perolarssextiotal

Den femte oktober 1963 landade låten på Tio i topp. Märkligt nog inleddes tiden på listan bara med en femteplats och de närmaste veckorna åkte den berg och dalbana innan den slutligen nådde förstaplatsen den nionde november. Där låg den kvar tills den knuffades ner till andra plats den 14 december av ”Diggety Doggety” med Streaplers (som är en riktigt skitlåt!). Ordningen återställdes emellertid redan veckan därpå. Där låg den kvar som etta tills den definitivt petades ner av ”I want to hold your hand”. Det handlar förstås därmed om ”She loves you” med The Beatles.

Beatles dominerar förstås en hel del statistik från Tio i topp: flest låtar på listan (35), flest ettor (18) flest veckor med en låt på listan (259) o.s.v. Och många, kanske de flesta, blev förstås klassiker.

Det är förstås nästan omöjligt att prata om Beatles ”bästa låt” eftersom de utvecklades så mycket och kom därmed att representera så olika stilar så ska man prata om bästa Beatleslåt så får man nästa avgränsa sig tidsmässigt eller på annat sätt. Ändå placerar jag ”She loves you” på min lista över bästa låtar från sextiotalet. Jag har bestämt mig för att bara låta en grupp representeras av en låt. Och då blir det just ”She loves you”.

Låten är något så ovanligt som ett direkt och samtidigt samarbete mellan John och Paul. Låten skrevs ansikte mot ansikte på ett hotellrum i Newcastle den 26 juni 1963 efter en spelning på The Majestic balloom. Deras vanliga sätt att arbeta var ju annars att de skrev på eget håll och sedan tog det halvärdiga materialet till den andre för finslipning.

”She loves you” blev det definitiva genombrottet för gruppen. Först i England (och Europa) där låten slog nästan omedelbart efter utgivningen den 23 augusti 1963. I USA var entusiasmen lägre och de hade till och med svårt att finna ett bolag som var villigt att ge ut singeln. Det var inte förrän den kände TV-profilen Jack Parr visade en film med gruppen som låten slog och blev inledningen på ”Beatlemania”. Det är fortfarande den singel som av alla Beatles singlar har sålts bäst!

Det är svårt att i ord beskriva vad som är bra i en låt. Särskilt Beatles låtar efter som de så ofta byggde på stämningar snarare än ackordföljder. Just här tycker jag att man kan framhålla – förutom den kriminellt skickliga hooken yeah, yeah – det direkta tilltalet. De sjunger inte om sin egen relation till en flicka utan vänder sig direkt till dig som lyssnare och gör dig till deltagare i ett samtal. Smart grepp, som återfinns i en del andra av deras låtar, till exempel ”Do you want to know a secret”.

Sammantaget blir ”She loves you” mitt val till min privata, definitiva, topplista från sextiotalet. Valet var faktisk lättare än jag trodde det skulle bli.

Så nu har jag “The Locomotion”, “A whiter shade of pale”, “You really got me” och “She loves you” på min lista. Känns riktigt bra - four down and six to go!

Den lilla frisyrskakningen vid ”…oooo…” var Johns idé. De övriga gruppmedlemmarna var inte entusiastiska när han föreslog den men efter att ha testat den på levande publik som blev den kvar. Och att den uppskattades framgår ju med all önskvärd tydlighet av nedanstående klipp… 

http://www.youtube.com/watch?v=QoF-7VMMihA

Lars

 

 

 

Redan i gymnasiet på sextiotalet snackade vi få popnördar om att Brian Wilson blivit mentalt sjuk och lagt ner uppföljaren till Pet Sounds. Efter 44 år är den alltså här, den officiella utgåvan av Smile, musikhistoriens utan jämförelse mest mytomspunna skivproduktion.

Undertecknad har införskaffad 2-cd-versionen. (Hade det funnits en RIKTIG skivaffär i Uppsala som visat den stora boxen i fönstret hade jag förmodligen hostat upp de hundralappar och den tusenlapp som hade krävs att få höra en hel cd med bara versioner av Heroes and Villians, en annan med bara Good Vibration med mera.).

Alla tidningar har givit Smile högsta betyg. Det är som vore skivan ett rockhistoriskt altare runt vilket alla världens recensenter knäböjer. Är den verkligen SÅ bra?

Första intrycket är onekligen överväldigande. Att höra de riktiga Beach Boysrösterna från 60-talet i modernast tänkbara ljudmix är inte en millimeter under underbart. Brian Wilsons nyinspelning från 2004, med alla låtarna i samma ordning som här, var ett substitut som plötsligt känns alldeles fel. Så HÄR ska det låta.

