Den 30 oktober 1965
Popmusik handlar om låtar och vi som skriver om sextiotal har ju obegränsat med underbara låtar att avhandla. I hyllan står det förnämliga lilla uppslagsverket ”40 years of NME charts”. Varje uppslag rymmer åtta veckors listor från plats 1 till plats 30. Mycket godis! Vill man erinra sig ungdomens pärlor är det bara att bläddra bland sidorna med sextiotalets listor. Så varför inte kolla på listan för exakt 50 år sedan? Ska försöka begränsa mig till fem you tubeinslag, en utmaning kan jag lova!
I början av listan påminns man om det som vi den tidens tonåringar aktivt förträngde: det fanns en del trist schlagermusik på Englandslistan. Den här veckan toppade Ken Dodd med Tears, en låt jag totalt glömt bort. Den var etta i sex veckor och det årets mest sålda singel. Otroligt!
Men redan på tredje plats störtar en nykomling in, faktiskt en av mina favoriter med Stones, inte deras mest kända men OJ vilket driv i trummorna i Get off of my Cloud
https://www.youtube.com/watch?v=YlhPRuAve8k :
Resten av topp tio är faktiskt inte så väldigt imponerande den här veckan. Hedgehoppers Anomyous, Fortunes, Barry McQuire, McCoys, ja till och med Manfred Mann får vi hoppa över för att begränsa urvalet till fem. Men Yardbirds har vi nämnt alldeles för sällan på bloggen. Evil Hearted you var den tredje kompositionen på raken av Graham Gouldman som de hade hit med.
https://www.youtube.com/watch?v=3y2ayUzXcec
Plats 11 med singelns andra sida, Still I´m Sad, på platsen därefter. Att jag hoppar Dusty Springfield svider men Some of your Loving är inte hennes största stund, men bra förstås. Nej valet är svårt men jag tar med plats 14, Animals underbara It´s my Life
https://www.youtube.com/watch?v=s0KlOmrqdyY
När det gäller soul så har vi, lite svårförsvarligt, varit ganska snåla med den äkta, svarta musiken här på bloggen. På listan för femtio år sedan hade NME en verklig klassiker på 17e plats, Wilsons Pickets evigt tunga In the Midnight hour
https://www.youtube.com/watch?v=2-A8N63ARck .
Klassiker var det ja. Ny på 18e plats var allas vår Bob Dylan. Återigen dyker en personlig favorit upp. Tänka sig, jag tycker fortfarande den här är minst lika bra som Like a Rolling Stone. Snyggare melodi i Positively 4th Street.
https://www.youtube.com/watch?v=Yp0hfHwdTk4
Ja, så blev kvoten fylld. Det känns nästan retsamt att nämna att listan hade också Small Faces, Sonny & Cher, Seekers och Walker Brothers. Låtar av guld men här har ni att göra med en disciplinerad skribent. Jag gissar att du som läser tycker att fem fantastiska låtar som nu fyller femtio år räcker för att göra ditt liv bättre när du lyssnar.
Per
Carole King revisited
I början av november tar jag en tripp till London. London i november kan vara mycket bättre än vad det låter. Och även om det regnar på tvären och det är fyra plusgrader så erbjuder såväl musikaler som nyvunna vänner i det trivsamma publivet på värme både till kropp och själ. När jag inför resan botaniserade lite i den rikliga musikalfloran hittade jag en som jag inte missar – ”Beutiful. The Carole King musical”.
Carol King och Gerry Goffin, alltså Goffin/King, är väl ett lika starkt varumärke som Leiber/Stoller och Lennon/McCartney med en lista hits som är minst sagt imponerande. Själv har jag varit lite till och från med kompositörsparet, om jag uttrycker mig så, eftersom deras musik spänner över ett så vitt fält, allt från smäktande (jo, just smäktande) ballader till ren, rak rock. Jag ska inte fördjupa mig i historien om Carole (och Gerry), utan istället presentera några exempel på bredden i deras musik. Ibland har jag en känsla av att deras musik snarast förknippas med den artist som framför den än med kompositörsparet. Ta till exempel ”The Locomotion”. Jag är långtifrån säker på att alla som känner till Little Eva vet vilka upphovsmännen är.
