Sakramentskade sumprunkare! (fritt efter kapten Haddock
Ja, här blir de ett inlägg om busar. Någon av låtarna känner du nog igen, men troligen inte alla. Och kanske känner du inte till bakgrunden till låtarna? Att det faktiskt handlar om riktiga busar om vilka den gode kaptenen kunde ha använt sitt kraftuttryck om?
Thomas C. Dula var soldat i sydstatsarmén under det amerikanska inbördeskriget. Skicklig fiolspelare och en kvinnokarl av format. Han kurtiserade samtidigt två kusiner, Ann och Laura. Det blev en tragisk historia om att Laura blev med barn och alla tre drabbades av syfilis, men Laura och Tom beslöt att ge sig av och gifta sig. Laura gav sig iväg för att möta upp med Tom men återsågs inte förrän månader senare då hennes knivskurna lik hittades i en grund grav i vildmarken. Tom försökte fly, men fångades in och hängdes 1 maj 1868. Men var Tom verkligen skyldig? Frågan diskuteras än i dag. Men här är sången om Tom.
https://www.youtube.com/watch?v=S3zdE8bliGI
John Peters Ringo var en känd revolverman i Tombstone som gärna höll sig utanför lagen. Han var, ofta tack vare sitt heta temperament, inblandad i olika konflikter i och runt Tombestone. Det som slutligen, sägs det, beseglade hans öde när han kom i konflikt med Bröderna Earp och Doc Holliday. När Morgan Earp mördades misstänkte de övriga genast John för att ha deltagit i mordet. Den 14 juli 1882 hittades Johns kropp. Han hade skjutits i tinningen med ett enda skott. Självmord tycktes vara det självklara svaret eftersom i hans hand satt han revolver med bara en avlossad patron i magasinet. Men spekulationerna har fortsatt. Inte minst den om att Wyatt låg bakom hans död. Who knows? Odödliggjord är han i alla fall i denna skröna som nog inte har någon hel bäring på sanningen. Det är kanske inte ens om just John den handlar, men jag föredrar att tro det.
https://www.youtube.com/watch?v=DCyuq-ofnPc
Nu närmar vi oss fablernas värld. Och hembrännarnas. Vi lämnar alltså det mordiska till förmån för boot-legging under förbudstiden i USA. Sången är skriven av Robert Mitchum (det är väl första gången han är med i bloggen) som och skrev och spelade med i filmen med samma namn, The ballad of thunder road. Den går i korthet ut på att en far tillverkade moon-shine och hans son levererade den i sin snabba bil till hugade konsumenter. Detta sågs, som bekant inte med blida ögon av de federala myndigheterna som satte inte mindre än tvåhundra agenter på att stoppa affärsverksamheten. På sin sista leverans-resa jagades sonen så intensivt att han körde av vägen och krockade med en el-central. Och omkom. Sedelärande och tragiskt.
https://www.youtube.com/watch?v=tdwUpxkfSJw
Också den gulligaste tolkningen av Beatles Come together. Enjoy!
https://www.youtube.com/watch?v=Ad4caS5_5lo
Lars
Den 18 juni 1960
Detta med att tiden går fort har ni hört men våren 2020 verkar ha gått fortare än vanligt. För de stackare som drabbats av Corona har den säkert stått stilla men vi andra har liksom bara väntat på något och så – bara plötsligt – har det gått tre månader sedan rullgardinen drogs ner över oss som gillar att träffas i föreningar och andra sammanhang.
