perolarssextiotal

…utan istället en födelsedagshyllning. Till vem? Sir Mick Jagger förstås som häromdagen passerade 80-årsgränsen. Snyggt jobbat.

Du, kära läsare, får förlåta mig att jag – igen – blir en smula personlig. Jag har alltid tänkt mig Beatles som The Soundtrack of My Life, men Stones och sir Mick var nog det i lika hög grad. Så vi får flytta oss tillbaka långt, långt tillbaka i tiden. Efter att ha lyssnat till min storasysters plattor med Frank Sinatra så slog förstås det tidiga sextiotalets musik som en bomb i mitt musikaliska universum. Mitt halvvuxna jag tillbringade jag först Majornas läroverk för pojkar och sedermera på Majornas gymnasium i Göteborg, mitt lika älskade Alma Mater och hemstad. När Stones bildades var jag fjorton år och var förstås ett lätt byte för deras fräcka r/b och framtoning. Jag hade lyssnat en del på Jimmy Witherspoon men detta var blues på speed. Min först EP innehöll denna Sinatradödare. En tidig singel.

https://www.youtube.com/watch?v=0UWd4CZSvnc

Senare, under min gymnasietid träffade jag min första stora kärlek, B. Klasskamrat och hon blev min följeslagerska ända till vi tog studenten. Jag vet inte om det är nostalgi eller om det är så att just den låten är riktigt högklassig. Den fick inte särskilt bra kritik, men who the fuck gave a shit! Jag tycker att den är Rolling Stones så mycket och Mick är i tidernas form. Aggressiv men samtidigt cool. Den, låten alltså, smyger sig liksom på en med lugna partier innan refrängen dundrar in. Bill är Coolare än någonsin och Brian spelar fortfarande sologitarr. Rak, enkel och ändå så smart.

https://www.youtube.com/watch?v=F21m0R8zE1A

Och sedan var det C. En annan klasskamrat som hade en mer sofistikerad musiksmak än jag (Beatles) och min bästis P. (Shadows) som på det fik som låg tvärsöver skolan där vi samlades lunchraster för att fika röka och göra läxor introducerade mig tlll en mer otillgänglig musik, som Elmore James. Tack C! Det var också hennes lärdomar som fick mig att, om inte lämna gladpopen, ändå fick mig att hitta mer djup i musiken. Med det följde också ett intresse för den mer komplexa musik som Stones och Mick levererade. Det tog sin tid innan jag riktigt greppade denna låt, både text- och musikmässigt. Men nu sitter den, efter alla dessa år, som gjuten eller hur? Här är den live så det är väl ok men skivan är taskigt mixad där både trummor och bas dränks i skränet från gitarrerna. Bortsett förstås från Bills eleganta avrundning.

https://www.youtube.com/watch?v=FoNSFFhyEi8

Nå, det hela handlar ju egentligen om Mick. Men dom är ju oskiljaktiga. Man kan spela vilken låt som helst med stenarna, men det är alltid Mick som dominerar. Både med sin röst och sin personlighet. 80 år! Stiligt! Som sista låt får vi se på ett par som ser Mick i denna låt för första gången. Och mer Mick än Mick kan det inte bli. Koreografin är lysande. Fräck och sexig och hans röst är bättre än någonsin. Använd nu din split vision och titta både på Mick och henne när hon följer hans rörelser. Hennes leende när han vickar på rumpan är ett så gott som något ett kvitto på hans status som sexsymbol.

https://www.youtube.com/watch?v=6A-aYRS3v4E

Återigen grattis sir Mick. U give us all hope!

Och förlåt mig om jag tråkat ut dig med gamla minnen. Det ska inte hända igen. Kanske.

Lars

I förra inlägget på bloggen reflekterar Lars över några låtar av Paul McCartney. Att vi två är stora Beatlesfans vet alla som bara lite har följt vår blogg. Jag kan här bara inte låta bli att göra min egen uppföljning av Lars inlägg.

Men först: När jag får frågan: ”Vem var bäst i Beatles – John eller Paul” svarar jag att det finns tre svar.

1.      Frågan är fel ställd. De 4 i Beatles var alla så viktiga att det är bara dumt att plocka fram individer och ställa dom emot varandra..

2.      Ser vi Beatles som kulturellt fenomen är det inget snack om att John bäst företrädde allt som Beatles stod för. Ungdomlighet, optimism, lite fräckhet med mera.  

3.      Musikaliskt är de båda jämbördiga. John stod för det speciella med Beatles. De flesta tidiga hitsen och det psykedeliska som gjorde gruppen intressant och ledande (nästan) in i slutet. Men Paul breddade paletten med låtar som visade att Beatles var insatt i musikhistorien och visade en bredd i sin musik som ingen konkurrent kunde matcha. Kanske kan man säga att där John gjorde gruppen intressant gjorde Paul Beatles STORA.

Jag vill demonstrera Pauls bredd med några av mina favoriter ur Pauls produktion. Han gjorde flera snygga ballader som han ofta framförde själv. Den allra bästa finns på bästa LPn

(252) The Beatles - Here, There and Everywhere - YouTube

Den andra änden av Pauls musikspektra har några rykande rockande. Paul fick till en riktigt bra sak på baksidan till Help. Här i live-version.

(252) The Beatles - I'm Down (Ed Sullivan Show 1965) Color/Colour - YouTube

Jag ska inte länka till Yesterday som ju var ett suveränt bevis för gruppens förmåga att se utanför de då gällande rockströmmarna. Som komposition är Elenor Rigby intressantare och George Martins stråkarr svårslaget. Här får ni texten som Paul inte skrev. Beatleslitteraturen har försökt reda ut vem som bidrog med vilka ord i ett som var ett grupparbete.

(252) The Beatles - Eleanor Rigby (Lyrics) - YouTube 

En annan spännande sida av Pauls bidrag är hans förmåga att oblygt landa i en Musik Hall-tradition som bara kan finnas i England. Låtar som Good Day Sunshine, Martha my Dear och Maxwells Silver Hammer (bara en sån titel!). På Sgt Pepper finns min favorit bland dessa. En låt Paul skrev när han var 16 och spelade in samma år som hans pappa fyllde 64.

(252) When I'm Sixty Four (Remastered 2009) - YouTube

Nej, jag har inte gjort någon ”Paul-lista” där nummer 1 är strået vassare än tvåan. Det finns många välförtjänta kandidater till förstaplatsen. Men för några år sedan satte jag ihop en preliminär Beatles-bästa-lista och även om den förtjänar väldigt mycket mer eftertanke för att kunna spridas skäms jag inte att avslöja att den här Paul-låten kom etta. Hur man än ser på den är det en perfekt poplåt i alla delar. Jag brukar nämna den som den tredje bästa låten överhuvudtaget (efter Be My Baby och God Only Knows)

(252) The Beatles - Penny Lane - YouTube 

Vi som skriver här skäms verkligen inte över att så ofta skriva texter om Beatles. Ju mer åren går blir gruppens förstaplats i musikhistorien bara tydligare. Håll i er, om två veckor skriver jag om fem John-favoriter!

