Flowers
Vi har skrivit alltför lite om Joni Mitchell. Jag vet inte varför hon inte stannat i mitt minne mer än hon gjort. Hennes texter, likt Dylans, är ofta lika mycket värda att läsa som att lyssna till den musiksatta varianten som vi är så vana vid. Denna mångsidiga artist – ja hon målar också – är mest känd för sin folkmusik även om hon tog ut svängarna ibland. Det är oundvikligt att inte jämföra henne med Joan Baez, men jag tycker Jonis röst är mycket mjukare än den mer kända Joans. Hennes album Blue är kanske det mest kända men hennes katalog är lång. På blomtemat passar hon väl in med denna charmiga låt. Bilderna är gryniga, men ljudet är helt ok.
https://www.youtube.com/watch?v=T0soVe5ITow
Nästa blomtema kommer från The Foundations. Det är inte alla som trallar med som vet hur referensen till blommor fungerar, men det är faktiskt smörblommor de sjunger om. Låten handlar om svek och löften som bryts. Han får finna sig i att hon bygger upp henne men samtidigt uppleva att hon sviker honom. Smörblommor är – som ett förhållande som går snett - frestande, men också kan vara giftiga.
https://www.youtube.com/watch?v=klNean7JJdAv
Dandelion är egentligen en B-sida. Men är värd en A-sida om inte den senare var We love you var A-sida. I bakgrundskören hittar vi både John Lennon och Paul McCartney. Låten har sina rötter i engelska barnramsor och hette från början Sometimes Happy, Sometimes Blue
https://www.youtube.com/watch?v=ozFSmAOQP5s
Och den här följer med bara därför den är så charmig. Skrevs redan 1929, men blev en hit under det gyllene pop-decenniet. Försök inte låta som Tim, kids, det kräver sin man och strupe.
https://www.youtube.com/watch?v=p9TtUjZVTJQ
Och förstås önskar vi läsaren en riktigt Gott Nytt År
Perolars.
Mörkret bort, ljuset fram!
Det är den 23e december. Sakta, mycket sakta, återkommer ljuset. Vi hade årets mörkaste dag i förrgår. Nu blir dagarna längre och ljusare. I hela sex månader.
Gissar att du som läser inte hade väntat dig ett inlägg om julmusik. Lars och jag bjöd ju på vår julklapp för två veckor sedan och jag är sedan många år URLESS på att i mer än en hel månad varje år höra samma låtar på radio varenda år. Nu ska i ärlighetens namn sägas att det har kommit en del nya. Men det är ju så att säga utanför denna bloggs tidsramar.
Nej, här kommer ett par låtar som handlar om det vi upplever utanför fönstren: ljus och mörker. Först här låten jag haft i huvudet i flera veckor. Peter Sarstedt minns vi alla för hans hit Where do you go to my Lovely. Han gjorde också en bra LP och ytterligare ett par singlar som dock inte slog. Den här låten säger något jag tycker är viktigt: Vi behöver mörkret för att uppskatta ljuset. Vore det aldrig mörkt skulle tillvaron vara obeskrivligt enformig. Eller som Sarstedt sjunger: Without Darkness There´s no Light.
(1596) Peter Sarstedt - Without Darkness (There is no Light) - YouTube
Låtar om mörkret är inte så vanliga i popmusiken. Helt ok, vi har ju musiken för glädje och njutning. Nästa länk handlar inte om mörker som sådant men om man svikits av ett fruntimmer är det väl rätt att kalla henne Daugther of Darkness som Tom Jones gjorde på en hit 1970. Tom kan man inte få för mycket av.
(1596) Tom Jones - Daughter Of Darkness - YouTube
Nej, vi gör som tiden just nu, lämnar mörkret och välkomnar ljuset. Så länge det finns har vi hopp om livet.
(1596) Creedence Clearwater Revival: Long As I Can See The Light - YouTube
Valet av avslutningslåt överraskar ingen. Den säger ju precis vad det handlar om. Vår längtan just nu. Men versionen har ni nog inte hört.
Ha ni en fin Julafton, kära läsare!
Per
Vassa tänder och klor. Och en snabel.
