Spotify och jag.
När jag sitter och arbetar vid min dator så har jag ofta samtidigt musik på i bakgrunden. Inte sällan levererat av Spotify. Jag har förstås ett antal spellistor som är avsedda för ändamålet, men ibland känner jag mig lite djärv och låter datorn själv välja låtarna genom funktionen ”Daily mix” som programmet erbjuder.
Spotify känner väl mig och min musiksmak så jag blir sällan besviken på dessa bjudningar. Idag på morgonen har jag satt mig att åtgärda en länge uppskjuten uppgift (jag kan prokrastinera lika bra som någon) och släppte lös algoritmerna. Detta blev de första fyra låtar som erbjöds. Hoppas det smakar lika väl för dig som för mig.
Först ut var Byrds med Mr Tambourine man. Jag vet inte hur många gånger jag hört den, men den tillhör de låtar som jag för egen del aldrig lessnar på. Sannolikt beror det av McGuinns tolvsträngade Rickenbacker som satte universum i gungning då den för första gången hördes. Vi har talat om omtolkningar och covers tidigare och min allmänna skepsis till sådana tilltag, men Byrds fräcka variant av Dylan-låten tillhör de bästa. Utan att förlora något av folkrock-tonen så gör dom den till en fantastisk rockballad, eller hur?
https://www.youtube.com/watch?v=PnstCrL1_e0
I hälarna på Byrds bjuder den dagliga blandningen på en skön kontrast med riviga Barbara Ann med Beach Boys. Man dras lätt med i den stämning som verkar ha varit i studion. Kul verkar dom ha haft om än inte lika kul som Dylans gäng i Rainy Day Women 12 & 35. Texten har väl inget annat syfte än att hylla surfkulturen och den obeskrivliga känslan att vara ung, men man försöker kompensera innehållslösheten i texten med en ”konstnärlig” video. Märkligt nog har jag inte sett den tidigare. Märkligt.
https://www.youtube.com/watch?v=4wvx14Qv9cg
Spotify känner mig som sagt väl och som trea levererar den en dos av den sydstatsrock som jag alltid älskat. Och bättre förpackad än i CCR är den sällan. Texten är minst sagt ödesmässig och mystisk. Uttrycket Bad Moon måste ha något att göra med sydstatskulturen att göra. En kultur som är en underbar blandning av allt från hillbillies till voodoo som präglat allt från mat till musik. Men vem/vad är ”it” i texten? Månen? Något annat bara antytt? Såhär:
”Don't go around tonight
Well it's bound to take your life
There's a bad moon on the rise, alright”
https://www.youtube.com/watch?v=w6iRNVwslM4
För att vara helt sanningsenlig så måste jag ta ett rejält hopp över de tidsskaklar som vi ålagt oss här i bloggen, närmare bestämt till 1976 eller rättare sagt 1977. Låten skrevs av J J Cale -76 men blev en större hitt med Eric Clapton året efter. Själv föredrar jag originalet med J J,, men Spotify tyckte jag skull lyssna på Eric som det står på väggen. Nåja, inget att bråka om, jag är nöjd ändå. Frågan är om texten skulle kunnat skrivas idag?
https://www.youtube.com/watch?v=zVOuRQPPdoo
Glad Valborg!
Lars
Four Seasons - kvartetten som växte
I samband med vårens lyssnarcirkel har mina blogginlägg fungerat som presentationsytor för aktuell artist eller epok som avhandlats. Av rena farten har jag noterat ett par ytterligare namn som bloggen behöver lyfta fram. Märkvärdigt glömda, måste man tycka.
Hög tid för Four Seasons. En titt i svenska Wikipedia avslöjar något märkligt: Där finns en lista som upptar 11 (elva!!) nuvarande medlemmar! Under sextiotalet var de fyra. Listan över tidigare medlemmar upptar 32 namn!
Nåväl, nog med avslöjande av min okunskap om en grupp som i min – och jag tror de flesta andra rockintresserades – värld hör hemma i 60-talet. De bildades 1956 och leddes av Frankie Valli som fortfarande gör det 67 år senare. Han gav gruppen vokal profil genom sin falsettstämma. Av övriga måste nämnas Bob Gaudo som spelade keyboard och skrev många av gruppens låtar med producenten Bob Crewe. Att han och de andra två också sjöng behöver knappast sägas för det är gruppens snygga stämsång som främst motiverar dess plats i historien.
En notabel sak är att gruppen inte alls är ihågkommen för något annat än sin musik. Inga knarkskandaler, krossade hotellrum etc. Att de tvistade med skivbolaget 1964 om rättigheterna till sin musik är knappast något att skriva om, det gjorde många.
