Boken om Tages
Det är väl egentligen konstigt att den inte har skrivits tidigare – boken om en av våra största svenska popikoner. Men nu kom den och den kom med extra allt! Jag har läst boken på det bästa sätt den kan läsas, nämligen tillsammans med den box med Tages fem album som nu finns att köpa till ett mycket överkomligt pris. Och boxen kommer jag att återkomma till redan i nästa blogg-inlägg. Men nu alltså, boken.
Författarna, Göran Brandels och Lennart Wrigholm, har gjort en grundlig research och framför allt är bildmaterialet rikt. Intresserad som jag är av sextiotalspop är jag inte obekant med det bildmaterial som står till buds men här fann jag massor av nyheter, bara det en bonus. Särskilt kul var också de konsertlistor som fanns med och med ett bättre minne än mitt skulle jag säkert kunnat pussla ihop dessa datum med de tillfällen jag själv såg Tagarna framträda. Eftersom jag växte upp i Göteborg var förstås Tagarna en vanligt inslag i mitt musikliv, från skoldanser och framåt. Något stort fan var jag i ärlighetens namn inte och det är nog först i efterhand jag förstått gruppens musikaliska storhet, hysterien märktes tydligare (fast det var nog mest avundsjuka, tror jag).
Boken är späckad med information, citat och en sammanbindande löpande text som jag ibland önskade vara lite längre även om det skulle inkräktat på det ymniga bilmaterialet en smula. Tagarnas karriär parenteras i en klassisk kronologi men tack vara de inskjutna citaten från medlemmarna som kommer från olika tider får man ett spännande perspektiv på hur man, Tagarna, upplevde karriären då och senare.
Boken är på gränsen till praktverk, typ coffe-table book, och som sådan fungerar den både för löpande läsning som uppslagsverk. Den avslutande delen berättar om "hur det gick sedan" som ett perfekt komplement. Att Freddie S. Hade gjort en soloplatta är nog en överraskning också för en och annan nörd.
Sammanfattningsvis – för ett Tages-fan är boken en nödvändighet, för den som är intresserad av svensk pop-historia oundgänglig och för den som gillar populärkultur i ett historiskt perspektiv välkommen.
Tack för den, Göran och Lennart.
Lars
En jullåt räcker!
Så är vi där igen. Kanske dumt att gnälla i juletid men jag blir bara så TRÖTT på den avgränsade krets av samma låtar som spelas flera, flera gånger varje december.
Nejdå, dåliga är de väl inte (många av dom i alla fall) men de finns ju så otroligt många låtar som är bättre men som inte handlar om Julen. Eftersom som många låtar är bättre än jullåtarna är det helt enkelt ORÄTTVIST att dom inte kan höras lika många gånger.
Jag vill att en låt inte ska spelas för att det är en viss årstid utan för att den är bra och bättre låtar bör spelas oftare än sämre. Ganska enkel logik, eller?
Nej vänner, vi måste protestera mot julmusiken. Stäng av Blue Christmas, sätt på Jailhouse Rock. Bort med Happy Christmas (War is over), fram med Twist and Shout. Bättre musik, kort sagt.
Ska det vara julmusik ska det vara Phil Spectors jul-LP, men varför inte hellre spela de andra skivorna i Spectorboxen. Låtar som Da Doo Ron Ron, Be my Baby…
Men ni ska ändå få en jullåt här på bloggen. Tillsammans med arbetskamraten Janne gjorde jag några vintrar runt sekelskiftet julrockprogram i Radio Uppland. Janne, som verkligen är en energisk samlare, bidrog med pärlor till jullåtar ingen då hade hört. De är först på de senaste åren som julmusiken spelats så mycket att en del av Jannes hittefynd börjar höras flera gånger och släppas på de samlingskivor som överöser våra få kvarvarande skivinköpsställen.
Men inte den här låten. Hon som sjunger heter Dora Bryan. Hon föddes 1923 och fram till 2006 hade hon en karriär som skådespelare med medverkan i ett otal brittiska filmer och TV-serier. Någon karriär som artist hade hon inte. Inspelningen 1963 av denna låt tycks ha varit en engångshändelse.
