perolarssextiotal

Charlie Watts är väl numera känd som en av de skickligaste batteristerna från vår era. Hans bakgrund i jazzen gav honom ett karaktäristiskt sound och en följsamhet som var – elegant är nog ordet jag söker. Han menade dock själv att han inte kunde spela rock när han kom med i bandet och att det egentligen var Mick Jagger som lärde honom grunderna. En blygsamhet som får en att tänka på Ringos. Att han senare kom att bidra starkt till Rolling Stones sound och inte tycktes väja för de mer akrobatiska virvlar som uppdrogs honom så medgav han bara att det var vid en inspelning han fick ge upp.

På You Can´t Always Get What You Want från Albumet Let It bleed fick han inte till det när han skulle prestera det ”groove” som gick i backbeat-stil. Efter många försök så erbjöd sig producenten, Jimmy Miller, att visa Charlie hur han tänkt det sig. Det föll inte i god jord utan han, Charlie, reste sig och överlämnade pinnarna till Jimmy och sa åt honom – ”Why don´t you play it then?” och lämnade lokalen och kom inte tillbaka förrän inspelningen var klar. Så här kommer låten med Jimmy Miller spelandes ”groovet”.

https://www.youtube.com/watch?v=krxU5Y9lCS8

Inte heller Ringo saknade problem. Vid inspelningen av ”Abbey Rd” så skulle han försöka få till rytmen i den rytmiskt komplicerade låten ”Something”. George hade varit i Indien och spelat med musiker som Ravi Shankar och lagt sig till med indisk melodistil vilket inte var den reguljära 4/4-beaten så när han skulle ge instruktioner till Ringo sa han att låten går delvis i 7/2 rytm. Ringo sa senare att George lika gärna hade kunnat talat arabiska till honom, men fick till slut ihop det på ett lyckat sätt, eller hur?

https://www.youtube.com/watch?v=UelDrZ1aFeY

En annan låt från samma album ställde också till det för honom erkände han senare. Maxwells silver hammer fick han streta med liksom övriga bandmedlemmar, förutom Paul får man anta. En i mina ögon en av de bäst producerade låtarna i hela deras katalog. Trots eller tack vare allt besvär. Fast George hatade låten.

https://www.youtube.com/watch?v=3HuXFfq79I8

Nåja, allt var ju inte elände. Några trummisar hade låtar som i deras egna ögon var deras Magnus Opus så det ska vi också ha ett smakprov på. Ringo var och är ju en mycket ödmjuk musiker och han har vid flera intervjutillfällen sagt att han alltid betraktat sig som en habil, men inte mycket mer än så, trummis. Men tillägger han inte sällan, så är det ju förstås Rain och det är inte svårt att förstå att han godkänner sin insats med råge. Jag håller bara delvis med honom. Han var och är så mycket mer än en habil trummis så det omdömet delar jag inte. Men å andra sidan så håller jag med om att just Rain kanske är hans mäktigaste ögonblick. Här spelar inte trummorna någon bakgrundsroll som takthållare utan Ringos spel driver hela låten framåt och uppåt samtidigt som de skapar det åskmuller som jag uppfattar går hand i hand med regnet. Genialt, sa Bill!

https://www.youtube.com/watch?v=cK5G8fPmWeA

Lars  

Den 2 april var lite av en högtidsdag för oss sextiotalsmusikälskare. Åtminstone en högtidskväll för då spelade självaste Animals på Katalin i Uppsala. Kvar från ursprungssättningen är fortfarande John Steele. Han har tryggt suttit bakom trummorna sedan bandet bildades!

Dagens blogginlägg återger våra intryck. Först Per.

Att Animals med bara trummisen kvar sedan många år inte är det samma som gruppen med Eric Burdon behöver inte sägas. Förväntningarna var alltså ganska lågt ställda. Men de överträffades med marginal.

Spelningen inleddes med en gungande version av Baby Let me Take You Home. Ett bra val, Animals första singel och en perfekt showstarter.

Kvartetten med sångaren/gitarristen Danny Handley i spetsen bjöd på en rejäl rockshow. Vi fick samtliga hits från sextiotalet vilket inbjöd till allsång något som Handley snyggt dirigerade. Till det några tunga blueslåtar som de fyra tänjde ut rejält med bra solon. Bright Lights, Big City och Bo Diddley var båda höjdpunkter. I den senare bjöd Handley på en springrunda ute i publiken och hördes bra även utan mikrofon. Att det inte var fler än en handfull som dansade framme vid scenen ska tillskrivas publikens ålder och inte bandet

Att välja en länk – naturligtvis en mer den ”riktiga kvintetten – känns enkelt. Don´t let me be Misunderstood blev direkt en favorit när den kom. I tisdags hörde vi den i en rejält förlängd version där dagens Animals visade att det är ett mer än godkänt scenband.

https://www.youtube.com/watch?v=_2sz_YwwwQ4

Så var det min, Lars, tur. I stort sett kan jag instämma med Per, men lämnar ett par egna kommentarer.

