perolarssextiotal

 

Bäste polaren Per hade för inte så länge sedan ett inlägg om cyklar. Vi tävlar inte, men visst blev det lite en utmaning att skriva något om transportmedel som är lite tuffare. Tåg, båtar och flygplan till exempel. De som samlade alla dessa var Burt Bacharach och Hal Davies i denna låt som kom att spelas in av så många. Många var bra, men en av de minst kända versionerna är denna med Billy J Kramer och hans Dakotas 1965 som är kända som så mycket annat. Då har vi alla med.

 

OK, inte samma samling men en bra bild!

 

Den vane läsaren vet att jag är en skivsamlare. Inte en som jagar kvantitativa mål. Inte heller förstahandsupplagor, udda omslag eller pressningar. Utan ständigt strävar efter att ha samlingen så komplett det går med skivor som en rockhistoriker med fokus på sextiotalet ska ha.

 

För längesedan insåg jag att en bra samling med Georgie Fame behövdes. Efter fruktlöst letande på skivaffärer kapitulerade jag på det där lite jobbiga sättet, dvs började kolla på nätet. Visst fanns samlingar som täckte Fames första hittår men inte den där kompletta samlingen som innehåller Because I love you. Förklaringen är ett skivbolagsbyte men sånt brukar ju numera lösa sig.

 

Men se, räddningen kom för en tid sedan vid ett besök på den synnerligen förnämliga All Music i Gävle. Där fanns ”A Complete Hit Collection 1964 – 71”, gjord i Australien. 230 spänn kändes saftigt men inte mycket om man vill stödja en av landets få kvarvarande riktiga skivbutiker. För pengen fick jag hela 28 låtar, en hel radda sköna låtar.

 

CDn har en välskriven text som påminner om att George Fame egentligen hette Clive Powell. Karriären inleddes 1960 i Billy Furys kompgrupp The Blue Flames. Men Billy ville sjunga ballader så Fame lämnade och kom senare att få med sig musiker från Blue Flames och blev husband på klubben Flamingo i centrala London. Där spelades en LP in som släpptes i mars 1964. Det hann bli en andra LP innan singelgenombrottet våren 1965.

 

https://www.youtube.com/watch?v=jf-cCL3TOCo

 

Yeh Yeh, lite klassikerkänsla, eller hur? Sedan följde flera singlar med varierande listframgång. Men 1966 var han tillbaka på topplatsen med en egen låt, Get away

 

https://www.youtube.com/watch?v=csLCPwPj6DI

 

Året därpå kom den där låten som äntligen finns på en samling med Fame i min hylla; Because I Love you, ännu en egen komposition. Kan inte fatta att den bara kom på 15e plats. Bra eller hur?

 

https://www.youtube.com/watch?v=0KhBnwai49c  

 

Sedan försvann Georgie Fame från ens radar. Jag tror det kan förklaras med att hans tredje Englandsetta, The Ballad off Bonnie Clyde, kändes mer som en musikal-låt än den popmusik man som tonåring hade öronen öppna för då.

 

https://www.youtube.com/watch?v=cONe-suGgP0  

 

Det är notabelt hur Georgie Fame sedan många år hamnat i skuggan av de många andra namn från 60-talet som journalister och skivbolag vårdar. Jag gissar att det beror på att hans personliga, lite lättsamma, stil med en jazzig touch inte fick några efterföljare. Han var helt enkelt lite udda i sextiotalet. Hans röst var kanske inte så personlig som många andras, men den var mjuk och skön.

 

Från den kom många fina låtar. Kanske det allra roligaste med att lägga en sprillans nyinköpt platta i spelaren är när det dyker upp en låt som man inte minns att man hört och inser vilken förlust det varit i livet att inte tidigare gjort det. Den här gavs ut på en LP 1969. Inte konstigt att man missade den. I´m a Drifter heter låten vars melodi fastnade i skallen.

 

https://www.youtube.com/watch?v=lIA07TY5xD4

 

Som sagt. Att utöka samlingen med en bra platta känns alltid bra. Ibland känns det riktigt, riktigt bra. Äntligen står Georgie Fame där med en representativ CD!

