Man hör direkt vilken låt det är.
Det finns ett antal låtar som har det där inledningsackordet som både gör att man känner igen den (åtminstone om man tillhör Pers och min generation) samtidigt som ackordet liksom sätter stämningen för hela låten. Och det behöver inte heller direkt vara ett ackord, det kan lika gärna var ett riff eller någon annan snitsig inledning. John och Paul var förstås fantastiska på detta hantverk men det finns låtar också utanför deras katalog.
När det gäller ackord som så att säga ”sätter låten” som finns det en del att välja på. Som till exempel denna med Shocking blue. Den kan huvudsakligen hanteras med de gamla vännerna EM, Am, D, A och B7 (man kan slänga in ett C7 också). Men det dramatiska introt bygger på ett B7sus4. Visst känns den igen? Venus?
https://www.youtube.com/watch?v=cAO44ymXn0g
Nästa låt vet jag inte vet om jag vågar mig på att analysera eftersom bloggen läses ibland av en av landets främsta kännare av Shadows musik, men jag känner att den ändå måste vara med. Den borde varit sönderspelad och man borde ha varit genuint less på den, men att den fortfarande har sin fräschör kvar är väl den mest framträdande egenskapen hos en klassiker. Och visst är det Cliff själv som mullrar lite inledningsvis på en kinesisk (sic) trumma innan Bruce Welch smeker igång låten med ett Am på sin av Cliff lånade akustiska Gibson J-200 (på skivan alltså).
https://www.youtube.com/watch?v=EzgbcyfJgfQ
Det är omöjligt, trots att jag tänkte göra det, gå förbi A Hard Days Night. Titeln lär emanera från ett uttryck av Ringo efter en ovanligt stressig session-night. Ackordet har genererat en omfattande diskussion om vad det egentligen består av. Randy Bachman tycks ha kommit sanningen i vart fall nära. Randy är ju en skicklig gitarrist med erfarenhet av att exempelvis vara medgrundare till grupper som The Guess Who och Bachman Turner Overdrive så det finns väl skäl att sätta sin tilltro till hans tolkning. Så här får du både låten och Randys förklaring till vad ackordet innehåller.
https://www.youtube.com/watch?v=Yjyj8qnqkYI
https://www.youtube.com/watch?v=gwfH9oAiPH0
Vi går tillbaka till 1961, eller 1932 om du så vill, det var nämligen vid det tidigare årtalet som Jerome Kern och Oscar Hammerstein II skrev låten till musikalen Music In The Air. Samma år blev låten för första gången en hit med Jack Dennys orkester och Paul Small på sång. För jämförelsen får du här ursprungshiten som dock saknar det ikoniska introt som Linda Scotts version har.
https://www.youtube.com/watch?v=epfs8yT4FHo
I Lindas version hör man hur väl man kan använda gammalt material och göra det till en modern poplåt, alltså 1961. Introt, du vet dum, da dum, da, da och så vidare bygger på en ackordföljd som återfinns på mängder av låtar från tidsperioden. Tre gånger C, Am, F, G med ett avslutande C, Am, F, C. Alldeles utmärkt för nybörjargitarristen eftersom nästa hela låten kan spelas med öppna ackord utom det lite knepigare barréackordet F.
Och visst känns introt igen?
https://www.youtube.com/watch?v=ifgpiGs_4Js
Lars
Den störste efter Aretha!??
Sista träffen med höstens upplaga av min lyssnarcirkel behandlar Joni Mitchel, ett av de största kvinnliga namnen i rockhistorien. Originell och självständig med en mycket personlig röst och stil gick hon från folkmusik till att vara en singer-songwriter som experimenterade med jazz. En lysande textförfattare med personlig profil.
Hon har aldrig sålt i imponerande upplagor och bara en gång varit på topp-tio i USA och aldrig i England. Det är genom starka, fashinerande och personliga LP hon har gjort intryck. Med sin kompromisslösa integritet och kraft att alltid skapa något eget har hon varit ett stort föredöme för alla kvinnliga artister efter henne.
