26 november 1960
Dags igen för en liståterblick. För 60 år sedan hade New Musical Express lista sedan fyra veckor en topplåt som det bara inte går att gå förbi. Att börja med Elvis känns både rätt och tungt och här har vi en av hans största säljare någonsin.
(347) Elvis Presley - It's Now or Never (Official Audio) - YouTube
It´s Now or Never kom att vara etta fyra veckor till, året ut. Den markerade Elvis övergång från att vara ungdomsidolen till att tilltala även äldre. Inte min favoritlåt med honom, egentligen, men den är rockhistoriskt viktig och visst är den mäktig?!
För 60 år sedan klättrade en sann klassiker, kanske lika stor som Elvislåten ovan, upp till andra platsen i England. Skriven av Pomus-Schuman och här i den första versionen, originalet kan man säga. Jag vet inte hur många som gjort Save the Last Dance for me. Listan skulle kunna uppta hela inlägget här. Vi har t ex Righteous Brothers, Cliff Richard, Swinging Blue Jeans, Back Owens och Ike & Tina Turner. Och vi ska inte glömma Towa Carson som redan 1960 spelade in Sista dansen. Även Spotnicks gjorde den men döpte låten till Valentina på LPn In Spain. Men här alltså originalet.
https://www.youtube.com/watch?v=n-XQ26KePUQ
Peter Sellers och Sophia Loren på tredje plats signalerar att det skulle dröja ett par år till innan ”vår” musik tog över listorna helt. Så vi hoppar lite. Låten på åttonde plats tillhör mina låtfavoriteter, alla tider, alla kategorier.
(347) Man of Mystery (2004 Remaster) - YouTube
Eviga idolerna Shadows följde upp ettan Apache med en låt som i mina öron faktiskt är vassare. Bara kolla avslutningen! Sällan har elgitarren låtit så läcker som i Man of Mystery. Shadows hade faktiskt konkurrens av låtens baksida, The Stranger, som låg 12a.
Elgitarrpop, just det. Shadows är den kvartett som bäst klarat tidens tand. Men vi hade svenska Spotnicks och amerikanska Ventures som också inspirerade tusentals svenska ungdomar att be pappa köpa en elgitarr. Ventures kom in på Englandslistan denna vecka med klassiska Perfidia.
(347) The Ventures.....Perfidia - YouTube
Nokie Edwards hade förvisso inte på långa vägar lika läckert gitarrsound som Hank B i Shadows men det var en energi i gruppens musik som fortfarande känns skön. Gruppens signaturlåt Walt Don´t run ramlade för övrigt ut från listan denna vecka. Men det var John Barry Sevens version så vi fäller ingen tår.
Nja, listan för 60 år sedan var kanske inte en av 1960 års bästa. Men visst hittar man små korn. Lonnie Donegans betydelse för Brittiska pophistoria är väl dokumenterad. När femtiotalet var borta hade hans fina hitrad börjat blekna något. Men på 14e plats den 26 november gör han entré med en låt som jag är säker på att du känner igen, om än i en annan – väldigkt svensk! - version
(347) LONNIE DONEGAN Lively - YouTube
Roy Orbison fick ju ett eget inlägg för ett tag sedan så hans två låtar nämner vi utan länkar. Tror också att ett visst återkommande förnamn förtjänar ett eget inlägg senare. Den som väntar och följer bloggen varje vecka får veta vad jag tänker på!
Per
Beatles storhet i tre steg.
Nåja, det är förstås självklart att deras kompositionsförmåga var det som avgjorde det hela.
De är pop-musikens Mozarts i det avseendet och utan denna deras talang hade vi aldrig hört talas om gruppen, mer än som någon slags jämlike till andra Mersey-grupper a la Gerry & Pacemakers eller Searchers. Men för att åstadkomma den musikaliska och kulturella jordbävning de skapade krävdes det några mer ingredienser. Här kommer de jag anser vara de avgörande:
Energin.
Det var bara en kort period Beatles var ett live-band. Men det var denna tid som formade dem till skickliga instrumentalister och deras sammanlagde personligheter skapade en scen-dynamik så få nått upp till. Och det var just den energi och personlighet hos grabbarna som gjorde att Brian Epstein fick upp ögonen för dem.
