En skitbra dålig låt.
Detta inlägg handlar inte om hans stora hit, ”Spirit in the sky”, inte alls, även om Norman Greenbaum är mest känd för denna låt. Han hade emellertid ytterligare några som etablerade sig på listorna om än i de nedre regionerna.
Men för formens skull och som en påminnelse om en genial låt så spelar vi den.
https://www.youtube.com/watch?v=-cXrEPNvRO8
Nå då till det egentliga ämnet för detta inlägg som rör sig om en singel i en av mina många gömslen för sådana.
Det speciella med denna singel är att när den tas fram i goda vänners lag inte sällan ger höjda ögonbryn, frågande blickar och inte heller sällan genererar den direkta frågan varför jag någonsin tog på mig kostnaden för att införskaffa den? Jag vet faktiskt inte när och hur den kom i min ägo, den har liksom alltid funnits där och jag älskar låten. Detta påstående väcker i sin tur då och då följdfrågor av typen ”är du galen”? Den goda stämningen börjar skava och mina tvehågsna argument om att den är coolt laidback och lite kul med sin stolliga text bemöts ofta med att den är tungfotad strunt och att den måste ha skrivits under inflytande av illegala rökverk.
Tja, inte vet jag, men av någon anledning tillhör denna bagatell (jo det medger jag) med sin sydstatsinspirerade countryrock en av mina favoriter även om jag inte placerar den på någon egen topplista. Texten är också tänkvärd eftersom om det verkligen är så att äggplantan åt Chicago så kan det ju också drabba din stad, eller hur?
https://www.youtube.com/watch?v=b-Lc0Lra9cI
Låten gjorde inte några större avtryck på listorna men uppenbarligen inspirerade den till både tolkningar och parafraser och inte bara för att göra narr av den. Big Maybelle, som rörde sig i gränslandet mellan jazz och r&b gjorde en känslosam tolkning om än med en lustig twist. Maybelle hade stora framgångar under andra hälften av femtiotalet och introducerade rockabillyn långt före Jerry Lee. Och vilken röst!
https://www.youtube.com/watch?v=_mg3D0zm7X8
Redan 1976 gjorde Hawkwind en instrumentallåt vars titel om inte annat gjorde klart vilken inspirationskällan var. Titeln? “The Aubergine That Ate Rangoon” förstås!
https://www.youtube.com/watch?v=aTLhqU8Sip4
En sentida hommage gjordes av Tom Paxton på hans album ”Fun food songs”, en passande miljö för en låt av denna kaliber. Paxtons variant blev ”The pizza that ate Chicago” i sin hemskhet närmast överträffande den aggressiva äggplantan.
https://www.youtube.com/watch?v=8F6D7UBgDoE
Avslutningsvis ytterligare en blinkning till ursprungslåten. Känsliga tittare varnas dock.
https://www.youtube.com/watch?v=NtEpqlrwX5c
Så, singeln i min box har verkligen inte gått spårlöst förbi vilket väl borgar för kvalitén på samma sätt som att jag gillar den också är en kvalitetsstämpel. Eller hur?
Lars
Roddan
Rod Stewart är ännu en av de många som lade sin grund på sextiotalet för att bli en av de verkligt stora under sjuttiotalet. Men hans historia börjar tidigare, det vet vi som kan vår pop. Här hade jag tänkt skriva att han spelade munspel på Millies hit My Boy Lollipop redan 1964, när han var 19 år. Men, fy!, den myten klarade inte en kontroll. Undrar var den kom ifrån, det var något jag trott i många år. Enligt Wikopedia var de en annan snubbe som spelade i Rods band 1964.
Munspelare hade han reducerats till i bandet Jimmy Powell & the Five Dimensions, som redan hade en sångare. Det var 1963. Redan som 16-åring hade han blivit nobbat av självaste Joe Meek när han sökte kontrakt. Ingen brist på självförtroende här inte!
