The Who: Visst lever vi!
”I hope I die before I get old” är kanske 60-talsmusikens mest kända textrad. Pete Townshend fick fel och är säkerligen glad för det, liksom vi andra. Att The Who, dvs Pete Townshend och Roger Daltrey med hjälpmusiker, skulle släppa nytt material 2019, 54 år efter My Generation, trodde ingen. 14 år sedan sist och 37 (!) sedan gången innan. Plattan heter inte Detuor som man kan tro av omslaget. Nej, ”Who” är den kärnfulla titeln.
Rätt så. ”Detour” betyder ju ”omväg” och skulle antyda att The Who här utforskar nya områden. Men så är absolut inte fallet. Vi får 11 låtar som känns som klassiskt Who från början till slut. Kolla in ledande All this Music Must Fade. Redan i början utropar Roger Daltrey ”I don´t care, I know you gonna hate this song”. Så kraftfullt, så härligt typiskt The Who, eller hur?
https://www.youtube.com/watch?v=ISllgPweSk0
Nej, inte kan man ogilla en låt som är precis så maskulint stark som vi minns Who. En rejäl öppning på plattan, onekligen. LPn fortsätter med ett par låtar till på samma höga nivå. Eftersom de ligger på You Tube tar jag med dom här (det kunde man inte som skribent i papperstidningen på 1900-talet!). Kolla in Ball and Chain – med snygga filmklipp på The Who - och sedan I Don´t Wanna Get Wise.
https://www.youtube.com/watch?v=qAR0SzINGZ8
https://www.youtube.com/watch?v=lbvejh4sXEQ
Nu ska, i ärlighetens namn, sägas att alla 11låtar – eller 14 om vi tar med de som anges som bonusspår – håller inte samma nivå, även om flera gör det. Fjärde spåret, Detour, har en hoppande rytm som jag ogillade redan när den kom i låten Magic Bus. Men Daltrey har samma härliga glöd i rösten hela vägen, samtidigt som han varierar den perfekt efter låtmaterialet. Nu tänker jag inte ta med fler You-klipp, du ska ju köpa skivan!! Måste nämna Beads on a String, en typisk, långsam, Who-ballad, av det slag som gruppen introducerade på sina klassiska rockoperor. Stråkarna i bakgrunden sitter snyggt. I efterföljande Hero Ground Zero får stråkar ännu större plats. Break the News är en annan topp.
Det tog mig några lyssningar innan LPn sjönk in ordentligt, det ska medges. Men nu tycker jag, precis som andra skribenter, att The Who gjort sin bästa platta sedan Quadrophenia. Detta är klassisk Who. Enda låt som, möjligen, avviker något, är I´ll be Back, som har ett småmysigt munspelsintro och solo. Jag tror inte vi hört något sånt från Who förr. Nja, ingen bra låt men att Pete, som sjunger den, vill pröva lite nytt är positivt i sig.
Jag har inte nämnt att duon är 75 resp 74 år. Egentligen dumt att ta upp. Kan Owe Törnqvist turnera som 90-åring är dom ju rena ungdomen. The Who har gjort en LP som jag verkligen hoppas inte är den sista. Rockmusik av den här klassen vill man bara ha mer av!
Per
Bästa låt om en stad
Över åren har vi då och då ”duellerat” med varandra. Det har gällt artister, grupper, låtar från ett visst år, album och Gud vet allt. Nu var det ett tag sedan så vi tyckte det var dags för en duell igen. Temat vi har valt är bästa låt om en stad och där finns ju en del att välja på. Låt oss bara nämna New York, Detroit, Kansas, Cairo och Amarillo för att ta några ur högen. Du kan säkert komma ihåg fler.
Jag fick välja först och det blev en låt skriven av Billy Edd Wheeler och Jerry Leiber och inspelad av bland andra Johnny Cash och June Carter, men jag väljer den som slog bäst i Sverige, den med Lee Hazelwood och Nancy Sinatra.