 

Per

 

Det måste ha varit någon gång 1964. Några unga grabbar hade snickrat ihop låtsasgitarrer.  Undertecknad bankade på kakburkar. Någon ”sjöng” det vi trodde var texten till Good Golly miss Molly med Swinging Blue Jeans, en av våra favoritgrupper från Liverpool. Så här lät våra idoler.

 

https://www.youtube.com/watch?v=jHk1081Unmk

 

Några år senare. Beatles slog med Lady Madonna. Sveriges Radio skickade fram legenden Klas Burling att spela gammal hederlig Rock ´n´ Roll från tider så gamla att de var glömda, trots att det bara var ca 10 år innan dess. DÅ fick jag klart för mig att Good Golly miss Molly också var inspelad av kompositören.

 

https://www.youtube.com/watch?v=lQ6akiGRcL8

 

En smula bittert var det att medge att det där Liverpoolbandet nog förtjänade att vara så bortglömt som de var redan då och varit alltsedan dess. Även om det inte var deras fel att Richard Penniman var en så explosivt underbar sångare.

 

Jodå, nog kände jag till att det inte var Beatles som skrev Long Tall Sally. Säkert hade jag hört Tutti Frutti, låten Little Richard hade på USA-listan redan 1955. Låt oss göra en jämförelse till. Elvis gjorde den klassikern redan på sin första LP 1956. Låt oss länka till de båda inspelningarna.

 

https://www.youtube.com/watch?v=F13JNjpNW6c

 

https://www.youtube.com/watch?v=1se7jv7IC70

 

Vilken är bäst? Jag tycker nog att Elvis är en skickligare sångare och att hans låt svänger en smula bättre. Men Richard har ju RÅHETEN, det där gränslöst ohämmade utspelet som ingen kunde matcha i samtiden, och ytterst få därefter.

 

Little Richard inte bara framförde sina klassiska låtar med underbar kraft. Han var också med och skrev flera av dom. Förutom Tutti Frutti kan nämnas Slippin´and Sliding, Long Tall Sally, Lucille, Jenny Jenny och True Fine Mama. Till hans klassiska låtar ska också läggas Rit it Up, Ready Teddy och The Girl Can´t Help it, som var titellåt i en på femtitalet känd rockfilm.  Alla dessa framfördes i originalversioner av Little Richard på ett sätt som slår ut de många coverversionerna.

 

Men det går inte att skriva om Little Richard utan att beröra hans kaxiga självbild. Ett uttalande från sent nittiotal illustrerar:

I really feel from the bottom of my heart that I´m the inventor. If there was somebody else, I didn`t know them. Not even to this day. So I say I´m the architect.

 

Kort sagt: Enligt Little Richard heter The King of Rock´n´Roll inget annat än Little Richard. Man måste bara kapitulera inför den attityden!

 

Little Richards karriär började redan som 14-åring när Sister Rosetta Tharpe, en av de verkligt stora i den amerikanska gospeln, hörde honom sjunga och blev så imponerad att han fick sjunga med henne på scenen i en konsert i Macon City, Georgia, Richards hemstad. Efter en sådan kickstart förstår man att Richard satsade på musiken.

Han tog det artistnamn vi känner honom under, lärde sig spela piano och skivdebuterade 1951. I början gick det trögt men i november 1955 släpptes ’Tutti Frutti’ som kom på 17:e plats i USA. I maj 1957 släpptes LP:n Here´s Little Richard som fortfarande förekommer på listor över historiens främsta LP. Inte så konstigt, av de tolv spåren blev hela åtta i det närmaste standardnummer i sextiotalsbandens repertoar. Du har redan sett omslaget i länkarna, låtarna är med på plattan.

 

I likhet med åtskilliga andra svarta artister hade Richard en bakgrund i en starkt religiös miljö. På en turné i Australien 1957 såg han den ryska satelliten Sputnik flyga över Sydney och tolkade det som ett tecken från Gud att det var dags att återvända till religionen. Han beställde en hemresa tidigare än planerat. Det planerade planet störtade och för Little Richard var detta ett meddelande från ovan att han valt rätt.

