perolarssextiotal

Att vara tvåa är inte alltid roligt, särskild om man är det länge utan att nå den efterlängtade förstaplatsen. Detsamma gäller de tävlande på Tio I Topp.  Men hamnar man inte högst upp så kan man ju vinna genom att vara två längst. De nedan redovisade låtarna låg minst fyra veckor på andraplatsen utan att lyckas ta den åtråvärda guldmedaljen, för att tala i idrottstermer. Jag har skrivit om tvåor tidigare, men ämnet är intressant, här ur ett statistiskt perspektiv.

 

Den amerikanske sångaren Roland Kent Lavoie, mer känd som Lobo, var främst i vart fall ett avseende – han låg tvåa längst av alla de som inte nådde ända fram, hela sju veckor 1971. Han var i den musikaliska svängen redan tidigt sextiotal i gruppen The Legends tillsammans med bland andra Gram Parsons. Han vandrade, liksom så många andra vid denna tid, genom ett antal grupper. 1971 började han son solokarriär och fick ett omedelbart genombrott med debutsingeln, Me And You And A Dog Named Boo. Men längre än till andraplatsen räckte det inte på listan.

 

https://www.youtube.com/watch?v=aTbBvPoxUkk

 

Den norske sångaren Ray Adams var tidigt ute som tvåa. Låten – det kanske du inte visste – är baserad på ett tema i Verdis opera La Traviata. Han blev senare etta på Svensktoppen med De Tusen Sjöars Land, men frågan är om inte tvåan har klarat tidens tand bättre, kanske tack vare operan från 1853. Han slog sig för gott efter det att sångkarriären var över i Uddevalla. Hans verkliga namn är Ragnar Asbjörnsen. Fem veckor som två blev det.

 

https://www.youtube.com/watch?v=zKKjEOl74F4

 

Jag blir nästan personligt förolämpad av att detta Johns mästerverk inte nådde förstaplatsen. Istället blev det fyra veckor som två 1965. John var ju präglad av sin barn- och ungdom då hans pappa övergav familjen och hans mor gick en alltför tidig död till mötes. Under den tid han skrev Help! Här föregick han Janovs primalskriterapi som behandlingsform mot neuroser som han också senare kom att bli intresserad av. Visst var den väl värd en förstaplats?

 

https://www.youtube.com/watch?v=CTsB-llTzyc

 

Om John var dyster så var Dave Clark desto gladare. Faktiskt Glad all over. Tottenham-gruppen fick en mega-hit med sin femte singel 1963 som av oförklarliga skäl inte heller nådde fram utan fick trösta sig med fyra veckor på silverplats. I England gick det bättre och fick där sin första och enda listetta med denna marschglada tungviktare. I USA hade gruppen stora framgångar och fick en etta där också, men med OVER And Over.

 

https://www.youtube.com/watch?v=EipdAjhImrc

 

Om jag nu har klagat en smula över att vissa låtar inte nådde fram får jag väl ta en som jag är riktigt glad att den stupade på mållinjen. Sångaren och tidigare gitarristen i Roy Orbisons kompband Candymen levererar 1965 en av de smörigaste ballader, Honey, som någonsin bretts ut över den musikaliska smörgåsen. Fem veckor som etta blev det i USA men här blev det fyra veckor som två. Senare lämnade han popen till förmån för countryn. Gott så.  

 

https://www.youtube.com/watch?v=UKAeeGnAYBo

 

Lars

  

 

Under denna höst kommer jag hålla en lyssnarcirkel för Uppsala Senioruniversitet. Den första jag genomförde gick hösten 2019 och fick så många deltagare att den upprepades våren därefter. Då kom den pandemi vi alla drabbades av så de sista träffarna fick genomföras digitalt förra hösten.

 

Nu är det äntligen dags igen med sex träffar och sex nya artister/grupper. Inför träffarna skriver jag en text på denna blogg som en grundläggande presentation som deltagarna inbjuds att läsa. Det betyder att den vanliga bloggläsaren kommer säkert att känna igen en del. Men en bra artist är ju aldrig fel att låta sig påminnas om!

 

Första träffen kommer att behandla Everly Brothers. Bröderna Don och Phil som föddes av två musicerande föräldrar i Brownie, Kentucky 1937 resp 1939. Grabbarna fick en ovanlig karriärstart. Redan 1947 fick de sjunga i pappans radioprogram. 1955, 18 och 16 år gamla, flyttade de till Nashville.

 

Snart kom de att inleda en lång hitrad från vilken några sedan länge kan räknas som klassiker i populärmusiken. Everly Brothers stod i ledningen av rockhistoriens andra våg. Efter en vildare, men kort tid 1955-56, som var rockmusikens själva genombrott insåg branschen att det utmanande måste slipas av för att nå de stora försäljningssiffrorna.

 

Där passade bröderna perfekt. De inte bara hade flera hits. De stämmor vi hör från Beatles, Simon & Garfunkel och fler skulle säkerligen inte låtit som de gjorde om inte Everly Brothers hade gått före.