Låten har ett par ingredienser som jag alltid gillat. Den berättar en historia, nämligen om paret som lessnat på varandra och som bägge tänker dra till staden och som bägge tror skulle passa just denne bäst. En annan sak jag gillar är att den ligger någonstans mellan pop och country vilket ofta är ett fruktbart gränsland att vara verksam i. Slutligen tycker jag Nancy och Lee framför den med just den humor som behövs för att lätta upp texten som annars skulle ha kunnat bli en smula bitter.
Lite udda är att det inte är helt klart vilken stad det rör sig om. Städer med det namnet finns i Tennessee, Wyoming och Mississippi och kanske fler stater. Billy Edd sa att han inte tänkte på någon särskild stad utan bara gillade namnet.
Så mitt bidrag till denna lilla tävling i tycke och smak blir just Jackson var den nu är belägen. Varsågod.
https://www.youtube.com/watch?v=rnkuRQ8tjIE
Lars
När man tänker på sextiotalets musik är det vissa städer som sticker ut. Liverpool så klart, men vilken låt skulle det vara? Men så fortsatte tanken till 1967, the summer of love, till den amerikanska västkusten och en stad som har en låt som inte bara är klassisk utan riktigt, riktigt bra.
San Fransisco (be sure to wear some Flowers in your Hair) toppade fyra veckor i England och kom fyra i USA. Låten har de där lagomt enkla ackordbytena, precis lagom för allsång vid samlingen utanför campus. Ett bra exempel på den där blandningen av folkmusik och pop som The Byrds började med och Mamas and Papas var bara en konstellation av de många som utvecklade den. Texten signalerar hippiekulturen redan i titeln.
John Phillips var Mamas and Papas ledare som skrev inte bara flera låtar till sin grupp utan även den här klassikern. Men låten sjöngs av barndomsvännen Scott McKenzie som föddes 1939 som Philip Wallach Blondheim III, vilket inte låter som ett vidare artistnamn.
John organiserade Montereyfestivalen som 1967 manifesterade hippiekulturen och såg Janis Joplin, Jimi Hendrix och Otis Redding få stora genombrott. Den här låten avslutade festivalen. Mer självklart val finns inte.
https://www.youtube.com/watch?v=7I0vkKy504U
Per
Musiken vi hörde i biosalongen.
TV på sextiotalet var inte alltid det roligaste och radion var det definitivt inte, även om bägge hade enstaka ljuspunkter i mörkret. Så att gå på bio var attraktivt. I min hemstad Göteborg fanns det ett otal biografer och första gången det visades ”lefvande bilder” var på Valands festvåning Annandag Jul 1896, så traditionen var lång. Så, vi gick en hel del på bio och fick inte bara själva filmupplevelsen utan det bjöds också ofta på bra musik. Jag tänkte i detta inlägg botanisera en smula i denna filmmusik.
Jag gillade Western-filmer och en av de bästa var budgetfilmen The good, the bad and the ugly. Clintan har oftast gjort coola roller och denna film är inget undantag. Sergio Leone var kung av spaghettiwesterns och här tar Clintan upp kampen både mot prisjägare och mexikanska banditer. Låten – du minns väl den – bidrog till den ödesmättade stämning som präglade intrigen.
https://www.youtube.com/watch?v=AFa1-kciCb4
Från 1966 är mitt nästa exempel. Claude Lelouches mästerverk, En man och en kvinna. Filmen i sig, som om jag minns rätt, rörde sig om racertävlingar (Jean-Louis Trintignant spelade racerförare) gjorde inte samma intryck på mig som två andra saker. För det första blev jag förstås, liksom så många jämnåriga gossar, hejdlöst förälskad i Anouk Aimée, född Nicole Françoise Florence Dreyfus. Här talar vi om klassisk skönhet förenad med en mycket sympatisk filmroll. För det andra var det den magiska filmmusiken jag föll för. Jag har sett om filmen, men den håller inte lika väl som musiken som är skriven av Francis Lai.