Rod fick första skivkontraktet som soloartist hösten 1964. Redan första singeln visade en sångare med personlighet. Good Morning Little Schoolgirl floppade trots att Rod fick vara med i populära TV-programmet Ready!, Steady!, Go!.
https://www.youtube.com/watch?v=mfKsPmyu0tA
Rod var tidigt ute med Mods-imagen och kallades ibland ”Rod the Mod”. 1965 blev han sångare i Shotgun Express där Peter Green och Mick Fleetwood spelade. Han fortsatte solokarriären parallellt. Den andra singeln tror jag inte ni har hört
https://www.youtube.com/watch?v=gjaXL1QBBvE
Nej, The Day Will Come hade nog inte hitpotential när allt kommer omkring. Nästa singel är betydligt bättre, Sam Cookes Shake passade ju Roddan perfekt. Här kompar Brian Augers Trinity. Rod hade tidigare spelat med Brian i Steampacket.
https://www.youtube.com/watch?v=83oGETmKCRg
Nej, solokarriären lyfte inte för Roddan. Men ett lyft kom när han 1967 kom med i Jeff Becks grupp. Det är den på bilden ovan. Ni känner igen Rod i mitten därbak. Beck hade lämnat Yardbirds där han gjort sig ett namn som supergitarrist. Rod sjöng inte på Becks hitlåtar men de gjorde ett par riktigt bra LP. Att Rod Stewart var en röst för framtiden hörde alla som hörde den utmärkta I Ain´t Superstitious.
https://www.youtube.com/watch?v=vxYRhJt6trI
Tillsammans med basisten Ron Wood hoppade Rod av när de fick chansen att ersätta Stevie Marriot (se förra inläggets presentation nedan här) i Small Faces. Nu var de fyra i det bandet inte längre än 1.65 vilket gjorde gruppens namn rättvisa men med de två nya stämde det ju inte riktigt. På första LPn ”First step” hade de ändå kvar namnets båda delar. Den kom 1969. Sin vana trogen fortsatte Rod solokarriären parallellt och släppte samma år LPn An Old Raincoat won´t let you down. Jämfört med det som komma skulle var den inte så bra men Handbags and Gladrags är en liten pärla.
https://www.youtube.com/watch?v=wAGS8UL9b6A
I november 1970 hann Rod med ett gästspel med den Australiensiska gruppen Python Lee Jackson. Hur de hittade varandra vet jag inte. Jag tar med den fina låten In a Broken Dream som blev en hit i England 1972. Jag upptäckte den i Lars von Triers fina film Breaking the Waves 1996.
https://www.youtube.com/watch?v=1ZEHenH-KFM
Vad som hände sedan går vi inte in på här. Med ett, svårundvikligt, undantag: Roddan hann ju med flera stora hits under 70-talet. En av dessa fastnade så hårt på min favoritlista att jag bara inte kan undvika den. Ni kan ana vad nästa länk innehåller.
https://www.youtube.com/watch?v=fD_6KqP7K0g
Ni som läser vet att det därefter följt en gedigen karriär. Bara detta sekel har han släppt 13 album varav fem i en serie med gamla evergreens. Ser på Wikopedia att Roddan, som nu är 73 år, har 8 barn med fem kvinnor. Att han var en av rockens stora charmörer visste vi men åtta ungar är ändå en notabel prestation! Och då nämner inte internetsajten ett ord om hans förhållande med Britt Ekland!
En härlig kille, det kommer vi inte ifrån.
Per
Återbesök hos Steve
Återbesök hos Steve
Det finns skäl att återkomma till Steve Marriot. Inte bara för hans fantastiska rösts skull, utan också för att hans liv kom att bli en sammanfattning av så många karriärer under sextiotalet. Sex, drugs and rock&roll är egentligen bara förnamnet. Till det ska läggas ständiga blåsningar av managers, arbetarklassbakgrund, avspänd relation till skolarbete och lika osannolika musikaliska framgångar som personliga bottennapp. Låt oss ta det från början.
