Ännu ett härligt 50-årsjubileum!
Vi Beatles-fans kan bara vara oändligt tacksamma över hur kvarlåtenskapen vårdas. 2009 kom återutgåvor av hela produktionen i mono respektive stereo med suveränt ljud och historiens snyggaste boxomslag. Sedan har släppts en samling med gruppens videos, en låda med julsinglarna och förra sommaren en mäktig låda, 50 år efter Stg Pepper.
Den 22 november 1968 gavs dubbel-LPn ut. Efter mycket funderande bestämdes titeln ”The Beatles”. Men alla säger ”The White Album” efter omslaget. 30 låtar som redan tidigt i bloggens existens föranledde kollega Lars till en dräpande genomgång. Jag svarade i inlägget därpå. Du som läser UPPMANAS att utnyttja arkivet här till höger och kolla in vad vi skrev mars-april 2010. Jag står fortfarande för mitt inlägg (och gissar att Lars också står för sitt) som ger min övergripande syn på albumet.
Nu är det alltså dags för en jubileumslåda och det är bara att kapitulera: Det ÄR ännu en succéutgåva. På många sätt annorlunda än Stg Pepper förra året. Här en bok (jag har CD-versionen, se ovan) 32 x 26 cm, naturligtvis med helt vitt omslag. Innanför några hårda sidor som härbärgerar 6 cd och en blue-ray-skiva. Vidare en ficka som innehåller samma textblad med bildcollage och fyra porträttbilder som originalet för 50 år. Exakta kopior!
170 sidor med massor av bilder och avbildade anteckningspapper med texter etc. Efter förord av Paul och Giles Martin en bra beskrivning av gruppens väg till skivan. Utförligt om Indien-vistelsen. En artikel har beskriver hur omslaget kom till. Där kan vi läsa om den amerikanske artisten Chang som samlat hittills 2.000 originalomslag!
Den verkliga guldgruvan är en mycket utförlig genomgång, låt för låt. Låtens bakgrund och tillkomst och hur den spelades in. Versionerna på CD 4-6 förklaras och även de många spår från inspelningarna som vi fick på Anthology 3 för 22 år sedan.
De första två CD-skivorna är som sig bör en ommixning av albumet. Nu låter plattan tajtare. 2009 års remastering gav ett rent ljud men de olika instrumenten känns där mer separata. Giles har lyft fram pappas orkesterarrangemang. Det hörs tydligt på t ex Honey Pie och Savoy Truffle.
CD 3, Esher-demos, är till största delen inspelad i Georges hus på landet i maj 1968. Efter att ha skrivit en massa låtar i Indien tidigare samlades de fyra med akustiska gitarrer och spelade in. 19 låtar från kommande skivan och ytterligare 8 som skulle återkomma på annat sätt. Synnerligen njutbar lyssning. Notabelt är hur de tidigt fått till låtarna så nära slutversionerna.
Skivorna 4-6, Sessions, är utdrag från inspelningarna. Drygt 2½ timme med exempel på hur låtarna kunde låta på vägen fram till slutversionerna. Här finns hur mycket godis som helst. Jag skulle gärna beskriva varenda spår här! Men några exempel för att kittla läsarens intresse:
CD 4 inleds tungt med en helläcker, lång version av Revolution med akustiska gitarrer. Längre fram tre varianter av Ringos Good Night. Först en kort där John pratar texten. Sedan en tagning där de tre andra sjunger stämmor bakom Ringo och där Johns tre gitarrer är en enda komp. Därefter en version där Ringo sjunger till ensamt pianokomp. Mums! CDn avslutas med en närmare 13 minuter, sugande Helter Shelter i låtens första version. Inte den punkiga attacken vi är vana vid men en låt som är minst lika bra.
Den 102a (!) tagningen av Not Guilty är med. Så mycket jobbade man alltså med en låt som inte gavs ut! Den låten är en verklig pärla på Esher-demos. Vi hör en version av While my Guitar Gently Weeps där Claptons spel är ännu bättre. Tyvärr glömmer George texten. Vi bjuds också på några slarvversioner av gamla standards som de råkade komma in på under inspelningarna och utdrag från inspelningar av låtar de släppt tidigare under året. Johns ensamma version av Across the Universe är helt underbar.