Detta med bandrester som turnerar med bara en eller ett par originalmedlemmar kan man diskutera. Är dom duktiga, vilket dom oftast är, så blir nostalgifaktorn hög och det är ju ofta den som publiken är ute efter, trots att på denna konsert så fanns det en hel del ungdomar i publiken. Men att få fram det där originalsoundet är en annan femma, i synnerhet om sångaren, som i detta fall, saknas är minst sagt knepigt. Inte minst är problemet stort om sångaren har en egen karaktäristisk pipa. Det kan alltså inte hjälpas att man gör en jämförelse mellan sångarna eftersom Erics röst är så karaktäristisk. Han kunde verkligen sjunga r&b utan att skrika, vilket till och från var svårt nog för Danny. Det gick bäst i de uttalade rocklåtarna som Bright lights och sämre i en av mina personliga favoriter I put a spell on you. Som ju är mer av en slow blues med tydliga sydstatstoner.

Sammantaget dock en habil konsert och vi fick sjunga oss hesa och njuta av de gamla odödliga hitsen och det var ju hela vitsen med besöket.

Jag avslutar med min favorit i det skick den ska låta.

https://www.youtube.com/watch?v=kBUICBz2-L4

När man, som Per och jag, på djupet älskar musiken från sextiotalet så leder det förstås att man läser vad man kommer över i form av böcker och artiklar relaterat till ämnet. Att våra manliga hjältar från perioden var omgivna av kvinnor, alltifrån rena groupies till mer uttalade musor, förvånar förstås inte. Några av dem nådde av egen kraft ikonisk status som exempelvis Marianne Faithful som väl var lika känd som Mick Jaggers flickvän som mycket framgångsrik sångerska. De delade sina pojkvänners ibland minst sagt krävande livsstil bland annat genom att falla för de droger som tycktes omge artisterna lika frekvent som flickvänner. En som fick stor, om än indirekt, betydelse för musiken var Pattie Boyd. Hennes äkta makar, i tur och ordning George Harrison och Eric Clapton fann henne så betydelsefull i deras liv att de skrev musik till henne. Som musa och inspirationskälla var hon i det närmaste oöverträffad under perioden möjligen i konkurrens med Anita Pallenberg.

Hennes egen karriär var som modell där hon debuterade 1962 och blev mycket framgångsrik och hennes bilder fanns i så prestigefyllda magasin som Vogue och Elle. Hon blev med tiden själv en framgångsrik fotograf och hon specialiserade sig på kretsarna kring sextiotalets popscen. Hon gjorde också en del reklamjobb för TV och kom genom dessa i kontakt med Richard Lester som gav henne en liten roll i A hard days night där hon träffade George. De två blev ett par vilket gav hennes egen karriär ett riktigt lyft. Och Georges också i den meningen att hon inspirerades till och tillägnades några av hans vackraste sånger. Följaktligen gifte de sig 1966 och George skrev, bland andra dessa sånger till henne. Den första ger mig fortfarande gåshud när jag hör den. Inledningsackorden C, C7+, C7, F är en av de mest magiska inledningarna jag har hört.

https://www.youtube.com/watch?v=UelDrZ1aFeY

En annan låt som hon var bakgrunden till är denna, nästan lika vackra låt där texten är nästan rörande på sitt självutlämnande sätt.

https://www.youtube.com/watch?v=6t24nX_sak8

Nu visade sig att en av Georges bästa vänner, Eric också fattade tyckte till Pattie och det visade sig att känslorna var ömsesidiga (och nu måste jag bryta den tidsperiod som bloggen omfattar). Det hela resulterade i en skilsmässa och ett nytt äktenskap. Men innan dess fick Eric också en så stark inspiration av sin böjelse för Pattie att han producerade en av, i mitt tycke, vackraste låtar. Den landade i verkligheten 1970 på albumet Layla and other assorted love songs. Snyggt jobbat Eric. Och Pattie

https://www.youtube.com/watch?v=pKwQlm-wldA

Så gick det som det gick. Skilsmässa och nytt giftermål med Eric. Droger, alkohol och ett nytt kraschet äktenskap. Vänskapen mellan George och Eric bestod trots allt och jag tycker det är fint att de forna rivalerna ändå kunde samsas kring sin fascination över Pattie.

Elvis gjorde en cover som väl inte var så lyckad men eftersom du kanske inte hört den så får du den här.

https://www.youtube.com/watch?v=-0yp3F7wbZo

Lars

Ja, i bloggen förekommer nästan uteslutande pop- och schlagermusik av kanske naturliga skäl. I detta inlägg vidgar vi blicken och betraktar arvet efter den nyligen bortgångne Georg Riedel som jag vågar påstå att, rent musikaliskt, ha präglat vår generations musikupplevelser lika starkt som någon popartist eller grupp. Vi smickrar oss ibland med att kunna texterna utantill till si eller så många Beatles- eller Stoneslåtar, men Riedels kompositioner är den lägereld som vi alla kan samlas omkring.

Hans karriär började tidigt. Jazzen var hans huvudrätt och han fick spela med sin basfiol med de bästa. Lars Gullin, Arne Domnérus och Bengt-Arne Wallin är väl kvitton på det påståendet. År 1961 var Riedel arrangör, kapellmästare och basist vid Monica Zetterlunds inspelning av Sakta vi gå genom stan. Även vi som är uppvuxna i Göteborg kunde ändå relatera till magin i låten även om den fysiska miljön var annorlunda. Jag menar, vem har inte någon gång upplevt en liknade promenad? Lyssna hur långt fram i ljudbilden basen ligger, utan att störa, bara styra.

https://www.youtube.com/watch?v=y1Z2xNmOVTM  

Året efter, 1962, spelades Sveriges mest sålda jazzalbum in, Jazz på Svenska. Två magiska musiker möttes och skapade något som jag tror går rakt in i den svenska folksjälen, jazz på folkviseton. Eller rättare sagt folkviseton i jazzdräkt. Jan Johansson skapade toner som egentligen inte finns på ett tangentbord och Georg visade än en gång att en bas inte behöver ligga i bakgrunden och mullra utan kan kliva in direkt i melodistämman som både rytmhållare och kontrapunktisk dialog.  

https://www.youtube.com/watch?v=t2D5HlKLh34

Nåja, vi måste förstås hit. Barnvisorna. Som för oss en smula äldre är självklara. Hur det ser ut idag vet jag inte, men TV hjälpte nog till att föra kulturarvet visare och jag tror det lyckades. Men bortsett från hans insatser under tidiga sextiotal som den famösa filmen 491.