Tre spår står upp som mäktigt lysande torn, begåvad utspridda över de 19 spår som är den egentliga Smile-LPn. Efter en elegant vokal uppvärmning i form av Our Prayer och Gee kommer Heroes and Villians i en mix som känns helt annorlunda än den som 1967 var en besvikelse som uppföljare till Good Vibrations. Underbart bra. Strax efter mitten som spår 12 kommer Surf Up i en andlöst mäktigt version, även den vida överlägsen den som kastades bort som titelspår på 1971 års LP i en tid när Beach Boys helt försvunnit från rockvärldens fokus. Sist kommer, som självklar grand finale, Good Vibrations. Tro mig, här är den ännu vassare än den låt vi i 45 år räknat bland de stora klassikerna.

Dessa tre räcker som motivering för ett skivinköp. Men till det ska läggas den elegant utformade omgivning som dessa låtar fått. Mängder av snygga melodier i intrikata vokala och instrumentala arrangemang. Här finns åtskilligt som vilken kvalificerad körledare som helst skulle njuta av att få bita tag i. Vi har hört nästan allt förr men inte så här bra. ALLT, lyssna bara på Vegetables, har lyfts åtskilligt.

Men här börjar också ett visst tvivel smyga in. Det första intrycket är alltså överväldigande men när man hör Smile andra och tredje gången börjar alla dessa melodiska montage kännas som mer av det än riktiga LÅTAR. Ordet utfyllnad smyger sig på. Smile är en svår platta att slölyssna på.

En liten invändning är att 2 cd-utgåvan inte låter första skivan stanna vid Good Vibrations och alltså bli ”riktiga” Smile. Istället fyller man ut men 8 spår extramaterial så att skivan är 80 minuter lång samtidigt som andra skivans 14 extraspår upptar 64 minuter. Sex spår med Heroes and Villians visar till exempel den låtens melodiska potential men extramaterialet kommer få höra mer än ett par gånger, tro mig.

En sista fråga måste ställas: Hade rockhistorien sett annorlunda ut om Smile kommit ut som det var tänkt 1967? Hade den kunnat matcha Stg Pepper på det sätt som Pet Sounds matchade Revolver?

Svar: Knappast. För det första ska vi komma ihåg att vi nu hör 2011 års ljudmix, gjord med kunskaper och teknik som inte fanns då. Frågan är också NÄR den hade kommit ut. Beach Boys hade avstått från att spela på Monterey i juni 1967 och därmed markerat att de inte riktigt hängde med den tiden snabba utveckling. Men det viktigaste är att Smile INTE är riktigt lika bra som Sgt Pepper som tog världen med storm när den släpptes den 1 juni. Hade Smile kommit innan, hade den imponerat mer än om den släppts därefter.

Smile är bedårande vacker men har ändå inte samma fantasirikedom och lika många bra låtar som Stg Pepper. 1967 var det på ett helt annat sätt än nu viktigt att göra bra låtar för att bära en LP till de högsta höjderna.

För att komma upp de verkligt astronomiska höjderna har Smile lite för mycket som kan kallas utfyllnad. Det finns faktiskt ett par, tre spår som skulle kunna spolas. The Elements Fire är förvisso ett bättre ljudkollage än Beatles Revolution nr 9 men fortfarande ett ljudkollage.

Så bäst är det som skett: Vi har fantiserat om en outgiven platta i 44 år. Låtar på andra LP, 1993 års BB-Box och Brian Wilsons soloutgåva 2004 lärde oss att Smile kanske inte var så märkvärdig, trots allt. Och så, nådens år 2011, kommer en suverän CD som sätter punkt för spekulationerna och fyller oss med glädje och beundran.

Man tackar och bockar.

Per

Per har en riktig jobbarvecka så jag hoppar in och dubblerar, fast det egentligen är hans vecka så jag passar på att skriva lite om en låt jag har gillat sedan slutet av femtiotalet och fortfarande uppskattar.

 “Saw Uncle John with Long Tall Sally

They saw Aunt Mary comin'

So they ducked back in the alley”

 Enortis Johnson skrev ned ovanstående text på en papperslapp och ansåg därmed att hon skrivit en rocklåt. Enortis var en fattig tonårstjej, men uppenbarligen med gott självförtroende, eftersom hon tog sin papperslapp till en DJ, Honey Chile, som i sin tur – av någon anledning  -vidarebefordrade den till ”Bumps” Blackwell, musiker och producent. Som i sin tur av någon outgrundlig anledning vidarebefordrade lappen till Richard Penniman mer känd som Little Richard. Hur hela denna process gick till och varför denna mystiska lapp på detta sätt väckte ett så stort intresse att den vandrade ända fram till Little Richard är en historia som ännu återstår att berättas. I boken ”Good Vibrations” av Brolinsson och Larsson sägs att Blackwell överlämnade låten till Richard av ”känslomässiga” skäl, vad det nu skulle vara. Men kanske var det bara något i rytmiken i texten som väckte intresse eller en nyfikenhet på varför ”they ducked back in the alley”? Blackwell var ju för övrigt en duktig musiker och hade haft eget band med bland annat Ray Charles på piano och Quincy Jones på trumpet.