Som sagt: Denna utgåva är en succé, ingenting annat.
Till sist en reflektion kring de kritiska artiklar Lars och jag levererade tidigare. Jag talar för mig och står fortfarande för det jag skrev då: Detta är INTE en av gruppens allra bästa LP. Här saknas topplåtar medan däremot ett par av gruppens sämsta fått plats.
Hur kan det då komma sig att albumet idag rankas så högt? Ofta bland 10 bästa LP någonsin. Högt över Rubber Soul som i mina öron fortfarande är bra bättre.
En kommentar från Donovan (som var med i Indien och starkt påverkade det som skulle bli Vita LPn) är intressant: Med Vita LPn slutade gruppen att ta sig själv på allvar. Man kunde höra att soloplattorna var på väg, sa han för 10 år sedan.
Vi som var med när det hände visste att från For Sale och framåt hade The Beatles med varje ny LP flyttat fram de musikaliska positionerna. Vi kunde höra hur popmusiken blev bättre och kände stolthet över våra idoler. Efter klimaxet Stg Pepper kunde Beatles inte gå längre utan släppte fram en myriad av idéer som gick åt alla möjliga håll men minst lika mycket bakåt som framåt.
Den stora majoritet i dag som inte var med då kan bara se hela gruppens produktion i backspegeln och kan inte förstå Beatles betydelse i dåtidens samtid. De hör Vita albumet som en rik samling av 30 låtar som varierar rejält, inte som LPn som kom efter Sgt Pepper.
Jag tror att vi som upplevde Beatles i den tid de verkade helt väntade något mer just seriöst. Inte låtar som lät som våra idoler lekte i studion.
En teori, medges. Öppen för kommentarer! Men oavsett det resonemanget har Beatles ännu en gång kommit med en härlig utgåva!
Per
Att förlora sitt namn är inte att förlora sin själ.
När Beatles ritade om den populärmusikaliska kartan var det initialt som rebeller. Det – relativt – långa håret och skinnjackorna gav dem en farlig image innan Brian Epstein kostymerade till dem och gjorde deras framtoning sådan att deras popularitet också kom att omfattas av föräldragenerationen. Detta krävde förstås en motreaktion som också snart nog dök upp med Rolling Stones som främsta företrädare. I Sverige speglades denna utveckling främst av de gulliga Tages och motreaktionen blev väl närmast Shakers och Namelosers. Det är den sistnämnda gruppen vi ska kika lite på i veckans inlägg.
Denna kortlivade grupp startade på klassiskt maner med en helt annan stil och som Tony Lee % The Fenders med Elvis och Cliff som förebilder, men vid Beatles genombrott och påverkade av en ny basist vände sig gruppen mot Mersey. Ett namnbyte var av nöden och man slog helt enkelt ihop hälfterna av Beatles och Searchers och fick ihop Beatchers. Dessvärre hade ett Göteborgsband, The Beachers, registrerat sitt namn och eftersom det bara skilde en bokstav (det krävdes två) så blev man, efter en kortare advokatfejd, tvungna att krypa till korset och tog ett av de coolaste namnen bland svenska grupper, The Namelosers. Men det var lite senare.
Den nya, numera också i flera avseenden, vildvuxna gruppen gjorde snart succé som liveband och efter en trög start landade de ett skivkontrakt med EMI. Debuten blev en EP, inspelad i Köpenhamn, med följande titlar, ”New Orleans” (Gary US Bonds hit som senare också gavs ut som singel), ”Bama Lama Bama Lou”, ”Around and around” och ”What´d I say”, den förstnämnda numera en svensk klassiker.
https://www.youtube.com/watch?v=Bw6R4vv8ZHA
Inspelningarna i Köpenhamn var raka puckar. Än saknades det tekniska utrustningar som kunde förgylla ljudet. Här var det rakt på vilket inte minns hörs i denna.
https://www.youtube.com/watch?v=3NF51Kd2Rpk
Som live-band blev Namelosers omåttligt populära och kom dessutom, på sina turnéer i landsorten, att bli en katalysator för bråkan mellan mods och raggare. Du duckade inte för att försvara sin scenshow med knytnävarna.