Jan Johansson komponerade musiken till Pippis sång, men hans alltför tidiga bortgång gjorde att man sökte efter en ersättare och denne blev, förstås, Georg. Han blev hennes trogen följeslagare genom de följande filmerna och skrev klassiker som:

https://www.youtube.com/watch?v=ZQq0uSh1Ncg

https://www.youtube.com/watch?v=0zmG_GjYy20

Ska man ta ut något ur Georgs digra repertoar så blir det nog denna. Det har diskuterats om vad man skulle kunna ersätta vår nationalsång om det blev ett krav på något (skamligt) sätt. Lundells Öppna landskap ligger väl bra till i undersökningar, men här levereras en utmanare.

https://www.youtube.com/watch?v=Fm8W2SuKyA8

Håken vet.

Glad vår snart.

Lars

Det blev lite sent, detta inlägg, men det har sin förklaring. Jag hade tänkt skriva om något helt annat, men träffade en god vän och vi fick en trevlig eftermiddag och kväll tillsammans. Av någon anledning kom vi in på mitt senaste inlägg, se nedan, och det ledde till en diskussion om vilka låtar som var om inte soundtrack of our lives, så i vart fall soundtrack of our youth. Och säkert också för andra i vår generation. Det urartade i all vänlighet till en liten tävlan om vilken en sådan låt skulle vara. Här kommer resultatet – vad tycker du?

Min vän, hon är en gedigen Shadows-fan, hade förstås sin kandidat klar och egentligen har jag väl inget att invända mot valet. Jag tror många håller med henne. Låten fångar ju inte bara musikaliskt, lite av popgenombrott som den är, utan texten är ju nästan övertydlig vad gäller hur det var att, i vart fall i Sverige, växa upp som ung. Glädjen över att vara ung och de ogrumlade förhoppningarna inför framtiden samtiden som den uppmanade oss att ta tillvara den tid vi hade då.

Egentligen är låten filmmusik och kom 1961 och är skriven av Sid Tepper och Roy C Bennet och släpptes som singel 1962 och rusade, inte förvånande direkt till förstaplatsen på engelskalistan där den stannade i sex veckor och landade sammanlagt tjugo veckor på listan. Någonstans mellan ballad och gladpop och med den främsta sättningen av kompgruppen så är det väl inte konstig, eller hur? Och puppy love är ju också ett tema, samtidigt som Hanks sologitarr smeker.

https://www.youtube.com/watch?v=BxNohANhJiA

Mitt bidrag till den lite informella tävlingen, vi satt på en mysig pub här i Uppsala, var för min del självklar. Inte lika insmickrande som hennes bidrag, men desto tuffare. Låten är hemsnickrad av Pete Townshend och fångar precis i mina öron brytningspunkten mellan femtiotalets syn på ungdomar som en slags omogna vuxna till att ge ungdomar en egen identitet. Pete har hänvisat till Moose Allison´s Young man blues som inspiration och så kan det väl vara om han säger det. Singeln kom 1965 och om man jämför med Cliffs låt så kan man väl säga att de två låtarna skiljer sig stort. 1963 var väl kanske det år, jag säger inte mer, då den femtiotalsinspirerade popen fick ge sig för den framväxande sextiotalspopen. Skillnaden kan inte vara större.

The Who satte en helt ny standard, både vad gäller musik och scenframträdande. Det blev mitt svar rörande bästa soundtrack. Ps vad är det som gör att baskillarna alltid är så coola, jämför Bill Wyman?

https://www.youtube.com/watch?v=_5WJWfOoi-k

Jag tillåter mig då och då en personlig kommentar i mina inlägg. Här kommer dagens. Mitt viktiga soundtrack. Jodå det var en blondin inblandad.

https://www.youtube.com/watch?v=F21m0R8zE1A

Lars

Så är det dags för ännu en termin i min trevliga lyssnarserie i Uppsala senioruniversitet. Vi börjar som vanligt med en av de första rockartisterna och denna gång med Little Richard som ansåg sig vara arkitekten bakom rock´n´ roll. Kaxigt, men hans inflytande över rockmusiken är helt enormt. Visst var också Chuck Berry en rockens arkitekt med sina kompositioner och sitt gitarrspel. Men Richard hade inte bara den kaxiga attityden vi gärna ser i rock. Han skrev också flera av sina klassiker och det sätt han sjöng dom på gav så mycket av den attityd som gjorde rocken speciell och som lockade ungdomen. Antalet artister som uttryckt sin beundran och försökt efterlikna honom går inte att räkna.

