Den eviga tvåan
När Lars förra veckan gav en exposé över låtar som nästan kom att toppa listan tänkte jag att han skulle avluta med Creedence Clearwater Revivial, gruppen som lyckades med konststycket att hela fem gånger komma på platsen bakom ettan på USA-listan utan att någonsin nå toppen. Jag kan inte minnas att vi skrivit om CCR här. Mycket hög tid alltså!
Creedence Clearwater Revivial kom från El Cerrito i norra Kalifornien men hade inte musikaliskt något att skaffa med västkustscenen i slutet av 60-talet. I en tid som dominerades av flummig och experimentell musik sökte de sig till rockens ursprung och försökte framgångsrikt att låta som om de kom från Louisiana. Gruppen "dominated top forty radio for two years without disappointing the anticommercial element of the rock audience", skrev ett rocklexikon träffsäkert. Texterna var bara undantagsvis politiska som i ’Fortunate Son’ och ’Who´ll stop the Rain’.
Redan som 14-åringar bildade klasskompisarna John Fogerty, Stu Cook och Doug Clifford The Blue Velvets som spelade instrumentalmusik. Ibland kompade de storebror Tom Fogerty som efter några år utökade gruppen till kvartett. John som var kompositör, sologitarrist och sångare blev självklar ledare. Bandets styrka låg i hans klassiska rock'n´roll-röst, kompositioner och gitarrspel, som med sina riff och solon visade att han hade hört tidigare gitarrhjältar.
De fick skivkontrakt 1964, när de hette Golliwogs. Men genombrottet dröjde till 1968 när de bytt både namn och skivbolag. Efter ett par covers slog de stort i början av 1969 med Fogertys ’Proud Mary’ som kom, just det, tvåa. Definitivt en av rockens klassiker. Inte minst har en bra version av Ike and Tina Turner tillsammans med flera andra covers bidragit till den statusen. Det inledande ackordriffet är genialiskt enkelt och tungt och refrängen ”rolling, rolling on a river” är allsångsvänlig. Men framförallt ger låten en känsla av tidlöshet, den fungerar i alla möjliga sammanhang.
(535) Creedence Clearwater Revival: Proud Mary - YouTube
Ni kollade bilden. Typisk hippiefrisör men musiken är ju klassisk rock. Därmed var hitraden inledd. Nästa silverplakett togs hem av ‘Bad Moon Rising’ som med melodin mer i centrum blev en egen favorit.
(535) Bad Moon Rising - Creedence Clearwater Revival (HQ - 5.1 Studio ) - YouTube
Green River var nästa tvåa. Hoppa in i båten och häng på!
(535) Creedence Clearwater Revival - Green River (Official Lyric Video) - YouTube
Där stoppades silverraden då Down On The Corner ”bara” blev trea men Travelin band återställde ordningen 1970. Att John lyssnat mycket på Little Richard hörs. En duktig elev måste man säga.
(535) Creedence Clearwater Revival - Travelin' Band - YouTube
Nästa länk blir lite bonus här eftersom Up Around the Bend kom fyra. Men det är min egen favorit med gruppen, ett klassiskt rockhantverk på högsta nivå. You Tube-klippet visar omslaget på LPn Cosmos Factory. Jag tror det var Kjell Alinge som sa att det var det värsta han sett. Jag förstår honom.
(535) Creedence Clearwater Revival - Up Around The Bend - YouTube
Till sommaren 1970 låg ’Looking Out My Back Door’ etta på Tio-i-topp i tio veckor, vilket är programmets rekord. Det var den femte och sista tvåan. Här videon.
(535) Creedence Clearwater Revival - Lookin' Out My Back Door (Official Video) - YouTube
Parallellt med dessa hits levererade också gruppen hela sex utmärkta LP-skivor åren 1968 – 70. Dessa var inte konceptalbum enligt samtidens mode utan låtsamlingar av klassiskt snitt.
Tiden i solljuset var lysande men blev kort. Tom lämnade gruppen i januari 1971, trött på lillbrorsans dominans. Han dog 1990 i aids. De andra fortsatte som trio men den sista LP:n 1972 är tyvärr riktigt dålig
John Fogerty har sedan haft en solokarriär där skivutsläppen varit fåtaliga men innehållit några pärlor i hans egen stil, som ’Rocking All Over The World’. Den låten var en passande inledning på Live Aid-festivalen 1985. Hans spelning i Stockholm 1997 räknar jag som en av mina bästa konsertupplevelser. Samma år toppade han vår albumlista i 9 veckor med Blue Moon Swamp.
Stu Cook och Doug Clifford spelar fortfarande i gruppen Creedence Clearwater Revisited som, enligt Doug, gör Creedences låtar bättre än John.
När allt kommer omkring är listplaceringar historia. En grupps plats i rockmusikens historia avgörs av hållbarheten i den musik som gjordes. Alla som läser detta vet att Creedence Clearwater Revivial tillhör de sanna hjältarna som borde haft många ettor på USA-listan!
Per
De som inte nådde ända fram, fast de kanske borde ha gjort det.
