perolarssextiotal

Jag spelar lite gitarr. Bara för hemmabruk, men ändå en glädje och avkoppling över många år. Grunderna lärde jag mig i Jörgen Ingmann´s brevkurs på sextiotalet. Att lära sig spela gitarr på sextiotalet var lätt, många låtar klarades av på tre ackord. Slängde man in ett mollackord så öppnades ännu fler möjligheter, så ganska snabbt kunde man göra egna "tolkningar" av t. ex Chuck Berrys låtar. Det var långt senare jag upptäckte genvägen till gitarrspelet – den öppna G-stäningen. Den innebär att man stämmer om sin gitarr så att när man slår an alla strängar utan att lägga på några fingrar på halsen så får man ett G-ackord. Och följaktligen kan man genom att lägga på sitt pekfinger över samtliga strängar och flytta det på halsen få fram alla durackord. Fusk? Nja, ganska praktiskt och inte så ovanligt i folk- och bluesmusik. Och det går förstås att forma alla varianter av detta grundackord med fingersättningar på halsen. Många av våra mest omtyckta låtar från sextiotalet spelas med just denna teknik. Keith Richards skriver i sin memoarbok "livet" om att en ny musikalisk värld öppnade sig ör honom när han upptäckte stämningen. Otis Redding använde tekniken när han spelade sin mest kända hit "Sitting on the dock of the bay". Kanske inspirerad av Robert Johnson?

http://www.youtube.com/watch?v=wzrXc68gNjQ

Till och ekvilibrister som Eric Clapton använde sig av öppet G för att få fram den rätta blueskänslan.

http://www.youtube.com/watch?v=OoFKYsRj7Gk

Fler har sällat sig till denna grupp artister, bland andra Joni Mitchell och Bob Dylan, men den som tydligast visat på denna alternativa stämnings möjligheter är Keith Richards som dessutom gjorde ett självständigt bidrag till tekniken genom att plocka bort en sträng på sin Telecaster. Hans yviga spel bygger mycket på tekniken. Låt oss lyssna på ett par låtar där han demonstrerar sin skicklighet och metodens enkelhet. I inledningen av denna video märks det tydligt att han har sitt grundspel utan vänsterhand.

http://www.youtube.com/watch?v=3-hMQWqVVzw

Det som gjorde att Keith fick upp ögonen för denhär stämningen var Everly Brothers som använde den bland annat i "Bye bye love".

http://www.youtube.com/watch?v=LRyrWN-fftE

Och resten är förstås historia: "Satisfaction", "Brown sugar", "Tumbling dice", "Jumping Jack Flash" och många fler.

Ett riktigt Gott Nytt År

Önskar Per o Lars

Vi på bloggen önskar dig som läser en God Jul. Men vänta dig inte ett inlägg om julmusik, det har vi haft tidigare år.

Nej, detta inlägg handlar om musik som vi associerar till den varma årstiden. Nu ska vi inte överdriva musiks samhörighet med årstider men begreppet ”Summer of Love” är ju för oss förknippat med musik som vi minns.

Inlägget handlar om festivalen i Monterey i juni 1967, eller rättare sagt, den 4CD box som skivbolaget Salvo haft det utomordentligt goda omdömet att återutge. När den kom 1992, när festivalen hade 25årsjubileum, såg jag den bara en gång i en skivaffär och på den tiden var inte ekonomin sådan att man köpte de boxar man ville ha.

Nu finns den alltså ute igen, denna gång i en CDstor ask med 59 låtar från 20 av de artister som medverkade i denna historiska, första riktigt stora musikfestival. Till detta en informativ skrift där artister som var med berättar om sina minnen och intryck.

Monterey är för alltid placerad i skuggan av Woodstock, den större festivalen två år senare som presenterades över världen genom en biofilm och två storsäljande LPutgåvor. Men Monterey var alltså först.