                                                                                                                                                                 Per

Ja, du vet hur det är. Vilken är bästa låten och så vidare. Just nu är jag inne i en Beatlesperiod för vilken gång i ordningen vet jag inte, men i huvudet börjar jag lista bästa – för tillfället – bästa låtarna. Intressant för mig men knappast för dig som säkert har en egen lista, så därför tänkte jag ta hjälp av Paul och hans två tegelstenarna Texterna:Ett självporträtt. Vad tyckte han om mina val? Så vi går direkt på.

En låt som jag alltid hållit högt är In my life. Den första tillbakablickande texten av John. Så genial att alla kan känna igen sig i den. Det var, för en gångs skull, i efterhand tvist om vem som hade bidragit mest till den. John hade verkligen skrivit texten och Paul hävdade att han gjort musiken. De blev aldrig ense om den saken, men intressant nog, när jag tittade i Pauls tegelstenar så fanns den inte med. Ett senkommet erkännande?

https://www.youtube.com/watch?v=ZqpysaAo4BQ

Can´t buy me love har jag alltid tyckt stå tillbaka för She loves you. Samma genre - rivig poprock. Låten är en rak bluestolva med ett par inslängda mollackord a la Beatles. Skrevs i Paris under en av deras mest produktiva perioder. De hade fått cash för sina insatser och spenderade rikligt i paris och Florida. Låten var ursprungligen skriven som ett soundtrack till A hard days night men som singel gjorde den succé både i UK och USA. Och undra på det!

https://www.youtube.com/watch?v=srwxJUXPHvE

Jag erkänner villigt att Drive my car hade jag problem med. Det tog sin tid för mig att ta in den. Missförstå mig inte, historian är lite kul men jag tyckte att ackordsföljderna inte hade samma följsamhet och energi som annat av deras material. Jag tyckte helt enkelt att den hackade melodiskt och kändes lite ”konstruerad”. Men så är det det där charmiga ”Beep, beep yeah”. Om jag tyckte den var knepig ackordsmässigt så döm om min förvåning när jag försökte plocka ut ackorden och insåg att hela versen består av bara två ackord. What? Så typiskt det luriga kompositörsparet. D7 och G7 är svaret på den outtalade frågan.

https://www.youtube.com/watch?v=kfSQkZuIx84

Droger var inte en främmande substans för Paul, även om han, i det längsta, avstod från LSD, men blev övertalad av John och George att testa. Hål var en grej för Paul. När han skulle skriva en ny låt var det som, enligt hans egna utsago, som att fylla ett hål. Han är minst sparsmakad vad gäller kommentarer till denna melodiösa och vackra låt, men han återkommer hela tiden till droger och avvisar kategoriskt att det skulle röra sig om heroin eller LSD. Han skriver själv att när låten kom till var det Marijuana som var hans cup of tea.

Oavsett vilket så är det en fantastisk låt. Paul var också nöjd med den.

https://www.youtube.com/watch?v=ebNX4Dz1U6c

Jag ska återkomma i till mitt och Pauls snack.

Lars

När kärleken mellan bandmedlemmarna tog slut så bestod ändå kärleken till musiken och alla fick framgångsrika solokarriärer. Vem var mest framgångsrik? Inte vet jag, men det finns skäl att forska i hur de inledde. Wings och Plastic Ono band följde också i svallet av uppbrottet. Vem som lämnade gruppen först står också skrivet i stjärnorna men både John och Paul gjorde anspråk på att vara först. Men såhär inledde de fyra sina solokarriärer.

Paul fick en flygande start med ett av sina tidiga album, RAM. Han fick sin första USA-etta efter Beatles med Uncle Albert/Admiral Halsey oklart varför i min bok. Pauls solokarriär tycker jag var kantad av blandad kvalitet. Hans böjelse för sentimentalitet gjorde ibland hans ballader lite för sockersöta. Där saknar man Johns sälta som så ofta hjälpt Paul till rätt sida av banaliteten. Albumet som helhet är däremot rätt bra jämfört med vad som komma skulle. Men vi lyssnar på singelettan. Låten verkar vara hopklippt av två separata och den ena är bättre än den andra, eller hur?

https://www.youtube.com/watch?v=XI6C7L66zq8

Om Paul framstår som harmoniska och nöjd med det ”lilla” livet så fortsatte Johns grubblerier och han tillbringade ett halvår med Janovs primalterapi i syfte att reda ut de personliga problem hans barndom grundlagt. Om den låt med Paul som presenterades ovan som var tudelad så var en av Johns låtar från John Lennon/Plastic Ono Band snarare tredelad. Man kan tydligt urskilja de tre sekvenserna som ungefärligen kan indelas i en inledning med en slags uppgörelse med Gud, den andra representerar Johns avståndstagande från alla auktoriteter (förutom Yoko) där han distanserar sig från, bland annat, bibeln, Dylan, I Ching, Jesus, Kennedy och The Beatles. Den avslutande delen handlar om tiden efter The Beatles och hur den påverkat honom. Låten är förstås God. Klangen är så självklart John.

https://www.youtube.com/watch?v=7TOOpHCZ4gA

George tredje album som soloartist var All things must pass där han fördjupade sin andliga sida ytterligare. Albumet hålls högt av många kritiker och det har en sällsam stämning över sig. Ett riktigt konceptalbum för den som så önskar. Klaus Voorman och Ringo medverkade på albumet och trådarna till Beatles syns och hörs då och då tydligt. My sweet lord blev förstås en jättehit men skaver väl lite eftersom den drog in Harrison i en upphovsrättslig tvist som han förlorade. Men en annan låt som också blev en singelhit var däremot Harrisons egna hantverk.  Phil Spector gjorde också sitt till för att ge låtarna skulle må bra. Här kommer What is life?.

https://www.youtube.com/watch?v=fiH9edd25Bc

Ringo blickade också bakåt på sitt första soloalbum, Sentimental journey, men längre tillbaka och förbi The Beatles. Han tog sig an de standardlåtar han hört och uppskattat från sin uppväxt i Liverpool. Ringo hade inte den kompositörsgåva som hans vänner i gruppen, men den tog sig längre fram i karriären. Han var och är den flitigaste i gruppen och uppträder envist med sitt All Starr Band, ofta numera gästad av Paul. Vem som led mest av gruppens uppbrott var kanske Ringo som hade vänskapliga förbindelser med de tre övriga även under den turbulenta slutfasen.