Det är svårt, tycker jag, att hitta klipp med den där ursprungliga kärnkraftsenergin, men här har jag gjort det. Titta särskilt på den ofta så återhållsamme John. Här kan han inte hålla sig utan dras med i sången fast han inte är i närheten av en mick. George som också ofta stod stilla under sina solon dras också med i dansen. Paul skrev låten (för ovanlighetens skull öga mot öga med John sägs det) efter ett ganska misslyckat framträdande på Paris Olympia januari 1964.
https://www.youtube.com/watch?v=AIDMqq_fH8U
Modet att gå vidare.
Paul McCartney sa i en lång intervju som jag hittade på nätet att han och John noterade att så många artister och grupper som fick en hit direkt gjorde en eller ett par uppföljare som mer eller mindre var en klon av den första hiten. Han sa att de aldrig skulle kunna jobba på det sättet utan att bli extremt uttråkade. De var hela tiden ute efter nya musikaliska riktningar.
I min värld innebär Rubber Soul skiftet mellan genial gladpop till experimenterande. Deras texter blev mer innehållsrika, iakttagande och analyserande. Man lämnade det ytligt beskrivande och lämnade textmässigt åt lyssnaren att själv tolka innebörden. Detta kompletterades av musikaliskt experimenterande och alltmer avancerad produktionsteknik. Allt detta fångas väl i en låt från albumet. Texten inbjuder till funderingar och tolkningar och George får representera det musikaliska nytänkandet och öppenhet för impulser utanför pop-världen när han introducerar Sitaren. För den som tycker låten är lite sönderspelad så kommer den i en ny form.
https://www.youtube.com/watch?v=hRZqlsYg9SY
Den nya dimensionen av pop – avant garde.
Nu är vi framme i den tid då gruppen kastar loss från allt vad vi trodde var pop-musik och förde oss in i ett nytt musikaliskt universum. Hela Pepper-plattan, som jag dock tvekar att kalla ett koncept-album, är en blandning av stort och smått allt ifrån Johns och Pauls rena socialrealism med She´s leaving home till Johns drömska tillbakablickar med Beeing for the benefit of Mr Kite!. Hela inspelningsstudion förvandlades till en slags party-club där vänner som Stephen Stills, Marianne Faithful och Mick Jagger kom och gick medan drogerna flödade. Höjdpunkten är förstås A Day In The Life där vi möter tidigare obeträdd musikalisk mark. Låten är väl alltför bekant för läsaren för att behöva närmare presentation, men en symbolisk touch är att den avslutas med en ton enbart hörbar för hundar. Eftersom vi aldrig skrivit något för hundar, som Paul sa.
För den som tvivlat på The Beatles förmåga att resa från traditionell pop till något helt annat och underbart borde åtminstone denna låt vara det slutliga beviset.
https://www.youtube.com/watch?v=usNsCeOV4GM
Lars
Nu har bloggen fått pippi!
Lars idé förra veckan var oemotståndlig: Låtar om fåglar. Man kan förstå att låttextskrivare (Jag tvekar att använda ordet ”författare”) gillar att titta upp mot himlen när de söker inspiration och kvittrande fåglar låter – i alla fall för det mesta – trevligt och lockande. Lars levererade fem goda exempel på fågellåtar förra veckan. För alla popdiggare med lite känsla för ornitologi bjuder bloggen denna vecka på ytterligare fem.
Den första titel som kom upp i min skalle är svensk, låt vara på engelska. Inte Ola & the Janglers bästa låt – ärligt talat gjorde de inte så många som kan konkurrera om epitetet ”bäst” – men här går den blivande skivbolagsdirektören uppåt och tittar ned därifrån.
https://www.youtube.com/watch?v=1KqqQbF3ibA
Inget ont menat om Ola & the Janglers men nu höjer vi kvalitétsnivån ett bra snäpp. Att Fleetwood Mac i sin hitlåtsrad stoppade in en instrumentalare var både modigt och klokt. Peter Green har gjort mycket bra men frågan är om han varit bättre än när han fick denna jättefågel att så vackert och stolt flyga i sin musik. En riktig njutare, här med fågelbilder!
https://www.youtube.com/watch?v=fXeKi6ZkbOw
Albatross toppade den engelska listan i början av 1969. Det hade man rent av glömt men låten skiljer sig så mycket från annat att den inte återkommit på samlingar. Synd på en så härlig låt men ett bra exempel på hur fantastisk bred och intressant scenen var då.
Vi backar 10 år till 1958 när bröderna Don och Phil Everly toppade USA-listan för tredje gången med en låt som verkar handla om två olika djur på samma gång, Bird Dog
https://www.youtube.com/watch?v=I65PxlOlHA4
Everlys skulle återkomma till fågeltemat långt senare. Deras sista hit i England kom år 1984. On the Wings of a Nightinggale hade de fått av Paul McCartney. Att Paul ledde ett band som hette Wings tar vi inte närmare upp nu. Det finns ju flera band med fågelnamn, the Byrds glömmer ingen.
