perolarssextiotal

 

Min lyssnarcirkel för Uppsala senioruniversitet avslutas på torsdag den 5 december. Det har varit en trevlig höst med 2x19 seniorer. Jag har mött idoga skivsamlare men jag tror att många har deltagit för att de vill något ta igen något som missades när det begav sig. Otroligt roligt och i vår kör jag samma serie igen.  

Avslutningen blir Simon & Garfunkel. Många fina låtar! Båda föddes hösten 1941 i ett judiskt område av Queens, New York, och gick i samma skola. De faschinerades av Everly Brothers men hade träffats redan vid 11 år och börjat sjunga tillsammans. De fick skivkontrakt som Tom & Jerry och hade faktiskt en hit med Hey Little Schoolgirl som nådde topp-50 1957, när de endast var 16 år. De uppträdde också i TV-programmet American Bandstand och spelade in fler singlar innan de skildes åt för ett par år.

Men 1963 var de tillbaka på folkmusikscenen i Greenwich Village. De spelade in LP:n Wednesday Morning, 3 AM 1964. Den innehöll bl.a. en version av Dylans ‘The Times They are A-changing’ och en låt av Paul Simon, ‘The Sound of Silence’. Den blev ingen succé så Paul åkte till England för att spela samtidigt som Art undervisade i New York. Producenten Tom Wilson, passade då på att lägga på elektriskt komp på ’Sound of Silence’ som i sin nya tappning blev listetta i januari 1966.

https://www.youtube.com/watch?v=6ukmjBSQY-c

När Paul upptäckte det återvände han hem och till Art. De spelade in en ny LP vars omslag ni såg på länken. Flera fina låtar, däribland hitsen ’Homeward Bound’ och ’I Am a Rock’. Duon blev nu direkt ett ledande namn på den amerikanska scenen, en ställning som bekräftades av nästa LP, Parsley, Sage, Rosemary and Thyme, som också den kom 1966. Där finns vackra ’Scarborough Fair/Canticle’. Även denna länk bjuder på LP-omslaget

https://www.youtube.com/watch?v=-Jj4s9I-53g

Detta var alltså år 1966 och som vi vet var konkurrensen om listplaceringar stenhård. Duons fyra nästa singlar kom inte på topp-tio. Tre av dessa fanns på LPn Bookends som jag själv rankar högst av deras album. Omslaget syns ovan. Den kom 1968 och toppade listan. Där finns en stor favorit, America

https://www.youtube.com/watch?v=Eo2ZsAOlvEM

LP:n hade också ’Mrs Robinson’, från filmen Mandomsprovet med Dustin Hoffman. De floppade singlarna hade bjudit på lite djärvare musikaliska vändningar. Jag gillade det, men inte skivköparna. Men här återkom enkelheten och låten kom etta.

https://www.youtube.com/watch?v=ma6ManVDCHA

Nu var S&G tillbaka som hitleverantörer. År 1970 kom LP:n Bridge Over Troubled Water, som slog alla försäljningsrekord. Jag måste så klart länka till den STORA låten. Uttjatad, javisst, men det är något magiskt med Art Garfunkels stämma och en introduktion till Simon & Garfunkel bara måste ha med den.

https://www.youtube.com/watch?v=4G-YQA_bsOU

LP:n präglades av ett bredare sound och mer ambitiösa arrangemang. Ett tydligt exempel på att popmusiken hade mognat och nu nådde ett äldre publik. ’Cecilia’ och ’El Condor Pasa’ var andra singelhits. LP:n kändes som det definitiva beviset för att popmusiken hade blivit vuxen.

Men sedan gick duon isär. Art hade fått ett par filmroller och var inte helt nöjd med att Paul ville skriva mer politiska låtar. De gav en stödkonsert för 1972 års presidentkandidat George McGovern som utmanade den i breda musikerkretsar avskydde Nixon. De gav ut låten ’My Little Town’ 1975 på såväl en Simon-, som på en Garfunkel-LP. Nia i USA, en fin sak.

https://www.youtube.com/watch?v=__Ro3eGuznI

De har återförenats därefter. Det finns liveinspelningar från 1982 och 2003  Den första gjordes i Central park, New York. En halv miljon kom och lyssnade, då världsrekord för en konsert.