Boxen – kanske ska vi säga asken – visar att ett par artister är inte riktigt på topp. Det smärtar att medge att dit hör mina idoler Byrds som trots det får med hela sju låtar. Att stämsången skulle vara så hopplös att återge på scenen för dom trodde man inte.

Men höjdpunkterna är desto fler. Canned Heat levererar med ett tryck som får en att förstå vilket populärt festivalband de var. Janis Joplin avslutar den första skivan med fem låtar och avslutande Ball and Chain är ett magnifikt fyrverkeri i energi och utlevelse. För henne blev festivalen ett genombrott liksom också för Otis Redding som här sjöng för en stor, huvudsakligen vit, publik för första gången. .En suveränt ösig version av Respect och en själfull I´ve Been Loving You Too Long imponerar storligen.

The Who har efterlämnat betydligt bättre liveupptagningar men den rufsiga, långt ifrån perfekta, versionen av My Generation är ändå kul att ha. Sviten A Quick One While He´s Away fungerar bättre live än man trodde. Jimi Hendrix legendariska framträdande, som slutar med att han tänder eld på gitarren, får vi ju inte se här men musiken är fantastiskt i sig. Versionen av Purple Haze rent otrolig.

Slutsångerna sjöngs av Mamas and Papas. Att komma efter Hendrix är lite av antiklimax men om vi tänker på kvartettens betydelse för the Summer of Love, inte minst för denna festival, känns det helt OK. Dessutom sitter stämsången riktigt snyggt. Att Scott McKenzie får sjunga sommarens temalåt ”San Francisco (be Sure to Wear Some Flowers in Your Hair) känns nästan självklart. Festivalen slutade med Dancing in the Street. Helt rätt.

Några artister vägrade vara med när boxen ursprungligen gjordes 1992. Grateful Dead lär har spelat illa så det kanske var lika bra. Men det är synd att sakna Laura Nyro, Simon & Garfunkel och Buffalo Springfield. Även de sistnämnda var visst inget vidare eftersom David Crosby hade fått ersätta Neil Young på kort varsel. Men just det gör ju den spelningen desto mer intressant.

Men 59 låtar och fem timmar skön festivalkänsla gör ändå boxen/asken ”Monterey International Pop festival” till en obligatoriskt inslag i samlingen. Detta inlägg kommer kanske sent för julklappar men vi som älskar musik har ju jul året runt!

Inte bara blues i botten.

När man talar om sextiotalspopens rötter så landar man ofta i bluesen, gospeln och r&b:n. Och visst finns där en viktig inspirationskälla, det kan ingen ifrågasätta. Men andra musikstilar har också lämnat betydande bidrag, men som inte så ofta får credd för detta. Jag tänker, till exempel på countryn och den rena schlagern från fyrtio- och femtiotalen. Särskilt den senare kategorin, schlagern, verkar man liksom skämmas för. Den är, på något sätt, inte lika cool som bluesen. Kanske beror det av att det var föräldragenerationens musik och tillhörde därmed den kultur som vi revolterade mot. Men det är inte riktigt rättvist eftersom påverkan därifrån är stark inte minst när det gällde att anpassa den svarta musiken till den vita marknaden så blev schlagermusiken oljan i maskineriet. Den rena schlagern överlevde också efter viss popifiering och elektrifiering. Låt mig ta ett par exempel. Vi börjar med countryinfluenser eller rent av countrymusik.

