perolarssextiotal

Först en passning till Per. Per gillar inte Swinging blue jeans. Jag gör det emellertid. Och ”Hippy hippy shake” är förstås en favorit. Och Per, i min värld så visar jeansen att dom i vart fall lirar den låten bättre än självaste Beatles. Lyssna till deras - Beatles alltså -  tungfotade version och säg att jag har fel! fast jag vet vad du kommer att säja: Du har sett dom live och det har inte jag..................

http://www.youtube.com/watch?v=OBAsxLKC1Dk&feature=PlayList&p=6DF700A738C754A3&index=0&playnext=1

1967. För egen del innebar det återigen en förnyad social situation. Studentexamen. Ny flickvän – C. Spännande och lite farlig och mycket lockande. Summer of love också för undertecknad alltså. Gänget från gymnasiet skingrades och för min del blev det universitet som blev den nya miljön. Politiskt medveten? Tja, något. Jag gick med i Amnesty och någon liberal diskussionsklubb (Gud förlåte mig). Gick också på Clarté-möten (Gud förlåte mig). Juridikstudier kombinerades med ambition att dricka så mycket öl på ”Gyllene hästskon” att man fick en egen mugg med sitt namn på (Gud förlåte mig).

 Musikaliskt inleddes året väl på Tio-i-topp. Tages bästa, ”Miss McBaren” rankades tvåa i början av året och tre absoluta personliga favoriter samsades med dessa på listan: ”Mellow yellow” med Donovan, ”I´m a beliver” med felaktigt avhånade Monkees och ”Rain on the Roof” med Loving spoonful som fortfarande var ”på riktigt” d.v.s. med Zal Yanowski kvar i sättningen. När han lämnade blev den kärleksfulla fulla skeden aldrig detsamma. Du får tjata hur mycket du vill om John Sebastian och hans autoharp.

Dylan har jag inte pratat så mycket om. Man pratar inte om Gud. Det behövs inte. Hur hänger han ihop med 1967 då? Jo, han hänger ihop med alla år på sextiotalet. Hans inflytande kan inte överskattas. Att han var en inspirationskälla för Beatles är väl dokumenterat, men om han i sin tur lät sig inspireras av Beatles är väl inte lika klart. Att han fick rysningar av välbehag när han första gången hörde Animals version av ”House of the risning sun” har han emellertid själv sagt.

Var han bäst före (akustisk folksång) eller efter (rocksångare med elgitarr)? Tja, vem vet. Det vi vet är att ”Like a rolling stone” alltid dyker upp i toppen av listor över världens bästa någonsin.  1966 lät den såhär live:

http://www.youtube.com/watch?v=xO0gSJGJ7Fs

Och så var det tolfte september 1967!

Skulle träffa kompisar på Liseberg och var som vanligt sen. När jag kommit in på området i den ljumma sensommarkvällen (som jag minns det) så slets plötsligt hela världen sönder av ett ljud som överträffade allt jag hört på skiva. Och live också för den delen. Min värld blev sig aldrig lik efter det.

http://www.youtube.com/watch?v=QLnKUiybiFo

1967 var ett gott år. Nästa är var det lumpen och ännu några musikaliska höjdpunkter om vilka jag berättar om en vecka. Då är det 1968.

Musikvetarna Per-Erik Brolinsson och Holger Larsen - den senare numera professor - sa till mig en gång att någonstans runt 1967 går en skiljelinje i rockhistorien: Intill dess kunde diggaren följa ALLT som hände i rocken, hängde man med på radions listprogram och hörde de mest omtalade LP-skivorna så hade man koll.

Men 67 började musiken utvecklas åt flera håll. Man kunde svårligen gilla allt. En viktig förklaring ligger i att försäljningen av LP-skivor nu passerade singlarna i antal. Självklart förändras rockscenen när det inte längre är en treminuterslåt som är det viktigaste, utan skivor med 12-14 låtar, många längre än tre minuter.

En LP står som den givna symbolen för denna skiljelinje: Beatles Sgt Pepper som kom i juni. Inte ens då tyckte jag att det var gruppens bästa, men den gjorde ett intryck som ingen skiva varit i närheten av, vare sig förr eller senare. För första gången, faktiskt, tryckte man låttexterna på omslaget. Omslagsbilden var ett färgrikt kollage med figurer som grabbarna hade valt (John och Paul hade skrivit varsin lång lista, Georges lista bestod av några indiska gurus medan Ringo sagt att "jag håller med dom andra"). Inne i omslaget kunde man plocka fram dockfigurer som man kunde klippa ut. Fortfarande, efter 42 år, är det med en speciell lyster som den röda kanten sticker ut bland de andra skivorna i hyllan.