Här ska inte de fortsatta karriärerna gås igenom. Art har inte hört av sig så mycket men han toppade faktiskt Englandslistan både 1975 och 1979. Paul, däremot, har ju haft en alldeles lysande solokarriär. På 70-talet var han framstående singer-songwriter med flera fina och säljande album och även singelhits. På 80-talet gav han en rejäl puff åt den s.k. världsmusiken med LPn Graceland som blev en jättesäljare. Därefter har han givit ut plattor med långa mellanrum.

En återförening kommer inte att ske. Kamratskapet mellan Paul och Art har varit upp och ned. Den sista konserten var 2010 och häromåret sa Paul att han inte skulle stå på en scen igen. Tack och lov finns musiken kvar, den håller länge. Mycket länge.

Per

 

 

Femte träffen i min lyssnarcirkel behandlar The Byrds. Även den gruppen blev föremål för ett ”Jag älskar”-inlägg här (Arkivet till höger: maj 2010).

 

Om Kinks var föregångare på två sätt kan man säga att Byrds var det på tre: Gruppen initierade folkrocken genom att kombinera Beatles och Dylan. Under en fyraårsperiod fram till 1968 var de också en del av den psykedeliska musikscenen. Sedan kom de med startskottet för 70-talets countryrock. Allt detta i en mycket personlig ljudbild. Den 12-strängade gitarren var decenniets mest personliga sound och The Byrds sångstämmor var magiska.

 

The Byrds kom från Los Angeles och bildades 1964. Ledare under alla medlems- och stilbyten var Jim McGuinn. 1967 bytte han förnamn till Roger under en kort omvändelse till en indonesisk variant av hinduismen. I gruppens första sättning fanns också David Crosby (sång/gitarr), Chris Hillman (sång/bas), Gene Clark, som inte spelade något instrument och därför blev "mannen med tamburinen", och trummisen Michael Clarke. De hade en musikalisk bakgrund i folkmusik och country men fängslades alla av det nya som Beatles kom med.

 

De slog igenom med en av 60-talets stora klassiker, Dylans ’Mr Tambourine Man’. Inte bara en hit, samtidigt etta på båda sidor Atlanten sensommaren 1965, utan en låt som skapade en helt ny genre. Innan den slog fanns det folkmusik OCH rockmusik. Byrds kom med blandningen, folkrock, en genre i sig. Redan de första tonerna på den 12-strängande rickenbackergitarren klingade extra skönt.

 

https://www.youtube.com/watch?v=gYLKlgalHMs

 

Kopplingen till Bob Dylan har naturligtvis också bidragit till The Byrds status. De gjorde 12 av Bobs låtar i egna versioner. Gruppen följde upp med en annan Dylancover, ’All I Really Want to Do’. En av Dylans vackraste kärlekstexter, men ingen större hit för Byrds.

 

Snabbt var de dock tillbaka på USA-listans topp med ännu en kalaslåt, ’Turn! Turn! Turn!’, en låt Pete Seeger skrev med en text från Ordspråksboken ur Gamla Testamentet, rockens äldsta text. Man KÄNNER när man hör rösterna att här sjunger killar som vill framföra något. Lyssna bara på inlevelsen i den avslutande textraden "A time for peace I swear it´s not to late".

 

https://www.youtube.com/watch?v=pKP4cfU28vM

 

Därefter hoppade Gene Clark av. En betydande förlust, för med sina kompositioner  kompletterade han gruppens folkmusik-inriktning med lysande popmusik. Vi länkar till I Feel a Whole Lot Better, en låt som bara fick vara singel-b-sida.

