perolarssextiotal

I tre inlägg har jag presenterat några singelbaksidor med sextiotalsband jag älskade särskilt mycket och därför också köpte flera av singlarna med. Ni hittar Searchers, Hollies och Kinks i min serie ”jag älskar” som tillhör bloggens tidigaste inlägg. Ni hittar dem i arkivet till höger på sidan.

Där finns också ett inlägg om The Zombies, London-gruppen som aldrig överöste listorna med hits. De var på något sätt för bra för det. De gjorde också bara två LP med tre års mellanrum. Hade de dykt upp några år senare, ungefär samtidigt med Stg Pepper, hade det kanske gått bättre, vem vet.

Deras samlade utbud är därför inte stort men nästan varje singel är en pärla, tycker jag. Detta trots att bara She´s not There och Tell Her No slog 1964/5, den senare bara i USA. 1968 kom de igen med Time of the Season men då var gruppens upplöst, de hade tröttnat på att aldrig slå igenom.

Trots att gruppens utbud är begränsat är det svårt att välja de bästa baksidorna att presentera här. Tell Her No hade en baksida som också fanns på första LPn. Ett bra exempel på att det kunde fungera riktigt bra bär Colin Blunstone tog i lite extra och bandet tryckte på rejält. Det är basisten Chris White som skrivit låten, han skrev nästan alla b-sidor och Rod Argent a-sidorna. Lyssna särskilt på det läckra orgelslolot i What More Can I do

https://www.youtube.com/watch?v=wL0CCWyYbW4

Nästa single She´s Coming Home försvann utan att lämna spår efter sig, om vi nu bortser från att den hamnade i min egen skivsamling. Märkligt tyckte – och tycker fortfarande - undertecknad som kärt spelade mitt exemplar om och om igen i tonårsrummet. Lika ofta vände jag på 45-varvaren och spelade I Must Move. Kolla den hesa rösten!

https://www.youtube.com/watch?v=BsOkwBYgoXA

Nästa baksida spelade The Zombies som första låt när de besökte Uppsala för några år sedan. Självklart nynnade jag med, perfekt öppningslåt på en konsert med energi och finess! I studieversionen är den mer akustisk, men I Love you är bra båda vägarna

https://www.youtube.com/watch?v=wsc10w8GqDs

När Zombies blir så där långsamt melankoliska som bara de kan vara kliver de in i en nisch av 60talspopen där de saknar konkurrens. Då visar Colin Blunstone sin allra bästa sida. Melodin behöver inte vara perfekt men blir underbart skön när Blunstone låter så där djupsinnigt tänkande. Det är Co9lin som skrivit baksidan till Indication (också det en kanonlåt vi får ta någon annan gång), How we Were Before

https://www.youtube.com/watch?v=f7tQjpfNv_0

Är det inte konstigt hur det kan bli. Där mitt bland grupper som Herman´s Hermits, Tremeloes och allt vad dom hette fanns ett gäng som ju bara var SÅ mycket bättre än närapå alla andra. Men som inte alls fick de listplaceringar de borde haft. Nåväl, vi kan fortfarande njuta av The Zombies. Här fick ni fyra exempel. Ta för er!

Per

Göran Brandels är en FB-vän. Förutom att han är en älskare av popmusiken från sextiotalet så är han en av landets främste kännare och fan till Tages. Tydligast kommer hans expertis till uttryck i den bok som han, tillsammans med Lennart Wrigholm har skrivit ”Boken om Tages från Avenyn till Abbey Road”, standardverket om gruppen. Jag har fått möjlighet att känna honom lite på pulsen om pop i allmänhet och Tages i synnerhet.

Göran är född och uppväxt i lilla Ekby utanför Mariestad. Mellan skola och sysslor på lantbruket där han växte upp så blev Tio i topp och Kvällstoppen tillsammans med Bildjournalen och Idolnytt visarna på hans musikaliska kompass. Han, liksom så många av oss, fastnade för de nya grupperna med Beatles i spetsen. Och, förstås, Tages. Min första fråga blir av naturliga skäl - varför just Tages? Han svarar:

”Tages hade sin egen stil och gick sin egen väg. De blev populära redan som rena amatörer men när kritiken kom från kollegor i branschen så la dom ner mycket jobb på att utvecklas som musiker. Till detta kom att de ständigt var på jakt efter nya klanger och nya idéer inom musiken och blev aldrig nöjda. Till slut blev de så bra att fansen inte hängde med. Att följa dem var en spännande resa.”

Lars: ”Du kom också att bli nära vän med gruppens medlemmar. Hur kom det sig?”

Göran: ”Den förste jag mötte personligen var Tommy Blom när han var på turné med Pip Flip Show 1969. Jag fick tillfälle att fotografera hon med min Instamatic men det dröjde ända till 1997 innan vi sågs igen och då på ett Beatles-konvent i Göteborg. Sedan träffade jag också gruppens övriga medlemmar. Efter ett par Tages-spelningar i Göteborg 1998 kom jag att bli bekant med alla medlemmarna och i samband med min och Lennart bok hade jag en ganska regelbunden kontakt med dem. Flera intervjuer med de olika medlemmarna följde och så gillade jag The Cadillac Band som Tommy sjöng i. Självklart har jag också följt Göran Lagerberg i olika band som Egba och Mikael Ramel Band.

