perolarssextiotal

 

Popligan var en idé som hämtades hem från Radio Luxemburg och togs om hand av, bland andra, den kände Carl-Eiwar. Det hela byggde på dueller i radio mellan popgrupper som sedan lyssnarna fick rösta på. Duellerna resulterade i en popularitetslista baserat på flest röster och det hela avgjordes i ett finalprogram. En fin buckla blev priset som delades ut i programmet Oppopoppa. Tolv grupper deltog och jag tyckte det var en trevlig utgångspunkt för att titta lite närmare på vilka svenskagrupper som fångade ungdomars intresse det magiska popåret 1967. I tre inlägg ska jag kort presentera dessa grupper med början i slutet på listan och avsluta med segraren.

 

Såhär såg det ut i botten.

 

På tolfte plats Streaplers. Gruppen hade bildats redan 1958 med det intressanta namnet ”Rock-Lasse And His King River Rockers”. Storhetstiden för det framtida dansbandet inleddes med ”Diggity Doggety” då man som första svenska grupp toppade Tio I Topp 1963 (då man oförklarligt knuffade ner ”She Loves You” från tätplatsen). Gruppen hade emellertid svårt att göra sig gällande mot den nya popvågen och försvann snart från popscenen för att med framgång etablera sig på dansbandsscenen. Jumboplatsen speglade nog rätt väl gruppens position 1967. Låten jag väljer är ett personligt val från ett av deras sex Tio I Topp-besök. Ljudupptagningen är usel men stämningen för mig tillbaka till de många klubbesök jag gjorde.

https://www.youtube.com/watch?v=ZevDp45fuh8

 

Jönköpingsgruppen Caretakers startade på skivmarknaden som instrumentalgrupp. Bröderna Lasse och Thomas Starck från Trånghalla tillhörde grundarna. Jämfört med andra grupper som tävlade var deras genomslag på listorna begränsat. Mest kände medlem var Mike Wallace (före detta bland annat engelska The Retreads) som när denne flyttade tillbaka till England bidrog till att gruppens upplöstes 1967. Teknisk skicklighet kunde inte kompensera för bristande karisma och personlighet. Elfte plats.  

https://www.youtube.com/watch?v=3E1PT0y26UM

 

Mest häpnadsväckande på Poplistan var kanske Hep Stars bottennotering med tredje sist som placeringen blev. Åren mellan 1965 och 1967 var de löpande på listorna och var väl synliga i media. Mot den bakgrunden är det överraskande att de inte räckte längre i tävlingen. Förvåningen blir inte mindre av att man toppade svensktopplistan med början i januari 1967 i hela åtta veckor. 1969 tog gruppen slut – bortsett från alla återföreningar – då Svenne och Lottas solokarriärer tog fart och Benny Andersson sökte sig nya och framgångsrika vägar. För egen del minns jag ännu när jag första gången hörde deras egentliga genombrott. Utlevelse är väl hämtad från Rolling Stones bortsett från gitarristen som tycks ha sneglat på Shadows mer återhållna koreografi.

 https://www.youtube.com/watch?v=8I10nTYEKF8

 

Sista grupp i detta inlägg blir nummer nio, Slam Creepers. Om några av gruppernas popularitet var på upphällningen 1967 var det andra, som Creepers, som var i början av sina listkarriärer. Creepers hade förstås sin styrka i den starka sångaren Björn Skifs, Vansbros stolthet. Den senares solokarriär sträcker sig långt in i våra dagar. Jag har valt en låt som, i mina ögon av goda skäl, aldrig nådde listorna. Lite kul är den dock. Och Björns röst tål att jämföras med mångas, Fames och Burdons. 

https://www.youtube.com/watch?v=NzeS3k3L9oA

 

Nästa vecka fortsätter Popligans lista

 

Lars

         

 

 

 

Ja nu har vi fått ihop en supergrupp.

 

Längst bak i setet den eminente Charlie Watts på trummor. Snett framför finner vi Paul McCartney med sin Höfner-bas och bredvid denne kompgitarristen Bruce Welch och minst ett halvsteg framför dessa fullbordas trion med Chuck Berry på sologitarr.

 

Inte så illa va? Men jag undrar hur det skulle låta? Chuck och Paul skriver ihop? Tror det skulle låta väldigt mycket Chuck om detta.