Nej, här låter vi länkraden spela upp. Låtarna står säkert och tryggt för sig själva. Flere har andra spelat in men som så ofta är originalet bäst. Vad sägs om att inleda med gruppen tre första USA-ettor 1962-63. Jag troratt du som läser känner igen dom och noterar – kanske förvånad – att det var ett tag sedan du hörde dom men att det var på tiden!
(165) The Four Seasons - Sherry (Official Audio) - YouTube
(165) The Four Seasons - Big Girls Don't Cry (Official Audio) - YouTube
(165) The Four Seasons - Walk Like A Man (Official Audio) - YouTube
I Sverige blev Sherry resp. Walk Like Man hits med Red Squares resp Jackpots som säkert någon läsare minns. Nej, faktum är att Four Seasoms bara var uppe på vårt Tio-i-Topp med en enda låt. Ännu en USA-etta 1964.
(165) The Four Seasons - Rag Doll (Official Audio) - YouTube
Hm, lät inte trumintrot något inspirerat av Be My Baby, månne? Nåväl, ännu en kanonlåt. Baksida på Rag Doll var för övrigt Silence is Golden, Tremeloes fina genombrottslåt.
På tal om kanonlåt vill jag länka till min egen favorit bland Four Seasons låtar. Den är inte skriven av Crewe-Goudio till skillnad från de första fyra låtarna här. Working my Way Back to you kom på i sammanhanget blygsamma 9e plats i USA 1966 men en favorit är en favorit. Det räcker för mig.
(165) The Four Seasons - Working My Way Back To You (Official Audio) - YouTube
Four Seasons kom tillbaka efter några tysta år och toppade USA-listan för femte gången 1976 med December 1963, (What a Night). Den skrev Goudio med sin dåvarande fru Judy Parker. Vi tar med den också så har vi länkat till alla fem gruppens USA-ettor. Lite diskovarning men inte mycket.
Parallellt har Frankie Valli haft hits som soloartist. Vi minns kanske Can´t take my Eyes of You från 1967. Han toppade USA-listan två gånger på 70-talet. Mest känd är titellåten till filmen/musikalen Grease 1978. Han är alltså fortfarande kvar och leder gruppen vid 88 års ålder. De har inte turnerat på något år men Valli gav ut sin 12e solo-LP så sent som 2021. Goudio lämnade Four Seasons 1971 för att koncentrera sig på skriv- och studiojobben.
Det finns många grupper och artister från 60-talet vars minne är värt att vårda. Jag återkommer!
Per
What the F**ck is Rockabilly?
Rockabilly – vad är det egentligen? Att definiera någon musikstil leder ofta till diskussioner rörande vad som är rock och vad som är pop. Diskussionerna blir, om inte meningslösa (de är alltid roande) så i vart fall resultatlösa. Men det finns en väg fram också här, nämligen tidsfaktorn. Eftersom den musik vi hyllar här är oftast en blandning av blues, r&b, soul, country och vad du vill så finns det förstås mer eller mindre renodlade stillar tidsmässigt och geografiskt. Så vi hamnar i femtiotalet och södern.
Låt mig genast säga att jag aldrig attraherats av det som kallas rockabilly i allmänhet. Framför allt saknar jag de tunga trumgångarna som man inte lyckades frambringa i brist på sådana, men det hindrar mig inte från att luska lite i vad genren verkligen är. Och bättre än att lyssna på några prov finns väl inte, så här kommer några sådana på vad som kallas rockabilly.
Johnny Horton känner vi förstås bäst genom låtar som Alaska och The Battle Of New Orleans, men han anses vara en av rockabillyns grundpelare. Märkligt nog var han mycket influerad av spiritualism och hade en föraning om att han skulle dö tidigt i en bilolycka, vilket också skedde den femte november 1960. Något av en countryman så kom han alltså ändå bli något av en företrädare för rockabillyn. Det kan man förstå när man hör denna låt från 1956.
https://www.youtube.com/watch?v=Dh6WaV2qLGI
Memphis kom att bli rockabillyns musikaliska nav. Det går alltså inte att förbigå Carl Perkins. Om honom behöver inte mycket sägas mer än att han var del av den Million Dollar Quartet som satt outplånliga spår i den kommande pop-perioden. Presley, Cash, Lewis och Perkins. Blandningen av blues och country var den sydstatsgryta i så många smakfulla framtida rätter tillagades. 1957 blev ett av Sun Records i all hast framtaget album efter det att Perkins lämnade bolaget för Columbia. Ingen hit då, men en framtida guldgruva för älskaren av musikstilen. Beatles älskade den också och gjorde sin egen version, men här är Perkins.