 

Han övergav rockmusiken och skrev in sig på en bibelskola. Sjungandet inriktades på gospel. 1962 återupptog han emellertid rockmusiken men gjorde ingen come back. Han var en av de tio första att väljas in i Rock´n`Roll Hall of Fame år 1986 och fortsatte att turnéra fram till 2013, 81 år gammal, när han tyckte det var nog.

 

För ett antal år sedan gjorde tidningen Rolling Stone en lista över rockhistoriens främsta och placerade Richard på åttonde plats. Möjligen lite väl högt men det är en amerikansk tidning så man förstår att de inhemska hjältarna hyllas. Visst ska Little Richard vara högt på en sådan lista!

 

För en vecka sedan kom nyheten att Little Richard avlidit. Sorgligt förstås men på något konstigt sätt irrelevant. Att Richard Pennimans kropp inte längre fungerar och att han inte kan sjunga mer känns inte viktigt. För med sin musik och sitt obestridliga bidrag till rockens födelse och framväxt har han sedan länge sjungit in sig i evigheten. Låt mig avsluta inlägget med tre låtar som inte behöver presenteras närmare:

 

https://www.youtube.com/watch?v=K4fNqoHzeO4

 

https://www.youtube.com/watch?v=eFFgbc5Vcbw

 

https://www.youtube.com/watch?v=PcJrExewkYA

 

Vi kan bara ta av oss våra mössor och samfällt bugande säga:

 

Tack Richard Penniman!

Per

 

Ja, så är våren här efter en bedrövlig ”vinter”. Cykeln har använts några veckor. Jag gillar det om det bara inte vore för en sak:

 

Denna envisa, eviga motvind!

 

När jag flyttade till Uppsala för länge sedan nu fick jag snabbt inse att här, mitt på Upplandsslätten, blåser det ta mig sjutton jämt. Dessutom har jag lärt mig att när man cyklar blåser vinden alltid EMOT den. Häromsistens började jag då gnola på en låt vars titel handlar om just det:

 

https://www.youtube.com/watch?v=bPYT9Vyu62A

 

Windy med Associations. Ännu en av de där tusentals låtarna som det var för länge sedan man hörde. Etta i USA 4 veckor sommaren 1967.

 

Det finns fler ”blåslåtar” att njuta av. När det gäller musik för sommardelen av året är The Beach Boys alltid pålitliga. Här en av deras mindre kända, men som alltid bra, låtar. Let the Wind Blow.

 

https://www.youtube.com/watch?v=7CfJnaCmkYk

 

LPn Wild Honey kom 1968 efter Pet Sounds. Där utvecklade Beach Boys sina arrangemang på ett sensationellt sätt. De fortsatte att göra lite mer aviga låtar som den här.

 

Från vindar är inte tankesträckan lång till väderkvarnar. Noel Harrison hade en hit 1969 med en riktigt bra låt där väderkvarnar fick vara en snygg metafor. Inget ont om den men eftersom Dusty Springfield också gjort låten föredrar jag hennes version av The Windmills of your Mind.  

 

https://www.youtube.com/watch?v=qKV9bK-CBXo

 

Vågor skapas ju av vindar och är vi vid strandkanten förs tanken oundvikligt tillbaka till surfarna Beach Boys (ok, det var bara trummisen som surfade i verkligheten men strunt i det). Surfaren måste kunna fånga vågen, alltså Catch a Wave.

 

https://www.youtube.com/watch?v=U7C0bWaA7Sw

 

Tillbaka där jag började inlägget. Jag cyklade. Bra låtar om cyklar finns det också.  Tomorrow hette en konstellation som aldrig riktigt slog igenom men räknas till kultbanden vars LP idag kostar mycket pengar om man hittar den. De gjorde låten My White Bicycle.

 

https://www.youtube.com/watch?v=7JhZqWCqKs8

 

Se där vad lite motvind på cykelvägen kan leda tankarna!

 

Per

 

Har ni hört talas om den här kvartetten, kära jury??