 

De inledde sin imponerande hitrad med en låt från låtskrivarparet Felicie och Boud­leaux Bryant. De kom sedan kom att ge dem fler hits. Att Bye Bye Love är en klassiker håller ni med om, det vet jag.

 

(815) Everly Brothers - Bye Bye Love - Original HQ Audio - YouTube.

 

Tvåa på topplistan under fyra veckor sommaren 1957. Självaste Simon & Garfunkel spelade in låten till sin megasäljande LP Bridge Over Troubled Water 1970. Det kan man kalla för hyllning! Uppföljaren var inte lika rak i melodin men gick ända upp i topp där den stannade i fyra veckor.

 

(815) Everly Brothers - Wake Up Little Susie - YouTube

 

Därefter följde en flopp men nästa singel var en strålande revansch. Fem veckor i toppen för balladen ’All I Have to Do is Dream’ som vilade tungt på ackordföljden C, am, F och G. Klassiker, ja verkligen.

 

(815) All I Have To Do Is Dream - The Everly Brothers - Lyrics - YouTube

 

Här fick ni också texten. Poptexter når sällan någon märkvärdig lyrisk nivå.. Det handlar om att ge melodin ett innehåll som tilltalar, inte att bli föremål för analys.

 

Låten kom etta även i England. Efter denna flygande start lyckades duon stanna kvar i toppen, något som notabelt få av deras många konkurrenter klarade. Rockiga ’Bird Dog’ (1958) och ’Cathys Clown’ (1960) nådde också första plats. Den senare var första släppet sedan bröderna fått ett tioårskontrakt som gav dom en miljon dollar. Dessa varvades med varma ballader som ‘Let It Be Me’, ‘Devoted to You’ och ‘Crying in the Rain’. I England toppade ‘Walk Right Back’ och ‘Temptation’ båda 1961.

 

Duons popularitet klarade inte riktigt Beatlesvågen. Den sista av hela 14 topp-10-placeringar i USA kom 1962. Men de kämpade på med nya LP och singlar.’The Price of Love’ slog 1965 I England. Tyngre sound i tidens anda men stämmorna fortfarande I fokus.

 

(815) The Everly Brothers - The Price Of Love - YouTube

 

1973 lade de av efter inbör­des bråk men kom igen 1984 med en konsert i England där de gamla harmonierna satt per­fekt. Trots att den gavs ut på skiva och Paul McCartney komponerade en ny singel, ’On the Wings of a Nightingale’ blev det dock ingen listsuccé. De fortsatte dock att turnera. Här låten med en för 80-talet så typisk video.

 

(815) Everly Brothers - On The Wings Of A Nightingale (Music Video) HQ audio added - YouTube

 

Det var självklart att Everly Brothers skulle väljas in i Rock ´n´Roll Hall of Fame redan i den första omgången 1986. De var förband till Simon & Garfunkel 2003-4 men gav sista konserten 2005. Phil Everly avled 2014 och Don så sent som den 21 augusti detta år.

 

Men musiken dör aldrig så länge vi som läser detta lever!

Per

 

Det skrevs en hel del om vägar på sextiotalet. Möjligen kan man tänka sig att en del av dessa var inspirerade av Kerouacs ikoniska bok On the Road från 1957 i vilken sex, droger och en närmast okontrollerbar reselystnad var temata. Vinden i håret, gärna på en Harley, på en spikrak Route 66 på väg lika mycket från något som till något. Fast ibland ledde vägarna hem och då blir det vemodigare. Jag noterade alltså, när jag lyssnade på en Spotify-lista, att Vägen inte så sällan återkommer i texterna. Här kommer en provkarta.

 

Detta måste väl vara en parafras på Kerouacs bok med tillägget again. Längtan tillbaka till Vägen och nya upplevelser.Mycket magi, både musikaliskt och textmässigt i den här låten! Lyssna till introt!

 

”And I can't wait to get on the road again
On the road again
Goin' places that I've never been
Seein' things that I may never see again”

 

Det kan knappast sägas tydligare.

 

https://www.youtube.com/watch?v=Jcb-h8z1uQo

 

Inte sällan handlar Vägen om Vägen tillbaka. Från en utflykt som inte blev så lyckad som i Bobby Bares Detroit City. Dionne Warwick tolkar här en flicka som sökt lyckan i LA men inte funnit den och nu har veckor blivit år, ”how quick they pass” som hon sjunger, och längtan tillbaka till hemstaden blir övermäktig så hon satsar 100 dollar på en rishög (antar jag) till bil för hemresan. Dessvärre har hon varit borta så länge att hon glömt vägen tillbaka, så hon är tvungen att fråga efter den.    

 

https://www.youtube.com/watch?v=jqWt49o7R-k

 

Ännu en på väg hem, oklart varifrån och av vilket skäl, men målet är West Virginia. Och där är det nästan som i himmelriket med Blue Ridge Mountains och Shenandoah River. En vemodig text till en lika vemodig melodi, men John Denver kunde sådant. Han kan rent av inte låta bli att fälla en tår när han tänker på resmålet. En riktig go sentimental hemreselåt.

