rockhistoriska översikter. Konkurrens på sextiotalet var tuff!
Per
Original eller kopior eller original och kopior eller rent av tolkningar?
Jag måste ha skrivit om detta ämne någon gång under vårt dryga åttaåriga bloggande, eftersom ämnet intresserar mig stort. Men i så fall har jag glömt det, så här kommer det (kanske) igen.
Som så många andra så trodde jag att mycket av den brittiska popgruppernas material var original och inte covers av framför allt svarta amerikaners musik. Det tog sin tid att upptäcka dessa musiker och märkligt nog fick de, just tack vare dessa covers, en lika senkommen som välförtjänt revival. De vita popgruppernas återanvändning av gamla blues- och r&b-mästare gav alltså originalartisterna en förnyad uppmärksamhet och ofta en helt ny, köpstark och vit ungdomspublik. A win-win, eller en rundgång, för den som så önskar. För mig personligen var i alla fall den väg som ledde mig till Muddy Waters, Big Mama Thornton, Howlin´ Wolf och många andra.
Att jämföra original och förpoppade covers (gränsen mellan cover och tolkning är ibland hårfin) är naturligtvis meningslöst eftersom på det hela taget bara rör sig om smak, men att göra jämförelser lite då och då är ändå kul. Så jag tillåter mig i detta inlägg att botanisera lite i original och cover-trädgården utan att egentligen diskutera frågan om vem som är bäst även om en och annan kommentar som jag tillåter mig kanske får läsaren att dra slutsatser om just detta.
Första gången jag upptäckte att allt inte började med Beatles var någon gång årsskiftet 63/64 då jag till jul fick ”With The Beatles” som välkommen julklapp. ”Please mr postman” blev en tidig favorit, men när jag kom i kontakt med Marvelettes version från -61 så var det svårt att neka till att den senare svängde betydligt tyngre än Beatles version. Då fick jag också kontakt med den Motown-källa ur vilken så många av mina favoriter hämtade inspiration.
https://www.youtube.com/watch?v=ZJz9Nk-Ma2E
https://www.youtube.com/watch?v=425GpjTSlS4
”Baby let me take you home” är en traditionell sång, men det skulle förvåna mig storligen om inte Animals mer kända version är en replika av versionen på Dylans första LP. Släktskapet är i vart fall tydligt, eller hur?
https://www.youtube.com/watch?v=zcFnPkA3R8k
https://www.youtube.com/watch?v=5sMtlPT41Ko
Animals var, i mina ögon, mästare på att hitta ”användbar” musik att fräscha upp. Här är en lite släpig soul som de pimpade till tuff r&b.
https://www.youtube.com/watch?v=9ckv6-yhnIY
https://www.youtube.com/watch?v=mfwN0X8YnWo
Dave Clark Five botaniserade också hos Motown och hittade The Contours ”Do you love me?” till sin signatur. Låten, en Gordy-komposition, som sades ursprungligen varit skriven för Tempetations blev en jättehit för Contours i USA och en lika stor hit för DC5 liksom för Hollies och inte minst Brian Poole and the Tremeloes. Närmast originalet ligger nog ändå DC5.
https://www.youtube.com/watch?v=azKPeIWdE6I
https://www.youtube.com/watch?v=EUIyJmq5N2U
”Keep on running” blev väl något av en signatur för Spencer Davies Group, men skrevs och spelades in först av den Jamaikanske singer/songwritern Jackie Edwards, vars tunga version närmast lättades upp av SDG.
https://www.youtube.com/watch?v=WdJGyf-iJE4
https://www.youtube.com/watch?v=H6LVI1gDswg
Om ovanstående original och kopior kanske var välkända för läsaren och definitivt för mig så var ursprunget till Georgie Fames ”Yeh yeh” okänd för mig. Året innan Fames klassiska version spelades in så återfanns låten på Mongo Santamarias (vilket kyligt namn!) album ”Watermelon man”. Jag har alltid tyckt det var lite latinamerikanskt, kanske Jamaikanskt, över Fames version och det tycks alltså vara rumba i botten.
https://www.youtube.com/watch?v=vWF8UOhLgdk
https://www.youtube.com/watch?v=RdrdN1PFa-U
Så – tack för denna gång
Lars
Den 18 november 1967
Prydliga gossar, fyra på listan för femtio år sedan.