Steve föddes 1947 och redan som tolvåring bildade han sitt första skolband, The Wheels, senare Coronation Kids och Mississippi Five. Hans främsta inspirationskälla var Buddy Holly, något som kanske inte alltid märks så tydligt i hans egen spelstil, men det sägs att han som ung skaffade sig glasögon i samma stil som Buddys trots att hans syn var perfekt.
Hans musikaliska karriär startade som musikalartist i en uppsättning av Oliver efter vilken det följde en ganska framgångsrik skådespelarkarriär.
https://www.youtube.com/watch?v=NNRuASgNV6Q
Hans skivdebut var som soloartist och den första singeln som kom 1963 hade den hemsnickrade ”Imaginary love” som B-sida. Här kan man emellertid tydligt skönja Buddy Hollys påverkan.
https://www.youtube.com/watch?v=9FZoLa5yDBY
Det tog sin tid innan Steve landade i Small Faces. The Frantiks (senare Moments) hade lokala framgångar under 1964 men skivframgångar uteblev. Deras cover av Kinks ikoniska hit floppade av de skäl som kan avhöras här:
https://www.youtube.com/watch?v=pk9MLl55pCg
Efter ett snabbt besök i The Checkpoints så var det då till slut dags för Small faces, dock efter en idé om att tillsammans med David Bowie bilda en du, något som aldrig realiserades. Istället blev Kenney Jones och Ronnie Lane hans nya lekkamrater och succésinglarna började rada upp sig. Premiären var denna.
https://www.youtube.com/watch?v=mYvi-l2SRnA
Steve var med och skrev det mesta av Small Faces hits och lät sig, som så många andra, inspireras av stiliga damer. Hans största kärlek var modellen Jenny Rylance som slets men honom och Rod Stewart. Steve vann till slut den ömma damens hjärta och de gifte sig, kanske beroende av denna hans kärlekssång till henne.
https://www.youtube.com/watch?v=6vWTtx_PxPo
Om Small Faces karriär och musik är redan så mycket skrivet och sagt så vi hoppar direkt till Steves nästa projekt (efter Small faces bästa LP ”Ogdens´ Nut Gone flake”) som blev Humble Pie tillsammans med bland andra Peter Framton. Här är deras debutsingel, skriven av Steve. Notera dock att titeln är felstavad i videon. Den heter ”Natural born Bugie”.
https://www.youtube.com/watch?v=WAZlf_9ObLg
Och så stupade den välbekanta utförsbacken, kantad av alkohol och allehanda droger, allt brantare utför. Epilogen blev en splittrad bild av drogmissbruk, psykiska problem och en från början och för all framtid haltande ekonomi. Rik blev han aldrig.
I april-91 tog hans liv slut i en lägenhetsbrand.
Sic transit gloria mundi och tack för musiken och rösten Steve.
Inte heller denna gång kan jag låta bli att avsluta med min personliga favorit som jag säkert delar med många.
https://www.youtube.com/watch?v=14ViwvgtvbA
Lars
En udda krydda i sextiotalets oändliga måltid - Fairport Convention
Som jag skrev för ett tag sedan finns det många namn från sextiotalet som vi förknippar mer med tiden efter det årtionde som är bloggens fokus. Men redan runt år 1967 hände mycket med musiken. Därför vilade 70-talets musik till mycket stor del på det som hände tidigare.
Fairport Convention till exempel. Ett, inte bara ledande utan helt dominerande, namn i den lille genre vi kallat Folkrock. Namnet användes också när The Byrds elektrifierade Bob Dylans musik men i USA försvann benämningen någonstans i den psykedeliska dimman efter ett par år. Den brittiska varianten av folkrocken var förankrad i Brittisk och Keltisk folkmusik. Där fanns ibland en fiol men det var elgitarrerna som dominerade.
