Jet Harris 1939 - 2011
Kolla in bilden - finns det någon tuffare, någon coolare snubbe? OK, du svarar "Elvis" eller "James Dean" och jag replikerar: LIKA cool möjligen, men inte coolare.
Nu påverkas mitt omdöme - det medges mycket gärna - av att bilden inte föreställer en snubbe i största allmänhet. Jet Harris (född som Terence Hawkins) var basist i den första upplagan av The Shadows. Har du följt denna blogg vet du att det var ett av sextiotalets band som jag verkligen älskar (se arkivet nov 2009).
Nu vet alla allmänbildade människor att det var sologitarristen Hank Marvin och kompgitarristen Bruce Welch som var - och är - bandets kärna. Basister och trummisar har bytts ut men utan deras insatser hade inte the Shadows varit mycket till band ändå.
Jet Harris var alltså den första. OK, det var Ian Samwell-Smith som spelade bakom Cliff Richard på genombrottet med då hette gruppen Drifters och hade inte på egen hand fått spela in sina epokgörande instrumentallåtar. Harris kom med redan 1958 och skulle sedan under nästa 4 år vara med på flera klassiska hits.
I april 1962 var samarbetet över. Harris alkoholproblem var för stora. Hans sista låt med gruppen var den monumentala Wonderful land - englandsetta i 8 veckor. Men han fick snabbt en hit i eget namn med Besame Mucho och sedan tre hits tillsammans med Tony Meehan som hade lämnat Shadows trumstol. Tyvärr blev det slut i och med en bilolycka i september 1963 och Jet Harris skulle inte komma tillbaka till toppen trots några försök.
Redan av rubriken förstod du att detta är en runa. Kollega Lars kommenterade senast jag skrev en att det alltid är trist med runor. Sant (och jag tror Lars ord påverkat mig att vänta med denna text, Harris gick bort den 13 mars) men logiken är ju att en gammal hjältes bortgång blir en påminnelse om den fantastiska musik som vederbörande gjorde och då vill man skriva.
Jag har satt ihop en liten spotifylista så att du kan studera Harris lite närmare. Lyssna på basgången i Kon-Tiki - den ÄR så läcker! Att basen många gånger lyfte en låt mer än vad man ofta tänker på visas också tydligt i The Savage. Sedan finns här också de tre hits Harris-Meehan gjorde, Diamonds, Applejack och Scarlet O´Hara. Orättvist bortglömda bland alla 60-talssamlingar, är lätt att tycka. På Diamonds medverkar f ö Jimmy Page. Att John Paul Jones också spelade med Harris-Meehan på turné är ett annat nördfakta att notera.
Hatten av för Jet Harris!
Jet Harris
Per
Allt är inte ljud.
Jag har alltid bott mitt i stan. I Göteborg och senare i Uppsala. Det innebär att det aldrig är riktigt tyst i min boendemiljö. Trots att man ofta tror att det är tyst finns det en bakgrundsstrålning av ljud i form av svagt trafikbrus, utryckningsfordon, en och annan full tonåring och andra ljud som hör till stadsboende. Därför blir tystnaden så tydlig när man lämnar staden för landet. Jag har egentligen ingen relation till Småland. Vi bor visserligen där sommartid en vecka sedan tio år tillbaka men ”min” natur är egentligen Bohus klippor och havet. Skitkalla salta bad, blå och röda maneter, hala klippor med brun blåstång är det jag är uppfödd på. Krabbor, vitling och makrill. Mareld som får havet att glöda i blågrönt. Men nu har vi, som sagt, varit i Småland under vår årliga sommarvecka. I mörkaste Småland. I skogen där älg, råddjur och vildsvin har sina stigar och räven sin hemliga gång. Här lever mus och sork farligt under hökens svarta blick. Och här finns annat också. Okänt.
En stilla kväll nära midnatt stod jag på trappan till den stuga vi bodde i. Kvällscigaretten (ja, jag vet det är en snuskig ovana). Det var varmt och vinden knappt märkbar men sval. Den ljusa juninatten var sedan länge ersatt av en djupblåare julinatt med svaga men tydliga stjärnor. Utsikten var hänförande. Den lilla, men djupa, sjön låg spegelblank sånär som på några enstaka vak efter abborrar som tog en sen insektssupé från ytan. På den lilla ön kunde man fortfarande urskilja Fiskgjusarnas bo i trädtoppen. Jag hade inte sett dem men hört dem vissla tidigare på dagen. Lite kalldimma steg prövande upp från sjön. Ekar och björkar bildade en effektull svart siluett mot sjöns yta i vilken himlen var dubblerad. Och allt var tyst. Tystnaden var så intensiv att man faktiskt kunde höra den. Den tryckte liksom försiktigt mot trumhinnorna och stördes inte av Lommens vemodiga, nästan sorgsna, hoande. Till och med det tunna prasslandet från osedda knytt och väsen i snåren hörde till tystnaden.
