29 juni 1968
Ett par månader sedan sist, alltså hög tid att kolla Englandslistan för 50 år sedan. Trodde att det skulle löna sig att kolla även listan för 60 år sedan men, ärligt talat, det var inte mycket att påminnas om. Everly Brothers All I Hade to do is Dream var med men det är påtagligt hur lite rockmusiken hade erövrat Englandslistan. Även en titt på USAlistan från 1958 säger att det är lika bra att vänta en tid på 60årsjubiléer vad gäller listor.
Alltså: Englandslistan den 29 juni 1968 kunde knappast börja mycket bättre:
https://www.youtube.com/watch?v=zKXa1VmQglA
Jumping Jack Flash var Stones härliga återkomst till listtoppen efter ett par segare år. Samma år inledde gruppen en serie LP-skivor som förblir deras bästa och etablerade stenarna till något mycket större än ett tyngre och smutsigare andrahandsalternativ till Beatles. Rolling Stones lade grunden till rockmusiken som egen musikgenre. Jumping Jack Flash var en perfekt start.
Jag hoppar Equals roliga Baby Come Back på andraplatsen och lämnar också Donovan och Don Partridge (visst har vi spelat Blue Eyes på Bloggen, Lars?) för att på femte plats fånga en annan personlig favoritlåt. 1968 hade ju popmusiken lärt sig att vidga arren med orkester och med en soulfärgad sångare blev det många gånger verkligen bra. Gary Pucket & The Union Gap fixade det rejält med Young Girl.
https://www.youtube.com/watch?v=qJFVPxBpezk
Två platser längre ner ligger en grupp som aldrig lyckades göra sig det namn de borde gjort. Det blev bara en enda hit för Julie Driscoll and the Brian Auger Trinity, suveräna Dylan-covern This Wheels on Fire
https://www.youtube.com/watch?v=ciDWDJ1x4TU
Musikforskare talar om att i slutet av sextiotalet började publiken att splittras mellan de som gärna köpte LP och gillade tyngre, mer experimentell rock, och de som gillade singlar och lättare popmusik. Vi som älskade musik på den tiden och hängde med i utvecklingen tänkte inte på någon skillnad.
Jag skäms inte att medge med kärlek för Marmalades raka popmusik. För 50 år sedan gick genombrottet in på topp 50. Lovin´Things är fortfarande en bra låt om ni frågar mig.
https://www.youtube.com/watch?v=-j_L-24GnLY
Har jag spelat Marmalade måste det få bli Love Affair som lät påtagligt lika. Deras hits är fortfarande favoriter. Tur att jag hinner med Rainbow Valley som var på väg ut från listan
https://www.youtube.com/watch?v=RePkqy0gLaw
På väg uppåt var däremot Manfred Mann. Eran med Mike DÁbo har inte förgyllt historieskrivningen. Sant är att de aldrig fick ihop en bra LP men flera av singlarna är ju fortfarande riktigt läckra. My Name is Jack var kanske deras allra bästa.
https://www.youtube.com/watch?v=HqPI6bl0vjU
Den låg på 11e plats. Listan har 30 positioner så det är svårt att stanna vid sex länkar och lämna flera fina låtar. Nej, det måste bli en till. Dionne Warwick är ännu en av de många skönsjungande kvinnor som vi borde skriva mer om, måste medges. Hon får avrunda denna kavalkad med tolvan på NMEs listan för femtio år sedan, visst är det en klassiker, Do You Know the Way to San José.
https://www.youtube.com/watch?v=CnzTgUc5ycc
Som jag tidigare skrivit i denna blogg tog LPn över från 45-varvaren som det medium som utvecklade rockmusiken. Men dessa sju spår från en och samma topp-30 bevisar eftertryckligt att visst kom det härliga hits samtidigt. Och då har jag inte spelat Scott Walker, The Who, Aretha Franklin eller Association. För att nu bara nämna fyra här uteslutna som låg på samma lista!