https://www.youtube.com/watch?v=5C-_xJVgSa0
Tidiga dödsfall har följt populärmusikens hjältar ända in i vår tid. Eddie Cochran var en av dessa olyckliga. Ett enda album hann han med före sin tragiska bortgång, bara 22 år gammal. Hans olyckliga och alltför förtida bortgång inträffade under en turné i England när han, hans fästmö Sharon Sheeley och Gene Vincent, tagit en taxi från Bristol till London. Ett däck exploderade och föraren tappade kontrollen över taxin. Ingen annan skadades allvarligt. Här en av hans mästerliga inspelningar. Jag undrar om basen är nedstämd för att få det där tunga ljudet?
https://www.youtube.com/watch?v=hw8MXhFupno
Jag antydde tidigare att rockabilly inte är min cup of tea och det är en sanning, om än med vissa reservationer. Det finns artister som jag älskat från den första ton jag hörde utan att ana att hon – för det var en hon i detta fall – representerade just den genren. Uppvuxen med en far som var countrysångare så följde hon i hans fotspår och lärde sig spela både gitarr och piano. Hon reste runt med honom och vann några talangtävlingar tills hon träffade den som föreslog att hon skulle börja med rockabilly, vilket hon också gjorde. Tack Elvis för den inputen! Humor saknade hon heller. Lyssna bara på hennes introduktion till sången.
https://www.youtube.com/watch?v=pzJ3hiqsi0U
Lars
Fyra tunga killar
På onsdag avslutas vårens lyssnarmusikserie på Uppsala senoiruniversitet. Efter Beatles är Led Zeppelin det band jag värderar högst när det gäller den rent konstnärliga kompetensen. Då handlar det mer om gruppens liveframträdanden än om låtarna och skivorna.
Gruppen var på sina två första LP en del av den begynnande hårdrocken men kom att utveckla en egen stil där den högljudda bluesrocken samsades med lugnare låtar som ibland hade drag av brittisk folkmusik men också exotiska inslag som t.ex. egyptisk musik.
Led Zeppelin var en fortsättning på gamla Yardbirds, där gitarristen Jimmy Page hade övertagit sologitarren efter först Eric Clapton och därefter Jeff Beck. När det bandet försvann tog han på sig att genomföra några bokade spelningar. För det ändamålet samlade han ihop en helt ny konstellation som kom att visa kvalitéer som var minst sagt extraordinära. Bandets sångare, Robert Plant, hade en stark röst. Övriga medlemmar var John Paul Jones som spelade bas och keyboards samt den kraftfullt spelande trummisen John Bonham.
Av dessa hade varken Plant eller Bonham någon erfarenhet av de större scenerna men de kom att bli bland rockhistoriens främsta i sina respektive roller. Jimmy Page var däremot etablerad studiomusiker redan före tiden med Yardbirds. Bland de stora hits han spelat på kan nämnas Thems ‘Here Comes the Night’, Tom Jones ‘It´s Not Unusual’, Donovans ‘Sunshine Superman’ och Joe Cockers ‘With a Little Help From My Friends’. Också John Paul Jones var en eftertraktad studiomusiker och arrangör, han hade t.ex. arrat stråkarna på Rolling Stones låt ’She´s a Rainbow’.
På hela resan hade gruppen en stark ledare i managern Peter Grant som också hade varit manager för Yardbirds. Han såg till att gruppen fick kontrakt som gav dem större inkomster än någon annan i rocken. En mycket storvuxen legend inom sitt fack som vid något tillfälle till och med tog till vapenhot för att skydda sin grupp från närgångna journalister. Såg han piratutgåvor av Zeppelins musik tog Grant hand om dem resolut och den stackars försäljaren vågade inte göra något när han stirrade honom i ögonen. ”Larger than life and twice as loud, Grant was a big man in every sense of the word”, skrev Uncut i sin runa när Grant avled 1998.
De fyra debuterade som New Yardbirds i september 1968 med åtta spelningar i Danmark och Sverige. I november var namnet Led Zeppelin Debut-LP:n släpptes i januari 1969. Den fick inte särskilt positiv kritik. Undergroundtidningen Oz var dock ett notabelt undantag och skrev betydligt mer förutsägande än någon kunde ana då:
“Very occasionally, an LP record is released that defies immediate categorization, beacause it´s so obviously a turning point in rock music that only time proves capable of shifting it into perspective. This Led Zeppelin album is like that.”
Nio tunga låtar inklusive ’Dazed and Confused’, en höjdpunkt i bandets liverepertoar.