Fairport Convention finns faktiskt fortfarande. I dagens sättning spelar Simon Nicol som var med och startade bandet 1967. Simon har aldrig blivit särskilt berömd. Av de övriga har Richard Thompson däremot haft en lysande karriär och gjort ett par fantastiska LP. Ashley Hutchins bildade sedan gruppen Steeleye Span som var tvåa efter Fairport inom genren. Efter andra LPn hoppade Ian Matthews av och bildade Matthews Southern Comfort som hade en enda hit, men desto större: En version av Joni Mitchels Woodstock som toppade listorna. På tal om Joni så gjorde gruppen två av hennes låtar på första LPn 1968 när hon ännu var okänd i England.
Vi kan lämna den skivan. Det var därefter som gruppen exploderade. Hela tre LP gavs ut under året 1969. Alla kan kallas klassiker, ett slitet ord i rocksammanhang men här passande. In som sångerska hade nu Sandy Denny kommit. Det är hon på bilden ovan. I mina öron en av de allra vackraste röster som funnits, kanske DEN vackraste. Överdrift? Nejdå, lyssna noga på och njut av hennes komposition, den ljuvliga Who Knows Where the Time Goes?
https://www.youtube.com/watch?v=n2xODjbfYw8
Den ligger på den andra LPn av de tre som heter Unhalfbricking. Ett särskilt roligt omslag som visar ett äldre par framför en mur. Långt bakom muren sitter bandet i gräset. En så underbart brittisk bild!
Gruppen gjorde flera av Dylans låtar och valde då de mindre kända. På samma LP finns en annorlunda version av If You Gotta Go, Go Now. Jag vet inte varför de sjunger på franska. Bra är det hur som helst.
https://www.youtube.com/watch?v=AmmCSOpPzZc
Den första av 1969 års LP hade den läckra titeln What we did on our Holidays. Den inleds med Sandy Dennys Fotheringay. Det blev också namnet på en kortlivad grupp hon bildade sedan hon lämnat gruppen i december 1969. Hon gästade sedan Led Zeppelin på deras klassiska fjärde LP. Richard Thompson var upphovsmannen till en av första LPns största stunder, Meet on the Ledge
https://www.youtube.com/watch?v=avX5VlU7MXM
De verkliga finsmakarna räknar dock den tredje LPn, som släpptes i december, till gruppens verkliga höjdpunkt. Nu hade fiolspelaren Dave Swarbrick anslutit sig. Han kom att vara gruppen trogen under lång tid. Han och Thompson skrev den fina Crazy Man Michael. Ett bra exempel på låt som låter traditionell men passar bra med rockinstrument.
https://www.youtube.com/watch?v=BFxf8DJb42k
Tre suveräna LP under samma år 1969 alltså. Men jag måste spela en favoritlåt från den LP som kom 1970, Full House. Nu hade alltså Denny lämnat och gruppen bestod för första gången bara av killar, eller män som känns som ett bättre ord här. Walk Awhile har ett härligt gung
https://www.youtube.com/watch?v=_oQbLzw6va0
Fairport Convention fortsatte under 70-talet innan de lade ned. Men publiken ville ha dom så det blev så många årliga återföreningen med åtminstone någon av sextiotalets medlemmar med och ett antal skivor så de har egentligen aldrig slutat. Under 2000-talet har de släppt sju LP, den senaste förra året.
Vi måste ta en Dylan-låt till. Jag tror att Arlo Guthrie var först med att spela Percys Song. Fairports version är bra vassare. Här ser ni också omslaget till den andra LPn från 1969 som jag nämnde ovan.
https://www.youtube.com/watch?v=NmLaysHObcU
Idag, när alla möjliga musikstilar sedan länge blandats med varandra till synes hur som helst, är det svårt att säga hur stor betydelse Fairport Convention haft. De var annorlunda de andra i samtiden med en egen, spännande stil. De bidrog stort till att göra musikscenen på sextiotalet så underbart bred och rik som den var.
Per