Per
Glad midsommar!
Midsomrar brukar ju vara lyckade, men i viss mån beror det ju på vädret om man planerat för utomhusaktiviteter. Det är inte ovanligt att vädret är lynnigt.
Det hela börjar gärna med en morgon med solen strålande från en molnfri himmel. Man dricker sitt morgonkaffe och känner tillförsikt över att eftermiddagens och kvällens utomhusfest ska bli lyckad. Man tillåter sig att luta sig bakåt en stund i hammocken och nynna lite belåtet medan solen stiger.
https://www.youtube.com/watch?v=U_O1QKQCsGs
Lite senare är det dags att på allvar börja förbereda firandet. Dukande av långbord, blomplockning, pilsnern på kylning, sillburkar öppnas, jordgubbar snoppas, ja, du vet. Samtidigt med den erfarnes lite ängsliga blick då och då mot himlen. Man har ju varit med förr med än verkar det inte vara någon fara även om en och annan molntapp dykt upp.
https://www.youtube.com/watch?v=bfUN_1Wi3Z0
Så, nu verkar allt klart – borden dukade, allt som ska kylas är kylt och det som ska värmas när gästerna kommer är redo. Nöjd och belåten brygger man sig en välförtjänt ny kopp kaffe i köket medan man förnöjt betraktar den inbjudande trädgården. Nu fattas bara gästerna! Då det plötsligt hörs …
https://www.youtube.com/watch?v=EwDh-xea40s
https://www.youtube.com/watch?v=bQstQST1GiM
Du tröstar dig med att ett lätt sommarregn hör midsommar till medan du räddar det som kan räddas från det tätnande regnet i trädgården. Inom dig förbannar du SMHI, Enok Sarri och vad de nu heter, alla meteorologerna. När du ser det lätta sommarregnet övergå i skyfall så tänker du …
https://www.youtube.com/watch?v=koO-rnus45M
Och visst verkar det så? I synnerhet när byarna ökar och Ringos trummor spår på byarna med sitt åskmuller.
https://www.youtube.com/watch?v=cK5G8fPmWeA
För ditt inre öga ser du hela festen tvingas inomhus och ungarnas grodor kring den nyresta stången ersätts med inomhustjat och de vuxnas eftertänksamma och kloka samtal vid kaffet och avecen blir ett tröttsamt gnäll över vädrets makter. Du suckar uppgivet.
Men? Lättar det inte något? Visst har trummandet mot taket blivit lite tunnare? Förhoppningsfullt kikar du ut och upp mot himlen där blå trasor visar sig i molnsjoket. Jovisst! Ut igen och fram med dukning och tillbehör medan solstrålarna blir varmare och vätan ångar ur gräsmattan och det luktar riktig sommar. Det artar sig.
Och om allt gått som det ska så blir det precis som midsommarlikt som det bara kan bli en midsommar i Sverige. Allt artar sig till en solig och trevlig eftermiddag (även om ett och annat gnäll över skattenivåerna säkert dyker upp vid kaffet).
https://www.youtube.com/watch?v=2EHXH0hYkuU
Glad midsommar i vilket säkert Per också instämmer!
Lars
Ibland är början lite svår; Deep Purple
I dag ses Deep Purple som en av grundläggarna till Heavy Metal tillsammans med Black Sabbath och Led Zeppelin. Det är inte sextiotalsmusik som vi tänker numera, jag vet, men nyligen uppmärksammade jag här att Led Zeppelin kom igång redan hösten 1968.
Samma år debuterade också Deep Purple. Dom gavut ytterligare tre album innan 1969 övergick till 1970. Att historieskrivarna närapå glömt detta är inte så konstigt för vem minns idag att sångaren hette Rod Evans?
