perolarssextiotal

Hur ska man då sammanfatta Harrissons bidrag till Beatles musik? Kanske låter det sig bäst göras genom en jämförelse med Lennon/McCartneys utveckling (som förstås också var individuell, men som att följa ganska parallella spår).

Jag tycker man kan dela in de senares utveckling i tre huvuddelar. Först kom den geniala utvecklingen av popmusiken som gjordes genom en sammansmältning av skiffle, blues och r&b. Mognade från duktigt coverband till singersongwriters går lätt att följa på deras första album. Med "Rubber Soul" bröt de ny mark och fördjupade popmusiken på ett alldeles eget sätt och skapade det oefterhärmliga experimentella Beatles-soundet. Slutligen så det postexperimentella med "Sgt Pepper" som flaggskepp då de uppfann en helt ny musikstil. Influerade av Flower Power men aldrig bundna av den. Och de blev ända mot slutet bara bättre och bättre på vad de gjorde. Nedgången började skönjas med det vita albumet och vi ska nog, trots allt, vara tacksamma för att uppbrottet kom när det kom.

Harrissons utveckling följde en något annorlunda bana. Hans bidrag till den inledande pop-perioden var marginella och det var först nä hans personliga grubblerier började slå igenom som han kom till sin rätt. Hans religiositet var en hejig blandning av Church of England och indisk mysticism som han gjorde till ett musikaliskt budskap. Långtifrån alltid lättförståligt men den indirekta påverkan han hade på Lennon/McCartney´s utveckling är nog lätt att underskatta. Han blev inte bättre och bättre. Hans formkurva stupade brant uppåt och lika brant nedåt. Mästerverk blandades med skräp som en avspegling av hans sinnesstämning. Introduktionen av sitharen i Beatles musik påverkade deras musikaliska utveckling för all framtid.

Jag blir tvungen att sammanfatta nästan klichéartat. Utan Harrisson hade Beatles musik aldrig blivit vad den blev. Jag tror den hade blivit försiktigare och inte lika experimentell utan det inflytandet. Och sämre.   

På albumet Let it be lämnar Harrisson sitt sista bidrag till Beatles musik. Låten är "I me mine". I detta skede var Beatles stadda i Upplösning. Harrisson själv var förbittrad över hur nedlåtande han behandlades av de övriga, Lennon var utomlands och deltog inte i inspelningen, McCartney förberedde sig för att officiellt lämna gruppen och Ringo, som vanligt, dyster och lämnad utanför. Ingen av beatlarna tycktes intresserad av Let it be och snart lämnades projektet i Phil Spectors okänsliga händer. Kanske säger titeln något om att kollektivet var dött och individerna nu skulle träda i des ställe.

Låten i sig hör annars till en av harrissons bästa. En charmig och poppig blandning av blues och shuffle. Kanske ett värdigt adjö från Harrisson till de före detta vännerna..?

http://www.youtube.com/watch?v=eFR2rnSoT28

Lars

Mycket Beatles på bloggen just nu, men inte gör det något! Dom förblir ju det bästa bandet med den bästa popmusiken. Enkelt och tydligt.

Självklart.

Redan på 80-talet fick vi kunskap om gruppens spelningar i engelsk radio. Boken ”At the Beeb” kom redan 1982 och vi hörde mycket spännande i Staffan Olanders utmärkta ”Beatlestimmen” i radions P3. Så när dubbeln ”The Beatles: Live at the BBC” kom 1994 visste vi genast att det fanns mer i arkiven.

Att det dröjt nästan 20 år till vol 2 förlåter man när man hör det fantastiska ljudet. En akustisk upplevelse i sig som tekniken inte klarade av på 90-talet. Samtidigt ges ettan ut med förbättrat ljud. Också ett obligatoriskt köp för dig som händelsevis inte har den men här fokuserar vi på nyheten, vol 2.

Det allra mesta av BBC-låtar som Beatles inte själva gav ut på skiva fick vi redan på Vol 1. Här får vi 10 stycken varav 6 finns i andra inspelningar på Vol 1. De nya är Chuck Berrys I´m Talkning about You, och Beautiful Dreamer. En hyllning till radioprogrammet Saturday Club kanske inte ska räknas som ”låt”. Inspelningen av Carl Perkins Lend me your Comb var med på Anthology vol 1.

Vi får 30 av de kända Beatleslåtarna som dom lät i Brittisk radio när det begav sig. Vi påminns i nästan varenda låt om hur bra sångare de var. Fast det är klart att John här bara nästan återger den desperata energi med vilken han sjöng in Twist and Shout på kvällen den 11 februari som avslutning på en hel dags arbete med LPn Please, Please me.

Men versionerna av såväl Money och Please Mr Postman är minst lika bra som studioversionerna. SÅ underbart de sjunger!! Devil in her Heart är ett annat exempel på inspelning som lyfter en låt vi redan känner, för att inte tala om This Boy, en av mina personliga favoriter. Snacka om helgjuten stämsång! Det är klart att det instrumentala inte alltid får det avslipade ljudet skivstudion kunde skapa men där är kritiken onödigt närsynt när spelglädjen är så påtaglig.

19 av de 63 spåren är intervjuer och korta prat mellan låtarna vilket ger den rätta radiokänslan. Lite flamsigt men precis så där mysigt trevligt som allt runt The Beatles de första åren kändes.