https://www.youtube.com/watch?v=J00jr868okc
Rosa pantern uppträdde både som animerad figur och som spelad av Peter Sellers. Jag njöt av bägge delarna och några filmer håller förvånansvärt, liksom Henry Mancinis filmmusik. Här är originalinspelningen.
https://www.youtube.com/watch?v=nKwpLPQcRyc
Redan 1969 vann filmen Exodus en Oskar. Henry Mancini är här igen men med ett mäktigare opus som tema, skrivet av Ernest Gold. Musiken gav mig rysningar redan då jag hörde dem första gången och gör det fortfarande. Bara på kul lägger jag till Shadows tolkning som väl inte tillförde så mycket.
https://www.youtube.com/watch?v=wEPZ1ef2g_A
https://www.youtube.com/watch?v=ijZpFIMLfc0
Avslutar med en lite quiz. Såhär går det till: Du klickar på länken och vänder bort huvudet från skärmen så du inte ser den. Sedan gäller det att gissa filmen. Lycka till!
https://www.youtube.com/watch?v=pV472RktExA
https://www.youtube.com/watch?v=4Yd2PzoF1y8
https://www.youtube.com/watch?v=hziG9Nr6KHU
https://www.youtube.com/watch?v=617sM78Xg5k
Lars
Så var det 1970
Kollar arkivet för juni månad 2009 och påminns om att när vi började med denna blogg skrev vi artiklar om sextiotalets tio år. Alltså dags att skriva om det år som nu, år 2020, fyller femtio. Lars och jag har ju på senare tid börjat gräva lite mer i åren strax efter sextiotalet och påminnt er läsare om att vi satt spannet 1954 – 72 för den tidsmässiga gräns denna blogg handlar om.
I inlägget för två veckor sedan återkom jag till att singellistan för femtio år sedan inte var så kul som den brukat vara. Någon gång runt 1967-68 tog LPn över och alltfler av låtarna på Tio-i-topp kändes gjorda för en yngre publik som inte riktigt hängde med i popens snabba utveckling.
Men visst hade 1970 bra låtar! Tidigare i höst listade både jag och Lars några favoriter. Av någon anledning missade jag med den här
https://www.youtube.com/watch?v=TRE9vMBBe10
Neil Youngs Ohio, snabbt inspelad med hans kamrater Crosby, Stills & Nash. Här illustrerad av låtens inspiration; bilder från Kent State University där fyra studenter dödades av nationalgardet den 4 maj när de samlats för att protestera mot Vietnamkriget. När jag tänker på året 1970 är detta det första som kommer upp. Flera år av protester över hela västvärlden, inte minst många FNL-grupper i Sverige, hade ännu inte fått stopp på kriget som dominerade medias rapporter närapå dagligen. När Nixons trupper gick över gränsen till Cambodja kom en slags kulmen. Tack vare Neil Young har vi musikälskare fått ett minne att återvända till. Tidernas bästa protestlåt, tycker jag.
I våra inlägg I höstas tog vi upp flera topplåtar och fina LP. Ska här bara upprepa Layla med Derek & the Dominoes som var 1970 års bästa låt. Definitivt. Något som bör uppmärksammas är att alla fyra i Beatles släppte solo-LP som alla var betydligt fräschare än gruppens farväl Let it Be. Ok, Ringos var kanske inte bättre men nog var den roligare! Lars tog med Georges mäktiga All Things Must Pass på sin topp-femlista för 1970-72. Onekligen en bra LP men jag tycker Johns är vassare. Alla vet att Working Class Hero är en klassiker men LPn har så mycket mer.
https://www.youtube.com/watch?v=h0m3f6O2cPs
Love. Så rätt det känns att just John Lennon tog detta för populärkulturen så centrala ord till en låttitel. Hans känslor kändes starkare än de allra flestas vare sig det gällde samhället eller Yoko.