Vi hämtar titellåten från albumet.

https://www.youtube.com/watch?v=50bJ8yMJPII

Lars

För tre veckor sedan presenterade jag några låtar från 60-talet som fått plats på tidningen Classic Rocks 100-lista i våras. Eftersom vi på denna blogg räknar ”vår” tid 1954-72 finns det anledning att också behandla listans låtar från åren 1970-72. Den har hela 20 låtar från denna treårsperiod. Från åren innan dess hade tidningen inte någon låt på topp-10 men från dessa tre år finner vi tre. Tunga, imponerande val. Vi kollar.

På andra platsen en personlig favorit, inte bara för mig utan för väldigt många. När jag avslutar föredrag om rockhistoria är detta en låt som visar hur rockmusiken redan 1971 kunde vara varierad och låta när den är som allra bäst. Börjar med John Paul Jones mellotron. Därifrån växer musiken stadigt för att till slut kulminera i ett suveränt solo som fortsätter i Plants ylande. Allra sist ett överraskande kort avslut som inte kan vara bättre. Aldrig har 8 minuter innehållit så mycket. En av mina eviga favoriter

(230) Led Zeppelin - Stairway To Heaven (Official Audio) - YouTube

I förra inlägget spelade vi Whole Lotta Love på plats 11. Led Zeppelin plats bland de bästa i rockhistorien är odiskutabel.

Nästa topp-tio låt är också den en låt som dyker upp varhelst ordet ”klassiker” nämns. Visst handlar det framförallt om riffet men framförandet i övrigt är ju topp. Deep Purple var ett suveränt band, inget snack om saken.

(230) Deep Purple - Smoke on the Water (Audio) - YouTube

Den hade tidningen på plats sju. På 10e platsen ytterligare en supertungviktare. Här handlar det om en av historiens bästa LP som så här avslutas på bästa möjliga sätt.

(230) The Who - Won't Get Fooled Again - YouTube

The Who dyker upp igen på plats 31 med Baba O´Riley från samma LP, Who´s Next.

En annan personlig favorit är pärlan som på 16e plats är listans fjärde av 70-72orna. Eric Clapton har nu en så lång karriär att han bör hyllas bara därför. Men han har inte gjort en bättre låt.

(230) Layla - YouTube

Som sagt, 20 låtar från åren 1970-72 bland de 100 bästa när Classics Rocks redaktion och läsare får bestämma. Även om det 60tal som vår blogg omhuldar är dåligt representerat (se förra inlägget) så är det ändå ytterligare ett tecken på att musiken var bättre förr. Vi snackar ju om mer än ett haft sekel sedan!

Jag avlutar med en kvartett som gladde med att besöka min uppväxtstad Umeå, jag tror det var 1971. Jag minns inte så mycket om spelningen på studentkårens hus mer än att jag – som skulle skriva om den i Kuriren – stod för nära bashögtalaren för att få ett rättvisande intryck. Men gruppen var redan favoriteter så jag var nöjd. Free har sin klassiska låt på Classics Rocks 55e plats. Denna live-video tar mig 52 år tillbaka!

(230) Free - All Right Now (Doing Their Thing, 1970) Official Live Video - YouTube

Om listan för övrigt kan nämnas att The Doors har med Riders in the Storm och LA Woman. Att tidningen inte valde äldre – och bättre – låtar med Doors kan bara tolkas med att läsarna och redaktionen är yngre än undertecknad, dvs missade 60-talet när det hände.

Men det är  bara dumt att gnälla. Listor är alltid kul och visst är den stora merparten av de 100 riktigt bra låtar – även om de är ”för unga”!

Per

Moderna nationalskalder finns dom? Ja, det gör dom. Den väldigt underskattade Tomas Ledin, den våldsamt överskattade Ulf Lundell, för att bara plocka ett par ur högen. Och sedan är det Västeråskillen, sedermera gotlänningen, Pugh. Det är den sistnämnde och dessvärre nyligen bortgångne detta inlägg handlar om.

Först med rock på svenska skrivs det ofta och så är det väl i någon mening om man räknar bort Owe Thörnquist, men det är mindre viktigt. Det som gjorde Pugh så stor var att han tog rock till folkmusik och satte sin oefterhärmliga karaktär på sin musik. Jag behöver bara nämna Dinga Linga Lena, Här kommer natten och Hog Farm för att bara nämna några klassiker.  

Två album hann han med innan sextiotalet definitivt tog slut. Ja, dä ä dä och Pugish från -69 respektive 70.  På debutalbumet finns i min bok hans bästa låt – Här kommer natten. En glädjefylld text parad med en dystopisk musik. Genialt. Här lika genialt tolkad av Miss Li:

https://www.youtube.com/watch?v=q1KmZDZFC8M

Andra plattan var inte lika genomarbetad och låtarna från dem spelas inte så ofta men guldkornen saknades inte. Föräldralåten tar tillvara arvet från r&b och mixar med svensk folkton. Jag tycker den låten är lite av hans genombrott i skapande av hans egen musikstil. Sorgligt bortglömd, men platsar definitivt här. Jojje Wadenius och Loffe Carlsson gör inte saken sämre. Han återvände inte så sällan till sin barndom och uppväxt på ett mycket personligt och nytt sätt.

https://www.youtube.com/watch?v=hFdXiXbY9tQ  

När jag skrev inte genomarbetad så menar jag att det andra albumet hade en del utfyllnad som pressat fram för att följa upp succén med debutalbumet. Lika experimentellt, men som sagt inga höjdare. Klöver Linda är väl dessvärre ett exempel på något som inte borde ha lämnat ritbordet. Obegriplig text och svag melodi.

https://www.youtube.com/watch?v=vxZZX7fmNV8

På sitt tredje album hittade han tillbaka till harmonin mellan text och musik. Kom 1972 med namnet Hollywood. Ett antal kvalitetslåtar ur Pughs magiska musikhimmel och den som fastnad starkast hos mig är denna.

https://www.youtube.com/watch?v=L2Ssgs4jCH4

Och innan jag slutar så vill jag, återigen, bryta våra årtalsregler för att spela en underbar låt, som jag otaliga gånger försökt spela. Kolla bara rytmen i högerhanden och ackordsbytena med vänstern. Jag lovar att det är omöjligt. Återigen Så mycket bättre.

https://www.youtube.com/watch?v=aSUikgItceo

Lars

CCR, liksom Hollies, tillhör de där som tål att göra samlingsalbum med bara hits. Deras sydstatsdoftande tunga rock tar man inte fel på. De tål också långa låtar och riffiga solon. John Fogerty är förstås frontmannen och han besökte nyss Uppsala och då var förstås Per där, se nedan.