En sen kväll, med inte så lite drickande, satt John Entwistle, The Who´s basist, tillsammans med Bill Wyman Stones dito, och spekulerad över vilket namn som passade bäst för olika djurarter. John kläckte namnet Boris för en spindel och enligt honom själv blev låten Boris The Spider skriven på sex minuter. John hävdade att det rörde sig om vad han själv kallade ”a horror song”. Som den spindelfobiker jag är så är jag beredd att ge honom rätt. Enligt Pete Townsend var denna låt Jimi Hendrix favorit bland The Who´s alla låtar.
https://www.youtube.com/watch?v=Vgx7abJH6uI
Från det lilla till det lite större. Henry Mancini var på sin tid en skicklig pianist och flöjtist, men mer känd är han förstås som kompositör, främst av filmmusik. Det var inget fel på hans musikaliska bakgrund då han hade studerat flera år vid Juillard. 1943 tog han värvning och landade i ett av flygvapnets musikband, där han träffade många uppåtsträvande unga musiker. Efter sin tjänstgöring inledde han på allvar sin musikaliska karriär och – som det brukar sägas – the rest is history. Denna låt är från filmen Hatari.
https://www.youtube.com/watch?v=b1z4JfxFb6c&t=36s
Vi fortsätter vår lilla resa bland de vilda djuren och i fortsatt sällskap med Henry. Han vann mängder av priser för sitt skapande och många av hans skapelser står sig väl fortfarande. Vem minns inte Moon River från filmen Breakfast att Tiffany´s? För egen del tycker jag att nästa låt är den som jag gillar bäst och som jag till och från, vid gott humör, finner mig själv nynna på. Nu är det tänder och klor som gäller. Den coolaste katten, eller hur?
Pink Panther Theme Song - YouTube
Vilddjurstemat rullar på om än i sömnigare takt. Skriven i Sydafrika av Solomon Linda har den sitt ursprung i verkliga händelser då Solomon ibland fick rycka ut och skydda sina nötkreatur från det aktuella djuret. Men nätterna var uppenbarligen inte så farliga. Du minns säkert introt:”Weeheeheehee, dee heeheeheehee, weeoh aweem away
Weeheeheehee, dee heeheeheehee, weeoh aweem away”
https://www.youtube.com/watch?v=OQlByoPdG6c
Ibland övertrumfar sig till och mästare sig själva. 1971 landade ett album som jag håller som ett av bandets absolut bästa Sticky Fingers. Mick och Keith har lite olika uppfattning om vad som ligger bakom texten som bägge bidrog till. Mick menade att den kom ur hans känsla efter det att hans relation med Marianne Faithful var över medan Keith menade att den mer beskrev hur trist det var att ge sig ut på turné. Oavsett vilket så är låten fantastisk och den platsar av självklara skäl i detta bloggavsnitt.
https://www.youtube.com/watch?v=Xb3fZmkzy84
Lars
De bästa svenska 60-talslåtarna! Duell mellan Per o Lars!
Vi tänkte ge våra läsare en speciell julklapp. Speciell för att den finns bara här i vår blogg och bara av ni som läser får den. Musik är underbart och vi tycker att den musik vi skriver om är bäst. Visst skriver vi oftare om musik från England och USA. Där fanns så mycket mer men vår inhemska scen förtjänar också uppmärksamhet. Inte minst de låtar som inte bara spelades in utan även komponerades i vårt land när det begav sig.
Alltså tänker vi ge er fyra låtar som vi tycker är de bästa. Lyssna på dom och ge dig själv några julklappar i 10 minuter!
Pers två bästa är:
Det är inte av lojalitet mot min Norrländska uppväxt som gör att min första tanke fastnade uppe i Kiruna. The Shanes var ju fantastiska i flera år. Med två olika killar i fronten gav de oss många pärlor. Först ett par klassiska ståltrådsinstrumentalare. Men gruppen blev ännu bättre när Staffan Berggren klev fram till micken och rev av ett par riviga nummer. Let me Show you Who I am förblir en klassiker.
(1550) Shanes – Let Me Show You Who I Am{1964} - YouTube
Sextiotalets sista år såg en ny stjärna tändas på den svenska pophimlen. LP-debuten Ja, dä ä dä var sensationell. Svenska texter och musik som blandade psykedelia med rock och en liten dos svensk folkmusikton. Detta var tiden när sextiotalets pop utvecklades åt olika håll och Pugh visade sin egen väg. Singelhiten håller för evigt.
(1550) Pugh Rogefeldt -[02]- Här Kommer Natten - YouTube
På samma sätt som Per avsvär sig sin geografiska lojalitet får väl jag då (Lars) påpeka att mitt första val inte har något att gör med min uppväxt i Göteborg, utan helt enkelt därför att jag tycker Tages är det bästa bandet från den tiden. Och det finns många bra låtar att välja på i deras katalog. Min favoritlåt är Miss MacBaren. Låten namngavs efter en på den tiden populär piptobak och ska enligt källor skrivits på väg till inspelningsstudion. Finsk TV hade uppenbara problem med texterna.
https://www.youtube.com/watch?v=YeyUDbLcvGg
Sedan blir det knepigare. Det var lite jämnt skägg mellan flera grupper men jag stannar för Ola & Janglers främst av de skälet att de hade kanske den skickligast låtsnickraren av alla denna pop-period. Och så hade de också ett omisskännligt sound och en sångare, Ola Håkanson, som nog var snäppet bättre än Tommy Blom om än inte bättre än Göran Lagerberg. Från det gyllene året 1966.
https://www.youtube.com/watch?v=TXVhwrcsAzk
Och GOD JUL förstås från
Perolars
En perfekt julklapp!