Skuggorna var djupa och det som tidigare kunnat ses, kunde nu bara anas. I sådana ögonblick är jag inte riktigt säker på att det stora, mossiga flyttblocket i branten på andra sidan sjön inte ska börja röra sig klumpigt, långsamt resa sig på stubbiga ben, öppna sina runda, tomma ögon och mödosamt klättra upp mot skogsbrynet med trollsvansen släpande i blåbärsriset. Smålandsskog är trollskog. John Bauer målade det han såg. Jag är inte heller säker på att björken som blixten slagit ner i och urholkat inte ska vrida sig mot mig och avslöja sig som den nakna, vackra huldra den egentligen är. Jag kunde i detta ögonblick inte heller helt utesluta att kalldimman över sjön skulle tätna i långsamma virvlar och forma sig till en älvdans. Kanske skulle en älva sväva fram till mig och säja goddag?
Vi är bara två, tre generationer från att leva, inte bara nära, utan i naturen då tystnaden och mörkret var lika självklara följeslagare som ljuset och ljuden i den urbana miljön är det idag. Och så har det varit under hela mänsklighetens tid, mörker och tystnad. Då var också det som vi idag avfärdar som vidskepelse en påtaglig del av verkligheten. Och vilken verklighet är verkligast? Vår? Ingen vet, men jag tycker om att det faktiskt inte är helt utanför min föreställningsvärld att en älva ska komma fram och säga goddag en julinatt i Småland vid en trolsk insjö där tystnaden och Lommen härskar.
Så i detta inlägg blir det ingen musik. Lyssna istället till tystnaden där du kan finna den och öppna ditt sinne.
Lars
Rapport från en träbänk
För flera år sedan var det obligatoriskt när familjen på sommaren var uppe i Vännäs hos morfar och mormor att på tisdagkvällarna kl 8 titta på TV1 och Allsång på Skansen med Lars Berghagen. Ganska ok familjeunderhållning som tv-program men inget jag skulle titta på om jag var ensam hemma. Musiken var trevlig men förglömlig.
Men publiken som var där. Publiken! Så himla många, så mycket glada människor samlade på samma ställe. Sjungandes för full hals och en och annan fick också chansen för någon sekund att sjunga live inför miljontals svenska tv-tittare.
Det var något som lockade med det där. Inte det sista kanske, att sjunga i tv, men den där sortens människosamling finns t ex inte på rockkonserter. Människor av alla åldrar som inte samlats för att de betalat flera hundra spänn för att digga sin artistidol, utan kommit för att ha kul på ett slags helyllesvenskt vis som jag inte kan komma på finns någon annanstans. En massa trevliga medelsvensson som förmodligen inte har någon skivsamling hemma men i alla fall har lite hum om de vanligaste Taube-melodierna.
Så när en dam i Tierp för några år sedan frågade mig om jag ville hänga med på en buss till Allsång på Skansen svarade jag inte nej utan kanske, kanske, kanske på Sven-Ingvars vis. Hon återkom nästa år och året därefter och fick samma svar. Det VAR frestande att få vara en mitt i den glada folkmassan. Men det kändes inte helt rätt. Inte helt.
Nådens år 2011 var jag mogen för upplevelsen. Så kl 9 den 5 juli satt hustrun och jag som två av 49 passagerare när den hyrda bussen styrde söderut. Kl 10.45 intog vi så platserna, inte med den typ av spring som när publiken släpps in på Maiden-konsert på Ullevi men ändå med beslutsamhet. Damen som var reseledare visade kunnigt platser där man såg bäst. Den medhavda sittdynan utplacerades och ryggsäcken med korsord, Ramlösa och mackor togs av. På scenen stod Måns Zelmerlöv och sa Hej! till oss kanske 500 som hade kommit.