Det har gått ett halvt år sedan jag plockade fram boken ”40 Years of NME Charts” och kollat läget för 50 år sedan. Hur göra nu då, på 2020-talet?? Att fortsätta med 1970 känns lite avslaget. Framförallt för att de bästa låtarna blir alltmer sällsynta. Alltså: Dags för 60-årsjubileum! Hur såg Englandslistan enligt New Musical Express ut då, den 18 juni 1960? Jodå, ganska så bra, blir svaret. På topp 10 har vid sex artister (med sju låtar) vars namn fortfarande lyser upp i rockhistorien. Vi börjar som sig bör med låten på första plats:
https://www.youtube.com/watch?v=PXvKAWiU_cQ
Cathy´s Clown med Everly Brothers är ju en suverän låt med en duo vars betydelse för Beatles m fl inte kan överskattas. Johnny Preston på andra plats hoppar vi över till nästa hjälte på platsen under:
https://www.youtube.com/watch?v=CwnQJ6NhFzs
Ok, Eddie Cochran har gjort vassare låtar än Three Steps to Heaven men låten är ju fin ändå. Cochran var en av de få som bar den lite rockigare musiken i övergången mellan Elvis och Beatles. En period som många tyckte var mesig, något den inte var. Nu är Summertime Blues hans klassiker men den tar vi en annan gång.
Vi fortsätter på listan, passerar Lonnie Donegan och hittar nästa hjälte på sjätte plats:
https://www.youtube.com/watch?v=q0tjzzkK10Q
Duane Eddy glömdes nästan helt bort när Ventures, Shadows, för att inte tala om Spotnicks, tog över. Men han var före dom. Föredömet, helt enkelt, för ståltrådspopen. Shadows gjorde den här låten i en fin version. Senare.
Men tjejerna då? Jodå, topp tio har två tunga brudar. Den här finns både på plats 7 och 10. Har ni hört sjuan?
https://www.youtube.com/watch?v=XtkphKCaYeQ
Nej, Robot Man är inte en av Connie Francis mera kända. Den saknas på min samlings-dubbel (Hm, måste se över samlingen!). Men rätt ok ändå. Mer fart är det på plats 9:
https://www.youtube.com/watch?v=tfJ-q0VFe_g
Brenda Lee. Little miss Dynamite. Snacka om en brud som håller länge! Snällare Connie Francis har vi närapå glömt men Brendas krutfyllda röst minns vi väl.
Så lät det när sextiotalet – ”vårt” decennium – tog sin början. I sanningens namn ska skrivas att det under topp 10 fanns namn som man undrar om man överhuvudtaget hört men tog det ju ett par år innan Tio-i-Topp och fräsch musik hade sopat undan schlagern. Listan blir sakta mer och mer intressant. Räkna alltså med att jag återkommer här!
Per
Kärlekens kronologi
Kärlek. Kanske det vanligaste temat i sextiotalspopen. Ofta betraktat som banalt och alltför sockersött om den första lustan, den första ljuva tiden av förälskelse, den djupare kärleken och slutligen den förlorade kärleken. Jadå, ofta banalt, men ibland genialt. Jag har botaniserat i några texter och hittat vad jag anser vara genialt och som beskriver - ett till det sorgliga slutet - lyckligt - kärleksförhållande.
Alltså, kärlekens kronologi:
Lustan.
Dylan är bra på mycket, inte minst på kärlekssånger. Den här kom på hans mästerverk Blond on Blond och var också en singel tillsammans med Just Like Tom Thumb's Blues som B-sida.Som så ofta är verserna Dylanskt svårtolkade på gränsen till obegripliga, men refrängen är rå och rak och får representera den inledande, hormonstinna åtrån. Vem har inte upplevt denna inledande, minimalistiska, blodfulla känsla?
”I want you
I want you
Yes I want you, so bad
Honey, I want you”
https://www.youtube.com/watch?v=-iIS6ZZ9RVA
Förhållandet inlett.
Här går man äntligen stadigt. För första gången kanske. På riktigt. Man har bara ögon för varandra och omvärlden är irrelevant. Man är säker på att förhållandet och kärleken aldrig kommer att ta slut. Man är helt upptagen av denna nya och oförklarliga känsla. Lycka. Väl tolkat av The Beatles och Percy Sledge.
”And I love her
A love like ours could never die”
https://www.youtube.com/watch?v=9_c2XZd9mMo
”When a man loves a woman
Can't keep his mind on nothin' else
He'd trade the world
For a good thing he's found”
https://www.youtube.com/watch?v=EYb84BDMbi0
Fördjupad kärlek.