 

Nu har vi förstås fantastiska sångare i denna grupp. Både Chucken och Paul har ju stämmor som duger, men det vore kul att tänka sig en sångare i gänget. En riktigt bra karaktäristisk röst i enlighet med min smak. Här ska jag nöja mig med att ge några exempel på de i min värld de bästa rösterna från sextiotalet. Smaksak om man vill ha en manlig eller kvinnlig vid micken.

 

Den oefterlikneliga och alltför tidigt bortgångna Dusty pretenderar förstås på en plats i vårt band. Kanske skulle hon få de mer vildsinta i gänget att lugna ner sig lite? Den gamle jazz-trummisen Charlie skulle trivas väldigt bra med henne, det är jag säker på.

https://www.youtube.com/watch?v=Tf1d65OHYXo

 

Eller något lite rivigare kanske? Som kanske kan hävda sig mot de övriga sångarna i gruppen? Och rivigare än såhär blir det knappast. Roger Daltrey.

https://www.youtube.com/watch?v=eswQl-hcvU0

 

Jazziga röster faller jag gärna för och jazzigast av dem alla är kanske denna.

https://www.youtube.com/watch?v=RdrdN1PFa-U

 

Nå, tillbaka till det kvinnliga alternativen. Vågar man sig på en lite fräckis i form av en svensk artist? En som både kan hantera ballader och lite mer hårdkokt? Från Göteborg förstås.

https://www.youtube.com/watch?v=M4h-x-9VxK8

 

När Mike d´Abo ersatte denna artist i Manfred Mann gick en hel del förlorat. Per och jag var på en konsert med honom härom året då han och bandet (inte Manfreds alltså) bara lirade blues. Han var förstås utomordentlig också på detta område, även om jag själv föredrar hans tidigare inramning. Det var bluesigt då också. Här i en cool och laid back version.

 https://www.youtube.com/watch?v=e7JCMLAUtZI

 

Ja, det får nog bli Paul. Eller?

 

Lars

 

 

 

 

 

Så är det dags för bäste kompgitarrist för att få ihop vår supergrupp. Också här finns en del att välja på men det är inte lika trångt som på andra platser kanske. Många kompgitarrister gjorde inte annat än just det, kompade. Låg där taktfast med sina runda barréackord och gjorde inte så mycket mer väsen av sig. Vi söker den nyskapande eller den som påverkade musiken starkare än med att lägga en ljudmatta framför vilken sologitarristen kunde utföra sin ekvilibristik. Några finns det emellertid och här är jag säkrare än någonsin på min topp ett. So without no more ado.

 

Om jag känner mig rätt bekväm med ettan och tvåan så vållar denna trea mer besvär. Alla grupper hade, likt Led Zeppelin, inte alltid en kompgitarrist där orgeln istället fick en roll. John Lennon är förstås aktuell men jag vill ju inte med denna lilla exposé formera Beatles igen. Nej jag stannar för David Crosby vars karriär ju på allvar tog fart som kompgitarrist i The Byrds. Hans fortsatta karriär bekräftar väl också att han är konkurrenskraftig och han får ett plus för sina (med-)kompositioner.

https://www.youtube.com/watch?v=e8QypoBpQqI

 

På andra plats Keith Richards. Keith Richards? Utropar nu läsarna, i kör, Rolling Stones sologitarrist?! Jag förstår reaktionen men Keith började sin bana i Rolling Stones som just kompgitarrist bakom Brian Jones och var förstås en utmärkt sådan. Efter det att Brian försvann ur gruppen så var hans roll lite till och från med Dick Taylor och när det krävdes kunde han ta ett steg tillbaka och låta Dick excellera. Han har flera gånger sagt att hans spel bygger på ackord och rytm snarare än att han försökte vara ”the fastest in the West”. Han spel är ju, som bekant inspirerat av Chuck Berry som ju aldrig riktigt skilt på komp- och solospel, det blir något mitt emellan. Där landar också Keith tydligt, inte minst när han tränat in den så kallade öppna G-stämningen vilket gjorde att han kunde ”enfingerspela” många barréackord. Att kompa Chuck Berry, har  många vittnat om, var ett av de svårare uppdragen. Denne var inte mycket för repetitioner utan överlämnade till det ofta tillfälliga kompet att bara ”hänga på”. Den som klarar det är en stor kompgitarrist. Här är beviset.