Richard Wayne Penniman  föddes 1932. Karriären började redan som 14-åring när Sister Rosetta Tharpe - som räknas bland rockens föregångare och en av de stora i gospeln - hörde honom sjunga ett par av hennes låtar och blev så imponerad att han fick sjunga med henne på scenen i en konsert i Macon City, Georgia, Richards hemstad. Efter en sådan kickstart förstår man att Richard satsade på musiken. Han tog det artistnamn vi känner honom under, lärde sig spela piano och skivdebuterade 1951. De första åren gick det trögt men i november 1955 släpptes ’Tutti Frutti’ som blev ett stort nationellt genombrott, 17:e plats i USA och 29:e i England.

(1) Little Richard - Tutti Frutti - YouTube  

En rockhistorisk kuriositet är att Pat Boone – mespopens främste företrädare - spelade in ’Tutti Frutti’ och kom fem platser högre på listan. Många såg det som en typiskt rasistisk stöld av en vit från en svart. Little Richard sa att han gillade pengarna han fick som kompositör.

Uppföljaren ’Long Tall Sally’ toppade R&B-listan – ’Tutti Frutti’ kom tvåa – och kom sexa på den stora listan och trea i England. Visst gjorde Beatles en bra version men originalet är lika bra. Här i liveversion med burkigt ljud men härligt ös!

(1) Little Richard - Long Tall Sally, in color! (1955) - YouTube  

Det var Little Richards högsta placering på den stora listan. Han är ett utmärkt exempel på att listframgångar inte ska förväxlas med musikaliskt inflytande. Richard Penniman etablerade sin framstående plats som bland rocken stilbildare med en fortsatt räcka klassiker. Följande länkar var hans ytterligare tre på topp 10 i hemlandet 1957-58.

(1) Little Richard - Jenny, Jenny (1957) [Digitally Remastered] - YouTube  

Little Richard :::: Keep A-Knockin'. (youtube.com)

Little Richard - Good Golly, Miss Molly (youtube.com)

I maj 1957 släpptes LP:n Here´s Little Richard som fortfarande förekommer högt på listor över historiens främsta LP. Inte så konstigt, av de tolv spåren blev hälften i det närmaste standardnummer i sextiotalsbandens repertoar.

I likhet med åtskilliga andra svarta artister har Richard en bakgrund i en starkt religiös miljö. På en turné i Australien 1957 såg han den ryska satelliten Sputnik flyga över Sydney och tolkade det som ett tecken från Gud att det var dags att återvända till religionen. Han beställde en hemresa tidigare än planerat. Det planerade planet störtade och för Little Richard var detta ett meddelande från ovan att han valt rätt.

Han övergav rockmusiken och skrev in sig på en bibelskola. Sjungandet inriktades på gospel. Men 1962 sa en manager att Richard var efterfrågad i England så då återupptogs rockmusiken. Både Beatles och Stones ville ha honom som förband. Bama Lama Bama Loo kom på plats 20 i England, mer comeback än så blev det inte på listorna där en ny musik nu tagit över.

Little Richard - Bama Lama Bama Loo (Official Audio) (youtube.com)  

Little Richard fick det allt jobbigare med ett tyngre missbruk och när två kompisar mördades och en bror dog återvände han till kyrkan 1977. Nu höll detta till 1984 men han hade lovat sin mor innan hon gick bort att inte mer svika tron så sedan dess höll sig Little Richard till båda vägar med framförallt nostalgishower av olika slag. Han var en av de tio första att väljas in i Rock´n` Roll Hall of Fame år 1986. Han fortsatte att ge konserter fram till 2013, 81 år gammal. I maj 2022 avled han i cancer i sitt hem.

Tidningen Rolling Stone placerade Little Richard på plats 8 bland alla tiders artister och förra året på 11e plats bland historiens bästa sångare. Att Little Richard kommer att minnas i många generationer framåt råder det ingen tvekan om.

Per

I vår har denna blogg varit igång i 15 år med nytt inlägg varje vecka. Lars och jag sa redan då att vi inte kommer att lida brist på ämnen att skriva om. Ändå hajar jag numera lite till när jag upptäcker ett bra 60-talsgäng som vi inte tagit upp i våra snart 800 inlägg.

I CD-spelaren snurrar en samling med Turtles och insikten är lika stark som plötslig: Dom var ju OCKSÅ suveränt bra! Ja, den fantastiska sanningen är ju den att det plötsligt kan dyka upp namn från 60-talet som man inte glömt men var mycket längesedan man tänkte på. Så hör man dom och blir glad i själen!

Turtles bildades i Los Angeles 1965 av Mark Volman och Howard Keylan. De spelade båda gitarr och sjöng. Howard första stämman. Min samling visar sju killar på omslaget så vi lämnar de övriga här. Möjligen kan nämnas att John Barbara några år spelade trummor innan han fortsatte i Jefferson Airplane.

Turtles levererade under andra halvan av sextiotalet en rad singlar som kändes som specialskrivna för listorna samtidigt som de var långt ifrån banala. Framförda i arrangemang som hade den rätta tyngden. Kvalitétspop helt enkelt. "Solskenspop" är ett kriterium jag läst i samband med gruppen. 

1965 var året då Byrds satte elektrisk kraft i Dylanlåtar och slog stort med Mr Tambourine man. Turtles fattade galoppen och spelade in It Ain´t me Babe

It Ain't Me Babe (Remastered) (youtube.com)

Med åttonde plats på USA-listan var gruppen etablerad. Journalister hade ytterligare ett namn att placera i facket ”folkrock” bredvid Byrds. Ganska självklart då det handlade om Dylan-låtar men Turtles lämnade snabbt legenden för annat material. 