Men nämner vi Paul så minns vi att Lars spelade två Beatleslåtar förra veckan. Det finns ett par till men kanske lite roligare är att låta trummisen Ringo få huvudrollen. Hans första LP med gamla evergreens tillhör inte de som brukar komma tillbaka i tillbakablickande hyllningar. Men nog är den mysig alltid! Med det sagt måste vi spela Bye Bye Blackbird
https://www.youtube.com/watch?v=xkJwOhyALJs
Så skönt att får avsluta veckans inlägg med favoriten Neil Young. Dessutom från den LP jag fortfarande, efter hela 50 år!, räknar som min favorit framför alla andra; After The Goldrush. Att jag älskar Neil Young utvecklade jag redan när denna blogg var mycket ung för 10 år sedan. Neil lär ha presenterat låten en gång med att den handlar om kanadensisk gås. Hmm, nog är det en sargad relation om ni frågar mig. Popstjärnor är kanske inte riktiga fågelälskare. Men ibland får de till en bra låt, det är det viktigaste!
https://www.youtube.com/watch?v=k4imn-swb34
Per
Sånger om fåglar
Det är frestande att ta in Byrds och Eagles i detta sammanhang, men det handlar alltså om låtar om sånger, eller sånger där fåglar spelar en betydelsefull roll. Så här är mina fem favoritsångfåglar om uttrycket tillåts.
1. Självklart nummer ett. Kanske den snyggaste ballad som Paul snickrade ihop. Till det ska läggas att koltrasten är min favoritfågel. Den här låten är inte lättspelad, mina vänner! Den blandar strumming med fingerpicking på hans Martin D-28 med bägge e-strängarna nedstämda till d. Man ska inte heller underskatta det geniala draget att lägga på fågelsången som ger ytterligare en dimension till låten. Många tror att det klickande ljudet kommer från en metronom, men det är faktiskt Paul som håller takten med spetsen på skon.
https://www.youtube.com/watch?v=Man4Xw8Xypo
2. Nu kommer en lika känd, om än inte lika finstämd ballad. Trashmens hit består, som bekant, av två låtar. Dels fågelsången, dels Papa-Oom-Mow-Mow bägge The Rivingtons hits, men den gills ändå i detta sammanhang. Surfgruppen kom från Mineappolis, Minnesota, knappast känt för sin surf-kultur om än för sina många sjöar. Minnesota är sioux-språk och betyder ”grumligt vatten. So -The bird is the word, right?
https://www.youtube.com/watch?v=DPtn9KzfsGI
3. Oklart hur stor Trashmens fågel är kan man nog säga att som huvudregel sjungs det om småfåglar i populärkulturen, men här slås det på stort: Kondoren! Kan ha en vingbredd på nära tre meter. USA:s största fågel. Känd som gam men lustigt nog placerad i hök-familjen. Ingen utanför USA hade väl hört talas om Kalifornisk Kondor ända till den gjordes världskänd och odödlig av Simon & Garfunkel. Det var nog inte denna fågel de hyllade utan dess Sydamerikanske kusin, men det var roligare att skriva om den Kaliforniska.
https://www.youtube.com/watch?v=QqJvqMeaDtU
4. Vi tar en fågelsång till ur Beatles katalog, storlek obekant men grön om man ska tro texten. Lennon skrev och då blir det förstås mer dubbelbottnat med en dragning till det psykedeliska. Lennon avfärdade senare låten som ren utfyllnad, trots att de arbetade med den i två dygn, vilket tyder på en viss ambition i vart fall. En del förståsigpåare säger (och skriver) att den lite rullande rytmen bygger på Sorrow med The Merseys som var populär när And your bird kan sing kom till. Jag hör det inte riktigt, gör du?
https://www.youtube.com/watch?v=Uq0aeEYLkIE
5. Och vi måste väl ha med en countrylåt också. Om en spräcklig fågel. Uppenbarligen en del av vårt kristna arv där mina kunskaper är alldeles för begränsade för att jag ska kunna kommentera om. Pastor Guy Smith vet mer. Han skrev texten. Men något mer country än Cash kan det väl inte bli? Och det är ju en fågel med så…
https://www.youtube.com/watch?v=h6iWRRXDu_4
Lars
