Den 27 december 1969
Den vane läsaren vet att jag emellanåt tar fram boken “40 Years of NME Charts” ur bokhyllan och där kollar in listan för femtio år sedan. Det har alltid funnits ett rejält knippe gobitar som man i många fall inte hört på länge.
Veckans inlägg, som också är bloggens sista på 10-talet, känns lite som ett farväl till vårt gyllene decennium. Självklart fortsätter 60-talet vara vårt fokus men som femtioårsjublerande är farvälet oundvikligt i alla fall.
Alltså: hur såg sextiotalets sista Englandslista i New Musical Express ut? Nej, det börjar inget vidare. Den toppas av Two Little Boys av Rolf Harris. OK, bara att blunda och ta tvåan istället. Ruby, Don´t take your love to Town är ju riktigt fin.
https://www.youtube.com/watch?v=xiohkveacxM
Kenny Rogers kom ju sedan att få en bra karriär, även om han som 60-taletsartist inte blev stor. Sedan på tredje plats har vi en sån där låt man hajar till över: tänk att jag inte hört den på länge, Blue Minks Melting Pot.
https://www.youtube.com/watch?v=MEGYmiYHfLU
Archies Sugar, Sugar på plats tre känns ok att skippa men Stevie Wonder på platsen under måste ju med.
https://www.youtube.com/watch?v=6w3sP7jkuc4
Yester-me Yester-you Yesterday är lite väl mycket schlager I mina öron men artisten Wonder går inte att runda. Därunder, På sjätte plats vänner: NU gnuggar vi händerna!
https://www.youtube.com/watch?v=RxOBOhRECoo
Elvis bästa av hans alla, ja det tycker I alla fall jag. Låten hängde kvar på samma plats hela januari innan den segade sig upp på fjärde plats på NMEs lista och rasade sedan. Ja, så kan det gå. Att Rolf Harris samtidigt hängde kvar längst upp är ju bara pinsamt.
Nej, listan är en sorglig läsning överlag, kära vänner. Sextiotalet var bättre förr, i alla fall när det gäller singlar. När jag hittar Beatles Something/Come Together på väg utför på plats 21 kollar jag bakåt och ser att den kom aldrig högre än plats fem. Officiella listan då? Tyvärr, plats 4 var högsta position för två att Beatles topp 10 bästa låtar. På samma platta!
Men visst finns tröst. Men då får vi hoppa till LP-listan. Där toppar Abbey Road vilket den gjort sedan den gick direkt in på högsta plats i början av oktober. Först i februari skulle den falla av tronen, då ersatt av en annan kalas-LP som inleds så här:
https://www.youtube.com/watch?v=Mln0RciE2o0
Led Zeppelins Whole lotta love släpptes inte som singel men är ändå så mycket klassiker det bara går. Sista listan på 60-talet låg den åtta och klättrade sedan. Ett tungt avslut på 60-talet, det måste man säga.
Med den länken tackar Lars o jag oss för detta år och önskar alla läsare ett Gott Nytt 2020! Att vi kommer med nya inlägg vet du som läser. Musiken vi skriver om sinar aldrig som inspiration!
Per
Julsånger fast ändå inte bortsett från en.
Julsånger i all ära men redan på sextiotalet kunde man tröttna på det traditionella sångerna. Och visst skrevs det nya och moderna julsånger, men dessa har vi behandlat tidigare jular så här blir det ett annat grepp. Det blir alltså att, som Jan Myrdal brukar säga, att gå till läggen och ta reda på vad vi verkligen lyssnade på då vid juletid. Och läggen är förstås Tio I Topp så här kommer några nedslag bland ettor på listan under julen för det var ju dessa som vi verkligen lyssnade till, eller hur?
1962 var jag fjorton år och Elvis tillhörde fortfarande mina favoriter. Jag minns därför med förtjusning den låt som låg ett på listan den 22 december. Scott/Blackwell-kompositionen berättar en intressant historia jämfört med vad som i övrigt producerades vid den tiden. Poppig med ett stänk av Do Wop. Saxofonen som kommenterar Elvis gillar jag skarpt.
https://www.youtube.com/watch?v=PU5xxh5UX4U
Vi tar ett skutt framåt ett par år och landar i 1966, ett av de bästa musikåren i min bok. Listan skulle ha färdigställts på julafton, med produktionen gjorde helguppehåll, så vi får nöja oss med listan från den 17:e och ettan gör oss inte besvikna och höll säkert över julen. För min del håller den än. Inspelningen av Donovans komposition är omgiven av många rykten. Paul McCartney var närvarande vid inspelningen och ett envist rykte gör gällande att det är han som upprepade gånger viskar ”quite rightly” vilket förnekas av Donovan själv som säger att det var han själv som stod för viskandet. Mer bisarrt är väl ryktet om att man kunde röka torkat bananskal för att få en tripp. Det baserades på uttrycket ”electrical banana” som förekommer i texten. Har alltid funderat på hur många som försökte?