 

Utan att man har tänkt på det när nyheterna nästan bara handlar om Corona har juryn till svenska Music Hall of Fame för ett par veckor sedan presenterat de som i år väljs in i denna församling. Det påminner mig om ett inlägg jag gjorde i februari 2014, när just den svenska institution presenterades. Det inleddes så här:

 

"För ett par år sedan blev det klart att Sverige skulle få vår motsvarighet till Rock and Roll Hall of Fame. Det skulle samordnas med det ABBA-museum som nu är på plats. Självklart lanserade vi på bloggen våra bidrag till en sådan viktig institution. Det blev en serie inlägg mellan juni och december 2012. I svenska Rock and Roll Hall of Fame ville vi se Spotnicks, Jerry Williams, Shanes, Hep Stars, Tages, Pugh Rogefeldt och Hansson & Karlsson."

 

Nu, sex år senare, har listan över invalda svält ut till hela 56 namn. Vi måste, lite jobbigt men ändå, hysa förståelse för att juryn inte läser denna blogg (även om den borde göra det). Men när nu denna samling svenska så kallade ”experter” haft sex år och sju tillfällen på sig är det faktiskt sensationellt att bara ett enda av våra tunga namn ännu är invalt, Pugh Rogefeldt. Redan i det inlägget kommenterade jag med att ”Visst sjutton förtjänar Spotnicks en plats före Stina och Nationalteatern” (två av de som invaldes först). Inlägget fortsatte:

 

”Spotnicks var först med en  - minst sagt – originell men läcker kostymering. Gruppen hade ett gitarrsound som var, och fortfarande är, unikt. De var tidiga i att hänga på teknikens utveckling. De var första svenska band att komma på englandslistan. Självklart ska de med i Music Hall of Fame! Denna miss måste rättas till i nästa inval.”

 

I år har dessutom Bo Winberg – en av det verkligt STORA bland svenska gitarrister – lämnat jordlivet. Inte ens då vaknar juryn. Skandal känns som ett lite ord i sammanhanget! Vi länkar till en Spotnicksklassiker så får vi lite örongodis.

 

https://www.youtube.com/watch?v=ijSelZidm9k

 

En annan på vår lista finns inte heller i livet, Jerry Williams. Han avled 2018, året EFTER det att Lill-Babs invaldes. Men, kom igen, Juryn! Eller vad man nu ska säga. Ni påminner om kungen som skickade ett telegram i samband med Lill-Babs bortgång men inte för Jerry. Att vår kung inte begriper musik är en sak men juryn till vår s.k. Hall of Fame!?? Säger vi A med Jerry spelar vi här B och bjuder på en stor hit och Jerrys show.

 

https://www.youtube.com/watch?v=sfzt1SWet5U

 

Här ska inte vår lista gås igenom, vi gjorde det som sagt med artiklar under år 2012 och både Lars och jag står fortfarande för våra omdömen. Ska vi tala om hur juryn till Music Hall of Fame misshandlar minnet av den popvåg som sköljde över vårt land under 60-talet – och som betydde så mycket för så många av oss -  kan ändå noteras att Ola Håkansson faktiskt är invald. Nåja, han gjorde ju lite mer än sjöng i Ola & The Janglers. Det ska medges.

 

Men Tages?? Snälla juryn, det band som sedan länge en enhällig kritikerkår höjer högst av årtiondets många svenska band. Faktum är att inget av de 56 namnen har något att göra med den popbandsvåg som var så viktig för en hel 60-tyalsgeneration. Ingen lista över bästa svenska LP någonsin blir korrekt utan Tages Studio från 1967. Det är alltid kul att lyssna på Tages så här kommer en av deras bästa låtar, egen komposition, notera det.

 

https://www.youtube.com/watch?v=38ddbmLWnu4

 

Tja, vi kan inte mer än sucka över svenska Music Hall of Fame. Visst speglar deras inval ganska hyggligt den svenska populärmusikhistorien i stort men en skärpning behövs verkligen när det gäller sextiotalets svenska musik!

Per