Joni Mitchel föddes 1943 och växte upp i västra Kanada. Hon drabbades av polio vid 10 år. Första instrumentet var en ukulele. Sedan blev det gitarr som hon stämde om för att passa hennes svaga vänsterhand. När hon gick i konstskola blev hon gravid. Fadern stack när hon var i tredje månaden. För att inte föräldrarna skulle veta hoppade hon av, åkte till Toronto och blev folksångerska. Barnet lämnades till fosterhem. Hon var 21. Hon träffade Chuck Mitchel som hon gifte sig med. Men redan från början kände hon att det inte skulle fungera. Chuck ville bl.a. inte vara styvfar till den dotter Joni hade.
Hon flyttade till New York, var sin egen manager och bokade in sig på stadens klubbar. Redan tidigt framstod hon som en mer personlig och känslostarkare poet än sina många samtida som försökte gå i Dylans fotspår. Med hjälp av Judy Collins, som fick en hit med hennes ’Both Sides Now’, fick hon uppträda på Newportfestivalen. ’Both Sides Now’ hade 2017 blivit inspelad av andra hela 1.141 gånger, enligt Mitchels webb-sida. Förutom Collins hade även Joan Baez spelat in en låt av henne innan Mitchel LP-debuterade 1968, producerad av David Crosby. På länken här omslaget till hennes andra LP som hon målade själv.
(1510) Joni Mitchell - Both Sides, Now [Original Studio Version, 1969] - YouTube
Snart blev musiken mer suggestiv och känsloladdad. Joni som flyttat till LA blev en del av västkustens hippie-musik. Det långa, spikraka, blonda håret var ett slags prototyp för hur en tjej i ”rörelsen” skulle se ut.
Hon skrev låten ’Woodstock’ om festivalen som hon faktiskt aldrig själv var på. ”Med den bidrog hon mer till förståelsen för festivalen än någon som var där”, har David Crosby sagt. Rader som ” And I dreamed I saw the bombers/Riding shotgun in the sky/And they were turning into butterflies/Above our nation” fångade den livsbejakande stämningen bland festival-besökarna på ett sätt som bara en extraordinär författare klarar av. Den blev en hit i England med Matthews Southern Comfort och spelades också in av Crosby, Stills, Nash and Young, som Joni ofta arbetade ihop med (och hade åtminstone tre kärleksrelationer till).
Joni etablerade sig med tredje LP:n, Ladies of The Canyon 1970, som den ledande kvinnliga singer/songwritern, konstnärligt sett. Låtar som ’Circle Game’ och ’Big Yellow Taxi’ visade extraordinära kvalitéer.
(1510) Joni Mitchell - The Circle Game - YouTube
(1510) Big Yellow Taxi - Joni Mitchell - YouTube
Från den redan höga nivån tog hon ett stort kliv upp med den fjärde LP:n, Blue, 1971. Ett mästerverk som ofta förekommer på listor över de bästa albumen överhuvudtaget. En stor kritikerframgång. Joni spelade både piano, gitarr och dulcimer. Melodilinjerna är inte alls folkrockens raka utan söker sig längs Jonis egna vägar, liksom hennes personliga sångsätt som började gå mer åt jazzhållet. Texterna är sökande och tvetydiga, vissa dystra och andra mer positiva. Känslomässigt var de självutlämnande på ett mycket ovanligt sätt. En platta att sjunka mjukt in i. Att länka till bara en låt från den LPn känns lite av helgerån men här är en favorit för mig, A Case of you.