1966 gick det trögare med hits men 1967 slog det till rejält för sköldpaddorna. Etta i tre veckor med, låt vars titel och musikaliska utstrålning passade perfekt in i The Summer of Love, Happy Together

Happy Together - The Turtles (1967) - YouTube

Nu var gruppen definitivt en del av den popscen som växte snabbt i hela västvärlden. Uppföljaren She´d Rather Be with Me  kom trea i USA. Den nådde andra plats på Tio-i-topp liksom "Can I Get to Know You Better.

The Turtles - She'd Rather Be With Me - 1967. - YouTube 

Happy Together väl det närmaste Turtles gjorde som kan kallas ”klassiker”. Nja, det ska annars vara låten som visserligen inte nådde topp fem i hemlandet när den släpptes 1968 men det tror jag beror på att den var så sofistikerad, helt enkelt för bra för den genomsnittliga lyssnaren. Visst är det fortfarande en pärla, gruppens egen komposition, Elenore

The Turtles - Elenore (1968) 4K - YouTube 

Jag avrundar länkraden med en personlig favorit, skriven av Jim McGuinn och Gene Clark i Byrds men inte utgiven av den gruppen när det begav sig. Med en sjätte plats på USA-listan blev det Turtles sista hit

The Turtles - You Showed Me (youtube.com)   

Sedan tog det slut. Ray Davies producerade gruppens sista LP 1969. Den sålde dåligt trots bra kritik.  Konflikter med skivbolag tog knäcken.

Volman och Kaylan fortsatte under namnet Flo & Eddie. De tog kontakt med Frank Zappa för att spela i hans band Mother of Invention under 1970-talets första år. 1983 började de åter uppträda som The Turtles, men nu med nya musiker. De har fortsatt med det sedan dess men några skivor har det inte blivit.

Men vi som älskar vårt decennium tycker att det räcker gott med det dom gjorde då!

Per

Ja, varför inte återbruka en gammal Tio i topp-lista? I min värld är det aldrig fel. Så jag tog fram den stora boken om Tio i topp och istället för att leta fram någon jubileumslista eller så slog jag bara upp en lista på måfå. Jag tänkte spela dom fem första i topp utan så mycket mer än några personliga randanmärkningar. Det är ju musiken som är det viktiga, eller hur? Så vi börjar väl på plats fem. Listan är för övrigt från 24 oktober 1964. Alltså på femte plats en grupp och en sångare som jag alltid gillat. Här var dom inne på listan med sin första hit. Sångaren, Peter Noon, kom från en skådespelarkarriär och hade en gränslös charm. Gruppen använde, som så många andra, studiomusiker vid inspelningarna. Bland annat förekom Jimmy Page i bakgrunden.

https://www.youtube.com/watch?v=n0J6q42zLH0

På fjärde plats landar Paul Anka. Har du också glömt denna? Han hade bara fyra listplaceringar och denna var den sista. Ändå får man säga att Paul hängde med bra trots att han snarast representerade femtiotalsschlagern snarare än det nyvaknade sextiotalets nya fräscha popvåg. Hans största hit, Diana, fick av naturliga tidsskäl aldrig säte i Tio i topp, men uppföljaren Remember Diana landade året tidigare på en fjärdeplats som bäst. Hans karriär fortsatte emellertid uppåt och han har medverkat i flera stora filmer, bland annat The longest day och är en etablerad underhållare i Las Vegas.

https://www.youtube.com/watch?v=7Dcg47U2e3w

Sedan på tredje plats hittar vi en nykomling, som också kanske glömts. Turnerade som världens yngsta popgrupp trots att deras morbror var med. Gruppen fick sitt genombrott i Sverige, inte förvånande med tanke på den svenska publikens böjelse för gulliga pojkgrupper, men fick efter succén i Sverige också en karriär i hemlandet Danmark. Dom gnatar på, efter uppgifter, fortfarande som dansbandsmusiker i Danmark. Låten låter fortfarande fräsch.

https://www.youtube.com/watch?v=io-Q5VFyIXg

På tvåan hittar vi en mer än välförtjänt artist och låt. Elva gånger landade han på Tio i topp och 1963 turnerade han med The Beatles i England efter succén med Running scared. Hans privatliv var präglat av några tragedier då hans fru omkom i en motorcykelolycka och kort därefter omkom hans två söner i en brand. Jag tycker att hans hyllning till sin fru Claudette kanske är hans vackraste låt med här kommer den ikoniska och kanske mest kända från listan 1964. Och filmen minns vi väl alla?

https://www.youtube.com/watch?v=BRzhuYk4zUc

Och så naturligtvis på första plats, det är ju 1964, The Beatles. I den guldgruva deras musikaliska arv är vaskar listan fram denna lilla nugget. Tidigt i låtskrivarkarriären men här träffar dom redan rätt. Återigen det direkta tilltalet till lyssnaren och med det sound som kom att prägla sextiotalet i fortsättningen. Sviken kärlek är väl en kliché, men i rätta musikaliska händer som här kan det ändå bli så rätt. George ovanligt sprallig för att vara han.

https://www.youtube.com/watch?v=o5MDPGLFICk

Lars 

Ännu ett år har lagts till handlingarna. Ett nytt har börjat. Visst är det nära att bli lite filosofisk om detta med tidens gång. I popsammanhang blir det närapå aldrig så värst filosofiskt men Fairport Convention gjorde 1969 en verkligen vacker låt som frågar om någon vet var tiden tar vägen.