Ta det inte så allvarligt, det är inte den bästa jullåten. Men den är min favorit. I alla fall titeln är svårslagen: All I want for Christmas is a Beetle. Naturligtvis!
http://www.youtube.com/watch?v=cWC3hvGtBBc
God Jul till er alla från oss på bloggen!
Per
Dubbelfel eller rent av trippelfel..?
..kanske rent av ett trippelfel eftersom jag dels skriver om en låt som kom först något senare än vår vanliga definition av sextiotalet, dels är inlägget sent, dels är texten ett angrepp på Neil Young (vilket Per nog inte gillar). Men ändå, det är faktiskt världens bästa rocklåt. Alltså om jag hamnade på en öde ö skulle detta vara låten jag tog med. De senaste reserika veckorna har den gått varm i min mobil. Alltså:
Ronnie van Zandt bildade i Jacksonville runt 1964 sitt första band, "My backyard" som förde en tynande verksamhet på klubbar och barer. De bytte emellertid snart namn och under detta skulle de bli mer framgångsrika. Namnet de tog var en slangvariant av deras gymnastiklärares namn som var Leonard Skinner och rockgruppen Lynyrd Skynyrd var född.
Deras första album gjorde inte mycket väsen av sig men det andra, "Second helpings" innehöll den låt som visade sig vara världens bästa och gav dem ett välförtjänt genombrott. Jag älskar inte hårdrock (om man undantar vissa sextiotalsband som Led Zeppelin och kanske The Who) och gruppen får väl föras till hårdrockkategorin, trots allt. Men låten "Sweet home Alabama" är ett mästerverk bortom alla etiketter. En tung, gungande melodi bär rakt igenom låten, bakgrundsångarna har ett eget nästan meditativt temat och solona har exakt längd och lyfter låten till nästan extatiska, för att inte säja orgiastiska höjder. Texten är smart och är ett svar på Neil Youngs låt ar "Southern man" och "Alabama" där han tog upp frågor om rasism och slaveri i södern, något som gruppen ville bemöta.
http://www.youtube.com/watch?v=kVRxdPWV3RM
http://www.youtube.com/watch?v=uD3bGEFxGC0
Det resulterade i en rejäl utskällning av Neil i texten (förlåt igen Per). Jag har alltid haft en böjelse för utskällningar i musikalisk form, tänk "Positively 4th street", men denna är magnifik. Lynyrd fick en hel del kritik bland annat för raden "In Birmingham they love the govenor" syftande på den kontroversielle och rasistiske guvernören Wallace, men den kritiken biter bara om man inte hör eller lyssnar till de följande "Boo, boo, boo". Texten är dubbelbottnad, smart och ironisk.
Till detta ska läggas den doakör som nästan kontrapunktiskt ger låten ytterligare en dimension.
Sagan om Lynyrd Skynyrd slutar i en flygkrasch den 20 oktober 1977 då frontgestalten van Zandt och ytterligare några medlemmar i gruppen omkom.
I inledningen av låten hör man Ronnie säga "Turn it up" vilket inte är en gimmick utan skulle raderats. Han ville ha högre återhörning i sina lurar och producenten Al Kooper lät det komma med på skivan.
Jag skulle kunna skriva långt och länge om denna fascinerande låt men jag överlåter till dig att njuta av världens bästa rocklåt. Låten är tamefan magisk…
http://www.youtube.com/watch?v=RHsDa9_HSlA
Lars
Rock and Roll hall of Fame del 7 - Hansson & Karlsson
Tunga namn allihopa. Men som helhet saknas något. Alla sex är på något sätt representanter för mainstream, även om Pughs debut 1969 visade på något som då var nytt.
Även på sextiotalet fanns det avvikare från huvudvägen som gav sådana intryck att de måste med i den svenska hyllningssalen. Namn som gav den svenska scenen extra bredd.
Ni har sett rubriken och visst måste Hansson & Karlsson vara med i finrummet med ABBA, Roxette och de andra! Bland alla gitarrpopband nöjde de sig med sättningen orgel och trummor men deras rika, jazziga spel rymde åtskilligt mer av finess och variation än vad dåtidens popband var i närheten av.