 

https://www.youtube.com/watch?v=oTeUdJky9rY

 

Den mest fascinerande låt om Vägen jag vet är Road to Cairo. Här handlar det om någon som varit borta så länge att hon tros vara död, men vill åka tillbaka till hemstaden Cairo. Det framgår dock inte av texten vilken av de mer än två dussin Cairo det finns i USA. Hon får lift tillbaka efter det att hennes egen bil brutit ihop och texten ger oss den konversation hon har med föraren, men bara hennes egna ord men vi fyller i och får hela samtalet. Det hela slutar med att hon ångrar sig och beslutar sig för att trots allt inte återvända. Brian Auger fyller på. En riktig snyftare.

 

https://www.youtube.com/watch?v=njI-6OPsW90

 

Nästa låt handlar inte direkt om en fysisk väg utan snarare om Vägen tillbaka till någons hjärta efter att ha blivit lämnad för länge sedan. Inspelningen är en av de utlösande faktorerna bakom Beatles splittring, även om det hängt i luften rätt länge. Johan hade, bakom ryggen på Paul, lämnat denna finstämda ballad till monstret Spector vilket förstås gjorde Paul rasande. Dessutom spelar John usel bas på plattan.  

 

https://www.youtube.com/watch?v=cWpRY0flS2U

 

Och där tog just denna vår Väg slut.

 

Lars

 

 

 

 

Vi popnördar har ofta läst listor med ”Bästa låtar” eller ”Bästa LP”. I veckans duell tar bloggen upp en variant på detta ämne: Eftersom de låtar som allmänt anses vara bland de bästa också legat högt på listorna tänker vi på låtar som vi tycker är bra men som alldeles misslyckades vinna listframgångar. Som vanligt tillåter vi oss vara lite personliga.

 

Först ut Per

 

Ingen kan glömma Moody Blues genombrottshit Go Now! Danny Laines personliga soulpopröst och pianot i valstakt. Men, i likhet med andra grupper i mitten av sextiotalet hade Birminghamgänget svårt att få till en framgångsrik uppföljare. De två följande singlarna sniffade på topp-20 i England. Nästa var inte i närheten. Konstigt, det är den bästa ”miss-låt” jag någonsin hört!

 

Everyday heter den. En låt av paret Laine-Pinder som stod för de låtar som inte var covers i repertoaren. Den senare heter Mike i förnamn och spelade piano. I mina öron är detta en låt så perfekt att jag faktiskt kan förstå att den inte blev en hit. Den var helt enkelt FÖR bra för den vanliga köparen av singelskivor.

 

Direkt hör man att det blir något extra. Pianot och gitarren gör parallella intron och trummorna markerar tydligt att här kommer inte den vanliga poplåten. Sedan snygg växelsång mellan Laine och de andra. Det härliga trumspelet markerar snygga taktbyten.

 

Låten har två stick som vi sade förr, på engelska kallas det bridge, den där andra melodin som stoppas in för att ge variation. Everyday bjuder på två olika, lite högtidliga. Danny Laine sjunger med passion hela vägen fram till slutet när alla hjälper till att skapa en mäktig kör.

 

För en som gillar klassisk musik var det uppenbart att denna var bättre än andra låtar. Och det var den ju!

 

https://www.youtube.com/watch?v=jVv_7-LGZSw

 

Per

 

Och så Lars.

 

När vi kläckte denna idé tyckte jag det nog skulle bli en enkel sak, men det visade sig snart att den bjöd på samma svårigheter som att hitta bästa låt. Det fanns så många att välja på, men allteftersom så klarnade dimman upp. Såhär: Jag är ingen större vän av rockabilly, det vill säga den allra tidigaste rockmusiken som så väl utförd av Elvis och Carl Perkins för att ta ett par i högen.  Och förstås Gene Vincent, en av kungarna i den branschen och kompositör till den ikoniska Be Bo A Lula. Den intrikata texten tillskrevs Donald Graves.

 

Covers gjordes bland annat av Carl Perkins och Jerry Lee och Beatles hade den under sina tyska perioder med den på sin live-lista.

 

Nå för att komma till saken så är jag, som så många, en stor fan av Everly Brothers vilket gör att jag ofta lyssnar på deras musik och inte bara hitsen förstås utan allt de givit ut. Bland annat lyssnar jag på deras version av Be Bob A Lula och de har inte tagit sig så få friheter med den. I mina öron har de förvandlat den lite stolpiga Rockabillyn till närmast en powerballad i bästa pop-tradition. Stämsången, pauserna i musiken med de bärande gitarrerna. Och låten har tryck utan att den behöver skrikas fram. Mjukt men tufft.

 

Den nådde 74 på Billboard och i övrigt inga spår på listor. Får nog betraktas som en miss av hit-maskinen Everly Brothers.

 

https://www.youtube.com/watch?v=tik1AO4vVSQ      

 

Lars