https://www.youtube.com/watch?v=bb3WpOJvsug
Ett annat toppår var 1967. Och den 23 december möter vi Beatles för första gången i denna lilla julkavalkad. Den är inte den mest hågkomna och spelade idag, möjligen på goda grunder. Den var en produkt av Mystery Tour-historien som inte lämnade så mycket minnesvärt. Paul skrev i en slags barnslig traditions om fått fäste vid denna tidpunkt, inte mins tack vare Traffics Paper sun och Pink Floyds See Emily play. Lättviktig men tog de flesta listor med storm.
https://www.youtube.com/watch?v=rblYSKz_VnI
Också jubileumsåret, alltså för femtio år sedan vid jul. Bob Darin skrev låten men fick själv en hit med den några år senare. Först ut var alltså Tim Hardin och nu har Vietnamkriget och nedborgarrättsrörelse på allvar fått fäste i populärmusiken. Lustigt nog hade Hardin skrivit en av Darins stora hits, If I were a carpenter. Men 20 december kom den enkla sången om frihet etta på Tio I Topp. Darin hade blivit mer och mer politiskt medveten och turnerade med Robert Kennedys presidentvalskampanj året före.
https://www.youtube.com/watch?v=NP1tePzPxEg
Nå, en julsång av mer klassiskt snitt måste jag ändå ta med för stämningens skull. Med denna från världens bästa julalbum önskar jag läsarna en riktigt God Jul, i vilket jag är säker Per instämmer.
https://www.youtube.com/watch?v=76sh1BWCQSc
Lars
Beatles och Dylan – rätt OK julklappstips, eller hur?
På bloggen bjuder vi gärna på julklappstips. Hösten har bjudit på två skivsläpp som båda är givna, milt uttryckt.
Att Beatles Abbey Road skulle komma i lyxutgåva var aviserat. Lars presenterade LPn för ett par månader sedan i inlägget “Tänk att sluta så på topp” som jag rekommenderar (klicka till höger) och där kommenterade jag den fantastiska remix som Giles Martin nu gjort.
Den – som man kunde vänta sig – ursnyggt gjorda lådan innehåller också en blue-ray-variant av LPn och två CD med 19 utdrag från inspelningarna plus demos av Goodbye och Come and get it, låtar som gavs bort. Vidare arbetsversioner av The Ballad of John and Yoko och Old Brown Shoe som blev en singel.
Det är naturligtvis kul att lite vara med vid inspelningarna och höra snacket men, ärligt talat, det är sällan håret reser sig på lyssnaren av njutning. Visst finns höjdpunkter som I Want you so Heavy med tre minuters ös på orgeln från Billy Preston. Here Comes the Sun där Ringo kommer loss ordentligt i det instrumentala mellanspelet är ett annat spår jag gärna hör en gång till. Vi får en 16 minuter arbetsversion av medleyt där Her Majesty ligger i mitten. Den lades sedan sist på sid 2 genom ett misstag som accepterades.
Lådan innehåller många bilder. Vi får utförliga beskrivningar av varje låt och hur den spelades in. Artiklar om gruppen våren 1969 och hur albumet mottogs. Överraskande negativt, faktiskt. Sedan, så klart, en artikel om omslaget och de sex foton som togs när de vandrade fram och tillbaka över gatan den 8 augusti 1969.
CD 1 ger oss 15 outtakes från John Wesley Hardin och Nashville Skyline. Dominerande intryck är att versionerna överlag är lika det som släpptes. Men vi hör det gärna igen! En kul sak är utgåvans enda outgivna Dylanlåt, Western Road, en blues med rejält pianosolo.
Betydligt mer spännande är då de 28 spåren med Johnny Cash. På 60-talet var klyftan djup mellan countrymusiken, vars musiker ofta stödde Vietnamnkriget och gärna viftade med flaggan, och rockmusiken som i mycket representerade motsidan. De två framstod som ikoner på respektive sida men var i själva verket kollegor som respekterade varandra. Här jobbar de ihop.
Vi får några kompositioner av respektive och covers som That´s all right Mama och Mystery Train. Att de två är en perfekt sångduo är kanske att ta i men Bobs andrastämma runt Johnnys tunga röst fungerar härligt och visst är det mysigt att höra dessa ikoner tillsammans. När Bob lägger andrastämman på Ring of Fire ryser hela min själ! Eftersom någon lagt ut den på You Tube måste vi länka:
https://www.youtube.com/watch?v=DzTl3a-MfA0&list=RDDzTl3a-MfA0&start_radio=1
Som ett extra litet bonus får vi också höra Carl Perkins spela gitarr på sin egen låt Matchbox. Som en snygg avslutning på Cash-avdelningen bjuder CD 3 på två outtakes från Self Portrait i form av Ring of Fire och Folson Prison Blues. Två suveräna versioner som man inte begriper hur Bob kunde utlämna från originalet. CD 3 avrundas med fem låtar tillsammans med en annan legend, Earl Shruggs. Sedan lämnade Bob Dylans Nashville för att inte återvända.