(1519) Joni Mitchell-A Case of You - YouTube
LP-skivorna Court and Spark, The Hissing of Summer Lawns och Hejira från 1974-76 närmade sig jazzen. Stora jazzmusiker som basisten Jaco Pastorius och saxofonisten Wayne Shorter deltog. På Hissing var hon kanske den förste med att använda afrikanska burunditrummor på en popskiva. Senare skulle namn som Peter Gabriel och Paul Simon gå vidare mot det vi kallar världsmusik. Court and Spark blev hennes mest sålda LP. Där fanns också hennes enda (!) låt som kom på topp-tio i USA. Sjunde plats för Help me
(1519) Joni Mitchell - Help Me (Official Audio) - YouTube
Hon samarbetade med den store jazzbasisten Charlie Mingus, men han dog så Joni fick fullfölja LP:n Mingus på egen hand 1979. År 1982 släppte hon en poppigare LP med en cover av Elvis Presleys ’(You're So Square) Baby I Don't Care’, och minskade sitt arbete med musik till förmån för måleriet. Hon har genom hela karriären växlat mellan gitarren och målarpenseln och har själv målat flera av sina skivomslag. År 2000 drog en utställning i hennes födelsestad Saskaton över 1000 personer om dagen. Hennes sparsamma skivproduktion efter 1982 innehåller endast sex LP, varav fyra med nyskrivet material. Den senaste kom 2007, då den första med nyskrivet material på nio år.
Här bör nämnas Both Sides Now från 2000, en överraskande LP med låtar från den äldre amerikanska traditionen och nyinspelningar av två egna. Framför en stor orkester och jazz-musiker som Herbie Hankock och Wayne Shorter visade sig Joni vara en mogen sångerska, en helt annan röst än den singer-songwriter som sjöng samma sång mer än 30 år tidigare. Joni tillägnade skivan sin dotter Kilauren som hon hade bortadopterat 1965 men återförenats med 32 år senare.
Hennes musikproduktion därefter må ha varit sparsmakad men det är hennes insatser åren 1968–79 som har givit Joni Mitchel en välförtjänt plats i rockhistoriens hedersrum. Hon valdes in i Rock ´n´Roll Hall of Fame 1997. I våras gjorde hon sitt första framträdande på 20 år. Senaste nytt är att en live-platta planeras. Jag är förväntansfull för vid 78 år är hon fortfarande intressant att lyssna på, det är jag helt säker på.
Per
En artist som jag bara nästan sett.
Den 28 oktober slog Jerry för sista gången igen locket på pianot. The Killer, som han kom att kallas, kom att börja sin skivkarriär på Sun Records med låten Crazy Arms redan 1956. En låt som har en tyngd och rytm som borde levt vidare bland hans mer kända hits. Blues från södern och sockrad med en gryende rockkänslan, eller hur? Och en liten gnutta country om mina öron inte sviker mig.
https://www.youtube.com/watch?v=9bXNbmXKFag
Hans karriär kunde ha blivit spikrak med den världshit som följde 1957 om det inte varit för den skandal som följde i spåren av hans äktenskap med sin trettonåriga kusin (se bild). Om det kan mycket sägas och att hans karriär kom i dallring efter detta kan man, också i dagens tidskikare, förstå. Med skandaler glöms och hits består. Så här låter, som du säkert vet, hans stora genombrott. Det här var en av de låtar som fick min generations föräldrar att utbrista: ”Kan man verkligen sjunga så?”. Vi utbrast i ett unisont Jaaaa!
https://www.youtube.com/watch?v=Fw7SBF-35Es
Nå, den där olyckliga kärleksaffären satte verkligen käppar i hjulen för Jerrys karriär, men hämtade sig något efter det att han gjort en fantastisk cover på Ray Charles What´d I say. Annars syntes han under denna period inte mycket på listorna, men hans konserter drog massor förstås. Och 1956 spelades en ikonisk session in på Sun Records med Jerry, Elvis, Carl Perkins och Johnny Cash. Gruppen kallades The Million Dollar Quartet. Inte helt fel. Inspelningarna kom dock till ytan i Europa först tidigt åttiotal. Så här kan det låtit.
https://www.youtube.com/watch?v=RAbbQl2pr5s
Det går inte att gå förbi det jag, och så många andra, tycker är hans främsta. Så fräck, så rockig och så bra att jag direkt slutade med mina pianolektioner då jag såg hur långt borta jag var från rockhimlen. Dubbeltydlig som Chucken och lika rockig. Rockabillyn var passerad sedan länge. Och kolla de coola skorna.