Nåväl.

Richard och Blackwell började improvisera kring Enortis textrader och lade till text och musik underhand. Detta lekfulla och experimenterande sätt att skapa musik och framför allt rock&roll var nog inte helt opvanligt. Inte sällan kom ju texten ofta i skymundan i den tidiga rocken och inte minst hos Little Richard som ju inte var en epiker på samma sätt som till exempel Chuck Berry. Och den 10 februari spelade man in. Och det gick ju bra… Det står inte minst klart när man ser vilka artister som senare gjort egna tolkningar av den framgångsrika låten: Beatles (förstås), Elvis, Pat Boone, Eddie Cochran, Wanda Jackson och Jerry Lee Lewis. För att bara ta några ur högen.

Låtar med lite spännande och mystiska texter fascinerar mig. Jag har tidigare skrivit på det temat om ”Road to Cairo” med Julie Driscoll och ”Ode to Bill” av och med Bobbie Gentry. Till dessa får nu läggas ”Long tall Sally”.

Eller försök själv lura ut vad den handlar om. Men först får du väl tolka vad han egentligen sjunger, vilket inte är helt lätt. Men vad spelar det egentligen för roll – det är ju en riktig rökare. Och en klassiker.

 Little Richard – Long Tall Sally

Lars 

PS Numera får Enortis också credd som medkompositör på etiketter och så. Alltså ”Blackwell, Johnson och Penniman”. Inte mer än rätt, eller hur? DS.

 

 

Att bestämma sig för vilka de tio bästa låtarna från sextiotalet är förstås ett omöjlgt projekt. Som jag ändå har påbörjat. Och hittills har jag bestämt mig för två (se tidigare inlägg på detta tema). ”The Locomotion” med Little Eva och ”You really got me” med The Kinks. Såhär låter dom:

http://www.youtube.com/watch?v=C5OoQadZTPk

http://www.youtube.com/watch?v=dvyDWGF290M

Procul Harum Med Gary Brooker i spetsen bildades 1967 och fick sitt stora genombrott direkt med ”A whiter shade of pale” som släpptes på singel den tolfte maj 1967. Men Brooker hade sedan länge haft en grupp, The Paramounts, som dock bara haft måttliga framgångar.

”A whiter shade of pale” har blivit en viktig tidsmarkör och dess lätt surrealistiska melodislinga och svårtolkade text passade utmärkt i hippiekulturen. Det påstås att låten är en variation på Bach´s ”Air” men jag är långt ifrån säker även om introt har tydlig inspiration därifrån. Det som ger låten dess karaktäristiska stämning är istället orgelspelet. Upphovsmän till musiken har länge ansetts vara Brooker och Keith Reid men en långvarig rättslig tvist har avgjorts till förmån för gruppens organist Matthew Fischer som nu tillsammans med Brooker och Reid anges som upphovsman.

Vad ska man då säja om själva låten? Ja texten lutar åt det flummiga och musiken saknar väl egentligen en riktig hook bortsett från textraden ”..turned a whiter shade of pale”. Det är istället stämningen i låten som gör den så fantastisk. Det nästan släpiga tempot blir aldrig jobbigt utan tvingar bara milt in lyssnaren i låtens tempo. Den blir vilsam samtidigt som den kräver uppmärksamhet. Ja, du fattar. Det sägs att när John Lennon hörde den första gången så tog han med sig skivan och en försvarlig mängd cannabis och låt sig köras runt i London i sin psykedeliskt målade Rolls (han fick den ommålad från matt black till ett psykedeliskt mönster i april 1967) medan han gång på gång lyssnade på låten och försökte komma på dess ”hemlighet”. Jag tror emellertid att ingen riktigt har lurat ut vad som gör ”A whiter shade of pale” så fascinerande.