Så tidigt som 1961 kom deras första klassiker, inspelad av ett otal artister. Parets storhetstid som låtskrivare inleddes alltså tidigt, medan Caroles sångkarriär hörde sjuttiotalet till. Shirelles fick den första hiten men jag tycker vi sak lyssna på Caroles version från 1971. Det måste ha varit såhär den lät i hennes huvud när de skrev den.
https://www.youtube.com/watch?v=m8KlYc0xG80
Inspelningen är hämtad från hennes första egna album ”Tapestry” som bland annat innehåller hennes versioner av egna klassiker som ”I feel the earth move”, ”You´ve got a friend” och ”Beutiful”. Så där har du ett album som definitivt hör till de klassiska. Från samma album ska vi lyssna till ”Beutiful” eftersom den gett namn till musikalen.
https://www.youtube.com/watch?v=aJn3QJYYBr0
Jag har över tid blivit alltmer förtjust i hennes egna versioner av hennes låtar. Rösten är varm och påminner rätt mycket om Melanie som jag också uppskattar mycket. Men vi ska också lyssna på några hits med andra artister. Det måste vi för att förstå Goffin/Kings storhet.
https://www.youtube.com/watch?v=LunT2kP3JL4
Bobby fick ju en megahit med denna även om den i min värld inte tillhör mästerverken. Den tillhör närmast schlagerrocken, den där som alla Bobbisar och Billysar gjorde i början av sextiotalet när rocken förklarades död för första gången. Men ett skickligt hantverk är det.
https://www.youtube.com/watch?v=-HTSKRrKUiA
Här hör man att Carole inte heller var främmande för att flörta med DooWop på ett framgångsrikt sätt genom att låta den gifta sig med femtiotalsschlager.
https://www.youtube.com/watch?v=aG9pvAUBKlU
Också storheter som Beatles insåg alltså vilken låtskatt det fanns och gjorde hennes låt odödlig.
https://www.youtube.com/watch?v=YRvcIj3XzU8
…och andra brittiska grupper hakade på…
Såhär skulle detta inlägg hålla på och hålla på och hålla på men jag avslutar bara med ytterligare ett par titlar.
”It might as well rain until september” Carole King
”One fine day” The Chiffons
”Oh no not my baby” Manfred Mann
”Don´t bring me down” Animals
”The Locomotion” Little Eva
Ingen dålig katalog, eller hur? Och det är bara smakprov!
Så när jag (som jag ibland gör) lite överlägset rackar ner på Brill building så påminn mig bara om Carole och Gerry så ska jag rodnande rätta mig.
Lars
80 ÅR – Jösses!
Detta att våra idoler fyller år är sällan något vi uppmärksammar här på bloggen. Alla fyller ju år varje år och denna spalt är ingen motsvarighet till Damernas värld.
Men när jag råkade se att Jerry Lee Lewis fyllde 80 häromveckan hajade jag till. Ens fördomar säger ju att lever man så vilt som den mannen har gjort, då lever man inte länge.
Genast tog jag fram en bok som stått oläst i hyllan i några år; Skärseld av Nick Tosches. Redan i förordet höjer man ögonbrynen. Ingen mindre än Greil Marcus (I parentes ska sägas att om världens skribenter skulle rösta om vilken som är den främsta bland dom, tror jag att denne Marcus skulle vinna) skriver högtidligt men bestämt att detta är ”den bästa bok som någonsin skrivits om en rock´n´rollartist”. Det är främst bokens litterära kvalitéer som Marcus fascineras av. Sant är att Torsch kommer med många snyggt målande formuleringar om USA, tiders kännetecken, med mera. Man läser inte en text som den här om en konsert i en vanlig poptidning, var så säker:
”Och han stängde munnen och hamrade på pianot, och medan han hamrade på det märkte han att kvinnor pressade sig mot scenen och att deras mogna bröst hävde sig i takt med hans hamrande. Han såg att deras munnar var mer öppna än stängda och att lockar smetades mot deras pannor med droppande svett: och han såg att avunden var skriven i ansiktet på bondläpparna från Arkansas. Han hamrade snabbare och hårdare, och hans fingrar var som den hänryckande maktens klor, och han kände hur neongasen strömmade ur hans lungor när han betraktade dessa darrande och våta flickor som följde med honom till helvetet med vidöppna målade munnar ”.
Boken inleds med den vanliga tillbakablicken över föregående släktled. Två saker verkar vara mer närvarande här än de är i de flesta andra sammanhang. Gud och sprit. Rader av predikanter och alkoholister passerar. Ett liv med kärlek och solidaritet men verkligen inget för veklingar.
Jerry upptäcker tidigt sin talang för musik och satsar helhjärtat. Det plågar honom själsligt att spela djävulens musik när han är så bestämt gudstroende men ingenting kan stoppa honom. Boken beskriver vägen till Sunstudion, Jerry kom att bli bolaget längre troget än deras andra berömda namn.