 

https://www.youtube.com/watch?v=to-RVV_3anw

 

Med tredje LP:n, Fifth Dimension från 1966, bidrog Byrds till utvecklingen av den psykedeliska musiken. Låten ’Eight Miles High’ är en klassiker. McGuinn hade till inledningen inspirerats av John Coltranes Africa. Flummiga instrumentalpartier avlöstes sedan av den magiska stämsången.

 

https://www.youtube.com/watch?v=J74ttSR8lEg

 

Det var framför allt David Crosby som ledde denna utveckling. Crosby är något av den evige hippien och har i en självbiografi berättat om sin tuffa kamp mot ett svårt knarkberoende. På min lista över 60-talets bästa LP hade jag med den fjärde LPn, Younger than Yesterday, som släpptes tidigt 1967. (arkivet igen: september 2013). Där bidrog Crosby med den lysande ’Everybody´s been Burned’.

 

https://www.youtube.com/watch?v=I7Uh8933Jvs

 

På samma LP klev också Chris Hillman fram med några starka låtar. Gruppen hade alltså flera låtskrivare och inre konflikter var oundvikliga. Inför nästa LP bråkade de om vilka låtar som skulle med och på hösten 1967 fick David Crosby sparken. Michael Clarke följde snart efter.

 

McGuinn hittade Gram Parsons som påverkade McGuinn att åka till Nashville och spela in nästa LP. Man kan säga att the Byrds introducerade countryrocken 1968 med LP:n Sweetheart of the Rodeo som har ett läckert omslag med en massa hästprylar i westerntraditionen. LP:n blev inte heller den en kommersiell succé men fick stor påverkan på rockhistorien. På 60-talet gick en tydlig politisk skillnad mellan countrymusik, vars artister ansågs vara för Vietnamkriget – och i många fall också var det – och rockmusik med ofta politiskt radikala förtecken. Men musikstilarna började nu närma sig varandra. Leadsingel blev ännu en Dylanlåt, You ain´t Going Nowwhere. Länken visar bl a LP-omslaget och en bild på Gram Parsons.

 

https://www.youtube.com/watch?v=s2JnDKvuNzw

 

Parsons period i gruppen varade dock inte mer än ett halvår. Även Hillman lämnade. Men Roger McGuinn samlade nya musiker runt sig. The Byrds gjorde ytterligare sex LP. Den andra av dessa LP hette Ballad of Easy Rider med låtensom spelades i slutet av filmen som är en hippietidsklassiker. Äntligen blev gruppen ett bra liveband och var en flitig del av västkustscenen men The Byrds var inte längre i rockens utvecklingsfront. Gruppen fortsatte till februari 1973 när en nyinspelad LP dök upp med den ursprungliga kvintetten. Producerad av David Crosby var den lika dålig som överraskande.

 

Medlemmarnas efterföljande karriärer har bidragit till The Byrds kultstatus. Individuellt störst var Gram Parsons som nästan ensam skapade genren countryrock. David Crosby slog sig ihop med Graham Nash från Hollies och Stephen Stills från Buffalo Springfield och bildade Crosby, Stills and Nash. Roger McGuinn har släppt flera bra solo-LP. Chris Hillman spelade med Parsons i Flying Burrito Brothers och Gene Clark gjorde ett par starka soloplattor. No Other, som kom 1974, dyker ofta upp på listor över bästa LP. Han avled 1991 och namnen Michael två år senare.

 

Från och till har sk indieband dykt upp vars påverkan från the Byrds varit mer eller mindre tydlig. Tidiga REM är ett bra exempel. Tom Petty var en annan som tog inspiration. Men inget har kunnat efterlikna the Byrds. Det är så klart omöjligt. The Byrds var ett original vars like vi aldrig kommer att möta.

Per

 

 

Till min fjärde träff i lyssnarcirkeln i Uppsala senioruniversitet har jag valt ett band som tidigt vann mitt hjärta. Redan i februari 2010 skrev jag inlägget ”Därför älskar jag The Kinks” här på Bloggen (kolla gärna arkivet!).