Oj, tiden går heter det och visst gör den det när det har gått 4 månader sedan min senaste koll på Englandslistan för 50 år sedan. Lars och jag har ju hyllat året 1967 några gånger och snart är jubiléet över.
Första tanken när jag läser topp 30 för i dag 50 år sedan är att det har funnit bättre listor. Men här på bloggen gnäller vi inte utan jag kan snabbt konstatera att gobitarna räcker väl till för ett inlägg här.
Ta bara ettan, till att börja med
https://www.youtube.com/watch?v=EWdeWITHb6c
Foundations var ett sånt där popgäng som lyckades få en det där lilla kryddkornet soul i musiken och när melodin blir så bra som I Baby, Now That I´ve Found You är det bara att njuta.
Den petade ned Bee Gees Massachusetts till andra plats. Jag hoppar den för redan när det begav sig tyckte jag den låten var ett nedköp jämt med gruppens tidigare. Dave, Dee, Dozy, Mick & Tick på tredjeplatsen klarar heller inte bloggförfattarens kvalitétskrav och på platsen under ligger en snubbe med initialerna EH och förnamnet börjar på Eng så jag säger inget mer.
Men platsen delas med ännu en grupp som jag inte fattar varför vi inte skrivit om ordentligt:
https://www.youtube.com/watch?v=m_HnBac5jWs
Love is All Around blev ju en monsterhit på 90-talet med Wet Wet Wet men den konstellationen har vi ju glömt, om vi någonsin lade den på minnet. Låten däremot lever i minnet och Troggs original håller,
På sjätte plats dyker en favoritgrupp upp.
https://www.youtube.com/watch?v=N3VDATV6dmY
Autumn Almanac räknas inte bland Kinks större låtar men jag har alltid gillat de lite krokiga vändningarna och att gruppen lyckas återigen skapa den där mysiga stämningen som bara var just deras. (Kan inte förklara varför You Tube visar en LP som låten inte ligger på, men det kan vi bortse ifrån)
Oj, tre länkar och vi har bara snackat om en femtedel av listan. Ser att på 23e plats ligger Move och tre platser under Box Tops, två grupper jag ägnat två inlägg alldeles nyss. Högre upp finner jag fyra pärlor som bara måste med i dagens inlägg. Här kommer platserna 12, 14, 15 och 16 den 18 november 1967:
https://www.youtube.com/watch?v=uWb5YQPlAJc
Eric Burdons karriär med den andra upplagan av Animals har i historieskrivningen kommit i skuggan av den första med Alan Price etc. Det är kanske OK men den andra gjorde några riktigt fina grejer, San Franciscan Nights låt ju helt rätt i tiden.
https://www.youtube.com/watch?v=_427GALf5fk
The Herd ja, de måste vi ju också skriva om någon gång! Några pärlor till hits. From The Underworld, som kom först, är kanske allra bäst.
https://www.youtube.com/watch?v=xlZT8vBC7dg
Whiter Shade of Pale är naturligtvis Klassikern med stort K men, tro mig, jag gillade uppföljaren Homburg bättre. Pianointrot var ett tidigt försök där hemma att spela piano med två händer. Gick så där.
https://www.youtube.com/watch?v=a77yHpjdUtU
Så ännu ett namn, börjar bli lite mycket av sånt tycker jag kanske, som behöver lyftas fram: Traffic. Debuten Paper Sun var en psykodeliaklassiker men Dave Masons barnvisa Hole in my Shoe blev en större hit.
Notera att här har jag hoppat över Donovan, Dave Clark 5, Who, Stevie Wonder och Four Tops, för att bara nämna fem stycken som också låg på topp 30 I England för femtio år sedan. Lars och jag har hur mycket som helts kvar av guldgruvan 60-talet att gräva i!
Per
Brum Beat
Birmingham liknade på många sätt Liverpool. Industristad med stora och tydliga klassklyftor. Skitigt och trångbott i många hem med få möjligheter att finne en utväg ur eländet för den som inte hade turen att ha förutsättningarna för att bli en bra mittfältsmotor eller inner.