Musiken skulle likna en konsert och hade inga avstånd mellan spåren, en jobbig grej för oss som skötte grammofonarmen med handen. Om stiftet inte lyftes automatiskt kunde man höra något i innerspåret som varit föremål för många analyser under åren. Även om ingen låt kan räknas bland de fyras vassaste klassiker (Lucy in the Sky, When I´m 64 och A Day in the Love kommer dock ganska nära) så häpnar man över bredden. Här finns tuff rock, snygg myspop, vacker stråkballad, music hall och så Georges indiska låt som inte har någon genrebeteckning. Allt rikligt kryddat med fantastiska ljudeffekter.

Det har gått lång tid sedan dess men Stg Peppers lonely hearts club band framstår fortfarande som ett torn som reser sig högt i mitt i rockhistorien. Ett slags fyrtorn som leder in den dittillsvarande musiken till sig samtidigt som den visar vägen för musiken därefter. Rockmusiken hade aldrig låtit så STOR, den som fortfarande trodde att rock inte hade med "fin"kultur att göra blev tystad, samtidigt som det blev uppenbart att den kunde låta närapå hur som helst och ända vara rock, ungdomsmusik.

Stg Pepper mest uppenbara arvtagare var symfonirocken (Moody Blues gjorde Days of future pass 1967) men viktigast var att skivbolagsfolket nu vågade leta på fler ställen efter nästa genombrott. Fantasin kom loss, eller som Beatles sa: Everything is real. 

Innan sextiotalet avslutades fick vi en närapå explosion av musik.  Läs mer om den i våra kommande inlägg.

Per

Vilket var Beatles bästa album? Hur många gånger har inte den diskuterats och hur starka känslor väcker inte frågan ibland? Det vanligast svaret, skulle jag tro, är väl Pepper-LP:n och det skulle den väl varigt om man ersatt själlösa "Good morning, good morning" (Lennon själv kallade den för skräp och utfyllnad)  och tradige "Getting better" med "Penny lane" och "Strawberry fields" som väl var den ursprungliga planen. För egen del tvekar jag istället mellan "Rubber soul" och "Revolver" men stannar med lite tvekan för den senare. Kanske inte så mycket av rent musikkvalitativa skäl (Revolver är nog jämnare ur det perspektivet) utan för att den är en så tydlig halvvägs hållplats i Beatles musikaliska utveckling. Den pekar, om du förstår, både framåt och bakåt.

Bakåt pekar den exempelvis i den lilla  - sorgligt bortglömda, skulle jag vilja säga - "And your bird can sing. Lennon är ovanligt mjuk i ton och anslag men texten är mer bitsk än den första genomlyssningen ger vid handen. Den lyhörde kan nog ana lite inspiration från den då aktuella "Sorrow" med Merseys som var populär då. I vilket fall som helst menar jag att den representerar en tidig, poppig, Beatles-stil som man hittar på "A hard day´s night" och "Beatles for sale".

Döm själv förresten.....

http://www.youtube.com/watch?v=VOgfRFvkrZQ

Lennon hade sina bekymmer med LSD under denna period. Han sa senare att han kommit undan så billigt från sina experiment som han gjorde, men att det ändå tillfört honom en livserfarenhet som han inte ville vara utan. Det är nog inte svårt att spåra influenserna från detta i "Tomorrw never knows" (låter nästa som ett Bond-tema). Men här etableras den mer komplexa och sofistikerade musik som på Pepper och Abbey Rd skulle göra gruppen musikaliskt odödlig. Harrison hade nu på allvar lärt sig sitaren av Ravi Shankar och Lennon var i någon slags högvarvad, kemiskt understödd, skaparprocess. Dessutom tvingades George Martin att sätta sin kreativa förmåga på prov när Lennon i andra hälften av låten ville låta som Dalai Lama och tusen (!) munkar på en bergstopp. Den pekar rakt framåt, denhär låten. 

http://www.youtube.com/watch?v=rrf_e6g2jxk&feature=PlayList&p=AC255FCB5FDD312E&playnext=1&playnext_from=PL&index=10

"Taxman" är det svagaste numret på albumet. Skattegnäll har vi nog av redan med Kinks "Sunny afternoon".

Gänget på Guldheden - som du som läst tidigare inlägg känner till - var nu upplöst. Olika skolval och annat stängde det kapitlet. Nu gick jag i gymnasiet och var tillsammans med B, skolans snyggaste och trevligaste tjej, P var min bästa kompis och delade min nu etablerade kärlek till popmusiken. U var hans tjej. Vi fyra var under ett par år oskiljaktiga och nosade oss tillsammans fram mot vuxenvärlden. En konsert vi var på gjorde oväntat stort intryck på oss P J Proby´s. PJ blev nästan mer känd för sina gimmicks, hästsvans, skor med stora spännen och en väl inövad förmåga att spräcka sina snäva byxor på scen. Men en röst närmast i Tom Jones-klass. Lyssna gärna på vår favoritlåt från den konserten:

  http://www.youtube.com/watch?v=BytsPZQ5vRE

Nu får per stafettpinnen ett par veckor.

Lars