Skriva eget måste man förstås göra. Det låg i tiden. ”But I´m so blue” blev ingen hit, inte ens bland bandmedlemmarna som sorgfälligt underlät att spela den live. Den styrka som gruppen hade var att till studion överföra sitt råa och skitiga sound, något som man inte lyckades med här.
https://www.youtube.com/watch?v=P2umFoEVeP4
Men med detta bakom sig siktade man in sig på en låt som skulle ge den så hett eftertraktade platsen på Tio I Topp. Efter en del funderande stannade man inför ”Land of 1000 dances”. Med en helt ny och i det närmaste orepeterad trummis, Göran Fridh från Stockholmsgruppen Girlsboys, klev man in i skivstudion och satte en av de hårdaste singlar som svensk pop hört. Göran hade stor betydelse med ett spel som väl passade till gruppens spontana utspel. B-sidan sattes utan närmare funderingar och den klassiska singeln var fullbordad.
https://www.youtube.com/watch?v=C4L69mXSNv4
https://www.youtube.com/watch?v=m9w1xr3nvFw
Och visst blev det en plats på listan om än med viss möda.
Några ytterligare skivsläpp lyckades inte överträffa detta och mot slutet av -66 avled gruppen, inte minst beroende av det som drabbade så många popsångare på den tiden, värnpliktstjänstgöring.
Sveriges Stones eller Sveriges Pretty Things? Inte vet jag, men förskräckligt bra är det. Förskräckligt.
Lars
The King of Rock ´n´ Roll ?!!
Detta inlägg får gärna läsas som reklam. Inspirationen kommer från ett specialnummer av tidskriften Vintage rock som förhoppningsvis finns kvar i Pressbyrån när du läser detta. Tidningen om Little Richard är suveränt bra.
Jag tror att vare sig Lars eller jag kan komma på någon rimlig förklaring till att vi inte skrivit om Richard Penniman under de många år bloggen funnits. Som jag kan minnas i alla fall. Synnerligen hög tid att ta igen det, tycker jag.
Att Little Richard var en slags råmodell till rockmusiken tror jag ingen kan förneka. När vita artister som Gene Vincent och Elvis lärde sig rock ´n´ roll ”på riktigt” var han den som man skulle likna. En intressant jämförelse kan göras mellan originalet och Elvis cover av Tutti Frutti, en låt som måste räknas bland rockhistoriens allra viktigaste låtar. Tyck vad ni vill, jag tycker att Elvis inspelning svänger lite bättre men den är ju inte alls lika RÅ och energisk som Richards:
https://www.youtube.com/watch?v=F13JNjpNW6c
https://www.youtube.com/watch?v=1se7jv7IC70
Ni fick här se omslaget till Little Richards LP från 1957. Den räknas ofta bland historiens främsta. Ser ni låtlistan förstår ni varför!
Nu är inte detta inlägg en historieskrivning men vi kan faktiskt ta det lite från början. Han föddes 5 december 1932 som tredje barnet av tolv till en mor som var mycket aktiv i baptistkyrkan och en far som kombinerade kyrkoaktiviteter med att handla illegalt med sprit. Kontrasten mellan två motsatta livsstilar kom alltså redan från början. Han var inte helt hemma i någon av världarna och utmärkte sig tidigt med överdriven, kaxig stil på kläder och frisyr.