Gruppen har en lång historia och den inleddes som Blue Velvets, senare Golliwogs som dock inte hade några större framgångar förrän CCR formerades. Men jag tycker det vore kul att presentera Golliwogs som jag ändå tycker mig höra framtida hit-toner från.

Så här är dom.

https://www.youtube.com/watch?v=WlNTFxbYKiA

Lars

På hemvägen kom dottern och jag att tala om hans ålder.  - Tänk, det var något man inte alls tänkte på under konserten, sa jag. 

Nej, det var ösig rock i nästan två timmar med bästa tänkbara väderinramning när John Fogerty och hans band levererade ett pärlband av Creedencelåtar. Ta vilken samling med CCR du vill och närapå varenda låt spelades. 

Fast med en notabel skillnad: Det var bättre. Redan efter ett par takter i första låten visste man att NU hör man en trummis i toppklass. CCR är inte kända för att ha varit första klassen musiker men här lade hela bandet ett rejält tryck bakom Fogertys sång och gitarrsolon. I båda fallen visade han hur klassisk rock ska framföras. Till det en extra krydda i form av munspel. 

Med Creedence låtskatt behövdes det inte några nya arrangemang för att vi skulle vara nöjda men visst gav orgelspelet lite extra på flera ställen och två kompgitarrer gav extra tyngd utan att det kändes överlastat. Till plussen ska också läggas Johns trevliga mellansnack.

Creedence gjorde några längre låtar som inte räknas bland klassikerna men visade att hade mer än treminutershits. Bandet gav sig på ett par och lyckades bäst i en lång version av Keep on Chooglin med saxofon, trumsolo och, naturligtvis, långa gitarrsolon.  Min länk här är originalet. 

https://www.youtube.com/watch?v=iyI9r0CCu74

Per

För några veckor sedan fanns en oemotståndlig tidning för oss listälskare i Pressbyrån: Tidningen Classic Rock hade serverat sina läsare en lista att välja ur och även tillägga egna låtar. Av svaren hade sedan redaktionen satt ihop en lista med 100 låtar som presenterades i specialnumret.

När man kollar listan slås man av något synnerligen intressant: Listans senaste låt är15 år gammal,  från 2007 (Känner någon till Blackbird med Alter Bridge? Jag gör det inte). Det är seklets enda bidrag. Ännu mer notabelt är att det från nittiotalet bara finns 4 låtar. Soundgardens Black Hole Sun är den andra låten på listan från de senaste 30 åren! Det blir ett tydligt bevis på något  många med mig haft på känn länge: På senare år har föga minnesvärt gjorts i musikväg, i vart fall inom rockmusiken. Att  det var bättre förr visste vi men att få det så tydligt demonstrerat av 2023 års läsare av en stor internationell rocktidning var ändå överraskande.

Jag ska fokusera på listans låtar från bloggens tidsrymd, alltså 1954 – 72. I detta inlägg sextiotalet och åren 70-72 i ett senare. Listans äldsta låt är från 1964. Inget Elvis så långt tidningssidorna räcker. Det kan förklaras, om än icke förlåtas, av att dagens entusiaster är yngre än vi som skriver här och inte haft förmånen att uppleva sextiotalet som tonåring när det hände.

Listans topp 10 har 9 från 70-talet – topp är Bohemian Rhapsody – och en från 80-talet. Översta låten från vårt decennium är 11a. Inget dåligt val av Classics Rocks läsare:

(205) Led Zeppelin - Whole Lotta Love (Official Music Video) - YouTube

Vi såg den officiella videon. Med Led Zeppelin kom hårdrocken och rockmusiken in i 70-talet. Gruppen har också platserna 2 (Stairway to Heaven), 4 (Kashmir), 33 ( Rock and Roll) och 43 (Black Dog) på listan. Att denna så rockhistoriskt viktiga grupp har 5 låtar på topp 100 är helt OK. Ett riktigt, riktigt bra gäng, om ni frågar mig.

På plats 14 hittar vi nästa sextiotalare. Också den tung och klassisk.

(205) Gimme Shelter (Remastered 2019) - YouTube

Bara Keith kunde fixa ett sånt introriff! Stones har också med  (I Cant get no) Statisfaction (37), Sympathy for the Devil (48) och Brown Sugar (91) på listan.

På platsen under ännu en tung och läcker låt.

(205) The Jimi Hendrix Experience - All Along The Watchtower (Official Audio) - YouTube

Jimi har också med Woodo Child (Slight Return) (49), Purple Haze (85) och Hey Joe (95).

Beatles då? Undrar ni säkert med all rätt. Vi får vänta till plats 20.  Deras högsta på listan var aldrig en singel. För många år sedan placerade tidningen Rolling Stone denna som etta på en lista med bara Beatles-låtar. OK, jag sätter andra favoriter med Fab Four före, men visst är den härlig!

(205) A Day In The Life - YouTube

Beatles har också med Hej Jude (41) och Helter Shelter (81). Kanske lite konstiga val men Helter Shelter har kallats tidig hårdrock vilket jag tror förklarar.

Plötsligt, mitt i denna täta rad av tunga rocklåtar dyker på plats 40 en överraskning upp. Känns nästan som ett feltryck i tidningen men låten ÄR bra och jag har inget emot att rockmusik definieras brett. Moody Blues fick ett eget blogginlägg 4 november förra året. Här deras signaturlåt.

(205) Nights In White Satin - YouTube 

Listans äldsta låt hittar vi på plats 90. Som ni sett – och kanske även hört – har tidningens läsekrets fallenhet för tunga låtar. Att läsarna fick med låten som ofta kallas den första hårdrocklåten förvånar inte.

(205) The Kinks - You Really Got Me (Official Audio) - YouTube

För redovisningen fullständighet ska nämnas att My Generation, Whipping Post (Allman Brothers för den som ev inte visste), Fortunate Son, Born to be Wild, Like a Rolling Stone, Sunshine of your love, Good Vibrations och MC5s Kick out the Jams också är med bland de 100. Alla inte mina högsta favoriter men att kalla dom dåliga är verkligen fel.

I mina – och jag gissar även i dina - öron är 60-talet låtarnas decennium. 3 snabba minuter då allt händer. Men Classic Rocks 100-lista påminner om att även följande decennium hade många pärlor. Om två veckor tar jag upp låtar från 1970-72.

Per

Leden glesnar bland vår ungdoms hjältar. Nu var det Tina Turners tur när hennes nummer kom upp. En av de riktigt stora som hade en karriär som sträckte sig från sent femtiotal till nära nog dags datum. Och hon levde inte bara på att återanvända gamla hits, utan var i en ständig förnyelseprocess som kanske hade sin höjdpunkt med låtar som Private Dancer och What´s love gotta do with it?. Vad vi minns bäst av henne är kanske den otroliga energi hon ständigt utstrålade på scen. Rutin tycktes för henne vara ett okänt begrepp.