Lars: ”Jag måste fråga vilken din först platta med gruppen var? ”Sleep little girl”?

Göran: Nej, faktiskt inte. Det var ”The one for you”, deras fjärde singel, som jag önskade mig och fick i julklapp.

 https://www.youtube.com/watch?v=lEUIntbTopQ

Lars: ”Tagarnas tilltänkta internationella karriär blev ju inget särskilt, för att uttrycka sig milt. Tror du de hade haft möjlighet till en sådan och vad gjorde i så fall att de inte lyckades?”

Göran: ”Jag tror säkert de hade haft möjligheter i Europa. De hade allt – låtarna, scenshowen, musikaliteten och utseendet. Otur, okunnighet och dålig tajming förklarar att det inte gick.”

Lars: ”För egen del så har jag alltid tyckt att Tommy var den svaga länken i kedjan och delvis fick ta ansvaret för en utebliven internationell karriär. Jag antar att du inte delar min uppfattning? I min värld är Göran den musikaliska motorn och den bäste sångaren.”

Göran: ”Nej, det gör jag inte. Tvärtom tycker jag att Tommy genom sin sång och låtskrivande var en omistlig del av Tages. Glad, utåtriktad och full av idéer och oförtjänt underskattade för sin sång. Men jag håller med om att Göran är den mest musikaliske, men Danne hade en riktigt bra rytmkänsla och Anders var en riktigt bra gitarrist.”

Lars: ”Om nu Tages var bäst i Sverige – vilka var två och trea?”

Göran: ”För min del är det i tur och ordning Ola & Janglers och Shanes.”

Avslutningsvis berättar Göran att gruppen bildades mest på kul som en skiffle-grupp men att den lokala populariteten och vinsten i tävlingen om västkustens Beatles liksom den jättehit deras första singel ”Sleep little girl” blev gjorde att de – efter godkännande från föräldrarna, fick lägga skolan på is under en period. På dryga fyra år hann de ge ut 22 singlar, 5 EP och 8 LP (inklusive samlingar). Enligt Göran blev albumet ”Studio” höjdpunkten, inte minst beroende av samarbetet med demonproducenten Anders ”Henkan” Henriksson.

Sammanfattningsvis är vi, Göran och jag, ense om det mesta även om jag tycker att Tagarnas bästa period var den tidiga. Men att gruppen var Sveriges största är vi definitivt ense om.

Jag avslutar med min egenTages-favorit.

https://www.youtube.com/watch?v=dRaKfzaHg5A

Tack Göran för samtalet.

Lars

Dags så för ännu en genomgång av sextiotalets gömda pärlor. Denna gång en tuff kvartett från London.

Skriver bara en titel: You Really Got me. Rockhistoria. En av de mest legendariska låtarna någonsin. Hårdrockhistoriens början, skrev någon. You Really Got me köpte eller fick jag på en EP tillsammans med uppföljaren All Day and All of the Night. Tung platta. Där fanns också baksidorna med så klart. Att Kinks var mycket mer än det tunga soundet fick man klart för sig med den här.

 https://www.youtube.com/watch?v=rzG26LL2Ono 

Kinkis toppade listan med You Really Got me. All Day kom bara trea men till min enorma glädje toppade de igen med Tired of Waiting for you på vårkanten 1965.

Sedan blev det dock fiasko med lite väl aviga Everybody´s Gonna be Happy som knappt kom in på top-twenty. Det är ingen stor låt men jag köpte singeln första veckan den kom till Umeå och blev störtkär i baksidan Who´ll be the Next in line

https://www.youtube.com/watch?v=Y3kNuSUQcdE

Min beundran för stadens bästa band, the Zettlers, förstorades när jag hörde dem spela den här låten live bara någon vecka därefter. De hade, precis som John o Paul tidigare, förstått vitsen med att leta material från b-sidorna.

Det gick bättre för nästa singel. Set me Free tog tillbaka det lite mjukare soundet från Tired of Waiting och kom på topp-tio. Baksidan var däremot en rak punkig låt som påminde om Kinks första, mer oborstade stil. Visst är den skön!

https://www.youtube.com/watch?v=ks4S5btO6vQ

Kinks utvecklades som bekant till ett band som gjorde vuxnare pop, snygga melodier med inspiration från tidigare Music Hall musik. Sunny Afternoon var gruppens sista listetta sommaren 1966. Suveränt bra men baksidan är inte så dum den heller

.

https://www.youtube.com/watch?v=mmb7TU0OrOI

Visst måste det medges att här har jag valt guldkornen bland baksidorna. Alla var inte bra, det var ju ändå bara b-sidor, men många förtjänas än i dag att tas fram och spelas igen. Som de här fyra.

Om två veckor kommer del 4 i min serie – håll ut!

Per