Sanningen är ju den att de första fyra LP-skivorna gruppen gav ut inte kan sägas ha så där väldigt mycket att göra med den hårdrock som skulle bli populär under 70-talet och som sedan har utvecklats åt många möjliga och, ärligt talat, omöjliga håll. Deep Purple spelade mer en slags förvariant av progmusiken. Ännu en sjuttiotalsgenre med tydliga rötter i sextiotalet. Till samma avdelning kan vi räkna The Nice, Procul Harum och Moody Blues.
Till saken hör också att de första plattorna inte var särskilt bra. Ingen av de tre första kom ens in på den engelska LP-listan. Inte heller singlarna kom in på listan där. Men i staterna gick det bättre. Hösten 1968 kom de fyra med Hush:
https://www.youtube.com/watch?v=W1PNvopXjbg
Inte SÅÅ tokig ändå, eller hur? Låten testades till Tio-i-Topp men kom inte in. Samma öde drabbade nästa USA-hit. Hit, förresten, kanske lite generöst skrivet för en låt på 38e plats, men den är helt OK.
https://www.youtube.com/watch?v=KcLER89gLhc
Om ni tycker att Neil Diamonds egen version av Kentucky Woman är bättre protesterar jag inte så högljutt men att Deep Purple var ett band för framtiden kunde man ana. Ni hör Jon Lords snygga utläggningar på orgeln. Richie Blackmores gitarr skulle få mer utrymme senare liksom Ian Paice trumspel.
Det är inte många som tänker på att det faktiskt var Searchers trummis Chris Curtis som låg bakom gruppens bildande. Han spelade med Blackmore, Lord och basisten Simper men hoppade snart av. Snart hade den första kvintetten formerats och debuterade i Köpenhamn. De fick spela in sin första LP (Omslaget ovan). Den glömdes, förutom alltså hiten Hush i USA.
Eftersom vi här på bloggen är extra svaga för Beatles kan jag inte låta bli att ta med en cover som tydligt demonstrerar att gruppen var betydligt mer av ett tidigt progband än ett kommande hårdrocksband. Parallellen med amerikanska Vanilla Fudge är lätt att dra.
https://www.youtube.com/watch?v=OyEOYJDjGGM
Den hade du inte hört! Rätt så kul, om vi frågar mig. Mer glömda inspelningar, mer Beatles med Deep Purple
https://www.youtube.com/watch?v=eh_DH1nU3fc
Nej, jag spelar inte deras version av We Can Work It Out särskilt ofta. Men detta är det Deep Purple som fanns på sextiotalet.
Gruppen upplöstes 1969 men med Ian Gillan på sång och Roger Glover som basist kom de snart igen. Först ut med den sättningen var dock inte tuff rock utan en LP med Royal Philharmonic orchestra som hette Concerto for Group & Orchestra. Ambitiösare än så kan det knappast inte bli. Men likafullt inte särskilt hörvärt.
Vad det var som fick gruppen att komma ned på jorden igen och sadla om så dramatiskt och framgångsrikt vet jag inte. Nästa LP, In Rock blev en slags prototyp från hårdrocken. Den har ett ikoniskt omslag där de fem medlemmarna är inhuggna i sten efter förebild från de berömda granitbysterna av fyra presidenter i Mount Rushmore.
Det var HÅRT. Att skriva om Deep Purple och bara spela klipp från deras första sättning är naturligtvis hur fel som helst. På denna LP faller bitarna ned på sina perfekta platser. Skivan avrundas med en klassiker Child in Time. Bara blunda och njut!
https://www.youtube.com/watch?v=PfAWReBmxEs
Därmed hade gruppen etablerat sig i fronten för en ny musikvåg och Ian Gillan framstod som en ledare sångare. Samtidigt kom också singeln Black Night, en rak hitlåt.
https://www.youtube.com/watch?v=Et3AJIry4iI
Efter den kom några fantastiska år med utsålda turnéer, varav en dokumenterades på den tunga live-dubbeln In Japan. Till det ännu ett par vassa LP och så, förstås, LÅTEN
https://www.youtube.com/watch?v=zUwEIt9ez7M
Nej, det går inte att skriva om Deep Purple utan att spela Smoke on the Water. Däremot kan vi lämna den långa historien därefter. Ja, den pågår faktiskt fortfarande. Fansen, som också dom kommit upp i åldrarna, tröttnar aldrig att komma till konserterna. För egen del nöjer jag mig med plattorna.