Den av Danny Dill och Mel Tillis skrivna sången "Detroit City) framfördes 1963 av countrysångaren Bobby Bare. Den landade på Billbords countrylistas top ten och blev en populär låt lång utanför countrykretsarna. I Sverige, där den också besökte Tio i topp, upplevdes den nog mest som en poplåt bland alla andra trots att den hade en countrylåts all kännetecken: Den vemodiga tonen, texten präglad av längtan till det enkla livet på landet och ..eh.. hatten.

http://www.youtube.com/watch?v=3yKesnaFYUw

Andra exempel på låtar som återfanns på vår svenska lista som också förvaltade country traditionen väl är exempelvis "Hello Mary Lou" med Ricky Nelson och – men här får jag väl mothugg – mycket av Buddy Hollys musik – liksom förstås Alma Coogan. "Tennessee waltz" är väl i detta sammanhang ett landmärke.

http://www.youtube.com/watch?v=aTBPgA3PSnA

Schlagern då, var finner man den? Jo här får väl Connie Francis bli den stora ikonen inte minst när man ser till hennes svenska arv i form av de tolkningar som gjordes av Siwan med flera. Connie stod verkligen stadigt förankrad i femtiotalsschlagern och fortsatte att ha framgångar långt in på sextiotalet. Och karriären bara fortsatte:

http://www.youtube.com/watch?v=u71V3qDXOxU

Fast det såg såhär ut när det var i början av den, karriären alltså:

http://www.youtube.com/watch?v=5Ws60MDF7OY

Fler med blinkningar åt schlagern är förstås alla i svallet från Brill buildning med sådana storheter som Johnny Tillotsson, Bobby Vinton, Burt Bacharach, Bobby Darin, Dion och Fabian. Och för att ta en Bobby till, nämligen Rydell.

http://www.youtube.com/watch?v=u80Hao56ipc

Så var stolt över dina arv, sextiotalspop!

Lars

Först ett varmt, brett stråkackord. Det inleder ett instrumentalt stycke, inte instrumentalt i rockbetydelse för det framförs helt av The London Festival Orchestra. Inte en elgitarr så långt örat når. Orkestern tonar bort och en röst läser en dikt, skriven av trummisen Greame Edge .

En LP av Moody Blues men så långt det går att komma från popmusik överhuvudtaget. Så där långt. Stycket är en ouvertyr till LP:n som handlar om en dag. Första låten – andra spåret – är Mike Penders långsamma Down is a Feeling. Snygg melodi, men popmusik? Knappast.

Det är först därefter i Ray Thomas pigga Another Morning, där flöjten är dominerande, som vi förstår att detta ändå är popmusik år 1967. Det var då Beatles släppte Stg Pepper och nu fanns inga gränser för var som kunde vara pop och rock. Moody Blues hade toppat listorna med Go Now! två år tidigare men sedan tappat. Den bluesiga sångrösten Danny Laine var borta och ersatt av Justin Haywards betydligt vänare stämma.

I Days of Future Passed samspelar gruppen och orkestern på ett sätt ingen hade hört tidigare och knappast senare heller. Orkestern levererar inte bara det långa introt utan återkommer mellan flera spår.

Efter Another Morning följer basisten John Lodges stressiga Peak Hour som handlar om lunchtimmen då allt ska hinnas med. Aftonen och kvällen får sedan två låtar, interfolierade av orkestern.

Sista låten är den briljanta höjdpunkten, Night in White Satin, Haywards underbara ballad som har förblivit gruppens crown of achivement. Orkestern tar över mot slutet i ett bredd arrangerat coda innan skivan avslutas av en dikt.

Kombinationen av klassiskt orkester och pop slog an en särskild ton hos undertecknad som redan då hade börjat intressera mig för Beethoven och de andra. LPn togs givetvis med till fredagens musiklektion i gymnasiet så att läraren skulle hjälpas att förstå sig på det nya som hände!

Med fyra medlemmar som komponerade och sjöng sina låtar – inte att förglömma den diktskrivande trummisen – var Moody Blues väl rustade i den våg av symfonirock som de kan sägas inledde med den annorlunda och sköna Days of Future Passed. De kom att göra flera bra LP fram till 1972 varav ett par fick ett starkare rykte men i mina öron är det Days of Future Passed som är den verkliga pärlan i deras produktion. Den är sexa på min lista över sextiotalets bästa LP.

Per