Anna Mae Bollock, som hon hette, började, som så många andra svarta artister från södern i kyrkokör. Familjen var inte fattig, men fadern var uppenbarligen ett svin vilket ledde till att hennes mamma, när Tina var elva, helt enkelt flydde fältet och lämnade familjen. Efter att ha bott hos sina morföräldrar återförenades Tina med sin mor i St Louis när hon var sexton år. Hon började frekventera nattklubbar och mötte då Ike som spelade med sitt band Kings Of Rhythm. Hon sjöng med gruppen en kväll och resten är historia.

Skivdebuten kom 1958 under namnet Little Anne med Doo Wop-inspirerade låten Boxtop.

https://www.youtube.com/watch?v=t_4G12KJ9EU

Ike ”döpte om” henne till Tina Turner och var dessutom fräck nog att ta ett patent på namnet, beredd att ersätta henne med en ny Tina om han skulle tycka det var lämpligt. Relationen med Ike var, som bekant, mycket olycklig med mycket våld och misshandel, men det musikaliska samarbetet fortsatte och hon uppträdde för första gången med sitt nya namn på singeln A Fool In Love 1960. Låten skrev egentligen Ike till sångaren Art Lassiter men som inte dök upp i studion när skivan skulle spelas in. Eftersom studiotiden var betald och Tina var på plats för att köra så fick hon ta över sången med Ikes tanke att senare radera hennes sång och ersätta den med Arts. Slumpen gjorde emellertid att inspelningen nådde chefen på Sue Records som förstod Tinas storhet och köpte rättigheterna till inspelningen. Detta blev Sue Records charmad av. Undra på det!

https://www.youtube.com/watch?v=FwaxT7zL7kA

Låten fick bra placeringar på listorna och snart var Ike & Tina Turner Revue ett faktum. De levererade ett antal låtar som var sådär lagom framgångsrika och turnerade flitigt. Tina fick dessutom framgångar som soloartist då hon framträdde på Shindig och American Bandstand, bägge populära TV-shower. Tinas första singel som soloartist var denna.

https://www.youtube.com/watch?v=zYlwAffvISA

Men det stora genombrottet skulle vänta på sig ända till Phil Spector såg en av deras shower på en klubb på Sunset Strip. Det var början på ett mycket framgångsrikt samarbete som skulle resultera i så många hits. En av de mest minnesvärda och framgångsrika var förstås denna som kom 1966 på Spectors skivmärke. Efter det var rockscenen för alltid förändrad.

Thank you for the music Tina.

https://www.youtube.com/watch?v=uj0wPrN_Y_4

Lars

Hur många böcker om och av The Beatles behöver man? Oklart, men jag har i vart fall utökat min redan ganska digra samling med ytterligare en. Och inte vilken som helst – tre kilo av Paul McCarneys och Paul Mulddons ”Texterna:ett självporträtt”.

I bokens förord skriver Paul att han aldrig fört dagbok, men att hans låtar fyller ungefär samma situation. Så här finns hans kommentarer om tillblivelsen av alla låtar han givit ut som medlem i Beatles, egna skivor och Wings. Jag har inte kommit så långt än men hans kommentarer är roliga och intressanta och då och då dyker det upp något jag inte kände till.

Boken är inte kronologiskt ordnad, utan låtarna behandlas, på gott och ont, i bokstavsordning. Bra om man använder boken lexikaliskt vilket gör det lätt att hitta den låt man söker, men sämre om man vill läsa den som den dagbok han utger den vara. Dessvärre övervägarna nackdelarna fördelarna och boken skulle dessutom vunnit på att dela upp den i avsnitt med Beatles, singelplattor och Wings-utgivningarna vilket ju också bidragit till dagbokskänslan. Nå, den tycks ändå vara värd den tusenlapp den kostade. Här kommer några av de första låtarna som behandlas.

All my loving.

Den kom till under en paketturné och när han satt och dåsade i turnébussen så dök textraden ”Close your eyes” upp i hans huvud. Den har tillskrivits hans saknad efter Jane Ascher som han dejtade, men enlig honom själv så omfattade saknaden inte bara henne utan också familj och vänner. Det som, enligt honom själv, står ut mest med låten är det sent tillagda triolspelet som John bidrog med och som Paul tycker gav en känsla av rörelse. Låten är emellertid gjord på piano och inte gitarr. Han fångar upp brevtraditionen från Fats Wallers ”I`m gonna sit right down and write myself a letter” och inte minst deras egna ”Ps I love you”. Här kommer den:

https://www.youtube.com/watch?v=pOxAqhTaXzw

And I love her

Beatles hade precis flyttat till London och Brian Epstein hade ordnat en lägenhet till Paul, men som denne tyckte var alldeles för sofistikerad för honom och flyttade istället in i ett litet gästrum hos familjen Ascher. Familjen var musikaliskt och konstnärligt intresserad och Paul trivdes som fisken i vattnet inte minst för närheten till flickvännen Jane och hennes bror och Pauls kompis Peter. Han fick ihop låten – till Jane – och tog med den till studion. Alla blev förtjusta i den men George Martin sa något om att den behövde ett intro och Paul skriver att det tog snarare sekunder än minuter för Harrison att få ihop det. De satte också lite färg på den med lite oväntade tonartshöjningar och sedan var det lilla mästerverket klart.

https://www.youtube.com/watch?v=9_c2XZd9mMo

Another day

Nästa låt kommer från Pauls självbetitlade album från 1971. Han liknar låten vid Eleanor Rigby på det sättet att han ville skildra vardagslivet hos någon vanlig person. Här är det emellertid lite mer diskbänksrealism och leder, för mig, snarare till She´s leaving home”. Den är ett medvetet försök att skriva en hit och det gick ju bra. Tvåa på engelska singellistan och femmapå Billboard.

https://www.youtube.com/watch?v=hFzEA7ZAfZQ

Det finns skäl att återkomma till boken och det ska jag göra.

Lars

Det finns grupper och artister som man kommer ihåg, så där lite i skymundan. Det står en eller ett par plattor i samlingen och samlar damm. Man tänker på dom ibland. Men det finns också artister och grupper som man nästan hoppar till lite när man hittar dom bland skivorna.

Al Stewart hör till den kategorin. Jag gissar att du som läser kommer inte heller riktigt ihåg om du minns honom. Jag upptäckte ett par LP med honom och minns en riktigt bra låt som jag hade på ett rullband. Måste ha varit ”Pop 69”. Om jag rätt minns var det sista året som serien ”Pop 63-9” sändes i P3. Signaturen var Inledningen på Beatles It´s All Too Much vill jag komma ihåg. Kan det ha varit Kaj Kindvall som redan då var inne i studion?? Vad jag säkert mindes var låten In Brooklyn.