(123) Led Zeppelin - Dazed And Confused (Official Audio) - YouTube
Gruppen satsade från början på flitigt spelande och visste att det var i USA som de stora pengarna fanns. De fick börja som uppvärmningsband åt andra artister men redan den 31 januari 1969 hände det att Iron Butterfly vägrade spela efter Led Zeppelin eftersom engelsmännen hade gjort sådan succé att det inte fanns mer att hämta den kvällen.
Mellan konserterna spelade de in nästa LP, Led Zeppelin II, som släpptes i oktober 1969. Den var förhandsbeställd i 400 000 ex och blev etta både i USA och England. ’Whole Lotta Love’ kom fyra i USA. Den låten kom sedan att vara konsertavslutare under större delen av gruppens existens. I England gav man faktiskt aldrig ut någon singel.
(123) Led Zeppelin - Whole Lotta Love (Official Music Video) - YouTube
Englandsgenombrottet kom vid en festival i Bath i juni 1970 där gruppen spelade inför 150 000 personer. Det året valdes de av tidningen Melody Makers läsare till Englands mest populära grupp, det var första gången på 8 år som Beatles inte tog den titeln. Efter femton månader med fyra långa turnéer i USA med spelningar inte sällan på fyra timmar, slog de av på takten. Den tredje LP:n, Led Zeppelin III, som släpptes oktober 1970, angav en ny riktning. Akustiskt i flera låtar och visade folkmusikinspiration.
1971 kom den fjärde LPn som kan ses som höjdpunkten på Led Zeppelins utbud och ett av rockhistoriens allra främsta album. Blytung bluesrock inleder i ’Black Dog’.
(123) Led Zeppelin - Black Dog (Official Audio) - YouTube
Battle For Evermore visar gruppens intresse för engelsk folkmusik. Sandy Denny från Fairport Convention sjunger.
(123) Led Zeppelin - The Battle of Evermore (Official Audio) - YouTube
Höjdpunkten på LP:n, ja egentligen på gruppens samlade repertoar, är Stairway to Heaven. Ett åtta minuter långt verk som börjar med en stillsam gitarrfigur bakom Plants röst. Låten växer successivt och efter ett intensivt gitarrsolo avslutas den i ett underbart crescendo. Kanske en av rockhistoriens 10 bästa låtar.
(123) Led Zeppelin - Stairway To Heaven (Official Audio) - YouTube
På nästa LP, Houses of the Holy (1973), fortsatte gruppen att experimentera med rockens former. 1975 års dubbel-LP Physical Grafitti demonstrerar en bred rockpalett. Framförallt Robert och Jimmy hade under några år sökt utforska nya musikaliska territorier med resor till Marocko, Egypten och Indien.
Men nu var gruppens storhetstid förbi. 1976 års Presence var en tydlig tillbakagång. När Roberts Plants son dog i en infektion 1977 lade gruppen av helt i ett år. För en grupp vars vilda rock and roll-liv gav rubriker är det notabelt att tre medlemmar, alla utom Page, hade hustru och barn genom hela sjuttiotalet och äktenskapen höll.
Led Zeppelin kom tillbaka 1979 och spelade inför 200 000 på Knebworth i England. Men årets LP, In Through the Out Door var sämre än föregångaren. Nu hade John Paul Jones övertagit den musikaliska ledarroll som innan dess varit vikt åt Jimmy Page som fått allt större problem med sitt heroinmissbruk.
Upplösningen kom 1980 då trummisen Bonham dog, 32 år gammal. Efter för mycket sprit en kväll hade han kvävts av sina egna uppkastningar. För en grupp som kämpat så hårt tillsammans i flera år var det inte att tänka på att ersätta en medlem. Gruppen lades ned.
Alltsedan dess har Led Zeppelins minne levt och frodats. Trippeln ”How the West was Won” som kom 2003 med inspelningar från 1972 är i mina öron en konkurrent till Who´s Live at Leeds om titeln historiens bästa live-platta. Vintern 1990 bestämde sig radiostationen WXTB i Florida för att bara spela Led Zeppelin-musik. På nyårsnatten kulminerade hyllningen då man spelade ’Stairway to Heaven’ 180 gånger i rad. Då stormade polisen stationen, övertygade om att en galning tagit över kontrollrummet!
I september 2007 gjorde Led Zeppelin en engångsspelning på O2 arena i London med Johns son Jason som trummis. Som 11-åring hade Jason en gång spelat tillsammans med sin pappa i en Zeppelin-låt på scen. 20 miljoner personer ville ha biljetter. Jo, du läste rätt: 20 000 000 människor. Stort!
Per