Alla kan ju inte bli ettor på topplistorna, det är självklart, men ibland undrar man varför inte låtar som vi idag betraktar som ikoniska inte nådde ända fram. Det handlar alltså om de som bara nådde andraplatsen och det är UK som gäller. Tiden är 1960 – 64.
Elvis, denne notoriske listklättrare, blev tvåa den 21 september 1960 med en låt som faktiskt gavs ut som b-sida på hans stor hit It´s now or never. Man kan nästan säga att han hade samma ”problem” som Beatles med Penny Lane/ Strawberry Fields, det vill säga en singel med två a-sidor. Och att en b-sida självständigt tog sig så högt upp på listan som till en andraplats får väl betraktas som strongt. Pomus/Shuman-hiten är i mina öron en nog så bra låt som den lite släpiga och pretentiösa a-sidan. Så visst hade den varit värd en förstaplats? En av Elvis bästa tidiga och det svänger tungt.
https://www.youtube.com/watch?v=Mg_myyYs2GI
Också nästa låt som blev tvåa blev det trots att den ursprungligen va b-sida till Travelin man med Ricky Nelson. Och här det väl frågan om inte b-sidan överträffar a-diton. Jag menar det i alla fall. Den 12 juli 1961 nådde den sin högsta placering. Gene Pitney skrev den, eller rättare sagt, bearbetade en tidigare låt Merry Merry Lou. Trea blev de på Tio I Topp och jag minns den effekt den hade på mig. Betydlig större än Travelin´ man i alla fall. Skulle ha varit värd en första plats enligt min ödmjuka mening. Kallas ibland för rockabilly men visst är den ren pop, eller hur?
https://www.youtube.com/watch?v=zLkCWT2neuI
Den 13 januari 1962 debuterade Chubby Checker på Tio I Topp med en tredjeplats. Veckorna som följde pendlade han mellan att vara etta och två innan han långsamt dalade neråt. Men det var i Sverige det. I UK nådde han andraplatsen den 7 januari 1962 och högre kom han aldrig. Innan jag kollade så var jag övertygad om att han varit etta men trots hans världssuccé så var det alltså nobben för guldet. Men – där ser man.
https://www.youtube.com/watch?v=KxQZQ86jJHg
Och här kommer den verkliga skandalen, a propos listklättrare. Att The Beatles inte nådde högre med detta mästerverk av John!? Inspirationen till låten kom både stilmässigt från Roy Orbisons förmåga till stegring från bas till fasett och från Everly Brothers hit Cathys clown. Här börjar man också på allvar höra vad som komma skulle med Pauls fria basspel. När de kom ut till kontrollrummet sa George Martin att de skrivit sin första listetta. Tja, man kan inte ha rätt alla gånger. Men nästan i alla fall, den 27 februari 1963.
https://www.youtube.com/watch?v=q3NTVkHwD5I
Den 1 april 1964 var det dags för en av Hollies största hits att inte falla publiken fullt ut i smaken, förvånande nog. Jag var på språkresa till England 1967 och då gick den här låten fortfarande runt på alla pubar och alla strandfester. Redan före Just one look hade de levererat ett antal hits, men Just one look var den som nådde högst, dock inte allra högst. Först 1965 kom deras första Englands-etta med I´m alive. Varför dröjde det så länge?
https://www.youtube.com/watch?v=TWNeUTFSmnc
Lars
Gerry Marsden, vilket härligt minne!
Ännu en dödsruna? Nejdå, men den tråkiga nyheten minner om ett kärt minne.
Året var 1974. 60-talets popvåg låg 10 år bakåt i tiden och flera av de ledande Brittiska grupperna återsamlades för turnéer, även utanför England. Så fick vi i Umeå flera ännu mer väl- än senkomna besök. Det gav undertecknad, popskribent från VK, möjlighet till samtal med gamla idoler. Billy J Kramer påstod att han fick Yesterday innan Paul spelade in den. John McNally och Frank Allen i Searchers var verkligen trevliga. Men Les Braid i Swinging Blue Jeans var lite trumpen och ljög om sin ålder. Varför jag var dum nog att fråga kan man undra. Britter frågar man ju inte om sånt!
Överlägset käraste minnet är dock mötet med Gerry Marsden. Efter en show med nyrekryterade, yngre, Pacemakers bjöd han upp till hotelrummet med sin fru (lång, blond, vacker!!) och bjöd på whisky. Av själva samtalet minns jag att han imponerades över att jag kände till live-EPn som bara hade släppts i USA*. Men det är främst det trevliga, så typiskt brittiska, bemötandet och stämningen i samtalet som ligger stabilt som en runsten i mitt minne.
Gerry & the Pacemakers intog tidigt 1963 silverplatsen efter Beatles om främsta band från Liverpool. De lyckades med konststycket att få sina tre första singlar på förstaplatsen på listan. Först den som George Martin ville att Beatles skulle göra. Som vi vet ville inte den gruppen riktigt hänga på och gjorde en ganska slö version. Med Gerry satsade och lyckades.
(515) Gerry and the Pacemakers - How do you do it (HQ Audio) - YouTube
How do you do it har fortfarande lite av klassikerkänsla, tycker jag. Det gäller inte nästa etta som man i linje med tidens tradition tog från samma kompositörer. Här live från amerikansk TV.