(178) In Brooklyn - YouTube

Man kan undra varför detta inte blev en hit. Svaret är enkelt: Den gavs aldrig ut som singel! Typiskt de duktiga i SR som hade vett att spela den

Den var från Als andra LP, den fina Love Chronicles som kom 1969. Jimmy Page och Richard Thompson spelar på den. Titellåten är ett långt epos på 18 minuter som kanske inte riktigt passar här. Men plattas andra sida börjar med en annan mysig låt.

(178) You Should Have Listened to Al - YouTube

Al (eg Alister Ian) Stewart föddes 1945 i Skottland men flyttade tidigt till England där han LP-debuterade 1967. Han delade lägenhet med självaste Paul Simon när denne besökte landet innan han slog igenom. Wikipedia berättar också att han kände Yoko Ono innan John (Tänk OM det hade blivit något där, då hade pophistorien blivit annorlunda – kanske ännu bättre rent av???)

Nej, det gick inte direkt spikrakt uppåt på listorna för Al men han kämpade på. Han det gör faktiskt det ännu med numera 19 LP på meritlistan, den senaste 2009. Det som räknas som hans största tid var ett par år i sjuttiotalets mitt när han gjorde de sköna LP-skivorna Modern Times och Year of the Cat. Ok, det är utanför bloggens tidsram men det är samma kille.

Titellåten från den andra av dessa LP är en riktig pärla

(178) Al Stewart - Year of the Cat (Official Audio) - YouTube

Den kom på åttondeplats i USA. England smög den bara in till 31 plats. faktiskt Stewarts enda låt på Englandslistan. Konstigt. Al kom 7a i USA med en låt från nästa LP. För att göra bilden av honom mer komplett tar vi med

(178) Al Stewart - Time Passages (Official Audio) - YouTube

Som sagt, Al Stewart har inte lagt av trots att pensionsåldern uppnåddes för många år sedan. Så sent som förra året turnerade han i hemlandet.

I min värld är han ännu en av de där många någonstans i pophistoriens marginal som är kul att återupptäcka. Just dessa udda namn gör historien så fantastisk. Det lönar sig att leta även mindre lända hjältar!

Per

När jag sitter och arbetar vid min dator så har jag ofta samtidigt musik på i bakgrunden. Inte sällan levererat av Spotify. Jag har förstås ett antal spellistor som är avsedda för ändamålet, men ibland känner jag mig lite djärv och låter datorn själv välja låtarna genom funktionen ”Daily mix” som programmet erbjuder.

Spotify känner väl mig och min musiksmak så jag blir sällan besviken på dessa bjudningar. Idag på morgonen har jag satt mig att åtgärda en länge uppskjuten uppgift (jag kan prokrastinera lika bra som någon) och släppte lös algoritmerna. Detta blev de första fyra låtar som erbjöds. Hoppas det smakar lika väl för dig som för mig.

Först ut var Byrds med Mr Tambourine man. Jag vet inte hur många gånger jag hört den, men den tillhör de låtar som jag för egen del aldrig lessnar på. Sannolikt beror det av McGuinns tolvsträngade Rickenbacker som satte universum i gungning då den för första gången hördes. Vi har talat om omtolkningar och covers tidigare och min allmänna skepsis till sådana tilltag, men Byrds fräcka variant av Dylan-låten tillhör de bästa. Utan att förlora något av folkrock-tonen så gör dom den till en fantastisk rockballad, eller hur?

https://www.youtube.com/watch?v=PnstCrL1_e0

I hälarna på Byrds bjuder den dagliga blandningen på en skön kontrast med riviga Barbara Ann med Beach Boys. Man dras lätt med i den stämning som verkar ha varit i studion. Kul verkar dom ha haft om än inte lika kul som Dylans gäng i Rainy Day Women 12 & 35. Texten har väl inget annat syfte än att hylla surfkulturen och den obeskrivliga känslan att vara ung, men man försöker kompensera innehållslösheten i texten med en ”konstnärlig” video. Märkligt nog har jag inte sett den tidigare. Märkligt.   

https://www.youtube.com/watch?v=4wvx14Qv9cg

Spotify känner mig som sagt väl och som trea levererar den en dos av den sydstatsrock som jag alltid älskat. Och bättre förpackad än i CCR är den sällan. Texten är minst sagt ödesmässig och mystisk. Uttrycket Bad Moon måste ha något att göra med sydstatskulturen att göra. En kultur som är en underbar blandning av allt från hillbillies till voodoo som präglat allt från mat till musik. Men vem/vad är ”it” i texten? Månen? Något annat bara antytt? Såhär:

”Don't go around tonight
Well it's bound to take your life
There's a bad moon on the rise, alright”

https://www.youtube.com/watch?v=w6iRNVwslM4

För att vara helt sanningsenlig så måste jag ta ett rejält hopp över de tidsskaklar som vi ålagt oss här i bloggen, närmare bestämt till 1976 eller rättare sagt 1977. Låten skrevs av J J Cale -76 men blev en större hitt med Eric Clapton året efter. Själv föredrar jag originalet med J J,, men Spotify tyckte jag skull lyssna på Eric som det står på väggen. Nåja, inget att bråka om, jag är nöjd ändå. Frågan är om texten skulle kunnat skrivas idag?

https://www.youtube.com/watch?v=zVOuRQPPdoo

Glad Valborg!

Lars

Rockabilly – vad är det egentligen? Att definiera någon musikstil leder ofta till diskussioner rörande vad som är rock och vad som är pop. Diskussionerna blir, om inte meningslösa (de är alltid roande) så i vart fall resultatlösa. Men det finns en väg fram också här, nämligen tidsfaktorn. Eftersom den musik vi hyllar här är oftast en blandning av blues, r&b, soul, country och vad du vill så finns det förstås mer eller mindre renodlade stillar tidsmässigt och geografiskt. Så vi hamnar i femtiotalet och södern.

Låt mig genast säga att jag aldrig attraherats av det som kallas rockabilly i allmänhet. Framför allt saknar jag de tunga trumgångarna som man inte lyckades frambringa i brist på sådana, men det hindrar mig inte från att luska lite i vad genren verkligen är. Och bättre än att lyssna på några prov finns väl inte, så här kommer några sådana på vad som kallas rockabilly.

