Dags att vidga bloggens perspektiv??
Som läsaren av bloggen noterat kan vi inte låta bli att då och då notera det faktum att vårt decennium ligger ett halvt sekel bakåt i tiden. Det blir många femtioårsjubileer att notera. I förra veckan reflekterade Lars över 1968 och hur han minns tiden o musiken. I en slags nyårsbetraktelse nyligen skrev jag om att 1968 ersätter 1967 som jubileumsår.
Jo visst hände något just då. Något som vi inte förstod när vi var mitt inne i det, när det begav sig så att säga.
När Lars o jag en gång i begynnelsen diskuterade vilka årsgränser bloggen skulle hålla sig till fastnade vi för spannet 1954 – 72. Det kändes synd att inte kunna skriva om en femtiotalshjälte när vi känner för det. Men notera: det har inte blivit så många artiklar under åren om sådana.
Än mindre tror jag vi har skrivit om de första åren på 70-talet. Det ska vara mina inlägg om Neil Young då. Varför har det blivit så?
Förklaringen ligger i, tror jag, att det i själva verket går en tydligt gräns i musikhistorien som kan dateras till ungefär 1967. Jag påstår att det finns ett ”egentligt” 60-tal som faktiskt bara är 5-6 år långt. Det började 1963 när Beatles och Merseybeat kom. Att något speciellt hände då håller alla läsare med om. Då började ”det egentliga 60-talet”.
Det slutade 67-68 när vi fick den gräns jag talat om här. Lars o jag har sällan trätt över den. Det är lätt att ge exempel. Led Zeppelin LP-debuterade 1968. Deep Purple 1967. Elton John 1969. Black Sabbaths debut kom i början av 1970, väl inne i Lars och mitt årsspann. Inte har vi skrivit om dessa trots att vi haft snart 9 år på oss där vi publicerat över 400 inlägg.
Varför det, skulle man kunna fråga sig. Svaret är egentligen ganska självklart: Det KÄNNS liksom inte rätt att göra det. De fem – sex år som ”det korta sextiotalet” varade erbjöd så ofattbart mycket bra och spännande musik att de som vill framhålla någon annan period som likvärdig kan slänga sig i väggen. När en framstående skribent (Simon Reynolds) i en hel bok om perioden 1978 – 84 hävdade att den var minst lika spännande som sextiotalet bara log jag och tänkte ”Ja, ja grabben, kan förstå att du var tonåring då och visst ska man älska sin ungdomsmusik men du har bara fel, fel, FEL!”. (Kollade nyss och visst hade jag rätt: Han är född 1963).
Jag menar: Beatles, Rolling Stones, Bob Dylan, Who, Kinks, Byrds, Aretha Franklin, James Brown, Doors och Jimi Hendrix var bara några av de som slog igenom 63 – 67. Om någon skulle tycka att det inte räcker som bevisföring är det lätt att fylla på listan.
Så inte behöver Lars och jag försvara vår koncentration av inlägg till den tiden inte!
Men med detta sagt utfärdas härmed en VARNING: Detta inlägg innehåller ingen musiklänk. Det kommer i senare inlägg som kommer att handla om grupper och artister från sextiotalets sista år som vi inte skrivit om men som borde skrivas om. Inte bara för att ta almanackans sextiotal på allvar och vara lojal mot Lars och min ursprungliga avgränsning. Utan därför att det finns så mycket bra musik att skriva om även utanför det egentliga 60-talet.
När rockmusiken tuffade till sig kom mycket spännande. Nej, hade inte tänkt gå så långt att skriva om Black Sabbath, men vänta och se käre läsare. Nästa vecka återkommer Lars men sedan är jag tillbaka!
Per
Återblickar på tidigt -68.
Återblickar vid årsskiften är oundvikliga för oss som skriver i denna blogg, det vill säga Per och jag. Pers första inlägg i år bär syn för sägen där han gör en första tillbakablick på ”tabelläget” 1968. 1968 följde i svallet efter de stora popåren -66 och -67 och ses väl i det sammanhanget som en svag konkurrent till de föregående. Dock innehöll -68 en hel del av intresse och var nog också ett paradigmskifte inom popmusiken som gör det nog så intressant och värt att analysera närmare. Till detta ska jag återkomma och jag är säker på att Per också gör det. Denna återblick blir dock mindre analyserande och mer subjektiv. Det slog mig när jag började fundera över detta inläggs innehåll att jag inte riktigt hade pejl på vad jag själv gjorde januari -68 och vilken musik jag lyssnade till. Jag fick – som Jan Myrdal brukar säga – ”gå till läggen” och kika i den sparade dokumentationen över mitt liv vid denna tidpunkt. ”Läggen” i detta fall rörde gamla betyg och topplistor för att fylla i där minnet svek. Jag tror att det är fler jämnåriga än jag som upplevde ungefär samma sak vid denna tid så jag tillåter mig ett ”vi”.
