perolarssextiotal

…utan istället en födelsedagshyllning. Till vem? Sir Mick Jagger förstås som häromdagen passerade 80-årsgränsen. Snyggt jobbat.

Du, kära läsare, får förlåta mig att jag – igen – blir en smula personlig. Jag har alltid tänkt mig Beatles som The Soundtrack of My Life, men Stones och sir Mick var nog det i lika hög grad. Så vi får flytta oss tillbaka långt, långt tillbaka i tiden. Efter att ha lyssnat till min storasysters plattor med Frank Sinatra så slog förstås det tidiga sextiotalets musik som en bomb i mitt musikaliska universum. Mitt halvvuxna jag tillbringade jag först Majornas läroverk för pojkar och sedermera på Majornas gymnasium i Göteborg, mitt lika älskade Alma Mater och hemstad. När Stones bildades var jag fjorton år och var förstås ett lätt byte för deras fräcka r/b och framtoning. Jag hade lyssnat en del på Jimmy Witherspoon men detta var blues på speed. Min först EP innehöll denna Sinatradödare. En tidig singel.

https://www.youtube.com/watch?v=0UWd4CZSvnc

Senare, under min gymnasietid träffade jag min första stora kärlek, B. Klasskamrat och hon blev min följeslagerska ända till vi tog studenten. Jag vet inte om det är nostalgi eller om det är så att just den låten är riktigt högklassig. Den fick inte särskilt bra kritik, men who the fuck gave a shit! Jag tycker att den är Rolling Stones så mycket och Mick är i tidernas form. Aggressiv men samtidigt cool. Den, låten alltså, smyger sig liksom på en med lugna partier innan refrängen dundrar in. Bill är Coolare än någonsin och Brian spelar fortfarande sologitarr. Rak, enkel och ändå så smart.

https://www.youtube.com/watch?v=F21m0R8zE1A

Och sedan var det C. En annan klasskamrat som hade en mer sofistikerad musiksmak än jag (Beatles) och min bästis P. (Shadows) som på det fik som låg tvärsöver skolan där vi samlades lunchraster för att fika röka och göra läxor introducerade mig tlll en mer otillgänglig musik, som Elmore James. Tack C! Det var också hennes lärdomar som fick mig att, om inte lämna gladpopen, ändå fick mig att hitta mer djup i musiken. Med det följde också ett intresse för den mer komplexa musik som Stones och Mick levererade. Det tog sin tid innan jag riktigt greppade denna låt, både text- och musikmässigt. Men nu sitter den, efter alla dessa år, som gjuten eller hur? Här är den live så det är väl ok men skivan är taskigt mixad där både trummor och bas dränks i skränet från gitarrerna. Bortsett förstås från Bills eleganta avrundning.

https://www.youtube.com/watch?v=FoNSFFhyEi8

Nå, det hela handlar ju egentligen om Mick. Men dom är ju oskiljaktiga. Man kan spela vilken låt som helst med stenarna, men det är alltid Mick som dominerar. Både med sin röst och sin personlighet. 80 år! Stiligt! Som sista låt får vi se på ett par som ser Mick i denna låt för första gången. Och mer Mick än Mick kan det inte bli. Koreografin är lysande. Fräck och sexig och hans röst är bättre än någonsin. Använd nu din split vision och titta både på Mick och henne när hon följer hans rörelser. Hennes leende när han vickar på rumpan är ett så gott som något ett kvitto på hans status som sexsymbol.

https://www.youtube.com/watch?v=6A-aYRS3v4E

Återigen grattis sir Mick. U give us all hope!

Och förlåt mig om jag tråkat ut dig med gamla minnen. Det ska inte hända igen. Kanske.

Lars

I förra inlägget på bloggen reflekterar Lars över några låtar av Paul McCartney. Att vi två är stora Beatlesfans vet alla som bara lite har följt vår blogg. Jag kan här bara inte låta bli att göra min egen uppföljning av Lars inlägg.

Men först: När jag får frågan: ”Vem var bäst i Beatles – John eller Paul” svarar jag att det finns tre svar.

1.      Frågan är fel ställd. De 4 i Beatles var alla så viktiga att det är bara dumt att plocka fram individer och ställa dom emot varandra..

2.      Ser vi Beatles som kulturellt fenomen är det inget snack om att John bäst företrädde allt som Beatles stod för. Ungdomlighet, optimism, lite fräckhet med mera.  