I fyra boxar har vi kunnat njuta av Beatles avslutande LP-svit i välgjorda utgåvor med snygga förpackningar, utsökta texter, originalskivan nymastrad samt ytterligare skivor med tidigare icke utgivna versioner, i varje fall inte officiellt. Allt i samband med att dessa LP passerade 50-årsstrecket. Detta har väckt frågan om vi nördar måste vänta till 60-årsdagen innan de tidigare LP-skivorna återkommer på samma sätt.
Ett mycket välkommet svar har kommit: Nu kan vi köpa Revolver som fått samma härliga behandling. 100 sidor med bilder vi inte sett och läsvärda texter om vägen fram till albumet med mera. Men framförallt om de 16 låtar inkl singeln Paperback Writer/Rain som spelades in mellan 6 april och 21 juni 1966. Allt förpackad i en snygg låda i LP-format.
Texterna beskriver ingående vilka instrument som användes. Vi läser om hur man fick till det tunga basljudet på Paperback Writer, hur George Martin instruerade stråkmusikerna att spela med lagom vibrato på Elenor Rigby och mycket, mycket mer. Den sanna nörden kan försvinna i guldgruvan av information. 100 sidor!
Sedan behöver man inte var nörd av den kalibern för att notera att det vad Ringo som kom med frasen ”Tomorrow never knows” till John. Inte första gången trummisen gjort små men viktiga bidrag till Beatles kanon. Det var den första låten de jobbade med i studion.
Men en information kunde jag varit utan. När man jobbade med Here, There and Everywhere testade man flerstämssång men tydligen hade man inte bandmaskinen påslagen. Det hade jag velat höra! Däremot var det kul att notera att Liverpoolgruppen The Fourmosts gav ut låten på singel samma dag som Revolver kom.
CD-versionen har fem skivor. Originalplattan i mono resp stereo. En EP med singeln återgiven på samma sätt. Det verkliga godiset är de två CD som har 31 spår med utdrag från inspelningarna. Särskilt intressant tycker jag den första inspelningen är, dvs hur låten lät i kompositörens första version. Vi får några smakprov på det.
Kanske mest intressant är de fyra spår som visar olika delar av Yellow Submarines tillkomst. Du måste medge att här kommer en överraskning.
(1546) The Beatles - Yellow Submarine (Songwriting Work Tape / Part 1) - YouTube
John Lennon i lite fumlig valstakt. Man skulle vilja att bandspelaren varit på under hela arbetet fram till slutprodukten med Ringo och alla ljudeffekter. Två dagar arbetade man med låten. Mycket hände innan slutversionen.
(1549) The Beatles - Yellow Submarine - YouTube
Här kommer motsvarande första demo med George ensam och gitarr på hans Love You Too. Det är Paul i bakgrunden.
(1546) Love You To (Take 1) - YouTube
Med sitar och tablas blev det något helt annat.
(1549) Love You To (2022 Mix) - YouTube
Vi lär oss att idén till Johns Im Only Sleeping kom när han ofta låg och sov på eftermiddagen när Paul hade kört en timme från London för att det skulle jobba tillsammans. Så här lät det första gången de satte på bandspelaren i studion.
(1548) The Beatles I'm only Sleeping (unedited) acoustic version (rehearsal) - YouTube
(1549) I'm Only Sleeping (2022 Mix) - YouTube
När John presenterade She Said, She said blev det ett annat exempel på hur han jobbat klart med kompositionen. Låten är ett perfekt exempel på hur den kunde utvecklas med de övrigas tillägg.
(1548) She Said She Said (John's Demo) - YouTube
(1549) She Said She Said (2022 Mix) - YouTube
Paul McCartney inleder sitt förord med att är han är stolt över att Beatles låtar var så olika varandra. När John och han fick frågan om Beatles framgångsrecept svarade de att om de kom på det skulle de skippa det genast. Just Beatles ständiga strävan efter att utvecklas är nog det viktigaste svaret på frågan varför de blev populärmusikhistoriens största namn.
LPn Revolver illustrerar det Paul säger på ett övertygande sätt. Här utvecklas populärmusiken i flera olika riktningar samtidigt som allt är omisskännligt Beatles. Det är inte bara olika låtar. Det är också, med ett par mindre undantag, en samling låtar som i sig är fantastiska. Det är historiens bästa LP. Punkt.
Per