Egentligen är den jämförelsen inte juste, eftersom H&K (den allmänbildade läsaren vet att Janne ”Loffe” Carlsson inte stavar sitt namn med K men en gång blev det fel på en affisch och så fick det förbli) inte spelade rock eller pop utan egentligen en egen, rockig version av jazz. Jag minns en konsert i Östra gymnasiets aula hemma i Umeå som inte liknade något man hört. Flummigt och utflippat men himla kul ändå! Jannes sätt att traktera trummorna på har jag inte hört vare sig förr eller senare.
Duon jobbade ihop 1967 – 69 och släppte tre LP i en tid när det fortfarande var singeln som gällde. De sålde inte mycket men de som hörde dom lyssnade desto mer.
De blev kända utanför landets gränser, inte minst genom att de vid några tillfällen spelade ihop med ingen mindre än Jimi Hendrix. Jimi hörde dom när han vara här och de tre umgicks lite. Jimi spelade in duons mest kända låt, Tax Free
Bo Hansson och Janne Carlsson gick sedan skilda vägar. Bo Hansson gjorde 1970 en första soloplatta med musik inspirerad av Tolkiens Sagan om ringen. Det blev en stor internationell succé som Hansson inte riktigt kunde följa upp även om han släppte fler fina plattor. Janne Carlsson är efter tiden med Hansson & Karlsson inte så känd som trummis som skådespelare och TV-kändis. Bo avled 2010, 67 år gammal.
Som musikillustration måste vi ta den låt som blivit gruppens klassiker,. Kolla in det tidstypiska, underbara orgelljudet och en låt som med sitt dominerande riff håller hur länge som helst.
http://www.youtube.com/watch?v=WzeadVLMLf0
Per
En liten röd tupp som ständigt återkommer
Vem som egentligen skrivit låten är väl höljt i dunkel, men de flesta tillskriver Willie Dixon den version som kom att bli en världshit i Rolling Stones version. Det avr också den senare versionen som jag föll för, med Brian Jones mjuka slide. Sannolikt går låten så långt tillbaka i tiden att den snarast kan kallas för "trad" som man gör när upphovsmannen är okänd. Tuppar dök dessutom då och då upp som tema i tidig blues och det handlade oftast om vad tuppar gör – gal (crow) – så texterna blir närbesläktade.
Willie Dixons version har väl numera fallit i glömska men denna version är väl så nära den ursprungliga versionen som möjligt. Den lantliga idyll som beskrivs i texten skulle väl tyda på att det rör sig om deltablues men Dixon var ju en av de som lag grudnen till Chicago-bluesen.
http://open.spotify.com/track/3knwd2whi9QUViKgWCsixF
Howlin´Wolf, det musikaliska ankaret i Chess-studion gjorde en version som fick en större spridning då bröderna Chess lyckades med det som tidigare var omöjligt – att få en vit publik att lyssna på "race-musik". Och här lyfter låten och får det typiska deltasound som gör den så karaktäristisk. Wolf´s version betraktas av de flesta som typisk Chicagoblues, men i mina öran hör man verkligen att han hade sina rötter i Mississippi. Vargen fick, efter det att bluesen kommit lite i skymundan i USA, en välförtjänt revival i UK i samband med att det brittiska banden där väckte ett intresse för bluesen.
http://open.spotify.com/track/3yzXA7S1ds3W4RH8Wm2GAb
I denna tuppkavalkad får vi väl inte glömma Sam Cooke´s version även om jag tycker den är alltför putsad nästan till "muzakens" gräns. Var är Cook´s känsla? Var är bluesen? Inspelningen verkar oinspirerad och passar bäst i en pianobar på något medelklasshotell. Men döm själv:
http://open.spotify.com/track/5SlnifhSwzhn2S40O45Tl9
Den bästa versionen av tuppen är i min värld Big Mama Thonrtons. Mest känd är väl denna Alabama-födda bluesdrottning för att ha spelat in orginalet till "Hound dog" (1952) men denna tuppversion slår det mesta och här ligger deltanerven tydligt i dagen. Oslagbar.
http://open.spotify.com/track/2BmqD1TlSbrIeP4cUx6Rc7
Och så slutligen den emst kända versionen. Även om jag, som den purist jag är, gärna hylalr orginalen så står sig stenarnas version väldigt bra. Återigen mest tack vare Brian Jones.
http://open.spotify.com/track/3D7LMAS2AtiHjEVvGqyMDz
Lars