3.      Musikaliskt är de båda jämbördiga. John stod för det speciella med Beatles. De flesta tidiga hitsen och det psykedeliska som gjorde gruppen intressant och ledande (nästan) in i slutet. Men Paul breddade paletten med låtar som visade att Beatles var insatt i musikhistorien och visade en bredd i sin musik som ingen konkurrent kunde matcha. Kanske kan man säga att där John gjorde gruppen intressant gjorde Paul Beatles STORA.

Jag vill demonstrera Pauls bredd med några av mina favoriter ur Pauls produktion. Han gjorde flera snygga ballader som han ofta framförde själv. Den allra bästa finns på bästa LPn

(252) The Beatles - Here, There and Everywhere - YouTube

Den andra änden av Pauls musikspektra har några rykande rockande. Paul fick till en riktigt bra sak på baksidan till Help. Här i live-version.

(252) The Beatles - I'm Down (Ed Sullivan Show 1965) Color/Colour - YouTube

Jag ska inte länka till Yesterday som ju var ett suveränt bevis för gruppens förmåga att se utanför de då gällande rockströmmarna. Som komposition är Elenor Rigby intressantare och George Martins stråkarr svårslaget. Här får ni texten som Paul inte skrev. Beatleslitteraturen har försökt reda ut vem som bidrog med vilka ord i ett som var ett grupparbete.

(252) The Beatles - Eleanor Rigby (Lyrics) - YouTube 

En annan spännande sida av Pauls bidrag är hans förmåga att oblygt landa i en Musik Hall-tradition som bara kan finnas i England. Låtar som Good Day Sunshine, Martha my Dear och Maxwells Silver Hammer (bara en sån titel!). På Sgt Pepper finns min favorit bland dessa. En låt Paul skrev när han var 16 och spelade in samma år som hans pappa fyllde 64.

(252) When I'm Sixty Four (Remastered 2009) - YouTube

Nej, jag har inte gjort någon ”Paul-lista” där nummer 1 är strået vassare än tvåan. Det finns många välförtjänta kandidater till förstaplatsen. Men för några år sedan satte jag ihop en preliminär Beatles-bästa-lista och även om den förtjänar väldigt mycket mer eftertanke för att kunna spridas skäms jag inte att avslöja att den här Paul-låten kom etta. Hur man än ser på den är det en perfekt poplåt i alla delar. Jag brukar nämna den som den tredje bästa låten överhuvudtaget (efter Be My Baby och God Only Knows)

(252) The Beatles - Penny Lane - YouTube 

Vi som skriver här skäms verkligen inte över att så ofta skriva texter om Beatles. Ju mer åren går blir gruppens förstaplats i musikhistorien bara tydligare. Håll i er, om två veckor skriver jag om fem John-favoriter!

                                                                                                                                                                 Per

Ja, du vet hur det är. Vilken är bästa låten och så vidare. Just nu är jag inne i en Beatlesperiod för vilken gång i ordningen vet jag inte, men i huvudet börjar jag lista bästa – för tillfället – bästa låtarna. Intressant för mig men knappast för dig som säkert har en egen lista, så därför tänkte jag ta hjälp av Paul och hans två tegelstenarna Texterna:Ett självporträtt. Vad tyckte han om mina val? Så vi går direkt på.

En låt som jag alltid hållit högt är In my life. Den första tillbakablickande texten av John. Så genial att alla kan känna igen sig i den. Det var, för en gångs skull, i efterhand tvist om vem som hade bidragit mest till den. John hade verkligen skrivit texten och Paul hävdade att han gjort musiken. De blev aldrig ense om den saken, men intressant nog, när jag tittade i Pauls tegelstenar så fanns den inte med. Ett senkommet erkännande?

https://www.youtube.com/watch?v=ZqpysaAo4BQ

Can´t buy me love har jag alltid tyckt stå tillbaka för She loves you. Samma genre - rivig poprock. Låten är en rak bluestolva med ett par inslängda mollackord a la Beatles. Skrevs i Paris under en av deras mest produktiva perioder. De hade fått cash för sina insatser och spenderade rikligt i paris och Florida. Låten var ursprungligen skriven som ett soundtrack till A hard days night men som singel gjorde den succé både i UK och USA. Och undra på det!

https://www.youtube.com/watch?v=srwxJUXPHvE

Jag erkänner villigt att Drive my car hade jag problem med. Det tog sin tid för mig att ta in den. Missförstå mig inte, historian är lite kul men jag tyckte att ackordsföljderna inte hade samma följsamhet och energi som annat av deras material. Jag tyckte helt enkelt att den hackade melodiskt och kändes lite ”konstruerad”. Men så är det det där charmiga ”Beep, beep yeah”. Om jag tyckte den var knepig ackordsmässigt så döm om min förvåning när jag försökte plocka ut ackorden och insåg att hela versen består av bara två ackord. What? Så typiskt det luriga kompositörsparet. D7 och G7 är svaret på den outtalade frågan.