Fairport Convention - Who Knows Where The Time Goes (with Sandy Denny) - YouTube

Andra har gjort den här låten, inte minst Nina Simone, men jag är störtförtjust i Sandy Denny mjuka, inlevelserika röst. Hon sjöng även i Stawbs och Fotheringay men fick aldrig förtjänad status innan hon 1978 avled efter ett fall i trappan hemma.  

Genast när detta uppslag till inlägg hade format sig dök första orden i nästa låt upp i min skalle. Det skulle dröja lite innan jag kom på titeln. Det var ju ingen singel men ett spår från mitt livs tredje LP som fastande direkt. Inget filosoferande av det djupare slaget men, som det heter, en bra låt är en bra låt är en bra låt!

The Kinks - Stop Your Sobbing (Official Audio) (youtube.com)

Kinks är aldrig fel, eller hur? Inte heller Zombies. Här har vi ordet i en titel som inte går att missa i sammanhanget.

The Zombies - Time Of The Season (Lyric Video) - YouTube

Tänk vilken tragedi det var för Zombies att de, efter ett par år utanför listorna, slog rejält i USA med den här låten ungefär samtidigt med att det bestämt sig för att lägga av. LPn, den låg på, Odessey and Oracle var också en höjdare. Snacka om att falla med flaggan i topp!

En annan titel, och låt, som inte kan förbigås är ju den här

The Rolling Stones Time is On My Side - YouTube   

Det tog lite tid innan jag insåg att Stones nya – jo, faktiskt, NYA – LP är riktigt bra så en recension i denna spalt känns lite passé nu. Vet inte om denna titel säger något om Stones av 2024 men bra låt är det hur som helst!

Amerikanska Association levererade några ursnygga hits med skir stämsång som passade perfekt i det sound från Kalifornien som gav oss så mycket andra halvan av sextiotalet. Detta var inte deras största låt men titeln är ju bra, visst är det tid att leva. Även år 2024!

Time for Livin' - YouTube

Sam sagt; Vi har ett helt år framför oss. Ett sprillans nytt. Vi på bloggen fortsätter oförtrutet att hylla den tid och dess musik som vi skrivit om i snart 15 år även om epoken nu ligger ytterligare ett år bakom oss. Ämnet är oändligt och alltid lockande.

Välkommen att följa oss även 2024!

Per

Vi minns väl alla den otäcke Scrooge från A Christmas Carol av Dickens. Han som fick se sina jular i repris som väl inte var så trevliga. Så vi drar en parallell och ser tillbaka på några betydligt trevligare nyår och vilket bättre sällskap än Tio i topp kan man ha? Låt oss göra som Scrooge, titta tillbaka. Så det blir ett litet urval av låtar som charmade publiken kring nyår några, inte så få, år tillbaka. Med dessa återblickar vill Per och jag önska läsaren ett riktigt Gott Nytt År! Även om vi inte kan hoppas på samma musikaliska toppar som dessa.

Den 30 december 1961, ja vi börjar tidigt, blev det pedagogiskt nog en mattelektion. Bobby Darin var redan en etablerad artist, men denna gjorde att han slog igenom på allvar, också internationellt. Han skrev låten själv och den kom att bli covers för många artister och band. För svensk del av Little Gerhard, Janne Lucas och Rankarna. Och visst har den, den där, charmiga tonen som blev så typisk i brytningen mellan femtio- och sextiotal.

https://www.youtube.com/watch?v=oJR2YP7bSZo

Vi flyttar oss raskt fram till 1963, då popscenen helt bytt skepnad. Borta var femtiotalslooken och något alldeles nytt hade kommit – The Big Bang! Nåja Big bang i astronomiskt perspektiv har ja alltid funnits i vårt medvetande, med den musikaliska smällen som levererades av Beatles har vi inte heller riktigt hämtat oss ifrån. Många låtar har varit stilbildande och stilbrytande men jag vågar påstå att ingen har haft den impact som denna hade. Mersey-soundet, utlevelsen på scen och det alldeles nya direkta tilltalet var en cocktail som var helt ny. Istället för att berätta en historia så var det ett direkt tilltal till lyssnaren – hon älskar dig!

Till det Johns aggressiva kompgitarr och Pauls vandrande bas. Genialt.

https://www.youtube.com/watch?v=S302kF8MJ-I

Vi fortsätter vår tidsresa en smula framåt. Eller? Den 28 december 1968 gör vår musikresa plötsligt, om du delar min uppfattning, ett hopp tillbaka till den glättiga femtiotalspopens era. Mitt i det spännande slutet av sextiotalet dyker en låt upp som etta, med omisskännliga femtiotalsvibbar. Leapy Lee, eller Graham Pulleyblank som han egentligen hette (man förstår att han tog ett artistnamn, eller hur?) var en engelsk popsångare med en ganska darrig karriär. Leapy Lee blev hans enda hit och försörjning. Hans liv blev väl efter det ganska stökigt och 1970 fick han tre års fängelse för misshandel på en pub och hördes väl inte vidare av i våra sammanhang. Men låten har en viss charm.