https://www.youtube.com/watch?v=F569_t2jCio
Hur framgångsrik han än blev på rockscenen, så stannade alltid countryn hos honom. Den gav honom också en helt ny karriär och en ny publik. Och han är inte sämre på det.
https://www.youtube.com/watch?v=uJV7YLAyF2c
Nåja, tillbaka till det där med att jag nästan sett honom. Det har jag inte, men för ett antal år sedan besökte hans lillasyster Linda Gail Lewis, av någon anledning, Fyris Park i Uppsala. Hon anlände ståndsmässigt i en vit limousin, vänligt utlånad av några entusiaster i norduppland. Tyvärr var publiken inte större än att vi nästan rymts i bilen, men vi som var där fick en fin konsert. Storebror var inte med, men här är dom tillsammans. Hon är inte dålig, hon heller.
https://www.youtube.com/watch?v=tIebCazgdfA
Lars
Hjältar som måste lyftas fram
Dags för ytterligare en grupp som förgyllde vårt underbara sextiotal. Moody Blues från Birmingham kom etta våren 1965 med soulballaden ’Go Now!’. En låt med starkare soulprofil än det mesta på den tidens listor. Fortfarande lika läcker.
(1505) Moody Blues - Go Now [HD] - YouTube
Märkligt nog hade gruppen svårt att följa upp succén. Men de två singlarna därefter var ganska sega om vi ska vara ärliga. Men den fjärde borde ha slagit stort, i varje fall enligt undertecknads personliga men bestämda uppfattning. Det var en komposition av sångaren Danny Laine och keyboardisten Mike Pinder. Jag köpte den på singel med bildomslag och kommer aldrig att sluta älska den
(1505) The Moody Blues - Everyday - 1965 - YouTube
’
Gruppen släppte också en fin LP med starka covers på låtar av självaste James Brown med flera. Men snart lämnade Danny Laine och basisten. Laine kom senare att släppa egna LP och bilda Wings med Paul McCartney. I Moody Blues fick han lämna plats för Justin Hayward som gjorde Moody Blues till ett helt annat band.
Gruppen lämnade sin engelska soul och gjorde 1967 tema-LP:n Days of Future Passed med London symphony orchestra. Det var samtidigt som Beatles Stg Pepper sprängde gränser för hur popmusik skulle låta. Moody Blues följde spåret mot det vi svenskar en kort tid kallade symfonirock. LPn har enbart eget material, liksom för övrigt allt gruppen i sin nya skepnad skulle spela in. Vi hör vi en lång stråkinledning som följs av en högtidlig dikt innan musiken kommer i gång med låtar som speglar dygnets skiften. Min nästa länk blir flöjtisten Ray Thomas Another Morning.
(1505) The Moody Blues - The Morning - Another Morning - YouTube
Thomas återkom på följande LP med glatt melodiska låtar som lite kontraterade mot de mer stillsamma eller rockigare låtarna som Justin Heyward skrev och sjöng. Justin gjorde den låt som avlutar LPn och som förbivit gruppens största klassiker. Eftersom detta också är skrivet för min lyssnarcirkel länkar jag här till 9-minutersversion, dvs avslutningen på LPn med diktläsning och allt. Den hinner vi inte spela på cirkelmötet!
(1505) The Night: Nights in White Satin - The Moody Blues [1967] [Full Version Remastered] - YouTube
Därefter földje sex LP fram till 1972 med snygga omslag och vackra, omsorgsfullt arrade låtar där gruppen spelade alla instrument. Mellotron och den tidens syntar skapade ett brett, ofta varmt sound. Detta var inte musik för singellistorna men de toppade överraskande i England 1970 med Question.
(1505) Moody Blues - Question (1970) - YouTube
Sedan tog gruppen paus några år. Flera medlemmar släppte solo-LP utan att imponera i sjuttiotalets ymniga LP-utbud. 1978 var de tillbaka. De kämpade på till 2018 då de valdes in i Rock ´n´Roll Hall of Fame och gjorde där det sista framträdandet. Strax innan hade Ray Thomas avlidit. 2021 dog Greame Edge, den enda som varit med i alla medlemskiften under åren.
Per