https://www.youtube.com/watch?v=kfSQkZuIx84

Droger var inte en främmande substans för Paul, även om han, i det längsta, avstod från LSD, men blev övertalad av John och George att testa. Hål var en grej för Paul. När han skulle skriva en ny låt var det som, enligt hans egna utsago, som att fylla ett hål. Han är minst sparsmakad vad gäller kommentarer till denna melodiösa och vackra låt, men han återkommer hela tiden till droger och avvisar kategoriskt att det skulle röra sig om heroin eller LSD. Han skriver själv att när låten kom till var det Marijuana som var hans cup of tea.

Oavsett vilket så är det en fantastisk låt. Paul var också nöjd med den.

https://www.youtube.com/watch?v=ebNX4Dz1U6c

Jag ska återkomma i till mitt och Pauls snack.

Lars

När kärleken mellan bandmedlemmarna tog slut så bestod ändå kärleken till musiken och alla fick framgångsrika solokarriärer. Vem var mest framgångsrik? Inte vet jag, men det finns skäl att forska i hur de inledde. Wings och Plastic Ono band följde också i svallet av uppbrottet. Vem som lämnade gruppen först står också skrivet i stjärnorna men både John och Paul gjorde anspråk på att vara först. Men såhär inledde de fyra sina solokarriärer.

Paul fick en flygande start med ett av sina tidiga album, RAM. Han fick sin första USA-etta efter Beatles med Uncle Albert/Admiral Halsey oklart varför i min bok. Pauls solokarriär tycker jag var kantad av blandad kvalitet. Hans böjelse för sentimentalitet gjorde ibland hans ballader lite för sockersöta. Där saknar man Johns sälta som så ofta hjälpt Paul till rätt sida av banaliteten. Albumet som helhet är däremot rätt bra jämfört med vad som komma skulle. Men vi lyssnar på singelettan. Låten verkar vara hopklippt av två separata och den ena är bättre än den andra, eller hur?

https://www.youtube.com/watch?v=XI6C7L66zq8

Om Paul framstår som harmoniska och nöjd med det ”lilla” livet så fortsatte Johns grubblerier och han tillbringade ett halvår med Janovs primalterapi i syfte att reda ut de personliga problem hans barndom grundlagt. Om den låt med Paul som presenterades ovan som var tudelad så var en av Johns låtar från John Lennon/Plastic Ono Band snarare tredelad. Man kan tydligt urskilja de tre sekvenserna som ungefärligen kan indelas i en inledning med en slags uppgörelse med Gud, den andra representerar Johns avståndstagande från alla auktoriteter (förutom Yoko) där han distanserar sig från, bland annat, bibeln, Dylan, I Ching, Jesus, Kennedy och The Beatles. Den avslutande delen handlar om tiden efter The Beatles och hur den påverkat honom. Låten är förstås God. Klangen är så självklart John.

https://www.youtube.com/watch?v=7TOOpHCZ4gA

George tredje album som soloartist var All things must pass där han fördjupade sin andliga sida ytterligare. Albumet hålls högt av många kritiker och det har en sällsam stämning över sig. Ett riktigt konceptalbum för den som så önskar. Klaus Voorman och Ringo medverkade på albumet och trådarna till Beatles syns och hörs då och då tydligt. My sweet lord blev förstås en jättehit men skaver väl lite eftersom den drog in Harrison i en upphovsrättslig tvist som han förlorade. Men en annan låt som också blev en singelhit var däremot Harrisons egna hantverk.  Phil Spector gjorde också sitt till för att ge låtarna skulle må bra. Här kommer What is life?.

https://www.youtube.com/watch?v=fiH9edd25Bc

Ringo blickade också bakåt på sitt första soloalbum, Sentimental journey, men längre tillbaka och förbi The Beatles. Han tog sig an de standardlåtar han hört och uppskattat från sin uppväxt i Liverpool. Ringo hade inte den kompositörsgåva som hans vänner i gruppen, men den tog sig längre fram i karriären. Han var och är den flitigaste i gruppen och uppträder envist med sitt All Starr Band, ofta numera gästad av Paul. Vem som led mest av gruppens uppbrott var kanske Ringo som hade vänskapliga förbindelser med de tre övriga även under den turbulenta slutfasen.

Vi hämtar titellåten från albumet.

https://www.youtube.com/watch?v=50bJ8yMJPII

Lars