Min situation i februari -68 var alltså inte särskilt olik från mina kompisars. Vi hade flytt hemmets lugna vrå till förmån för en mindre lugn vrå på ett rivningskontrakt på en halvmodern (toa på svalen och badkar i källaren) i Haga (eller någon annanstans) där vi lärde oss mycket om allt det goda livet har att bjuda på. Vi höll ofta på att avsluta våra första terminer på universitetet samtidigt som vi, med viss bävan, väntade på att ett par månader senare rycka in på en femton månader lång militärtjänstgöring på I 17 i Uddevalla (elelr någon annanstans). Parentetiskt så var denna bävan för min egen del omotiverad eftersom lumpen var en trevlig tillställning där jag fick lära mig många nyttigheter som att vika kalsonger på ett reglementsenligt sätt, utföra hjärt- lungräddning, bekämpa ryskt pansar, utbilda beväringar och tillverka napalm av bensin och plastmuggar. Delar av detta har jag haft stor nytta av också i det civila.
Det gjorde jag alltså och detta lyssnade jag och många jämnåriga på.
Just vid denna tidpunkt hade Beatles-lyssnandet fått ge vika för Dylan. ”Subterranean Homesick Blues” var långtifrån ny vid då men tilltalade oss Dylan-fans med dess mystiska text och coola sång och levde därför vidare i vårt musikliv.
https://www.youtube.com/watch?v=MGxjIBEZvx0
Lite aktuellare våren -68 var en annan låt. Jag gillade Troggs från första stund med deras lite råare rock. Lite spännande var det också med en grupp som fått en låt förbjuden här och där på grund av dennas mer explicita sex-anspelningar (”I can´t control myself”). En annan sak som gjorde att jag gillade dom var deras egna sätt att sjunga ballader samtidigt som dessa var riktigt hård rock. Rockballader är en träffande beskrivning av mycket av deras musik. Tidigt -68 lyssnade jag alltså till denna som är ett tydligt exempel på denna stil. Basisten, Ronnie Bond, lägger en bombmassa av eleganta basgångar.
https://www.youtube.com/watch?v=m_HnBac5jWs
Beatles var inne i en liten svacka med ”Magical mystery tour”-projektet men i slutet av -67 dök det upp en singelpärla som gjorde att den återkommande landade på min skivspelare. I all sin enkelhet, den följde väl en barnvisatradition som ”See Emily play” och ”Paper sun”, så hade Paul återigen fått till en liten elegant obetydlighet. John lär aldrig ha gillat den och när man ser videoklippet som följer nedan så kan man ana sprickan mellan John och Paul när man ser hur John pendla mellan ointresse och ironiska danssteg.
https://www.youtube.com/watch?v=rblYSKz_VnI
Svenska grupper då? Nej, dom kändes i konkurrensen lite urvuxna, trots Tages ”Studio”-LP. Istället var det Hippie-kulturen och San Fransisco som påverkade. Scott McKencies ”San Francisco” tyckte vi var i mesigaste laget medan Flower Pot Mens ”Let´s go to San Francisco” med des råare ton (bara namnet på bandet!) och egensinniga tonspråk tilltalade oss mer.
https://www.youtube.com/watch?v=puuWsTitPa4
Haga var vid denna tidpunkt, särskilt sommartid, en vardagsrum av mysiga gröna gårdar och öppna och inbjudande dörrar och fönster. Ur de senare kunde man inte sällan höra denna spelas. Inte sällan på repeat och då visste man det var fest. Här i en snare live-version.
https://www.youtube.com/watch?v=46lKvk08L1s
Lars
PS det är nog på sin plats med ett litet PS för det skulle vara så att någon jämnårig Göteborgare läser ovanstående. Ja, jag vet, också av egen erfarenhet, att Haga var ett nergånget område med kalla, dragiga bostäder, utedass och ofta eländiga sanitära miljöer som plågade de som av nöd var tvungna att bo där. Den idyll som jag beskriver fanns dock i ögonen på de tjugoåringar som funnit en fristad från föräldrahemmets för tjugoåringar så hämmande miljö och som visste att de inte var dömda till en framtid där. DS
Melodifestival!