 

De kom från norra London och bestod av bröderna Ray och Dave Davies på komp- resp sologitarr, basisten Pete Quaife och trummisen Mick Avery. The Kinks har med tiden fått en allt främre plats i rockhistorien då de så starkt påverkat flera senare band. Vad som är just ”brittisk” pop eller rock går att diskutera men i min och mångas värld uttrycker Kinks det bäst av alla. Lite filosofiskt eftertänksamt. Vänligt, inte alls med amerikanernas starkare uttryck.

 

I början gjorde de ruffig rock. De slog igenom stort 1964 med tredje singeln, ’You Really Got Me’, som bygger på ett effektivt tvåackords-riff. Den har kallats ”den första hårdrock-låten”. Gitarrsolot är så snabbt och ruffigt att man länge diskuterade om det var Dave eller studiomusikern Jimmy Page som spela-de men det var Dave.

 

https://www.youtube.com/watch?v=fTTsY-oz6Go

 

Nu ska inte Kinks ta hela äran för att ha jämnat vägen för Heavy Metal men visst var den låten ett föredöme!

 

Gruppens första LP från 1964 har en omslagsbild där de fyra stirrar tufft mot kameran framför en mörk bakgrund. Se bilden ovan. Hårda grabbar. Plattan har flera tunga covers, till exempel av Chuck Berry-låtar. Kinks version av hans ’Too Much Monkey Business’ är den skitigaste av de många från denna tid.

 

Singlar som ’All Day and All of the Night’ och nästa listetta ’Tired of Waiting For You’ etablerade bandet som ett av tidens mest personliga.

 

https://www.youtube.com/watch?v=UbVEdAaC7L4

 

Men hösten 1965 kom en stiländring. En EP, Kwyet Kinks (de använde mycket gärna bokstaven K varenda gång de kunde!), hade som bärande låt en text som byggde på akustiska gitarrer och filosoferade på ett sätt poptexter inte gjorde på den tiden, A well Respected Man.

 

https://www.youtube.com/watch?v=AcSm0ShU8Y8

 

Ray Davies fortsatte med några fina sociala betraktelser med snygga melodier och bra, personliga arrangemang. Sunny Afternoon toppade listan på sommaren. Snacka om att man känner den varma luften när man hör den!

 

https://www.youtube.com/watch?v=TYIl6n_SRCI

 

Dead End Street hade en klar politisk underton.

 

https://www.youtube.com/watch?v=4NBDvXpsBzk

 

Så har vi själva höjdpunkten, tycker jag. När detta skrivs i november 2019 har jag just bestämt att ’Waterloo Sunset’ är den bästa poplåten av alla!

 

https://www.youtube.com/watch?v=N_MqfF0WBsU

 

The Kinks levererade inte någon LP som blivit klassiker. 1968 års Village Green Preservation Society har i efterhand kommit nära. En skön samling mjuka låtar som handlar om livet på landet i England.

 

De här låtarna är gruppens andra sätt att vara föredöme. Ännu tydligare. På sjuttiotalet kom The Jam, med Paul Weller, med en vildare version av egentligen samma sorts brittiska popmusik. För att inte tala om 90-talets britpopvåg. Blur var stora där. Den vågen hade Kinks att tacka för mycket.

 

Till berättelsen om the Kinks hör en närmast kronisk osämja mellan Ray och Dave. Dave hade det inte lättare med Mick som 1965 kastade hi-haten på honom mitt i en spelning. Ändå stannade Mick i bandet till 1984. Pete, som dog 2010 (se Lars runa från juni 2010 i arkivet), hoppade av redan 1969.

 

I senaste numret av Rock and roll Magazine – som kan köpas i Pressbyrån – presenteras gruppen av min tidigare kollega Anders Lundqvist. Där påminns om att de höll på till mitten av 90-talet. Men, för att vara uppriktig, det Kinks gjorde efter 1970 tycker jag inte är mycket att skriva om.

 

Men det som kom innan är bara fantastiskt musik. Så är det bara.

Per