I oktober 1951 fick han skivkontrakt med självaste RCA. Första singeln hette Taxi Blues och lät så här.
https://www.youtube.com/watch?v=Y9bPqh5P6QM
Nja, Richard hade lite kvar att lära som kunde höras. Tutti Frutti blev alltså första hiten för Little Richard. Den nådde 17e plats våren 1956 på poplistan. Fem platser högre kom Pat Boone med en version som blir lite av ett skämt i jämförelse. Av detta borde ju Pat ha lärt sig men han gav sig också på Richards uppföljare, Long Tall Sally. Denna gång skipades dock rättvisa, Richard kom 6a, två platser högre.
https://www.youtube.com/watch?v=eFFgbc5Vcbw
Tutti Frutti och Long Tall Sally. En tung inledning av en hitrad, onekligen! Fortsättningen av Little Richards hits i USA är inte så illa den heller: Slippin´and Sliding, Rip it up, Lucille, Jenny Jenny, Keep A Knockin (som blev hans näst högsta placering, 8a), Good Golly miss Molly och Ooh! My Soul.
Där tog det tvärslut. Den 5 oktober 1957 var Richard på turné i Australien. Mellan Sydney och Melbourne började en flygplansmotor brinna. Kaptenen sa att det var lugnt, planet flyger ok med tre motorer, men Richard blev så klart orolig och knäppte händerna. Från scenen samma kväll såg han något ljust över himlen och trodde det var en hälsning från vår Herre. Det var förmodligen den ryska satelliten Sputnik vilket kanske inte var så lätt att veta. För Richard var beslutet dock givet: Den syndiga rockmusiken var ett avslutat kapitel, nu det predikningar och Evangeliet som gällde. Beslutet underlättades av att det plan han skulle flyga hem med störtade. Han hade bokat om sig till en annan avgång.
Vad rockdiggare inte vet mycket om är att Little Richard sedan gjorde ett par gospelinspelningar. Tre LP kom åren 60-62, den sista producerad av Quincy Jones. Av Vintage Rock förstår jag att de kan vara värda att kolla in.
Nu ville dock Little Richard tillbaka. En promotor fick honom att göra en turné i England 1962, ett land där hitsen kommit även efter hans omvändelse. Rolling Stones var förband. Därmed var Little Richard tillbaka dit vi diggare ville ha honom. Men nu hade musiksmaken förändrats. När Beatles, Stones och de andra kom fram var gammrocken inte lika efterfrågad. Hans största hit efter återkomsten lyckades inte alls i USA och blev nr 20 i England. Men Bala Lama Bama Loo är en bra låt hur som helst.
https://www.youtube.com/watch?v=pa4unAZbxyI
(You Tube luras, inte var den med på LPn inte!). En riktig rockare ger ju inte upp. Några LP och singlar kom ut men vi som lyssnade på Tio-i-Topp visste inget. Han var passé. För Little Richard blev det allt jobbigare med ett tyngre missbruk och när två kompisar mördades och en bror dog återvände han till kyrkan 1977. Nu höll detta till 1984 men han hade lovat sin mor innan hon gick bort att inte mer svika tron så sedan dess har Little Richard hållit sig till båda vägar så att säga.
Det kommit skivor men bara emellanåt har vi märkt av honom. 2012 gjorde han sista spelning, 80 år gammal. Men att han kunde göra bra låtar även på senare år illustreras här med Great Gosh A ´Mighty som han skrev med Billy preston 1984.
https://www.youtube.com/watch?v=x9_tJhwAENA
Som sagt: detta inlägg är medveten reklam för en tidning som självklart innehåller massvis som inte kan presenteras här. En artikel om hans filmer där klassikern The Girl can´t help får utrymme. En annan om hans märkliga klädstil. Mängder av bra bilder. Med mera.
Det som alltid slår en när man tänker på Little Richard är hur han genom sitt liv så högljutt framhållit sig själv som rock ´n´roll-musikens centralfigur. "I´m the architect” har han sagt många gånger. Ju längre tiden går, desto svagare säger vi emot honom.
Per
Två mästerverk har mer gemensamt än man kan tro. Tycker jag.