Så har TVs årliga jättejippo dragit igång. Igen. Ja, det känns lika givet som årstidernas växlingar. Men, handen på hjärtat: Satt du och tittade i lördags?
Jag skrev om festivalen under många år för Västerbottens-Kuriren. Inte de där fåniga förhandsgrejorna om vem som blivit ovän med vem under repetitionerna utan recensioner av programmen när de sänts. För en skivskribent var det en trevlig utmaning att få kommentera programledare, scenbakgrunder etc och visst var det kul att få spaltutrymme för att tala om för läsekretsen vilken låt JAG tyckte var bäst.
Men så började TV med en massa förtävlingar som tar flera veckor samtidigt som musiken känns tråkigare och artisterna bara yta och föga innehåll. Så sedan ett par år har jag gett upp.
Det VAR bättre förr! I just detta fall är det faktiskt vetenskapligt bevisat, det trodde du inte. Umeåfödde numera professorn Alf Björnberg doktorerade 1987 med en genomgång av alla festivalens låtar fram till 1983. Med närsynt matematisk noggrannhet kunde han bevisa att variationen i festivalens låtar minskade successivt med tiden. Utbudet blev musikaliskt och textmässigt smalare. Precis som vi trott, alltså. Att det skulle blivit bättre efter 1983 kan ingen tro.
Alltså tillbaka till vårt gyllene decennium. Visst var det så att oss popnördar emellan snackade vi inte så mycket om melodifestivalen på skolgården. Det var ju inte just några elgitarrer om man säger så. I vår ungdom var klyftan mot den äldre generationen och dess musik tydlig.
Att nu gå tillbaka till sextiotalets tävlingslåtar blir en trevlig resa till en tid när musiken lät enkel och glad, trevlig helt enkelt. Fast nog sitter mycket av ungdomens negativism kvar när man hör låtarna i dag, det ska medges. Gamla glömda schlagerlåtar är glömda av goda skäl! Men letar man lite finns det flera att återvända till utan att man blir irriterad.
1962 vann Inger Berggrens Sol och vår. TV-och radiopubliken röstade brevledes. 102 237 röster är imponerande. 74 000 röster räckte inte för tvåan men nog borde den ha vunnit?
https://www.youtube.com/watch?v=nB8RJtQKJsg
Owe Thörnqvist hade skrivit När min vän. Monica Zetterlund framstår med åren allt tydligare som vårt lands bästa sångerska någonsin, utmanad bara av Alice Babs.
Men, OK då, visst var segerlåten glad och käck så det räcker, hör bara:
https://www.youtube.com/watch?v=AmJg0ib2Kow
Ann-Louise Hansson hade många hits på svensktoppen men har i med tiden kommit lite i skuggan av Siw Malmkvist och Lill-Babs. Kanske ok, hon hade en mjuk och lite mer tillbakahållen röst. Men en bra melodi är en bra melodi. Den här blev sjua 1967,
https://www.youtube.com/watch?v=1GGdJO5cYxc
Vi gillade Dusty Springfields mäktiga låtar och ville kanske inte erkänna att de handlade om ren och skär schlager. Towa Carson kunde jag inte riktigt med, särskilt inte om hon sjöng låtar av Peter Himmelstrand som verkade skriva melodifestivallåtar på löpande band. Men, 50 år senare, måste jag medge att Du vet var jag finns, som var med 1968, är ganska OK.
https://www.youtube.com/watch?v=sioL2_A5q2c
1969 blev det extraomröstning mellan Tommy Körbergs Judy min vän som slog Jan Malmsjös Hey Clown. Men bäst var Anni-Frid Lyngstad som kom fyra med Härlig är vår jord, eller hur?
https://www.youtube.com/watch?v=N29pTz2HRbc
60-talet var för oss svenskar mycket långt ifrån det triumftåg i Europa som kommit sedan ABBA och Herreys vunnit 1974 resp 1984. Vår bästa placering var en andraplats 1966. Ingen dålig låt,
https://www.youtube.com/watch?v=v7nHCUIhubU
När man kollar listan över de artister som var med i tävlingen på 60-talet hittar vi många som det känns rättvist att de blivit glömda. Men Lill Lindfors och Svante Thuresson var ju två hjältar som kom att hålla länge.