https://www.youtube.com/watch?v=5madtiLf7DI

 

Ettan är som sagt självklar. I skuggan av Hank skapade han en mjuk bakgrund utan vilken Hanks rakbladsvassa solospel inte kommit till sin rätt. Tekniskt fulländad förstås, men det är just anslaget och den varma färgen i hans spel som är så betydelsefull. När man är så precis på tonerna som Hank är så finns alltid risken att det smyger sig in en kyla (läs till exempel Spotnicks) men Bruces värme balanserar som sex droppar vatten i en fyra Laphroaig en fredag afton. Takes the edge off.

 

Många amatörgitarrister har sökt efterlikna detta oefterlikneliga sätt att lägga en ljudmatta. Bortsett från de tekniska brister som genast uppenbarar sig vid sådana försök så föreligger det också ett missförstånd. Många tror, likt jag själv länge trodde, att Bruce på alla skivor laddade sin Fender, men istället låg där en brummande akustisk Gibson av J-modell. Detta har jag fått mig förklarat av gode vännen Peter Friberg, sannolikt en av Sveriges främsta Shadows-kännare.      

 

Så det var egentligen inte en fight. Bruce är självklar.

https://www.youtube.com/watch?v=NoN6AKPGkBo

Lars

 

 

 

Sologitarrister och duktiga sådan finns det en uppsjö av. Inte heller här får bara tekniken räknas in utan också det personliga soundet, kreativiteten och min personliga smak. Något annat vore förstås omöjligt. Detta öppnar också för kreativ och saklig kritik inför vilket jag är öppen och förstående. Framför allt lär det bli den personliga smaken som initierar sådant. Gott så.

 

Trots att denne min tredje plats i nästan alla enkäter och listor hamnar i topp så blir det inte mer än en tredje i på min. Så när jag inte sätter Jimi främst så blir det nästan så att jag får argumentera för att han inte kommer högre snarare än att motivera att han är på toppen i min lista. Tekniskt sett är han förstås i det närmaste oöverträffad och hans kreativitet och nyskapande kan ingen ta ifrån honom. Men ändå – jag tycker hans register är ganska begränsat. Det är fullt spett hela tiden med fuzz och rundgångar och ylande som tar andan ur en, men det blir liksom julafton varenda dag om du förstår hur jag menar. Vem orkar med ett sådant överflöd, en sådan myckenhet, ett sådant drag en sådan extra allt vareviga dag året runt, vareviga låt (ja, ja undantag finns). Så – det blir en välförtjänt tredjeplats.

https://www.youtube.com/watch?v=_PVjcIO4MT4

 

Andraplatsen tas av Hank B Marvin, Shadows ikoniske gitarrist. Nästan samma situation här – för Shadowsälskaren är denne den givne ettan i alla lägen, men här är dessa inte lika ense med listorna och omröstningarna. Hank har faktiskt en rätt undanskymd och lite oförståerlig sådan i många sammanhang. Kolla exempelvis Billboardlistorna över bästa. Han har nästan samma problem som Jimi om än i det omvända. Hans teknik är så skicklig och hans ton så snällpoppig, om uttrycket tillåts, att långa sessioner med honom i mina OA-6:or ibland blir lite vällinglika. I lagoma doser är han emellertid gudalik i sitt spel som närmast kan liknas vid ett rakblad i våt sammet. Varsågod här är nummer två.

https://www.youtube.com/watch?v=oGXoCnjA_x0

 

Nummer ett. Obestridd i min värld. Nyskapande på ett sätt som skapat generationer av epigoner och en teknisk färdighet som står få, om ens någon, efter. Alla som försökt sig på det enklast riff som Chucken skapat märker snart att spännvidd mellan pek- och lillfinger måste vara som en lagårdsdörr. Att det ser enkelt ut betyder inte att det är enkelt. Och även om man lyckas få till tekniken så låter det inte som när Chucken spelar. Det gör det bara när han spelar. Hans sätt att röra sitt vänstra lillfinger har öppnat helt nya musikaliska dörrar med engagerande, smart och jazzigt coola riff. Han både kompade och spelade solo i samma ögonblick. Och då har jag inte ens sagt något om hans förmåga att skriva odödliga hits. Återigen, ohotad!

https://www.youtube.com/watch?v=ZLV4NGpoy_E

 

Nästa inslag avslutar vår exposé och då ska vi ha en kompgitarrist till vår supergrupp.