Ett verkligt fint bonus är intervjuer med var och en från 65/66 som avslutar skivorna. De är runt 8 minuter var och fokuserar på det privata. De fyra pratar om familjeliv, att bo i stora hus och musiksmak. John funderar över lille Julians kommande skolval och George om att komponera i skuggan av de andra och om hur popmusiken utvecklas. Att den kommer att handla mycket mer om arrangemang är en förutsägelse som skulle slå in.

Snygga och värdiga avslutningar på en – behöver det sägas? – utmärkt dubbel-CD. Nu får vi vänta på utgivningen av Besame Mucho och Dream Baby som Beatles gjorde i radio redan 1962 för att samlingen ska bli fullständigt komplett. Om de nu finns kvar. 20 år till??

I genomgången av George Harrissons bidrag till Beatles musik har vi kommit till 1969. Han fick leverera B-sidan till "The ballad of John and Yoko"-singeln som kom månadsskiften maj/juni. Bidraget heter "Old brown shoe".

Många experter och för all del en hel del av mina kompisar anser att låten är påverkad av Dylans låtsnickeri. Kanske är det så farmför allt då i själva framförandet men texten är bara så typisk Harrisson i hans bästa stunder. Den lever högt på sin rytm och McCartneys aggressiva piano. Lennon bidrar bara med körsång på denna inspelning.

Det var länge sedan jag lyssnade på låten men jag är glad över att jag gjorde det i samband med min genomgång av Harrissons musik och kommer nog att lyssna oftare i fortsättningen. Tror det finns mer att upptäcka i låten.

http://www.youtube.com/watch?v=iIG4MqiCiGs

Och så kommer den, Abbey Rd-plattan, där Harrisson fick sitt stora genombrott med kanske hans bästa låt "Something". Den bör också ligga i topp vad gäller hela Beatles produktion. Det är bara "Yesterday" som det gjorts fler covers på. Den är en av mina absoluta favoriter, inte minst för att Harrisson här lyckas med det han långtifrån alltid lyckas med, nämligen att hålla hög kvalitet på både text och musik.

Låten går i C-dur (men byter till A dur en stund) och inledningen är bara så magnifik efter det lilla "stick" som kommer först – C – C maj – C7 för den som är intresserad av ackordföljder. Pure magic i tre ackord!

http://www.youtube.com/watch?v=UKAp-jRUp2o

Och – när han ändå är i farten – så levererar han nästa mästerverk på samma album, "Here comes the sun". Låten är skriven i Eric Claptons trädgård dit Harrisson tog sin tillflykt från oändliga affärssammanträden i Apple och den dåliga stämningen från "Let it be"-sessionerna.  Låten är glad och lättillgänglig och är nog mer inspirerad av Claptons trädgård.

När man läser sättningen i låten så låter den överproducerad med elgitarrer, akustiska dito, harmonium, moog, violor, piccolaflöjter, kontrabas m.m. m.m. Men George Martins känsliga hand gör tvärtom produktionen precis så lätt och tillgänglig som den är menad.

http://www.youtube.com/watch?v=J955oiLnB4g

Lars

Jag kan inte säga att Lou Reed betydde särskilt mycket på sextiotalet. Hans betydelse för musiken blev klar för mig när jag upptäckte den genom dem som inspirerats av honom. Särskilt Patti Smith, som jag älskar, ledde tillbaka till hans musik och David Bowie gjorde mig ännu mer nyfiken på den Lou som de bägge sa sig ha som främsta inspirationskälla. Och sedan var jag förstås fast. Men bloggen handlar ju om sextiotalet så inlägget landar i Velvets första LP.

Min första skiva med Lou var Velvet Undergrounds debut-LP där Nico också medverkade. Andy Warhol var producent och hade också gjort det klassiska banan-omslaget. Den platten blev en kommersiell flopp när den kom 1969. Popmusiken hade fram till detta tillfälle främst handlat om boy meets girl eller inte. Lekfull popmusik som ofta tog sin avstamp i det banala även om vissa grupper, som Beatles, lyfte det hela kvalitetsmässigt till musikaliska höjder. Om detta hade Lou och Velvet Underground inget att säga. Istället så kom här ett helt album med blytung rock med skärande gitarrer och med nästan visvacker poesi om heroin, prostitution och om livets "wild side". LP:n Velvet Underground med Nico kom bara månader innan popvärlden exploderade med Sgt Peppersplattan.

Velvet var extremt politisk inkorrekta. De kunde skildra hur njutningsfyllt ett heroinrus kunde vara och i en annan låt beskriva den plågsamma avtändningen.

I "Heroin" beskriver Lou den befrielse och lättnad han känner när han tänder på.

http://www.youtube.com/watch?v=skxi4NTqFlw

I "I´m waiting for my man" beskriver han lika tydligt eländet under avtändningen då han väntar på sin langare. Det är nästan så man känner det oroliga hjärtat och kallsvetten.

http://www.youtube.com/watch?v=Kla_Jd7EyT4

lou var förstås centralgestalten och Nico´s medverkan underskattas ofta. Men när man lyssnar noga hör man att det inte behövs en "vacker" sångröst för att förmedla ett budskap. Ödesmättat blir det i "All tomorrow parties". Och ändå vacker på nåt avklätt sätt. En naken röst.

http://www.youtube.com/watch?v=YmR5CLubsjE

En av de mer kontroversiella sångerna på plattan framförs också av Nico och handlar om sado-masochistiska möten. Inte heller något som klassades som god smak av publik och kritiker. John Cales fiolspel ger ytterligare en dimension till texten.

http://www.youtube.com/watch?v=2rkVQgX6mC8

Lou Reed är borta men musiken lever. Och man tröttnar aldrig på att lyssna på den.

Lars