Hoola beskrev Birmingham i mitten på sjuttiotalet såhär och det lär inte varit bättre ett decennium tidigare.
https://www.youtube.com/watch?v=ArF-_Mz1jIU
Men så kom musiken i början på sextiotalet och liksom i Pool, Manchester och London så exploderade popscenen. Men om Liverpool hade sitt Merseysound och London sitt Tottenham-sound så fick musiken från Birmingham egentligen aldrig något ”sound”-epitet utanför den egna stadsgränsen, men innanför var den känd som ”Brum Beat”, Birmingham Beat. Vi ska besöka Birmingham denna i denna veckas betraktelse.
När Liverpool var färdigmjölkat på talanger sökte sig managers och producenter ut i landet för att ragga upp vilket finnigt, långhårigt tonårsgäng som helst. Dessvärre fortsatte man sitt sökande inom ramen för den då förhärskande Mersey-stilen vilket gjorde att många rekryterade popgrupper i exempelvis Birmingham som saknade egen originalitet. Vem minns idag El Riot & The Rebels, Danny King & The Jukes eller Dean Parker & Redcaps? Detta hindrade emellertid inte att man fostrade många enskilda musiker som senare hamnade i mer framgångsrika grupper som Fleetwod Mac och Black Sabbath.
Den första grupp som i sin helhet satte några större spår (om än få) var Rockin´Berries som hade en stor hit med ”Tokens ”He´s in town”.
https://www.youtube.com/watch?v=Bjmxp9-cGQI
1964 myntades begreppet Brum Beat på en samlingsplatta med lokala grupper som dock var för sig fortfarande inte onödigtvis belastade topplistorna. En grupp som lyckades bättre utanför UK och inte minst i Sverige (på Tio i topp december -63) Var Pat Wayne and the Beachcombers med ”Go back to daddy”, senare så snyggt plagierad av Doris.
https://www.youtube.com/watch?v=FzoSAqk5q0Q
Brum beat är nog som sound svårdefinierat eftersom det tycktes spreta åt så många olika håll. Här finns exponenter från allt från lätt gladpop till rent nyskapande sound. Det bästa exemplet på den femtiotalsanstrukna gladpopen är kanske Applejacks som hade popularitetsmässig draghjälp av något på den tiden så ovanligt som en kvinnlig bandmedlem, basisten Megan Davies (not related). Låten är – om en personlig uppfattning tillåts – alldeles förtjusande.
https://www.youtube.com/watch?v=_yRxDKAYwlM
Raka motsatsen till Applejacks var kanske den grupp som bildades samtidigt som ”Tell me when” låg på topplistorna. Ur ruinerna av Rebels, Avengers och Jukes bildades Moody Blues 5. Femman släpptes senare som bekant. Namnet var en referens till Ellingtons ”Mood Indigo”. Gruppen blev den första från Birmingham som med framgång introducerade r & b som koncept. Deras jättehit från slutet av -64 var i redan i början av året inspelad av Bessie Banks som gjorde den som en sval, soulig ballad medan Moody höjde varvtalet till en mer bluesig och tät variant. Det är en smaksak så jämför själv:
https://www.youtube.com/watch?v=PZkC8tlOcEk
https://www.youtube.com/watch?v=h42kzEA9l8Q
Ytterligare en grupp måste jag hinna med och det är Spencer Davies Group. Bildad ett par år före Moody Blues hit mer som en jazzgrupp, dock utan Spencer (som dessutom är Walesare). Tongivande medlemmar var från början istället bröderna Winwood.. Gruppens femte singel gav en framgång som inledde raden av deras kommande hits.
https://www.youtube.com/watch?v=H6LVI1gDswg
Innan jag slutar för denna gång måste jag nämna ytterligare ett namn som kom att spela en så framträdande roll i sextiotalspopen, liksom under åren som följde, Robert Plant. Han har satt outplånliga spår i New Yardbirds och framför allt i den senare konstellationen, Led Zeppelin.
Sådär, något om Brum Beat.
Lars
Fats Domino (1928 - 2017)
Tänkte häromveckan på vilka av de första rockhjältarna som fortfarande lever. Inte många nu. Inte kunde jag ana att en av dom jag tänkte på nästan samtidigt lämnade jordelivet.