Berättelsen om hur the Million dollar Quartet kom till får vi liksom en ordentligt redogörelse för skandalen i England när det blev rubriker av att han gift sig med en trettonåring, något som inte alls var ovanligt i Jerrys födelsetrakt. Sam Phillips sätter in en helsidesannons i Billbord som återges. En rejäl smäll för rockkarriären. Men Jerry kämpade på. I på denna blogg har jag tidigare skrivit om hans fantastika live-LP från Hamburg 1964.
http://perolarssextiotal.blogg.se/2013/june/the-killer-kills.html
1968 inledde han en countrykarriär som gav honom 17 topptiolåtar på countrylistan fram till 1977. Nu tjänade han mer än någonsin tidigare.
Antalet arresteringar, stämningar och domar som faller över honom tappar man snart räkningen på. Han kunde verkligen konsten att bära sig illa åt. Typ skjuta sin kompis i bröstet när han siktade bredvid.
Och nu är han alltså 80. När Tosches fantastiska bok tar slut är det 33 år sedan, boken kom nämligen 1982 och redan då hade Lewis hunnit med tiofalt mer än de flesta hinner med på en livstid. 1986 var han i den första omgången som valdes in i Rock ´n´roll Hall of Fame.
Läser vi hans hemsida får vi veta att han är ute på en turné i USA och räknar med att komma till Europa nästa år. LPskivor släpps regelbundet, den senast förra året. Han är lyckligt gift sedan 2012 med Judith. Hans sjunde äktenskap. Bara en sån sak.
Till Jerry Lees bedrifter måste räknas att han fått en sådan berömmelse trots att hans hitrad är så tunn. Den har egentligen bara två riktigt stora låtar, men då snackar vi STORA. Jag behöver inte skriva titlarna, ni vet.
https://www.youtube.com/watch?v=KWReDqMopt8
https://www.youtube.com/watch?v=Jt0mg8Z09SY
Tillbaka till Skärseld. Ett kännetecken för att stor artist är självförtroende. I en intervju å sjuttiotalet sa han ”Det finns bara några få stora talanger kvar. Vi har Elvis Presley, Chuck Berry, Charlie Rich, BB King. Jag påstår inte att jag är en av dem – jag hävdar att jag är den allra störste”
The Killer talade.
Per
Jag är kär i Keiths vindögda hjärta!
”Crosseyed heart” är Keith Richards tredje soloalbum och det kom ut i år. Det är 23 år sedan ”Main offender” kom och förtjänar förstås att uppmärksammas, men först ett par ord om de olika musikaliska impulser som de olika medlemmarna i Rolling Stones bidragit med. Dessa impulser brukar bli tydliga i gruppmedlemmars soloprojekt. Så också i Stones.
Mick hade tidigt en dragning åt en solokarriär men hans projekt liknade gruppens eget material. Han är rockaren och hans inflytande är störst i gruppens musikstil. Ren, rak rock. The greatest rockband on the Earth.
Charlies väg var jazzens. Han kom därifrån och han återvänder ofta i sina soloprojekt till den, bland annat i ”The Charlie Watts tentet” med flera och i storband med den klassiska amerikanska sångboken på repertoaren. Hans impuls i Stones är förstås hans, i jämförelse med andra trummisars i rockband, sparsmakade spel som särskilt kommer till uttryck i deras ballader.
Bill Wymans musikaliska avtryck i Rolling Stones vad gäller stil är inte så tydligt, han tillhör samma kategori som Mick vilket också märks i hans eget sidoprojekt under nittiotalet med ”Bill Wymans Rhythm Kings”. Hans bidrag var istället hans kreativa spelstil.
Men Keith är en bluesman. Hans mest kända sidoprojekt, ”X-pensive vinos”, är inte ett tydligt uttryck för detta (rå rock) men hans förkärlek för bluesen och reggae är väl dokumenterad i andra sammanhang. Hans nya album är inspelat i en analog studio och kom till under en tid då Stones var ”sovande” enligt honom. Planen var inte ett album utan han ville bara spela in ett par bra låtar. I en intervju i samband med releasen sa han att hans främsta inspirationskällor är Chicago- och deltabluesen. Hur låter han då 2015 i full frihet?
Det mest i förväg pushade numret är ”Trouble” och låter i min värld som en medioker Stones-låt. Men det slår mig att han är grymt bra sångare i bluesstilen kanske för den har samma rostiga sound som Dylan.
https://www.youtube.com/watch?v=_btCZWi1jkg
Den låt som har gett namnet till albumet är något helt annat. Här är det en resa tillbaka till rotbluesen. Det är ren deltablues och inte så lite Robert Johnson. Han, Keith, har lagt ner mycket jobb på att få fram ett sound som lika gärna kunde varit inspelat på trettiotalet. Det är skickligt gjort och kunde ha känts konstruerat om det inte var för den äkthet med vilken han framför låten.