(515) Gerry & The Pacemakers "I Like It" on The Ed Sullivan Show - YouTube
Snackar vi klassiker så blir det inte mycket mer än med den tredje ettan. Den sjungs varje hemmamatch när publiken får se Liverpool spela fotboll. En musikallåt från 1945. Här den officiella videon från You Tube.
(515) Gerry & The Pacemakers - You'll Never Walk Alone [Official Video] - YouTube
Efter tre ettor 1963 väntade man några månader innan nästa singel släpptes. Det blev nästan den fjärde ettan i rad, men platsen närmast under är ju OK. Med Im the One, som Gerry skrivit själv, var gruppen tillbaka i den klassiska Merseybeatstilen.
(515) Gerry and the Pacemakers - I'm The One - YouTube
Filmindustrin ville ha med de populära banden men det var bara Hard Day´s Night som lyckades på vita duken. Gerry & the Pacemakers bidrag hette Ferry Cross The Mersey. Filmen har jag glömt sedan länge men soundtrack-LPn, med en snyggt omslag i mörkblått, var riktigt bra med vassa originalkompositioner. Titellåten är fortfarande riktigt bra, notera att det också är en låt av Gerry. Man kan tycka att han borde ha komponerat mer.
(515) GERRY & THE PACEMAKERS FERRY 'CROSS THE MERSEY - YouTube
Nu hade det gått ett par år och Merseybeatsoundet var hopplöst akterseglat av Stones och de andra, bluesigare grupperna. Även Gerry & the Pacemakers försvann från listorna men vi som var där när det begav sig glömmer aldrig musiken.
Och mitt eget mionne vårdar jag ömt. På senare tid har jag allt oftare funderat på vad det var för whiskey han och frun bjöd på den där gången.
Per
Gamla jaktmarker
Jag återkommer till gamla jaktmarker, det där med covers och original som alltid fascinerat mig. Du, som är i min åldersklass, minns säkert att de låtar vi hörde på sextiotalet och som blev hits trodde vi ofta var original. När det blev klart för mig att så inte var fallet började jag forska i vad som var original och varför det inte slagit på samma sätt som covern. Nu ska sägas, vilket Per också påpekade, att det kan vara svårt att veta vad som är det riktiga originalet eftersom det kan bli mellanliggande covers fram till sextiotalshiten. En del är direkt omöjliga att släktforska på och förlorar sig i vad som ibland anges som ”trad” eller vars rötter sträcker sig djupt in i Mississippis Mangroveträsk.
Med allt detta sagt – let´s go!
I mitt första exempel kan vi emellertid vara säkra på att det rör sig om ett original eftersom den första inspelningen gjordes av kompositören 1959 redan fyra år innan Swinging Blue Jeans drog upp låten på topplistorna på allvar. Lite förvånande att detta oroginal med rockabilly-anstrykning inte fick större framgång, eller hur? Nåja i Australien dök den upp på listan.
https://www.youtube.com/watch?v=MlkKB1JlbFg
Ibland var de som gjorde den mer framgångsrika versionen snabba. Samma år, 1964, som originalet, skrivet av den amerikanska sångerskan och hennes man Larry, släppte sin version var Moody Blues där och förvandlade Bessies moderat framgångsrika version till en monsterhit overseas. Här tycker jag dock att det inte var särskilt orättvist. MB adderar lite ännu mer blues och ett par droppar pop till Bessies lite mer gospelpräglade version som gör den helt oemotståndlig. Bessie tjänade väl ändå en slant, hoppas jag.
https://www.youtube.com/watch?v=prlWGe2EHro
När jag var på språkresa i Torquay 1967 spelades fortfarande covern flitigt på pubar och fester. Ingen av oss festprissar reflekterade ens över att detta kunde vara en cover. Jag menar Hollies låter alltid som Hollies och här låter de så mycket Hollies att de knappast kunde vara en cover. Så fel vi hade! Under Hollies framgångsrika popdänga låg Doris Troys elegant souliga version av hennes egenkomponerade låt. Hon var något av ett one hit wonder men hade en senare framgångsrik karriär som bakgrundssångerska åt bland annat Rolling Stones.
https://www.youtube.com/watch?v=uRB7RYwpHp4
Avslutningsvis (för denna gång) ytterligare en version som låter så typiskt för gruppen som gjorde covern att det är svårt att tänka sig att det inte rörde sig om en egen komposition. För den som har ordning på kronologin så gavs den emellertid ut innan gruppen debuterat med eget material. Jämfört med Rolling Stones versions framgångar så var Valentinos (Womack x 2) blygsamma. 94:a på Billboard smäller inte lika högt som 1:a i UK, eller hur? Valentinos var emellertid mer än nöjda med omtolkning och var beredda att låta Stones spela in vad helst de komponerade. Originalet skumpar en smula själlöst betänkligt.
https://www.youtube.com/watch?v=71XrZ7ghpZg
Yepp du har rätt – temat för detta inlägg är British invasion.
Lars