Det skulle bli en oväntat händelsefattig dag. Jag hade inte väntat mig något särskilt men så här i efterhand tror jag att jag hade velat uppleva i alla fall lite hur kvällens program mejslades fram. Men varenda ord Måns skulle säga i programmet var redan nedskrivet, varenda konstpaus angiven. Så det vi mest fick vara med om var flera omtagningar av Måns grejer. Samma ord varje gång, inget nytt skapades i improvisationer.
Artisterna däremot krävde bara en genomgång av sin låt och den efterföljande allsången. Utom Siw Malmkvist. Visst är det otroligt att en artist uppträder vid 75 års ålder men för en sångerska som så mycket haft sin fräschör som varumärke märks det i hennes fall lite väl tydligt att bäst-före-datumet var ett tag sedan. Lite extra övning krävdes i hennes fall. Håkan Hellström däremot tog publiken med storm redan vid första låtgenomgången och gav kören instruktioner. Proffsigt.
Träsmaken därbak tilltog successivt under dagen, sittunderlaget till trots. Ett par promenader till glasskiosken och runt området blev räddning. Organisationen med matställen och bajamajor och ordningen bland de 16 000 på plats var föredömlig. Typiskt Sverige att fixa sånt bra.
Från repeditionerna visste jag att Moniker skulle passera nära oss under sin allsångsrunda varför dottern fick mobiltelefoninstruktion att ca kl 20.50 spana in bildens vänsterkant. Jodå, vi syntes perfekt i säkert 2 sekunder. vilket kunde konstateras när hemmasinspelningen studerades. Se där fick fåfängan sitt också!
Programmet då? Nej, uppriktigt talat är det inget att skriva om. Jag är inte oberörd av dagens artister men alldeles oavsett att denna blogg inte är det rätta stället att skriva om dom så har jag inget att anföra där. Ni som såg programmet fick en trevlig stund men knappast något ni minns.
Jag hustrun och jag som VAR där, vi fick något kul att minnas. Vädret var perfekt och alla var glada, precis som i tv. Dessutom var vi ju i tv, visserligen bara i två skunder (kanske tre förresten) men ändå!
Per
Rockens rötter
Det pratas ofta om vilka rötterna till sextiotalsmusiken var. Och då pratas det blues, r&b, gospel, country och annat. Men man kan också fråga sig vilken musik sextiotalsmusiken var rötterna till? Javisst, och efter kom förstås proggen och annat, till exempel hårdrocken. Det är ju sommar nu och därmed hårdrockstid för dagens stackars ungdomar. Och det är många förslag på vilka rötter just hårdrocken hade i sextiotalspopen. Vilka grupper inspirerade hårdrockarna?
Förslagen är många: The Who är på något sätt självskrivna i denna kategori med sitt hårda utspel och Pete Townsends tuffa framtoning. Kinks är en annan kandidat med typiska hårdrocksriff a la ”You really got me”. Till och med Beatles har fått bli utpekade som faddrar med ”Helter skelter”.
Alla har nog bidragit men jag ser kanske Yardbirds som den tydligaste bryggan mellan pop och hårdrock. Dels på grund av att gruppen själv sökte sig till hårdrocken via New Yardbirds till Led Zeppelin, dels på grund av det tunga gitarrspelet med ett imponerande gäng gitarrister som passerade revy genom gruppen. Clapton var inte först (det var Anthony Topham) men han satte sin prägel på gruppen under den tidiga och mer bluesiga tiden. Clapton lämnade gruppen när denna sökte sig åt det mer ”poppiga” och r&b-hållet och ersattes av en annan gitarrguru av format, Jeff Beck. Om Clapton´s stora arv var ”For your love” så blev Becks korta sejour i gruppen odödlig genom ”Heartful of soul”. Becks efterträdare, Jimmy Page (fast de spelade faktiskt tillsammans i gruppen under en kort period) fick rättigheterna till namnet Yardbirds och förde gruppen mer direkt in i hårdrocksvärlden (till exempel ”Black dog” och ”Rock and roll”. Tunga riff och långa gitarrsolon efterträdde den bluesiga framtoningen.
Men för mig är Yardbirds inte i första hand bryggan mellan pop och hårdrock utan snarare den riktigt bluesiga gruppen. Eller kanske r&b-gruppen. Och då vet du vilka favoritlåtarna är:
http://www.youtube.com/watch?v=HU5zqidlxMQ
http://www.youtube.com/watch?v=f9mQkFpkShg
Och ett riktigt bluesspår blir bonus:
http://www.youtube.com/watch?v=E2mFGqPZqRA
Enjoy summer!
Lars