https://www.youtube.com/watch?v=QQHuAX5h5XA

Som ensam ansvarig för detta inlägg tar jag på mig fullt ansvar när jag spelar den nästa och den bästa nyårslåten för dig kära lyssnare. Videon lär vara inspelad i dalarna även om vissa inslag leder annorstädes. Jag bryter då mot alla tidsregler för bloggen, men va fan det är ju bara nyår en gång om året. Jag vet dock säkert att Per instämmer i önskningarna om ett riktigt Gott Nytt År!

https://www.youtube.com/watch?v=jeYCyCaK_5k

Lars

Du som läser vet att om vi i denna blogg skulle uppmärksamma alla de minnesvärda från 60-talets musikscen som gått bort skulle vi knappt kunna skriva om annat. Men ibland händer det att man tar till sig ett dödsbud lite djupare än andra. Denny Laines är ett sådant.

Han försvann från rampljuset, förvisso inte helt men ändå mer än väntat, efter sin korta tid som sångare, gitarrist och kompositör i Moody Blues. Första gången man hörde hans härliga, speciella röst var i radions Pop 65 när programmet första gången spelade en ny grupp från Birmingham som klättrade på Englandslistan.

(2) Moody Blues - Go Now [HD] - YouTube

Snacka om röst! Och vilken låt! Moody Blues blev genast ännu en favoritgrupp i mitt snabbt växande popmusikintresse. Låten klättrade till toppen både på Englandslistan och på New Musical Express lista, den som genomgicks varje torsdag i Pop 65. Högtidsstunder!

Sedan hände något märkligt, något jag aldrig har kunnat förlika mig med: Ingen av Moody Blues följande tre singlar lyckades nå topp 20!  En lyckades ligga en vecka på NME-listans femtonde plats vilket gav i alla fall en extra spelning i transistorradion en torsdagskväll.

From the Bottom of My Heart (I Love You) (youtube.com)  

Här såg ni omslaget till den LP Laine gjorde med gruppen. Den hette – helt rätt – The Magnificent Moodies. Laine skrev den här låten tillsammans med keybordisten Mike Pinder, liksom nästa. Här bara måste länkas till min definitiva favoritlåt med Moody Blues. Visst, den kom ingenstans på någon lista men i min värld förblir den evigt kalasbra. Sköna stämmor och trumspel. Med mera. Notera att låten har två olika stick.

(2) The Moody Blues - Everyday - 1965 - YouTube  

Fyra singlar, några EP och en LP var allt Denny Laine gjorde med Moody Blues innan han lämnade i oktober 1966 och ersattes av Justin Hayward som ledde gruppen i sju  fina LP. Härlig musik i sig men något annat än när Denny Laines skarpa bluesröst frontade gruppen.

Denny Laine fortsatte solo och hann med två singlar innan han försökte med ett par nya bandkonstellationer. En var Ginger Baker's Airforce där han medverkade på två LP.. Say you don´t mind borde ha blivit en hit. Colin Blunstone (fd Zombies) kom topp 20 med den 1972 men här Dennys original med den video som spelades in.

(2) Denny Laine - Say You Don't Mind (1967 Promo Video) [HD] - YouTube

Denny Laine fick så en chans ingen kan motstå: När Paul McCartney frågade om Denny ville vara med i hans nya band var det inte mycket att snacka om. Denny Laine kom att vara den ende i Wings som var med Paul och Linda hela guppens tid. Det blev 7 album. Även om Denny stod i ex-Beatlens skugga lämnade han viktiga bidrag till hits som Mull of Kentyre, en jättehit i hemlandet. Hans röst var med, om än i bakgrunden och han spelade förstegitarr på många låtar. På LPn London Town inte bara skrev han med Paul utan fick sjunga på den här låten som nådde 13e plats i Nederländerna.

(2) Paul McCartney & Wings - Deliver Your Children - YouTube

Efter Wings blev det en räcka soloalbum men inget som gjorde intryck. Det sista kom 2008. Den 5 december ändade livet för en av sextitalspopens många hjältar. Det var på dagen 50 år efter Wings släppt sitt bästa album, Band on the Run.

Men för undertecknad är det främst Laines insatser på sextiotalet som räknas. Dom minns vi länge.

Per

Per

Duell: Hur bra är Beatles nya?

 Vi tänkte först rubricera inlägget ”Den ideala julklappen” men det är ju bara två dagar till Julafton och ni läsare som vill ha Beatles musik i skivhyllan har säkert redan skaffat låten på singel eller albumet 1967-70 där den finns med fyra andra låtar som inte fanns i tidigare albumversion.

https://www.youtube.com/watch?v=Opxhh9Oh3rg

Så här tycker vi. Först Per:

Visst var det överraskande att Ringo och Paul med imponerande teknisk hjälp fått till en låt av en demo från John 1977 med ett gitarrsolo från George inspelat 1995. Ingen kan säga att det inte är en riktig Beatleslåt.

Eller? Tänker vi Beatlesnördar på Free as a Bird och Real Love när vi funderar på deras låtar? Nej, för min del är det 210 låtar från åren 1962-70 som gäller. Den med marginal starkaste låtsamlingen som NÅGON artist inom popmusiken gjort. Några låtar är dåliga men åtskilligt fler är klassiker och de däremellan jättebra.