Med dom är jag mycket nöjd, ska tilläggas.
Per
Fel låt eller rätt artist?
Alltså.
Jag ägnar mig mycket åt slölyssnande. Det vill säga jag har allt som oftast musiken som en diskret vän i bakgrunden till exempel när jag arbetar vid datorn. Gärna också när jag flyger eller åker tåg, läser en bok eller hushållssysslar. Ja, du vet. Så det blir mycket samlingsplattor och hemsnickrade spellistor på Spotify. Ibland lyssnar jag förstås mer koncentrerat på ett intressant album, men ofta blir det slölyssnande. Trevligt är det och med goda möjligheter att – till en oförstående omvärlds blandade känslor – sjunga med. De flesta låtarna är ju gamla bekanta. Trevligt alltså, men ibland blir det mer eller mindre hit-parader och mer sällan upptäckter av nya arter i sextiotalspopen prunkande trädgård.
Därför blir det lite intressant när man då och då stöter på en inspelning som är lite överraskande till exempel en inspelning av en hitlåt med ”fel” grupp eller en inspelning av en mer udda låt av ett känt band. Det blir lite fel grupp med rätt låt eller vice versa. Detta blir också temat för detta blogginlägg.
Jag lyssnade häromdagen om ”Live! At the Star-Club in Hamburg;1962” med Beatles och slogs av deras livfulla ”Hippy Hippy Shake”, vanligen förknippad med Swinging Blue Jeans. Alltså rätt låt men ”fel” grupp.
https://www.youtube.com/watch?v=tL6eS5wPSbE
En live-LP som nästan bygger på konceptet med oväntade låtar med en känd grupp är Supremes underskattade ”Live at the Copa”, där flickorna tar sig an, inte bara deras hits, utan också ett urval av standardlåtar som inte förknippas med deras tunga r&b. De fick också mycket skit, inte minst för låtvalen, men jag tycker det är lite befriande och albumet platsar absolut på mitt topp tio rörande live-plattor. Deras charmiga tolkning av ”Girl from Ipanema” tillhör höjdpunkterna även om Astrid Gilberto naturligtvis skakar på huvudet åt popifieringen av hennes Bossa Nova.
https://www.youtube.com/watch?v=tZPFlR3yrtM
Jag känner Donovan som en mild och lite flummig fredsprofet. Hans introverta sånger bär ofta bilder av blommor, gulliga lamm, solsken och cannabis. Hans antikrigsengagemang är välkänt och därför är det lite överraskande när han tar sig an Jane Bowers hyllning av de 180 tappra vid slaget om The Alamo. Här möter vi dem alla, Bowie, Travis och Crockett i Donovans lite överraskande tolkning.
https://www.youtube.com/watch?v=uuu8DcKGuGU
Alla vill vara med och dela på en hitlåts framgångar. Ronettes framgångar med ”Be my baby” lämnade tydligen inte Searchers någon ro utan 1965 kom deras tolkning. Eller så behövde de bara utfyllnad till sitt album. Jag har en LP där Tamla-artister tolkar Beatles. Låt mig försiktigtvis säga att det inte var ett lyckat experiment. Det verkar som om Mersey och Tamla är som olja och vatten – de blandar inte väl. Möjligen framgår det också av Searchers försök att gå över genre-gränsen, eller vad tycker du?
https://www.youtube.com/watch?v=k4iFrWP2dzg
Jag slutar med ett modigt försök av Red Squares att lira surf. Inte lätt att försöka sig på Beach Boys musik, men det kunde blivit värre.
https://www.youtube.com/watch?v=ed97xkdYRHY
Lars