Johnny Horton känner vi förstås bäst genom låtar som Alaska och The Battle Of New Orleans, men han anses vara en av rockabillyns grundpelare. Märkligt nog var han mycket influerad av spiritualism och hade en föraning om att han skulle dö tidigt i en bilolycka, vilket också skedde den femte november 1960. Något av en countryman så kom han alltså ändå bli något av en företrädare för rockabillyn. Det kan man förstå när man hör denna låt från 1956.

https://www.youtube.com/watch?v=Dh6WaV2qLGI

Memphis kom att bli rockabillyns musikaliska nav. Det går alltså inte att förbigå Carl Perkins. Om honom behöver inte mycket sägas mer än att han var del av den Million Dollar Quartet som satt outplånliga spår i den kommande pop-perioden. Presley, Cash, Lewis och Perkins. Blandningen av blues och country var den sydstatsgryta i så många smakfulla framtida rätter tillagades. 1957 blev ett av Sun Records i all hast framtaget album efter det att Perkins lämnade bolaget för Columbia. Ingen hit då, men en framtida guldgruva för älskaren av musikstilen. Beatles älskade den också och gjorde sin egen version, men här är Perkins.

https://www.youtube.com/watch?v=5C-_xJVgSa0

Tidiga dödsfall har följt populärmusikens hjältar ända in i vår tid. Eddie Cochran var en av dessa olyckliga. Ett enda album hann han med före sin tragiska bortgång, bara 22 år gammal. Hans olyckliga och alltför förtida bortgång inträffade under en turné i England när han, hans fästmö Sharon Sheeley och Gene Vincent, tagit en taxi från Bristol till London. Ett däck exploderade och föraren tappade kontrollen över taxin. Ingen annan skadades allvarligt. Här en av hans mästerliga inspelningar. Jag undrar om basen är nedstämd för att få det där tunga ljudet?

https://www.youtube.com/watch?v=hw8MXhFupno    

Jag antydde tidigare att rockabilly inte är min cup of tea och det är en sanning, om än med vissa reservationer. Det finns artister som jag älskat från den första ton jag hörde utan att ana att hon – för det var en hon  i detta fall – representerade just den genren. Uppvuxen med en far som var countrysångare så följde hon i hans fotspår och lärde sig spela både gitarr och piano. Hon reste runt med honom och vann några talangtävlingar tills hon träffade den som föreslog att hon skulle börja med rockabilly, vilket hon också gjorde. Tack Elvis för den inputen! Humor saknade hon heller. Lyssna bara på hennes introduktion till sången.  

https://www.youtube.com/watch?v=pzJ3hiqsi0U

Lars

Att de i vår ålder kommer ihåg de älskade sex-symbolerna som en gång i tiden satte tankarna igång hos oss gossar är inte så konstigt. De flesta är kända från filmduken, där de kunde leva högt på sin sex-appeal. Det hindrade emellertid inte att de samtidigt var smarta och duktiga affärskvinnor tillsammans med att de var lika duktiga skådespelerskor. Och sjunga kunde fler av dem. Riktigt bra. Här kommer ett urval.

Marilyn Monroe är väl bäst känd som sångerska genom de ikoniska låtarna Diamonds are a girl´s best friend och Happy Birthday mr President. Men hon kunde mer. 1954 var hon på turné och uppträdde för de amerikanska trupperna under Koreakriget. Hon hann med tio föreställningar på fyra dagar och sågs av hundratusen soldater. I februari stod hon i ett iskallt vinter-Korea i en nätt blåsa medan soldaterna huttrade i sina dufflar. Senare sa Marilyn att ”The highlight of my life was singing for the soldiers there. I stood out on an open stage and it was very cold, but I swear didn´t feel anything except good.

Lite varmare var det i filmen There´s no business like showbusiness som hon medverkade i senare samma år. Och den här kanske du inte hört?

https://www.youtube.com/watch?v=pxro_JPV4sQ

Två latinskor som förtjänar att nämnas i detta sammanhang är förstås Brigitte Bardot och Sophia Loren. Sophias karriär var först och främst som skådespelerska, både i USA och i Europa, men mest är hon väl ihågkommen som Den Italienska Drömmen för många män. Hon blev också något av en stilikon och att hon faktiskt vann en Oscar för sin roll i De Sicas De Två Kvinnorna är, märkligt och sorgligt nog nästan bortglömt. Sjöng gjorde hon förstås också, annars hade hon inte fått vara med här. Lite onödigt kunnande är kanske att hon tog sitt efternamn (hon hade flera innan dess) efter en svenska skådespelerska, Märta Toren. Det var Carlo Pontis idé. Så här kommer hon både som sångerska, sex-symbol och stilikon. 

https://www.youtube.com/watch?v=aDS-eeZfxn0

Nej, jag kan inte gå förbi Brigitte Bardot. Redan som femtonåring blev hon fotomodell och hamnade i Elle. Detta ledde naturligtvis till en karriär inom filmen. Det hon presterade där var väl av varierande kvalitet och hon levde väl rätt högt på sin oskuldsfullt sexiga uppenbarelse, men i sådana filmer som Sanningen och Gud skapade kvinnan visade att hon hade kvalitéter bortom sitt utseende. Sjöng gjorde hon också och till skillnad från många av de andra stiliga damerna landade hon då och då på listorna. Här är hennes mest kända tror jag. 

https://www.youtube.com/watch?v=ai2As4XFZDY

Jayne Mansfields karriär sträckte sig från allt från playboy-flicka till att hon redan som femåring (!) lärde sig själv att spela fiol, harpa och piano. Hon betraktades också som en av de smartaste artisterna i Hollywood och Las Vegas där hon gjorde mängder av shower. Dessvärre fick hon också ett kort liv, men hann också med att sjunga. Här kommer hon i That makes it, som var en svarssång till Big Bobbers Chantilly Lace och jag kan inte undanhålla dig klippet från Ed Sullivan Show där en fördomsfull och tvivlande publik fick se sig övertygad av hennes ifrågasatta fiolspel.

https://www.youtube.com/watch?v=0CRj_MIT_EM

 https://www.youtube.com/watch?v=PCLh9QNf7Ns  

Lars

Fleetwood Mac hade två olika karriärer. Under 60-talet spelade gruppen brittisk 60-talsblues. De genomgick flera medlemsbyten och flyttade till USA.  Andra delen av 70-talet blev de vuxenrockens största band genom ett par urstarka album.

Gruppen bildades i London 1967 av Peter Green (gitarr), Jeremy Spencer (gitarr) och Mick Fleetwood (trummor) plus en basist som snart byttes ut mot John McVie. Green och McVie hade båda spelat med John Mayalls Bluesbreakers. Som kvartett gav Fleetwood Mac tre LP med tidstypisk, brittisk gitarrblues.

Men gruppen gjorde också några minnesvärda singlar. Vi glömmer inte den mäktiga, instrumentala ’Albatross’ som toppade listan. Med gitarren får Peter Green fram känslan av att man ser den flygande jättefågeln även om man blundar när man lyssnar. Nu hade Danny Kirwan anslutet som tredje gitarrist. 