Alltså kan jag bara jämföra Now and Then med de andra två. Då är Now and Then inte lika bra som Real Love. Den låten är ju riktigt bra och skulle platsa bra bland de 210, kanske till och med på den övre halvan. Men den nya låten slår Free as a Bird, i Beatles-sammanhang en ganska seg sak.

Även en Beatlesnörd måste vara ärlig: De senare inspelningarna saknar den ungdomliga energi som Beatles utstrålade så starkt. Now and Then är välgjord. Johns röst är alltid skön att höra. Visst är det härligt att höra honom med något man inte hört och påminnas om vilket geni han var. Men melodin vill inte fastna riktigt.

Now and Then förtjänar så klart sin plats i skivhyllan. Det är verkligt kul att den låten finns. Men jag hinner nog spela de andra Beatlesplattorna ett par gånger till innan den kommer fram.

Nej, snackar vi riktigt bra Beatles så måste jag få med min favorit

https://www.youtube.com/watch?v=S-rB0pHI9fU

Då var det min, Lars tur.

Det finns ett uttryck som innebär att man ska sluta på topp. Beatles gjorde det, vilket jag är tacksam för. Även om deras sista album hade varierande kvalitet så var det inget som var riktigt mycket sämre än de föregående. Dessa postuma utgåvor tillför dessvärre inget.  Now and then har visserligen en typisk John-profil, men är i mina öron både tungfotad och dåligt producerad, det senaste kanske av naturliga skäl.

ag kom att tänka på en cartoon där en äldre man säger till en annan i anslutning till att vi ställde tillbaka våra klockor” Hudddu (jag tror det var en Göteborgare) hur långt ställde vi tebaka (Just det Göteborska) våra klocker (Göteborska igen) egentligen? Nytt album med Rolling stones och ny singel med Beatles.”

Jag har inget att tillägga utöver att man borde låtit låten vila i frid. Och som yrkesman skulle jag förorda ett brott mot griftefriden.

Såhär ska det låta om man ska vara nostalgisk:

https://www.youtube.com/watch?v=ZqpysaAo4BQ

Polaren Per leder en utmärkt lyssnarcirkel på Senioruniversitetet där vi träffas ett gäng för att diskutera och lyssna till musik. Senaste träffen behandlade Michael Jackson och hans musik. Självklart spelades Thriller och det slog mig hur platt låten är utan videon. Tanken fördes sedan vidare till att det inte bara är en bra låt som behövs, det behövs också ett framförande. Det förstod våra hjältar från det gyllene musikdecenniet. Jag ser det som en ny dimension tillförs musik när man får höra den tillsammans med en välgjord koreografi. Denna kan se mycket olika ut och här kommer några, sinsemellan mycket olika, exempel på hur det kunde låta och se ut.

Mitt första exempel är, nästan självklart, The Shadows med deras återhållna scenframträdande. De gör inte mycket väsen av sig ur en koreografisk synpunkt, men det sparsamma rörelsemönstret matchar alltid låten de spelar vilket gör den till en helhetsupplevelse. Här har dom, för ovanlighetens skull, kryddat med ett par go-go-dansare i fonden. Ska jag sätta en etikett på framförandet så får det väl bli smakfullt. Det är också deras bästa låt i min bok. Och ett trumsolo som man faktiskt kan stå ut med.

https://www.youtube.com/watch?v=JJ4z2mUOBA8

Raka motsatsen till skuggornas balanserade framträdande är inte oväntat James Brown. Här får man också en kontrast mellan James utlevelse, säkert väl koreograferat, och hans doa-kör som håller takten både i musiken och i dansstegen. James show är mer en show, om du förstår vad jag menar, än ren koreografi. Varsågod – 6 minuter av ren energi. Undrar bara hur hans knäskålar mådde efteråt.

https://www.youtube.com/watch?v=vruy2GRUsV8

En annan sorts utlevelse bjuder Freddie på, men lika energisk som James även om töntstämpeln inte är långt borta. Kanske, i detta fall, hade låten vunnit på att inte dansas till, men högt kunde han hoppa. Det kan ingen ta ifrån honom och flickorna skrek så något gjorde han väl rätt.

https://www.youtube.com/watch?v=ALR13MJLAs4

Om vi nu sett väldigt energiska danser så vill jag bjuda på något lugnare, The Stroll. Dansarnas lite tafatta steg påminner mig på djupet om min ungdoms skoldanser, men dansarna här har en cool som i vart fall jag saknade i mitten av sextiotalet. Jag säger det igen – cool! Musiken är i det närmaste meditativ och inget att jämföra med James eller Freddies, men – återigen – så Coolt! Också här är samspelet mellan musik och dans totalt. Låt mig alltså ta dig med på en promenad.

https://www.youtube.com/watch?v=UrGLNtZ0rEg

Under sextiotalet kom go-go-flickorna att bli alltmer framträdande i konserterna. Man kan nästa säga att de formade en egen konstform, mer eller mindre hårt koreograferade. Utlevelsen och det ogenerade spelet på sexualiteten väckte förstås många reaktioner och de var förstås medvetet provokativa. Mången farbror och tant förfasade sig. Det märkliga är, om jag inte misstar mig, att dessa danser återigen har blivit opolitiskt korrekta. Allt går i repriser och moralisterna står i kö för att elda på. Bry dig inte – det är ju bara ungdom och kul! Huk er gubber o käringar ….

https://www.youtube.com/watch?v=F-XgtD59vPA&list=RDF-XgtD59vPA&index=1

Lars