Procul Harum har nästan, men bara nästan, fått ett rykte som ett one hit wonder tack vare det enorma genomslag ”Shade” fick. På Tio i topp hittar vi bara, förutom ”Shade” Conquistador, där man fullföljde det symfoniska anslaget genom att låta lite ELO, eller hur?.

 http://www.youtube.com/watch?v=Ja7cuVh96AI

”Conquistador” är lite i det svulstiga laget för min smak, men deras katalog bjuder på så mycket annat. ”Homburg” ger nästan lite Steve Winwood och ”Traffic”-vibabr (tänk ”Hole in my shoe”).

http://www.youtube.com/watch?v=xlZT8vBC7dg

”A salty dog” var en annan stor hit av det mer pompösa slaget som emellertid lämnar mig ganska oberörd.

http://www.youtube.com/watch?v=yUcAEdkWxXM

Men får jag nämna en personlig favorit så får det bli den lite borglömda ”Pandoras box” som också bär lite av den mystik som omger ”Shade”.

http://www.youtube.com/watch?v=JInOpWL7Llo 

Men det handlar ju om ”A whiter shade of pale”. Den tredje låt som placerat sig på min tiobästalista från sextiotalet. Jag tror den finns med på fler sådana listor.

 http://www.youtube.com/watch?v=5T7WujWrn7c

Lars

 

"På denna blogg skriver vi om musik vi älskar" står det på bloggen startsida. Tänkte på det på vägen hem från gårdagens konsert och detta inlägg började utfunderas.

Vi börjar från början. Att få chansen att se Bob som 70-åring kändes som ett måste när biljetterna släpptes i somras. Två av de tre tidigare tillfällen jag sett honom hade inte varit något vidare (konserten med Tom Pettys Heartbreakers 1986 däremot lysande) men ryktet sade att han kan glimma till även numera. 

Självaste Mark Knopfler var reducerad till förband men det var en roll som gamla Dire Straits-ledaren genomförde till stor belåtenhet. Hans sjumannaband hanterade en lång rad instrument, fiol, dragspel, flöjter etc, med trygg kompetens. Har inte följt Knopflers senare utgivningar så det mesta lät obekant. Många låtar någonstans emellan Brothers in Arms och Calling Elvis, men flera hade en skön irländsk folkmusiktouch och vi fick en läcker blues där Mark bara kompades av ståbas och trummor.

Trummisen var både fantasirik och tight, just så perfekt som en konsertrummis ska vara. Själv levererade Knopfler, som väntat, en rad snygga gitarrfigurer och vi kan till berömmet lägga in en följdsam andregitarrist. Konsertens, hela kvällens skulle det visa sig, höjdpunkt var en strålande, mäktig version av just Brothers in arms.

Så paus och lite omriggning. In kommer ett sexmannaband med en trummis och gitarrist som skulle visa sig vara ett nedköp jämfört med förbandets.

Första låten går igång, var är Bob Dylan? Jo, han står vid orgeln och vi får en festlig version av - tror jag - Leopard-skin pill-boxhat. Låtens ursprungliga melodi är någon annanstans men framförandet har en energi som lovar gott.

Men så händer något. Otäckt. Bob tar micken som en hederlig gammal crooner och "sjunger" nästa låt med en röst som möjligen kan förlåtas med att han har en akut halsinfektion. Ur högtalarna bullrar ett slags hest bröl.

Resten av konserten pendlar mellan mardröm och möjligen halvt godkänd. Ibland kommer istället för ord ett slags hundskall ur högtalarna. Några av låtarna känns igen genom spridda textrader och av kompet. Som ett plåster på såren påminns man emellanåt att flera Dylan-låtar har riktigt snygga ackordföljder. Till avdelningen "kanske fanns det LITE tröst i alla fall" kan också läggas att Bob ofta spelade orgel med stor glädje och inte utan finess. Ett oväntat plus.

Konserten är inte mer än fem kvart. Inget mellansnack. När en låt är slut släcks scenlamporna, i mörkret startar bandet upp nästa, lamporna tänds och så håller det på. För mig blir det en liten sport att försöka känna igen låtarna, vilket till en viss stolthet lyckas i de flesta fall. Men när den vackra balladen Desolation row fullständigt mördas av kraxandet, då är tårarna nära på undertecknad. När Like a Rolling Stone mosas på slutet hade man blivit lite härdad men att det skulle ta en hel vers innan man förstod att sista låten handlade om Blowing in the Wind var ett nytt bottenmärke.

"Musik som vi älskar" var det. Här ovan finns en bild från den tid när vi hade all anledning att älska Dylan. Det kan vi göra fortfarande. Vi kan sätta på en av hans många fantastiska skivor och läsa texter som fortfarande håller Nobelprisklass.

Men ni som gjorde något annat i går ska vara glada över det.

Per