OK, ingen av dessa utgåvor håller inte riktigt samma otroliga nivå som tidigare återutgivningar. Men visst ska de stå i samlingen! Abbey Road är en så bra LP att bara remixen är värd inköp. Och vem vill inte ha 28 spår med Bob Dylan och Johnny Cash?
Alltså, Jultomten: Skynda dig att handla! Julaftonen är snart här. Mottagaren blir lycklig, jag lovar!
Per
Det är inte alla som får ett hyllningsalbum!
Den 28 november 1964 knep Tages med Sleep little girl förstaplatsen på Tio I Topp. Exakt femtiofem år senare lanseras på Spotify ett hyllningsalbum till Sveriges kanske främsta pop-grupp från sextiotalet. Det är Göran Brandels, en av landets ledande Tages-experter och författare till boken om Tages Från Avenyn till Abbey Road (tillsammans med Lennart Wrigholm) som tillsammans med Peter Torsén gjort det hela möjligt. Olika band har bjudits in att delta och enligt Göran så var intresset stort för att få medverka. Namnet på Albumet är Fuzzy Patterns, taget från en låt från albumet Contrast. Snart kommer det också att gå att lyssna till på CD och vinyl. Hela albumet kan du alltså höra redan nu på Spotify, Men jag ska nöja mig med att presentera ett par av låtarna.
Det rör sig alltså om personliga tolkningar av låtarna, men samtidigt kan man fundera på hur det låtit om Tagarna hade haft tillgång till dagens teknik. David Myhr har i sin tolkning av Every raindrop means a lot gett en antydan till det senare, även om han antytt något av ett dansbandssound. Jag föredrar nog Tages original med den desperata solorösten i duetten mellan Göran och Tommy. Tages version först, därefter tolkningen.
https://www.youtube.com/watch?v=38ddbmLWnu4
https://www.youtube.com/watch?v=rtIkPT-7EYA
Peter Moren tar sig an en annan klassiker, Don´t turn your back . Denna gillar jag skarpt. Här får man verkligen känslan av att det kunde blivit något helt annorlunda om Tagarna haft tillgång till dagens teknik. Peter gör en både rapp och cool version i jämförelse med vilken Tagarnas framstår som en smula burkig och snabbproducerad. Men lyssna och jämför själv.
https://www.youtube.com/watch?v=_WxlYeSHHjs
https://www.youtube.com/watch?v=6tZ_P3tbQXo&list=OLAK5uy_n3lsu8L_mszAkJ8ERGG9UFyvYevkOZFzI&index=3
The Mad men band överraskar, med tanke på namnet, med en vokalissa. Och en utmärkt sådan! En spännande röst som till och från får mig att tänka på Doris och bättre beröm kan man väl inte ge och I´m going out passar henne som handsken. Tageslåtar har tolkats av kvinnliga artister och band förut, men detta vill jag säga slår det mesta. Originalet flirtar både med ren pop och r&b, medan de galna männen sneglar mot soul och cool jazz. Kanske den bästa tolkningen på hyllningsalbumet.
Nej, inte kanske, utan absolut.
https://www.youtube.com/watch?v=cUrBb7NkzpA
https://www.youtube.com/watch?v=RFbsQA19GRo&list=OLAK5uy_n3lsu8L_mszAkJ8ERGG9UFyvYevkOZFzI&index=14
Vi måste förstås också lyssna på gruppens genombrottslåt, Sleep little girl. Det är Rockfolket som gör sin version. Jag visste inte ens att de existerade fortfarande måste jag erkänna. Jag har alltid haft en böjelse för Tages första inspelning, den som kom på singel. Den har allt av den spelglädje, taffligt spel och primitiva inspelningsmetoder som var så typisk för den tidiga svenska popvågen då. När jag såg att Rockfolket skulle göra den var min första tanke att nu blir det en riktig rackarrökare, men icke sa Nicke. Här kommer en välproducerad ballad som nästan för tankarna till crooners. Fräckt och egensinnigt och roligt.
https://www.youtube.com/watch?v=E1PLBKrDuvw
https://www.youtube.com/watch?v=nqkmCPTMdIs&list=OLAK5uy_n3lsu8L_mszAkJ8ERGG9UFyvYevkOZFzI&index=16
Sammantaget är albumet förstås ett måste för alla Tages-älskare men också ett nästan-måste för alla som gillar svensk sextiotalspop. Jag har lyssnat igenom albumet ett antal gånger och har (efter att ha kommit över min djupt rotade tveksamhet till tolkningar generellt), kommit att gilla det mer och mer. Blir nog inga listplaceringar även om jag absolut skulle rösta på I´m going out på Svensktoppen i Mad Mens tappning.
Det enda jag saknade var att inge vågade prova på min favorit, Miss McBaren, men det var kanske lika bra.
Grattis och tack Göran och Peter!
Lars
PS Ljudet är bättre på Spotify men här är hela albumet för den som inte ids. DS
https://www.youtube.com/watch?v=kQfyia4Iv2g&list=OLAK5uy_n3lsu8L_mszAkJ8ERGG9UFyvYevkOZFzI