1967. Summer of love. Och året då Beatles med LP:n Sgt Pepper stal showen. Och året då Velvet underground debuterade med sitt lika ikoniska album, The Velvet Underground & Nico. Det första höjt till skyarna av en praktiskt tagit enig kritiker- och lyssnarkår, det andra betydligt mer ifrågasatt och närmast misstänkliggjort utanför den nyfrälsta kretsen av fans. Bägge dock lika märkliga och i perspektiv med stor påverkan på musikvärlden. Jag har alltid betraktat dem som i någon mening varandras motsatser och att de därför visar på den stora spännvidd som det som vi kallar sextiotalspop har.
Så några tankar om detta.
Vid första genomlyssningen kan Pepper framstå som ljus och lättsam i jämförelse med Velvet och visst är det så, men de delar också en del drag. Till exempel finns det exempel på den socialrealism (som Kinks gjorde så framgångsrik) hos bägge.
Beatles hade provat den stigen tidigare med bland annat ”Eleanor Rigby” och på Pepper finns några, om än skruvade, exempel på genren som i ”A day in life” och skämtsamma ”When I´m Sixty-Four”. Det bästa provet tycker jag emellertid är ”She´s leaving home” där den tidstypiska och oöverbryggliga generationsklyftan behandlas. Jordnära och medkännande tar de närmast de konservativa och oförstående föräldrarnas parti och den saknar helt inslag av den Lennonska ironin och distansen. I flera böcker om Beatles nämns den bland de främsta i deras produktion.
https://www.youtube.com/watch?v=VaBPY78D88g
Om Beatles realism präglas av känslor så är Velvets rå, realistisk och distanserad. Här finns ingen medkänsla eller förståelse. Lou Reeds beskrivning av abstinens, för den som aldrig varit i närheten av heroin, är sådan så att alla frestelser att experimentera snabbt rinner ut i sanden. Jag tycker det är genialiskt när Lou skriver att huvudpersonen som är på jakt efter en efterlängtad fix har ”Twenty-six dollars” i handen. Alltså inte tjugofem, avsedda just för detta köp utan vartenda öre han lyckats skrapa ihop. Man känner i musikens dunkande, stressade hjärtslag hur illa han mår och får nästan en känsla av hur det känns att slippa detta när han tar sin spruta. Sådant skriver man inte utan erfarenhet. Genialt.
https://www.youtube.com/watch?v=hugY9CwhfzE
En annan beröringspunkt, om man så vill, är förmågan att förmedla en stämning, inte i första hand genom orden, som egentligen bara fungerar som förstärkare till musiken. Det rör sig naturligtvis om ett samspel, men texten blir i vissa låtar så beroende av musiken att ett annat komp hade givit ett helt annat budskap. För Beatles del har jag valt ”Fixing a hole” som, även om det spekulerats om heroinbruk också här, med sin enkla text a la Paul nog beskriver hans reparationsmödor på hans skotska gård. Den nästan meditativa melodin och Pauls hjärtslagsliknande och återhållna basspel hade förtjänat en bättre text som matchade detta (på samma sätt som ”While my guitar gently weeps” borde ha fått en vettig text). Nu blev ”Fixing” närmast en bagatell som drunknade i de andra mästerverken istället för att ta sin rättmätiga plats bland dem.
https://www.youtube.com/watch?v=Q-EUwlV1bSE
För Velvets del illustreras deras förmåga att förmedla en stämning bäst i ”Venus i furs”. Läser man texten och tänker sig en lättsammare och rappare melodi skulle texten i sin övertydliga flirt med sadomasochismen kunnat bli en ironisk bagatell. Men den tunga rytmen och Cales djävulska fiol gör den, i ordet verkliga bemärkelse, dödsallvarlig. Här kan man känna svetten, smärtan och erotiken i utmaningen mellan dominans och underkastelse. Här ges inget utrymme för distans, ingen nåd, man dras obönhörligen in i den bisarra lekens allvar.
https://www.youtube.com/watch?v=AwzaifhSw2c
Lars
Den 2 november 1968
Fyra månader sedan sist. Alltså läge att kolla Englandslistan för femtio år sedan. Måste ärligt inleda med att det första intrycket faktiskt inte är något vidare. Man får leta lite efter topplåtarna. LP-skivan tog över som det intressantaste mediet för ny musik. Rockforskare talar om att publiken splittrades. På singellistorna härjade artister som stod för en lättsam popmusik. På LP-listan däremot kom den tyngre, mer spännande musiken fram.