Lars

 

 

 

Trummisar. Eller batterister eller percussionister. Dömda till en plats längs bak i sättningen ända tills Sandy Nelson dök upp. Nåja, det kanske var en överdrift, men Sandy var tidigt ute med att ge ut plattor där trummorna var soloinstrumentet. Men, liksom med basisterna, är trummisarna underskattade vad gäller betydelsen för gruppens sammantagna sound. Många grupper lutade sig tungt mot bastrumman som takthållare och missarna i foten som skötte denna påverkade förstås på ett avgörande sätt slutprodukten. Som du förstår kommer jag nu att ranka mina tre favorittrummisar. Jag vidhåller att förmågan att hålla takten är den viktigaste (och av många underskattade) förmågan, men som vid alla instrument kan skickliga utövare både utveckla spelet och skapa ett eget, personligt sound.

 

So – here we go.

 

Om det ofta är så att trummisen är den som bestämmer rytm och takt så gällde motsatsen för Mitch Michell i The Jimi Hendrix Experience. Här var det den vildsinte, lynnige och ack så improvisationsvillige gitarristen som styrde. Jag såg dem live ett par gånger och noterade att Mitch ibland desperat försökte hänga med i Jimis excesser. Mycket av improvisationerna var nog väl inövade men ville man veta vilka som var ”äkta” så var det en god sak att räkna svettdroppar i pannan på Mitch. Med tanke på uppdraget kan man inte annat än att beundra det sätt han genomförde det på och han matchade väl Jimis spel. En välförtjänt tredje plats.

https://www.youtube.com/watch?v=qcP7VbwXFFo

 

Vem, förutom Keith Moon, skulle kunnat spela trummor i The Who? Vem? Keith var, sägs det, skvatt galen även om jag för min del tror att det i många fall också rörde sig om en väl odlad image. Trots det vilda utspelet så var han minutiöst noggrann vid trummorna som blev ett omistligt inslag i The Whos musik. Kriget om publikens uppmärksamhet som han och Pete Townshend ständigt utkämpade kan väl sägas sluta oavgjort även om bägge i slutändan slog sönder sina instrument. Dock var Keiths spel nästan pedantiskt korrekt medan Pete inte så sällan slarvade, kanske som en del i hans image? Lika välförtjänt tar Keith andraplatsen.  

 https://www.youtube.com/watch?v=7BmkBroiw1s

 

Nummer ett – den elegant gentlemannamässige trummisen i Rolling Stones, Charlie Watts. Ursprungligen kom han från jazzen och det kom att avspeglas också när han landade i det ostyriga rockbandet. Själv sa han att han inte hade en aning om hur man spelade rock på trummor innan Mick lärde honom. Kanske sant, men kanske lika gärna ett tecken på hans ödmjukhet. Jag är ingen kännare vad gäller trummor, men vågar mig på att säga att Charlies spel är så karaktäristiskt exakt, jazzigt mjukt och avslappnat att jag nog skulle känna igen det också i en annan miljö. Bäst kommer han förstås till sin rätt i balladmiljöer. Vill man höra hans kreativitet så är ”Exile on Main Street” ett bra ställe att lyssna in sig på. I min värld självskriven numero uno.

https://www.youtube.com/watch?v=UYfFrb6ZECY

 

Ja, ja nu kommer frågorna och invändningarna – men Ringo då (och kanske John Bonham)!? Jovisst är han snubblande nära topp tre, men det som talar mot honom är att det är ruggigt svårt att höra på en Beatles-platta om det är han eller Paul som spelar. Hans trumspel är svårslaget men inte lika karaktäristiskt som de ovan nämnda. Så det så.

 

Jag avsluta med en hommage till Sandy som fortsatte sin karriär också efter det att han förlorat sin ena fot i en motorcykelolycka. Det är stil, det!

https://www.youtube.com/watch?v=edksYp0t-Jo

 

Nästa vecka tar vi oss an sologitarrister.

Lars