1970 var också året där flera singer-songwriters kom fram. Cat Stevens var en. 1970 såg hans LP Tea for the Tillerman nå skivdiskarna. Där finns ett par fina pärlor, Father and Son är en komposition som håller lite extra.
https://www.youtube.com/watch?v=X8W5U2tIFQI
Efter två vackra, lugna låtar, kan det kanske vara läge att avsluta med något bra tuffare. 1970 är faktiskt födelseåret – om man nu kan säga sånt om populärkultur – för Heavy metal. Nja, ordet fanns inte då, vi sa hårdrock. Det var fredagen den 13 februari som Birminghamkvartetten Black Sabbath släppte sin debut-LP som gjorde sensation direkt. Här en låt från plattan som många omtalat som själva startskottet för en ny musik. Kolla in det klassiska omslaget.
https://www.youtube.com/watch?v=vwLQw_95hX0
Nej, bloggen kommer inte att gå djupare in på den här sortens musik, det förstår den vane läsaren. Men att skriva om musikåret 1970 och inte nämna den viktigaste musikhändelsen av alla – det handlar ju om inledningen av en enormt popular genre - det vore lite fel, även i denna blogg.
Per
Denna grupp hade jag helt glömt bort!
Ja, verkligen glömt bort. Visserligen tillhörde den aldrig någon av mina favoriter och inte var de gäster på några topplistor, men när jag hörde en intervju med sonen till gruppens förgrundsgestalt, så spelades några snuttar ur deras skivproduktion som jag mycket väl kände igen. Även om de var mest kända som ett live-band med ivrigt turnerande så måste jag hört låtarna på radion eftersom jag aldrig sett en konsert med dom.
Inlägget blir ganska kort eftersom jag inte vet särskilt mycket om dem, men jag ville att du, liksom jag, glömt bort deras musik skulle få en chans att höra den igen. Är det nån i läsekretsen som vet mer får gärna använda kommentarsfältet.
Gruppen bildades i Köping 1961 och en av grundana var alltså frontmannen i gruppen, Bernt Dahlbäck. 1963 kom de tvåa i en talangjakt efter Hootenanny Singers och det satte fart på karriären. Det blev ett flitigt turnerande och skivinspelningar ända till 1970 då gruppen upplöstes och Bernt fortsatte som soloartist.
De arbetade i en tradition efter Radiokomikerna i The Goons (med Peter Sellers du vet) i England och liknade med sina parodier och spexigheter brittiska gruppen The Scaffold som kunde låta såhär:
https://www.youtube.com/watch?v=MjnkmNyArNg
Bernt gjorde senare en egen tolkning.
https://www.youtube.com/watch?v=x0zWeax0i_0
Parodier och satirer och tolkningar låg i farans riktning när gruppen showade. Här ger man sig på självaste Beatles.
https://www.youtube.com/watch?v=4uaGV-1X-j4
1970 kom deras självbetitlade LP. På den gör de köttfärs av flera kända pop-sånger. Inte ens Je t´aime kommer undan. Är det roligt?
https://www.youtube.com/watch?v=xcWaBPeQsZg
Men den låt som väckte igenkänningen hos mig var denna odödliga, käcka hyllning till Bagar-Berta och hennes härliga bullar. Notera vitsarna! Det förvånade mig att jag kunde nästan hela refrängen så jag måste hört den ett antal gånger.
https://www.youtube.com/watch?v=YJK1EJOVGfk&list=RDYJK1EJOVGfk&start_radio=1
Bernt gjorde som sagt senare solokarriär och här ger han en pedagogisk inblick i arbetet i en inspelningsstudio där man skapar kommersiella låtar. Det var alltså senare, men hör väl ändå till.
https://www.youtube.com/watch?v=5ZBGP0XuznA
Ja, Gå Runt Show är väl inte min kopp te, precis. Inte särskilt bra då, och rätt daterat nu. Men de var en del av sextiotalets musikscen, så de förtjänar ett inlägg.
Lars