Men påståendet måste modifieras. Tittar jag på LP-listan samma dag toppas den av en Hollies-samling med Seekers som tvåa. Därefter Bee Gees och filmmusiken till Sound of Music. Men, det är klart, längre ned fanns Traffic, Jimi Hendrix, Doors, Cream med flera.
Singellistan toppades för femte, och sista, veckan av den här:
https://www.youtube.com/watch?v=1wnOJdNRs58
Mary Hopkins Those were the Days är ju en sådan där popschlager som håller länge även om sångrösten inte var så märklig. Närmast bakom fanns dock ett riktigt krutpaket som skulle ta över förstaplatsen veckan därpå:
https://www.youtube.com/watch?v=nCrlyX6XbTU
Underbar version av Beatles låt. Jimmy Page spelar gitarren. Joe Cocker kan det finnas anledning att återkomma till. Hela utstrålningen är ju hjältelik!
Trean på listan är en låt som kanske ligger utanför den allmänna uppfattningen om vad som är pop eller rock. Man behöver dock inte gilla västernfilmer för att uppskatta Ennio Morrocones ljuvliga the Good, The Bad and The Ugly.
https://www.youtube.com/watch?v=qd_7Bnxblo4
Ja, läsaren vet att hitversionen inte var filmens original utan en inspelning av Hugo Montenegro. Lite mer listanpassad men helt ok. Den tog över förstaplatsen veckan efter Joe Cocker.
Som sagt, listan för femtio år sedan hade inte så många topplåtar man skulle önska men redan på femte plats hittar vi denna, nästan glömda, pärla:
https://www.youtube.com/watch?v=7rtdQTHZBK8
Marbles var en duo med Graham Bonnet och Trevor Gordon. Only one Woman var deras enda notabla hit. Den var skriven av Bee Gees-bröderna Gibb som hade stöttat Marbles länge. Marbles lade av efter bara ett drygt år och en LP. Graham Bonnet var sedan ett par år sångare i Richie Blackmores Rainbow. En rejäl röst, som ni hörde här.
Än så länge har vi hållit oss till topp-fem den 2 november 1968. På åttonde plats finns en låt som blev en personlig favorit för mig.
https://www.youtube.com/watch?v=5pSd8BvSxn0
Casuals var också en one-hit-wonder, Jasmine var enda hiten. Detta trots att gruppen från Lincoln, England, bildades redan 1961 och fanns i 15 år. Gruppen bytte ofta medlemmar men sångaren John Tebb var trogen hela vägen. 10 singlar och 1 LP blev det men Jesamine räcker för att man ska minnas gruppen.
Hmm, kanske dags för lite tuffare sound. Vad sägs om Breaking Down the Walls of Heartache med Bandwagon? Låten skulle komma fyra på listan, den här dagen var den på 18e plats.
https://www.youtube.com/watch?v=dYTqTPmTZ0o
En hit på skoldanserna, minns jag säkert. Gruppen kom från New York och hade bara den här hiten innan de upplöstes men de återvände snart som Johnny Johnson & the Bandwagon och gjorde några riktiga pärlor till låtar. Men det får bli ett annat inlägg.
Flera mindre lända namn i detta inlägg. Vi avrundar med ett säkert kort: Marvin Gaye och Tammi Terrell gjorde flera fantastiska duettlåtar. You´re all I Need to Get by på 21a plats får avsluta denna genomgång. Två underbara röster påminner oss hur BRA musik ska låta!
https://www.youtube.com/watch?v=Dza91W2DLWE
Som sagt, sextiotalet hade många, många bra mycket bättre top-30-listor. Men från 2 november 1968 bör nämnas att där fanns också Beatles, Jimi Hendrix, Who, Turtles och Cream. Även en dålig lista är bra när vi snackar 60-tal!
Per