Ärligt talat, vi som var tonåringar på sextiotalet har blivit äldre och mer toleranta. Därför vågar jag tro att du som kollat länkarna haft en trevlig stund. Men jag tänker inte komma med fler melodifestivallåtar i denna spalt, jag lovar!
Per
Kiwi-pop
Ibland undrar jag hur de som bodde i USA och UK såg på den pop-musik som producerades i mer exotiska, framför allt mindre, länder. Till exempel kan man undra hur de såg på den svenska musikscenen om de ens visste att det fanns en sådan? Tanken ledde vidare och jag frågade mig själv vad jag kände till om musiken i de mindre kända exportländerna för pop på sextiotalet? Nästan inget blev svaret. Nåväl. I samband med en längre och nyligen avslutad utlandsresa landade jag i Auckland, Nya Zealand, närmare bestäm på en Irländsk pub en ovanligt varm dag. En bit ifrån mig satt en äldre herre i ungefär samma ålder som jag och släckte törsten och vi kom att prata lite och eftersom vi tillhörde samma generation (och eftersom puben spelade mycket sextiotalspop) kom vi att prata om just ämnet sextiotalspop. Jag berättade något om våra svenska storheter om vilka han, av naturliga skäl, inte visste något men vi kom snart att utbyta videosnuttar på tuben. Jag visade Tages och Hep Stars och han visade prov på vad NZ hade haft att bjuda på. Fattar du att tiden försvann fort?
Nåja, jag la en del bokmärken och nu, när jag lyssnat in mig lite, så kom jag att förstå att också NZ hade haft en storhetsperiod. Jag tänkte dela med mig av några låtar som jag upptäckte vid detta trivsamma pubbesök.
Systrarna Donaldson hade några stora hits i sitt hemland, varav denna var den mest framgångsrika. Jag tycker den är otroligt charmig och har det där typiska soundet med både Cilla Black och Peggy Lee som inspirationskällor. Skulle jag tro.
https://www.youtube.com/watch?v=9jBa8vWKy0M&index=1&list=PL3DFAD8A938D2BB96
Allt var förstås inte hemsnickrat utan där, liksom här, gjordes en hel del covers förstås. Här får vi exempel på en sådan och gruppen, som bildades redan 1956, var släktspasbaserad med fyra bröder och en kusin (påminner mig om nån annan grupp). Rejält och bra hantverk av Herma Keil and The Keil Isles i deras twisttolkning.
https://www.youtube.com/watch?v=uZO_dcn9_bE&list=PL3DFAD8A938D2BB96&index=3
Här fanns, liksom i Sverige, också grupper som spelade pop med inslag av etnomusik. En av de mer framgångsrika var Maori Hi Five som gjorde denna låten i svallet efter The Twists framgångar. En av gruppens medlemmar var Wes Epae, yngre bror till den mer kände Jay.
https://www.youtube.com/watch?v=ZsVKPlSmoa0&list=PL3DFAD8A938D2BB96&index=7
För Maori Hi Five var framgångarna internationellt också lite större. Gruppen, som tidvis bodde i Sverige tidigt sextiotal landade faktiskt i vår Tio I Topp 1962 med sin version av Hippy Hippy Shake som också är inspelad i Stockholm. Inte lika etno-anstruken, men väldigt … eh … jäktad är nog ordet jag söker.
https://www.youtube.com/watch?v=dA9sgJolmug
En mer lyckad cover gjordes av Nya Zealands eget yrväder, Dinah Lee. Här bjuder hon på en fartfylld och intensiv tolkning av Jackie Wilsons hit. Den kom samma år som Lulu´s ”Shout” och visst låter dom lite lika?
https://www.youtube.com/watch?v=WHjddttbyJk&index=17&list=PL3DFAD8A938D2BB96
Avslutar med ytterligare en låt med yrvädret eftersom hon var min trevlige pubbekants favorit.
https://www.youtube.com/watch?v=cHWtmdP63r8&list=PL3DFAD8A938D2BB96&index=2
Lars