Fats Domino. Tror inte att vore sig Lars eller jag någonsin skrivit om honom här. Vi har bara haft mer än 8 år på oss. Borde vi skämmas? Nja, inte riktigt ändå, kan jag tycka. Vi har haft så mycket på våra hjärtan att skriva om och Fats Domino var inte den av femtiotalets hjältar som satte de djupaste intrycken. Inte som Little Richard eller Chucken. Eller Buddy Holly. För att inte tala om Elvis, the King.
Men han fanns där och det före alla de andra. Med Blueberry Hill gjorde han en av den tidiga rockens riktigt STORA klassiker.
https://www.youtube.com/watch?v=bQQCPrwKzdo
När jag nu tänker efter kan jag inte komma på en enda coverversion av den låten. OK, nog finns dom men vi har i så fall glömt dom. Inte så konstigt eftersom ingen kunde få till det där underbara GUNGET som var Fats Dominos eget signum. Någon har talat om ett särskilt sound från New Orleans, jazzens födelseort, som andra rockstjärnor inte fick till.
Antoine Dominique Domino Jr föddes 26 februari 1928 I New Orleans som den yngste av åtta syskon. Han skulle själv få åtta barn i ett äktenskap som varade från 1947 till hustruns död 2008. Han kom hela sitt liv att bo i sin födelsestad, dock flyttade han ut till en förort efter att orkanen Katarina hade förstört hans hem 2005.
Han lärde sig tidigt piano och spelade på barer. 1947 fick han jobb I ett band vars ledare gav honom smeknamnet Fats, dels därför att han påminde om Fats Waller, dels p g a hans stora aptit. 1949 fick han skivkontrakt och kom att forma ett framgångsrikt kompositörspar med producenten Dave Bartholomew. Deras första singel blev en succé och har länge nämnts som en av de första riktiga rock ´n´roll-låtarna.
https://www.youtube.com/watch?v=nftncTMcZ8U
The Fat Man kom att sälja över en miljon. Ingen annan av de låtar som brukar nämnas som “den första” hade sådana siffror.
Fats var alltså FÖRE rockens genombrott. Rockepokens födelsedag var den 9 juli 1955 när Bill Haleys Rock around the Clock toppade listan. Veckan därpå kom Fats 10a med den här klassikern.
https://www.youtube.com/watch?v=I6JZW7zMDfY
Aint that a Shame skulle föda rockens första debatt om autencitet då Pat Boone kom samtidigt etta med sin version
https://www.youtube.com/watch?v=fVuI_cVNW4Y
Kära läsare: det hände för 62 år sedan. Det kan bara förklaras på ett sätt: rasism. Fats version må vara tusen gånger vassare men han var svart. Det hindrade dock inte Fats Domino att sälja 65 miljoner skivor och fram till 1960 få in ytterligare tio hits på topp-10. Fats var också med i några av rockens tidiga filmer.
Gemensamt för hitsen är att de håller än i dag. Här några av dom
https://www.youtube.com/watch?v=Fy5WM1xYbGo
https://www.youtube.com/watch?v=oqs5gkyH930
https://www.youtube.com/watch?v=2tqeGk8QnGw
https://www.youtube.com/watch?v=H1z45jVlM34
Hitraden tog slut 1963 när de brittiska grupperna stormade in på USA-listan. Fats lämnade Imperial och kämpade på men gjorde inget nämnvärt avtryck I sextiotalet. När Beatles gjorde en så uppenbar hyllning till hans stil i Lady Madonna kunde han inte låta bli att göra en cover för att visa vad den musiken egentligen hör hemma:
https://www.youtube.com/watch?v=Q1OdbPpvFYg
Efter en kort europaturné 1995 blev han sjuk och därefter blev det bara enstaka framträdanden. Han höll sig hemma, helt enkelt.
Fats Domino var en av tidiga hjältarna. En av dom som, hade de inte funnits hade inte rockepoken börjat och många fler än vi som älskar musiken hade fått betydligt tråkigare liv. Hans stora kroppshydda och breda leende gav hans gungande musik en trygg inramning. Den svängde rejält och var äkta rock ´n´roll även om den aldrig kändes farlig på det sätt Little Richards musik gjorde.
Visst är det illa att det är först i en runa som bloggen uppmärksammar en så viktig pionjär i rockhistorien. Bättre sent än aldrig, måste dock tilläggas. Fats Domino har dragit sitt sista andetag men hans bidrag till musikhistorien lever och kommer att leva mycket länge än.
Per