”Heartstopper” som kommer sedan är en läcker blandning av Chicago-blues och ”The great american songbook”. Jodå det går att blanda och det blir så bra så att ditt hjärta inte stannar utan lyfter.
Utrymmet räcker inte för att kommentera alla låtar på albumet men jag ger dig käre läsare ett råd - lyssna på detta album! Ett av de bästa råd du fått. Missa inte detta album som kommer att betraktas som en klassiker. Såhär ska du göra: En kväll när du är ensam hemma, slå upp en droppe Talisker Storm och tänd en bättre Cohiba (alternativt ett glas mjölk och en Snickers), sätt på dig hörlurarna och flytta nålen till ”Love overdue”. Rå blues som paras med reggae framförd så vackert med en nästan brusten och skör röst så att du förflyttas till ett nytt musikaliskt universum. Och texten! Den är lika sårbar som den skälvande musiken. Redan första raden innehåller frågan ”Who´s gonna fuck me now?”. Så inleder en bluesman.
Jag har alltid gillat Keith mest för hans skicklighet som gitarrist och makalös rockare, men detta är kärlek.
Här finns hela albumet att lyssna på:
https://www.youtube.com/watch?v=2XAHJ3Rkh9g
Lars
Tonårspojkrumskänsla!
Lars artiklar om Göteborg och Spotnicks har riktat blicken mot en musik som vi sällan tagit upp här på bloggen, främst i ett par artiklar om the Shadows: Ståltrådspopen.
Jag gillar det ordet, ”stål” är hårt men det handlar ju om trådar, eller rättare sagt strängarna på gitarren. Detta var de allra första åren på sextiotalet. Nya gitarrmodeller hade tillverkats och nya sound uppfanns var och varannan vecka. Inte sällan i de rum där grabbar i tonåren satt med sina nya dyrgripar från snälla pappor som hade tömt sitt bankkonto för att få till en efterlängtad födelsedagspresent till den ambitiösa sonen. (Nej, så många tjejer handlade det ju inte om)
Shadows/Ventures/Spotnicks bildar en trio som internationellt fick alla andra som prövade på genren att framstå som lite av amatörer. Kanske återkommer vi på bloggen till svenska Violents som gjorde några fina saker.
Men dagens inlägg riktar blicken högre, ja nästan allra högst upp i vårt svenska land: Kiruna. Därifrån kom de fyra killar som var den sättning av The Shanes som välförtjänt nådde Tio-i-topp i maj 1963 med sin första singel. Det blev bara en ensam vecka på sista plats men låten är likafullt en klassiker, tycker jag.
Låt mig, innan ni får den obligatoriska länken till Youtube, återvända till inläggets rubrik: Lyssna noga på låtens LJUD och notera den charmfulla amatörkänslan, Trummorna, bas och kompgitarren ger precis intrycket att här sitter fyra grabbar hemma hos någon. Någon, kanske två, sitter på sängen och någon har hittar stolen vid skrivbordet där de olästa läxorna väntar. Trummisen sitter på golvet bakom kaggen och symbalerna på en pall.
Till låtens klassikerstatus hör också den oslagbara titeln: I en tid när vi grabbar läste indianböcker och såg bröderna Cartwright på TV kommer the Shanes med Gunfight Saloon.
https://www.youtube.com/watch?v=ECy0H1mvLrE
Det snygga ljudet från Staffans Berggrens sologitarr hade nog inte klarats av i tonårspojkrummet men visst har man känslan av att sitta där med killarna?!! Låten har återkommit på samlingar så ni har hör den, säkert. Och den kan spelas hur mycket som helst. Outslitlig.
När vi ändå är igång med Youtube hittar jag till min förtjusning den nästan lika bra låten på singelns baksida, the Ripper.
https://www.youtube.com/watch?v=76igsOv3LDA
Lika känd som Gunfight Saloon är inte den uppföljare som inte kom in på Tio-i-Topp-listan. Nu hade maj blivit oktober och ståltrådspopen var tydligt på väg ut när Beatles och Merseybeatmusiken kom in på listorna. Men låten är så bra att den så klart måste länkas till här.
https://www.youtube.com/watch?v=5ATViu5g6w8
Shanes försökte ytterligare med en instrumental singel. Banzai är dock inte i nivå med föregångarna så den hoppar vi över. Sedan bestämde sig sologitarristen Staffan Berggren för att sjunga på skivorna. Vi fick Let me Show you Who I am och fler go´bitar. Det är dock, som man brukar säga, en annan historia.
Per