Nu har den inledande förälskelsefasen övergått i en djupare känsla. I en lycklig relation växer man ihop och ett ömsesidigt beroende etablerar sig. Men i den känslan finns också oundvikligen en rädsla för att förlora den älskade. Som bäst tar denna osäkerhet sig uttryck i uppmärksamhet och att inte ta sin partner för givet. En gemenskap som sträcker sig långt bortom det enbart köttsliga.
”I may not always love you
But long as there are stars above you
You never need to doubt it
I'll make you so sure about it
God only knows what I'd be without you”
https://www.youtube.com/watch?v=AOMyS78o5YI
Slutet.
Det finns ett alltid ett slut också för den största kärlek. Antingen genom ett uppbrott eller tills döden skiljer dem åt. Den som blir kvar lämnas i en ny och främmande värld där saknaden och tomheten är de trista följeslagarna. Kvar är bara – de förhoppningsvis lyckliga – minnena och den tredje trista följeslagaren, saknaden. Och de ständiga påminnelserna om det som förlorats. Per, jag överskrider nu med ett år vår definition av sextiotalet för att få med den bästa tolkningen.
”A telephone that rings But who`s to answer
Oh, how the ghost of you clings
These foolish things
Remind me of you”
https://www.youtube.com/watch?v=vYUpq2dTnnY
Lars
Att resa med musik
Förra veckan skrev Lars om fortskaffningsmedel. I denna pandemitid blir det inte något resande. Vi är många som tycker att det är tragiskt. Men med musikens hjälp kan man ju uppleva andra miljöer även om poptexter sällan är reseskildringar i vanligt hänseende.
Tracksmogulen Kaj Kindvall skrev om resemusik i UNT häromsistens. Han nämnde Marrakesh men när han avslutade med en låtlista fanns där bara en massa nytt. Skönt att här få presentera en av mina favoritlåtar med Crosby, Stills & Nash. Alltså: Marrakesh express
https://www.youtube.com/watch?v=0TYq9RjdYYU
Större städer är ett av mina favoritresmål. I januari hade Lars o jag en duell om bästa låt om en stad. Jag lanserade (If you´re Going to) San Fransisco, en stad jag faktiskt inte besökt. Den står högt på önskelistan. Däremot har jag besökt New York.
Simon & Garfunkel kommer båda från den staden som återkommer i Paul Simons texter. En fin låt som kanske inte handlar om staden som sådan är The Only Living Boy in New York. Kolla gärna in basen lite extra, snyggt!
https://www.youtube.com/watch?v=5biEjyXNa2o
USA. Så lätt det är att man fastnar i det landet när det handlar om popmusik! Los Angeles, ofta förkortat LA, är en stad jag inte riktigt vet om jag längtar till. Hollywood har man ju sett på rörliga bilder så många gånger. En stad med action, jovisst, men sevärdheter??
Nåväl, staden ger chans att spela min främste idol, Neil Young. En av hans minst kända låtar finns på den hårt, och en smula oförtjänt, kritiserade LPn Times Fades Away. Det heter just LA. Eftersom den versionen är lite bullrig får ni en mer lättlyssnad piratversion med akustisk gitarr. Neil Young är ändå Neil Young!
https://www.youtube.com/watch?v=dPkW6J_E2vI
Ett annat ställe på jorden som inte kommit in i den personliga minnesboken är Nordafrika. En resa till Egypten för några år sedan fick ställas in då flygtiderna ändrades så att det inte passade. Eftersom det är en kamel på bilden är det lätt att tänka på gruppen som hette just Camel, vet inte alls hur de kom på det namnet. Eftersom förra låten förde inlägget en liten bit in i 70-talet kan vi sluta där. Det ger också chansen att visa ännu en kamel på skivomslaget, bara en sådan sak! Som det så fint och korrekt heter: en bra låt är en bra låt är en bra låt. Alltså: Breathless med engelska Camel. Blunda och njut!
https://www.youtube.com/watch?v=WyNw2dQvmDc
Visst saknar man resor men bra musik i hemmafåtöljen är inte så dumt det heller!
Per