(109) Fleetwood Mac ~ Albatross (1968) - YouTube  

Peter Green skrev snygga singlar som ’Man of the World’ och ’Oh, Well’ som båda nådde andraplatsen 1969. Av de tre vokala hitsen de gjorde är min favorit dock tiondeplacerade The Green Manalishi från 1970. Här med en bild på fina LPn Then Play on

(109) The Green Manalishi (With the Two Prong Crown) (2013 Remaster) - YouTube 

Nu kom en tid av medlemsbyten. Green hoppade av. De andra gjorde LP:n Kiln House innan John McVies fru Christine rekryterades på keyboards och sång. Därmed fick gruppen ännu en kompositör och en intressant röst.

Så försvann Jeremy Spencer. Han hade varit en scenprofil med sin Elvispastich och  duktig på slidegitarr.  Ny sångare och gitarrist blev amerikanen Bob Welch som också bidrog med kompositioner på fem LP. Efter två LP hoppade Kirwin av 1972 och ersattes av två. Sångaren Dave Walker medverkade endast på en LP och Bob Weston (gitarr, sång) på två.

Gruppen flyttade till USA. Där kom den stora förändringen. Fleetwood + 2xMcVie fann paret Lindsey Buckingham och Stevie Nicks från San Fransisco. De hade gjort en skiva ihop. Gruppen hade nu tre sångröster och låtskrivare, Christine McVie, Nicks och Buckingham.

De gjorde i början av 1975 LP:n Fleetwood Mac som sålde över 4 miljoner ex och toppade USA-listan. Med sitt för den tiden tunga ljud och inlevelserika sång är plattan en briljant representant för den tunga, vuxeninriktade rockmusik som alltfler spelade. Journalister fann termen AOR, Adalt oriented rock. Snygga arrangemang, själfull sång och genomgående rocktryck oavsett tempo. Idealisk musik för radiolyssnande.

Så blev det trassel i de båda relationerna inom gruppen. Spän­ningarna omsattes i den ännu vassare LP:n Rumours som kom att sälja i mer än 25 miljoner ex och toppade LP-listan i ofattbara 31 veckor! Fyra låtar kom på singellistans topp-10. Skivan blev därmed också typisk för en annan trend, singelhits som hämtades från redan utgivna LP. Två länkar här. Först Buckinghams klara besked till Nicks: Go Your Own Way. Hon svarade med USA-ettan Dreams.  Här i den officiella videon

(109) Fleetwood Mac - Go Your Own Way - YouTube

(109) Fleetwood Mac - Dreams (Official Music Video) - YouTube

1979 års dubbel-LP Tusk nådde inte alls upp till föregångaren. Storhetstiden var snart förbi.  Både Buckingham och Nicks lyckades bra med sina soloalbum som släpptes i samma veva. Gruppen led av inre motsättningar. Till problemen hörde även droger, såväl Nicks som John McVie genomgick behandlingar.

Gruppen gjorde dock comeback 1987 med albumet Tango in the Night som hade flera stora hits. Här länk från kvintettens tredje kompositör, Christine McVies fina Everywhere

(109) Fleetwood Mac - Everywhere (Official Music Video) - YouTube  

Albumet kom att bli det sista med den klassiska "Rumours"-sättningen. Lindsey Buckingham lämnade bandet kort innan en turné skulle påbörjas.

Jag väljer därför att stanna historiebeskrivningen här. John och Mick fortsatte att vara den trogna grunden i ett band som mest låg i träda för att göra enstaka turnéer. Tre LP efter 1987 blev det, den sista 2003. När ChristineMcVie avled förra året sa Mick Fleetwood att gruppen var slut. Då hade Peter Green gått bort 2020.

Per

Att skriva sånger om krig är inte ovanligt. Jag har tidigare berört de många som föddes ur motståndet mot Vietnamkriget. Här kommer tre ytterligare sånger som behandlar krigets fasor, samtliga utspelar sig i det som kom att bli USA.

Om jag ska ta dem i någorlunda kronologisk ordning så får vi börja med 1812 års krig som utspelade sig mellan den amerikanska milisen och engelsmännen. Det för alltför långt att redogöra för det ganska okända kriget, men det varade ända fram till 1815 och blev, som de flesta krig, mycket kostsamma i människoliv och elände. Trots att freden var nära (egentligen var fredshandlingarna redan undertecknade) så återstod ännu ett stort slag innan freden äntligen uppnåddes den 17 februari 1815. Det var slaget om New Orleans. Låten skrevs av en viss Jimmy Driftwood, en lärare i Arkansas, som ofta skrev sånger till sina elever för att göra det lättare att minnas historiska händelser och Johnny Horton filade på den och gjorde den till en hit. Hur korrekt i sak den är tvistas det om, men man tycks ense om att huvuddragen stämde (dock inte om alligatorn).

https://www.youtube.com/watch?v=mjXM6x_0KZk

Nästa två sånger överlappar varandra nästan tidsmässigt eftersom de rör sig om det amerikanska inbördeskriget, om än om skilda händelser. Det förtjänar att tilläggas att det stupade fler soldater under amerikanska inbördeskriget än under alla andra krig USA deltagit i sedan dess.

Den första känner vi igen från The Bands tolkning, men låten skrevs ursprungligen av Robbie Robertson och utspelar sig i slutet av kriget. Sydstaterna var i princip slagna men hade ännu inte gett upp vilket gjorde att nordstaterna utnyttjade sitt övertag och härjade brutalt i den sönderfallande konfederationen. Famöst är inte minst general Shermans plundringståg där inga hänsyn togs till vare sig krigets (då oskrivna) lagar eller civilpersonernas lidande. Röveri, våldtäkter och mord var inte främmande för de hämndlystna soldaterna. Denna låt, som beskriver situationen ur en fattig vit sydstatares ögon upplevde general Stenemans härjningståg i Virginia. Här kommer Virgil Canes berättelse i Joan Baez tolkning. Lyssna till texten.

https://www.youtube.com/watch?v=28cg3iCEtWM

Nästa sång beskriver en händelse som dessvärre varit helt bortglömd för den stora massan om inte Buffy Sainte-Marie skrivet en sång om den som också blev ledmotivet i en film, Soldier Blue. Mer känd är kanske den senare massakern vid Wounded Knee som inträffade långt senare, 1890. Denna utspelar sig 1864 och handlar om The Sand Creek Massacre, som den kom att kallas. En by bebodd av Chyenne- och Arapahoindianer överfölls av en lokal milis i Colorado. Det som följde blev en nästan oöverträffad orgie i mord och våldtäkter. Vare sig kvinnor eller barn skonades. Buffy, själv Creeindian, skriver sällsamt vackert om den fruktansvärda händelsen.

https://www.youtube.com/watch?v=LlrOaJFf6tg

Lars